Hur ska vi tala om extremism?

En fruktansvärd tragedi utspelade sig i Åbo i fredags – en ung man gick bärsärkagång med en kniv i stadens centrum mitt under ljusan dag, med två dödsfall och flertalet skadade som följd. En av de allvarligt skadade var en person som med risk för sitt eget liv försökte rädda en kvinna som knivhuggits i halsen – ett bevis på den godhet och osjälviskhet som så många av de närvarande visade prov på.

En stor eloge ska också gå till polisen, som inte bara höll huvudet kallt och skadsköt den misstänkte förövaren, som kunde fångas in på några minuter, utan också skötte informationen efter händelsen på ett ypperligt sätt. Precis som det anstår myndigheten, gick polisen inte ut med spekulationer om den misstänktes identitet, härkomst eller motiv innan säker information fanns att tillgå.

Detsamma kan tyvärr inte sägas om den samlingspartistiska inrikesministern Paula Risikko, som på presskonferensen först kallade den misstänkte för en man med ”utländskt utseende”, och sedan började dra paralleller till terrordådet i Barcleona tidigare i veckan, och vidare talade om hur terrorismen nu landstigit i Finland. Detta alltså innan polisen gått ut med några som helst uppgifter om den misstänktes identitet eller motiv.

Senare meddelade polisen att mannens identitet var fastslagen, och att det var fråga om en man från Marocko, och att dådet utreds som ett terrordåd. Mannen har varit förtegen om sina motiv, men uppger sig vara 18 år, och polisen har bekräftat att han anlände till Finland som asylsökande i fjol.

Redan innan Risikkos uttalande hade ögonvittnen sagt att förövaren ropat ”Allahu akbar”, och det cirkulerade till och med en videosnutt där detta utrop påstods kunna höras. Vid närmare granskning visade det sig att det som ropades på videon egentligen var ”Varo! Varokaa!” (Akta er! Akta er!), och ropades av en förbipasserande (huruvida förövaren också ropade något annat är oklart).

Reaktionerna på mannens härkomst och antagandena om hans religiösa tillhörighet har inte låtit vänta på sig. I Pargas slog en man in fönstret på en pizzeria som drivs av en invandrare, och fångades på bild då han i samband med dådet gjorde en nazisthälsning. Den främlingsfientliga Suomi ensin-gruppen ställde sig på lördagen på Salutorget i Åbo för att sprida sin propaganda. På sociala medier har det naturligtvis kokat – också personer som i vanliga fall försvarar invandrare och asylsökande har släppt ur sig generaliserande och rasistiska utrop. Att känslorna går heta efter en tragedi som denna är visserligen förståeligt. Men det är alltid bra att låta blodet svalna innan man plockar fram mobilen för att dela med sig av sin upprördhet.

Centralkriminalpolisens utredning av dådet är ännu i startgroparna, och i skrivande stund vet vi fortfarande inte mycket om vare sig gärningsmannen eller hans motiv. Hur diskussionen kommer att gå framöver kan vi däremot förutspå med relativt stor säkerhet utgående från reaktionerna på liknande händelser tidigare.

Oberoende av om det verkligen rör sig om ett planerat, ideologiskt drivet terrordåd eller något annat, har vi en högljudd grupp som kommer att använda det skedda för att stärka sina argument för att stänga Finlands gränser och förtrycka muslimska kulturyttringar. Den rasistiska och invandringsfientliga retoriken kommer att förstärkas både i medierna, på nätet och i politiken. Antagligen kan vi också vänta oss en ökning av vandalism, verbala angrepp och till och med våldsdåd med rasistiska förtecken.

Den samlade invandringskritiska mobben har redan beslutit sig för att förövaren är muslim, och huruvida så verkligen är fallet eller inte kommer för dem att spela ringa roll. Till och med då en infödd finländare utan några som helst kopplingar till islam körde på personer i Helsingfors tidigare i somras försökte vissa debattörer koppla dådet till jihadism.

Visar det sig att mannen är muslim, kommer ledande muslimer i Finland att förklara att islam är en fredens religion, och entydigt fördöma dådet. Antirasistiska debattörer och forskare kommer att lyfta fram forskning som visar att jihadistisk terror inte är överrepresenterad i statistiken och att utlänningar inte är nämnvärt överrepresenterade i brottsstatistiken då variabler som ålder och socioekonomisk ställning tas i beaktande.

Ovanstående debatt har utspelat sig så gott som varenda gång en muslim utfört ett terrordåd, och den är redan igång igen. I sig är det bra att det diskuteras, men problemet är att det i samband med tidigare dåd visat sig att det spelar föga roll vem som har rätt – diskussionen har ofta en tendens att fastna i ett skyttegravstänkande.

I en tidigare webbledare kritiserade jag Merete Mazzarellas Impuls-kolumn i Hufvudstadsbladet 1.8, i vilken jag ansåg att hon anslog en försonlig ton gentemot högerpopulisterna. Den ståndpunkten står jag fast vid, men ger Mazzarella rätt såtillvida att det vore viktigt att vi kom ur den slentrianmässiga polariseringen i debatten. Det betyder inte att vi måste ”ta debatten” med personer som inte har något genuint intresse av att lyssna på vad den andra sidan har att säga. Däremot borde vi föra diskussionen vidare.

Jag märkte att jag rent på autopilot började hetsa upp mig då jag såg rubriken till konfliktforskaren Alan Salehzadehs kolumnIltalehti dagen efter knivdådet: ”Terrori-iskut jatkuvat niin kauan, kun islamistien kanssa lepsuillaan” (Terrordåden fortsätter så länge vi daltar med islamisterna). Det beror på att jag är så van vid att se den här typen av rubriker på inlägg som lägger likhetstecken mellan invandrare, muslimer och terrorister. Men i själva verket går Salehzadeh till en punkt dit den allmänna diskussionen sällan kommer, eftersom vi är så upptagna med att försöka övertyga varandra om huruvida alla muslimer är terrorister eller inte.

Det vi borde diskutera är hur vi bäst kan motverka våldsdåd som utförs av radikaliserade personer utan att vi fördenskull drar alla invandrare eller muslimer över en och samma kam. Ett problem med att komma åt den här diskussionen är att det bland antirasister finns en viss beröringsskräck då det gäller islamism och jihadism. Denna beröringsskräck är befogad – om vi börjar tala om muslimer och terrorism, finns risken att vi ytterligare späder på de främlingsfientliga fördomar som redan finns. Men talar vi inte om islam och terrorism, uppstår de sinnebilderna som ofta ventilerats i offentligheten – att ”vänstern” inte tar hotet från radikal islamism på allvar.

Det finns, som forskare som Karin Creutz har påvisat i flertalet artiklar i Ny Tid, en uppsjö av orsaker till att (företrädesvis) unga män radikaliseras – ofta handlar det om en känsla av marginalisering och utanförskap. En stark religiös familjetradition brukar (paradoxalt nog) motverka, snarare än uppmuntra radikalisering.

Radikalisering kan bottna i såväl samhälleliga som personliga grunder. Personer som utför terrordåd är aldrig välmående, nöjda, friska människor. Allt som oftast är det personer som letar efter ett utlopp för personliga frustrationer, som kan bottna i fattigdom, förlust, känslor av oförrätt eller psykiska problem. Ett av de stora problemen är att det finns ideella rörelser som snappar upp dessa vilsna personer och övertygar dem om att utföra våldsdåd i en ideologis eller en saks namn. Genom historien har olika ideologiska och religiösa strömningar fungerat som kanaler för radikalisering. Kommunism, anarkism, nationalism, kristendom, konungadyrkan, etc. I dag är de två synligaste ismerna högerextremism och islamism.

Även om de grundläggande orsakerna till radikalisering ligger någon annanstans än i islam, kan man inte blunda för att islam som religion används som ett verktyg för att radikalisera unga av personer som anser sig dra nytta av motsättningar i samhället och som driver en ideologisk agenda. Här bör man dock göra skillnad på politisk islamism och moderat islam. Politisk islamism är inte förenligt med det västerländska demokratibegreppet – det är en ideologisk rörelse som baserar sig på ovetenskaplig fundamentalism. Tycker man sig kunna kritisera de finländska kristdemokraternas politik, måste man i konsekvensens namn också kunna kritisera politisk islamism. Det är inte bara ett uttryck för religionsutövning, utan en ideologi med politiska ambitioner.

Bakom den politiska islamismen finns också ett stort antal olika aktörer – vissa gör utmärkt arbete i fattiga länder, upprätthåller skolor, utför välgörenhet och så vidare. Men likaväl finns aktörer som sysslar med kriminalitet och terrorism. Enligt terrorismforskare finns det bland annat ett utbrett marockanskt terroristnätverk i Europa, vars fingrar sträcker sig också till Norden och måhända även Finland. Vi vet att det finns personer med kopplingar till terroristgrupper i Finland, och Centralkriminalpolisen har koll på ett tiotal personer som återvänt hit efter att ha haft samröre med grupper som IS och al-Qaida i Syrien, Irak och andra länder. Hur dessa personer övervakas och hur polis och myndigheter ska motverka att terroristceller kan operera i Finland är en fråga av akut vikt. En annan fråga är hur man motverkar spridningen av radikal islamism i Finland.

Dessa är frågor som också de politiska aktörer som arbetar för mångfald och mot rasism måste lyfta upp på agendan. Den högerpopulistiska rörelsen bör inte ges ensamrätt på dem i den offentliga debatten, eftersom högerpopulisternas åtgärdsförslag ofta är kontraproduktiva – de förvärrar snarare än förbättrar situationen.

Frågan om hur radikal islamism och politisk islamism motarbetas i Finland handlar nämligen inte om invandring eller asylpolitik. Den fria rörligheten i världen – globaliseringen om man så vill – är ett faktum, och problemen som den medför är också globala. Att vi skulle kunna råda bot på problemen genom att försöka stänga våra gränser är en befängd tanke. I den mån som arbetet tangerar asylpolitik och invandring handlar det om att polis och myndigheter måste få resurser, verktyg och tid att kartlägga och åtgärda kriminella och radikaliserade element i samarbete med andra länders myndigheter, forskare och experter – ett arbete som måste utföras i gott samarbete med de muslimska samfunden i Finland. Detsamma gäller naturligtvis också den andra radikaliserade samhällsgruppen i Finland, det vill säga högerextremisterna. Dessa två ytterligheter eggar upp varandra till våldsdåd och skapar en ond spiral, som försätter fredliga personer i fara. De antirasistiska aktörerna i samhället måste därför också ta diskussionen om radikal islamism i besittning och inte ha beröringsskräck inför fenomenet. Där har vi på Ny Tid också orsak att se oss själva i spegeln.

Janne Wass
Är Ny Tids chefredaktör

 

9 reaktion på “Hur ska vi tala om extremism?”

  1. Intressant läsning. Själv tror jag att hälften av problemet med radikal islamism kommer att lösas om vi lyckas frigöra oss från beroendet av olja från Gulfstaterna (Iran inkluderat). En stor del av den islamistiska terrorismen finansieras från detta hörn av världen, främst Saudiarabien, men också t.ex. Qatar och Iran. Proppen kommer att gå ur fullständigt när oljepengarna slutar rulla in, det är klart att om man ger några miljarder dollar åt religiösa tokstollar som tillämpar den kanske mest perverterade tolkning av islam som någonsin uppstått så kan det bara sluta med katastrof. Som bl.a. Jan Guillou har uppmärksammat skiljer sig den radikala islamismen idag från andra religiösa fundamentalistiska rörelser i.o.m. att den sitter på enorma finansiella resurser: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article11511163.ab. Kanske nånting att skriva en artikel om?

  2. Nu är det ju inte enbart högerextremisterna som har en tendens att dra förhastade slutsatser i samband med spektakulära våldsdåd. Då Jimi Karttunen misshandlades av en nynazistisk demonstrant på Järnvägstorget, och senare avled i sviterna av misshandeln (i kombination med hans eget drogmissbruk, som det sedermera visade sig) valde du, Janne, att i en av dina ledare kalla det för “en regelrätt avrättning” trots att brottsrubriceringen var grovt dödsvållande. Även efter Anders Behring Breiviks terrordåd för drygt sex år sedan förekom det en del rätt svepande generaliseringar på vänsterhåll, bland annat utpekades både Sannfinländarna och andra invandringskritiska partier som moraliskt medskyldiga till Breiviks dåd. Så ett bra första steg i riktning mot en sakligare och mer faktabaserad debatt om den jihadistiska terrorismen kunde kanske vara att först sopa rent framför egen dörr.

  3. Nu har jag ju inte heller påstått att det enbart är högerextremisterna som har en tendens att dra förhastade slutsatser i samband med spektakulära våldsdåd, tvärtom är det ju just en rannsakan av diskussionen också på vänsterkanten som jag i min ledare efterlyser.
    h,
    Janne W

  4. Det gläder mig att höra att du vill se en sakligare diskussion också på vänsterkanten, Janne, men det är inte riktigt det intryck jag får av din ledare. Då du t.ex. hävdar att arbetet mot islamistisk terrorism inte har något att göra med invandring eller asylpolitik gör du dig nämligen skyldig till en lika svepande och osaklig generalisering som de som tror sig kunna eliminera terrorhotet genom att stänga våra gränser helt. För att undvika den ekonomiska och sociala marginalisering som du själv utpekar som terrorismens främsta drivkraft på individnivå gäller det ju att så snabbt och effektivt som möjligt integrera dem som beviljats asyl i samhället, vilket i sin tur förutsätter att den mängd flyktingar vi tar emot per år står i en rimlig proportion till våra resurser.

    Det har tyvärr också visat sig (se Turun Sanomat 27.8.) att IS tämligen systematiskt utnyttja de svaga punkterna i olika länders asylpolitik för att nästla in sina “krigare” i Europa. Och det går väl knappast att förneka, att myndigheternas möjligheter att i ett tidigt skede identifiera dem som på det här sättet missbrukar asylsystemet står i omvänd proportion till mängden asylsökningar de har att behandla med en given mängd resurser. Som du själv säger är mer resurser till polis och andra berörda myndigheter en viktig del av lösningen, men även där stöter vi väl ändå rätt snabbt på de krassa ekonomiska realiteterna.

  5. Naturligtvis har du rätt i att släpper vi inte in några muslimer alls i Finland, så har vi inte heller några islamistiska terrorister. Min poäng är dock att ett effektivt arbete för att motarbeta organiserad brottslighet och fungerande process för att sålla ut personer med kopplingar till jihadistiska rörelser under asylprocessens gång är betydligt viktigare för att motarbeta radikalisering och terrorism än att bara försöka hålla antalet invandrare i landet så lågt som möjligt.
    h,
    Janne

  6. Nu har jag ju faktiskt inte sagt att vi inte borde släppa in några muslimer alls i Finland, bara att asyl- och invandringspolitiken också har sin betydelse i kampen mot den islamistiska terrorismen. Att du på det här sättet försöker lägga ord i min mun (om nu den metaforen kan anses lämplig ifråga om elektroniska kommentarer) bådar sannerligen inte gott för den sakliga debatt du säger dig efterlysa på vänsterhåll.

  7. Jag beklagar, min mening var inte att lägga ord i din mun, utan snarare spinna vidare på resonemanget genom en förtydligande (hårdragen) bild. Jag menar inte att du skulle förespråka en dylik asylpolitik.
    h,
    Janne

  8. Tack för förtydligandet, min poäng var som sagt den att förhållandet mellan mängden asylsökande och myndigheternas resurser har en rätt stor betydelse för de senares möjligheter att effektivt gallra ut dem som försöker missbruka asylsystemet för kriminella eller terroristiska syften.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *