Det är grön gubbe nu

De Grönas nya lots Touko Aalto vill inte slåss. Han siktar på statsministerposten, och betonar mer samarbete och mindre motsättningar. De Gröna har tagit steget från marginalen till centrum, såväl då det gäller popularitet som ideologi.

Touko Aalto valdes med bred majoritet till De Grönas partiordförande i Tammerfors juni. Vissa har spekulerat i att det var 33-åriga Aaltos bakgrund som icke-helsingforsare som hjälpte honom till partiledarposten. Det har också setts som ett tecken på att De Gröna nu har ett starkt fotfäste utanför axeln Åbo-Helsingfors – låt vara att Aalto har utfört sitt politiska värv i universitetsstaden Jyväskylä, som inte precis heller är landsbygd. Efter valet lyfte medierna bland annat upp Aaltos bakgrund som mobbningsoffer i skolan och hans uttalade ansats att samarbeta över partigränserna. Smekmånaden med medierna blev ändå inte lång, då hans hustru i augusti ansökte om skilsmässa efter att det uppdagats att Aalto haft ett förhållande med en annan kvinna i partiorganisationen. Han landade så att säga tungt i vardagen.

Förhastad lagprocess

Vi träffas i centrum av Helsingfors, där Aalto förbereder sig för att riksdagen ska återgå till arbetet. Det finns bara ett logiskt ämne att börja diskussionen med, eftersom intervjun äger rum bara en halv vecka efter knivdådet i Åbo, i vilket två personer miste livet och åtta skadades. Aalto säger att hans främsta känslor efter dådet är sorg och bestörtning, men han kommer snabbt in på politiken.

– Det som är oacceptabelt är att vissa aktörer utnyttjar den här tragedin för att driva sin egen politiska agenda.

Dels hänvisar Aalto till de krav på ytterligare åtstramning av asylpolitiken som framförts från sannfinländskt håll – den nya partiordföranden Jussi Halla-aho gav förra månaden sin välsignelse till riksdagsledamoten och stortruten Teuvo Hakkarainens idé att låsa in personer som fått avslag på asylansökan i fängelselika förhållanden. Enligt Halla-aho kunde dessa koncentrationsläger till exempel placeras på öar.

– Det här skulle innebära klara brott mot den asylsökandes rättssäkerhet. Det jag har försökt föra fram flera gånger är att asylsökande har precis samma juridiska rättigheter som alla andra i Finland, säger Aalto.

Men Aalto talar också om den underrättelselag som regeringen vill driva igenom som brådskande, som skulle ge polisen befogenheter att övervaka privatpersoners data- och telefontrafik. Den kräver ändå en revidering av grundlagen, vilket vanligtvis ska verifieras av två på varandra följande riksdagar. Inrikesminister Paula Risikko (Saml) och statsminister Juha Sipilä (C) vill nu ändå driva igenom lagändringen under pågående mandatperiod som ”brådskande”, det vill säga de hoppas få den godkänd med fem sjättedelars majoritet.

– Finland behöver en ny underrättelselag, eftersom det för tillfället är lite vilda västern över situationen, men varför måste man nu plötsligt driva igenom en ändring av grundlagen som brådskande? Finland är inte mindre säkert i dag än vad det var innan dådet i Åbo.

Aalto misstänker att det bakom brådskan att ramma igenom en ny underrättelselag i sprinterfart döljer sig en vilja bland regeringspartierna att ”göra nånting” som reaktion på det uppmärksammade knivdådet.

– Men det här är ju helt fel väg att gå – om man nu driver igenom en illa genomtänkt lag bara som en reaktion på dådet, så betyder det att rättsstaten böjer sig för påtryckningar utifrån. En grundsten i vårt samhälle måste vara att det inte ska gå att påverka det politiska beslutsfattandet med våldsdåd.

Politikens juggernaut

Det är ändå inte för att diskutera våldsdådet i Åbo eller underrättelselagen vi träffar Aalto, utan för att han är den nya galjonsfiguren för den finländska politikens juggernaut – De Gröna. Enligt de senaste opinionsmätningarna är De Gröna i skrivande stund Finlands näst populäraste parti. I sitt tal vid partikongressen upprepade Aalto företrädaren Ville Niinistös mål att göra De Gröna till statsministerparti – skillnaden är att det nu verkar vara inom räckhåll.

– Visst känns det ju bra, onekligen, inte kan man säga annat, säger Aalto, men tillägger att partiet inte kan vila på lagrarna, utan måste se till att fortsätta arbeta framåt i enlighet med De Grönas egna principer och värderingar.

Vilka dessa principer och värderingar är räknar Aalto upp i några repriser med en sådan fart att det är svårt att hänga med i alla detaljer. I grund och botten är det fråga om en klassisk socialdemokratisk vision med gröna förtecken. De Grönas partiprogram talar om ett rättvist samhälle med en stark offentlig sektor, där de svaga inte faller mellan stolarna. En stark basservice ska tryggas, det ska bli lättare att ta emot jobb och driva småföretag, byråkratin ska minskas inom social- och hälsovårdssektorn, och partiet lyfter fram invandrarnas sysselsättning som en av de centrala punkterna i sitt sysselsättningspolitiska program.

Utbildning och forskning hör till De Grönas tyngdpunkter, och partiet kräver att slopandet av den subjektiva rätten till dagvård återtas, och arbetar för att man i kommunerna ska specialsatsa på skolor och utbildning efter regeringens historiska nedskärningar i utbildningssektorn. Naturligtvis kommer till allt detta också miljöaspekten – De Grönas mål är att Finland på lång sikt ska sluta använda fossila bränslen.

Touko Aalto har beskrivits som en social och debattglad politiker. Själv framhäver han vikten av att föra en dialog med folket, något som också Helsingforsinvånarna verkar uppskatta.

Vänster = dogma

Enligt dataanalys som gjorts utgående från dagstidningen Helsingin Sanomats valkompass, är De Gröna ett liberalt vänsterparti. Hur detta har synts i den förda politiken råder det delade meningar om, särskilt vad vänstern anbelangar. Till exempel i Helsingfors har det funnits ett uttalat missnöje gentemot De Grönas politik, bland annat i samband med spjälkningen av servicebolaget Palmia, beslutet att tillåta fastighetsbyggen i Centralparken och motståndet mot att sänka stadens hyrestak för bostäder. ”Samlingspartiets parkavdelning” brukar De Gröna ibland skämtsamt kallas, och när jag nämner detta, släpper Touko Aalto ur sig något slags mellanting mellan en suck och ett skratt.

– Jag tänker inte bekymra mig om vad de andra partierna anser om De Gröna, det är deras eget problem. Vi har vår linje som vi håller fast vid.

De Gröna är notoriskt motvilliga mot att låta sig definieras enligt höger-vänster-axeln, och den nya ordföranden fortsätter på samma väg.

– Det finns så många sätt att definiera partier: höger-vänster, liberal-konservativ, och så vidare. Jag anser inte att man ska låsa sig i gamla tankestrukturer.

Aalto har själv ett förflutet med ”radikalvänstern”. I samband med att han valdes till partiordförande, noterade flera medier att han i sin ungdom på ett möte ordnat av Finlands kommunistiska parti deklamerat att han omfattar den socialistiska världsuppfattningen. I dag skrattar han åt minnet.

– Jag var en 16-åring med världsångest som lyssnade på Rage Against the Machine och försökte hitta min ideologiska hemvist. Jag hamnade i en diskussionsgrupp där de här idéerna ventilerades, men mer aktiv än så var jag inte. Jag insåg ganska fort att den typen av dogmatik inte var för mig.

”Dogma” är ett ord som Aalto använder flera gånger under vår diskussion, i första hand i anknytning till vänstern och till uppdelningen av politiken i en höger-vänster-axel. Själv har han kallat sig för en ”socialliberal anhängare av marknadsekonomin”.

För mycket spel

En kritisk tolkning av Touko Aaltos och De Grönas motvilja mot att ta ställning i vänster-höger-debatten skulle vara att partiet inte vill skrämma bort potentiella väljare och politiker genom att ta ställning för den ena eller den andra ideologiska inriktningen. Det är en taktik som bevisligen fått genklang i det finländska samhället efter 2010 – ett samhälle där tilltron till auktoriteter och gamla strukturer är låg. Sannfinländarna fiskar i samma vatten med löftet om att vara ”ett arbetarparti utan socialism”. De Gröna verkar tilltala de socialliberala och progressiva som hyser skepsis gentemot det politiska etablissemanget och kanske i första hand gentemot de klassiska vänsterpartierna. Via De Gröna kan en anamma traditionella vänstervärderingar utan att dras med vänsterns historiska bagage och dess allmänna imageproblem. Krumsprång högerut hindras inte heller av ”dogmatiska” ideologiska diktat.

Den mer välvilliga tolkningen står Aalto själv för, då han förklarar att De Grönas credo är att kunna samarbeta med alla, oberoende av partibok. Enligt Aalto sätter höger-vänster-dikotomin och andra uppdelningar käppar i hjulen för meningsfullt samarbete.

– Det finns för mycket politiskt spel i beslutsfattandet. Vi missförstår varandra avsiktligt för att samla populistiska poäng, och är mer intresserade av att pådyvla andra vår agenda än ingå i en meningsfull dialog.

Denna populistiskt dogmatiska inställning till politiken har enligt Aalto lett till en ytterligare polarisering av samhället, Donald Trump, Brexit och övriga problem. Det politiska arbetet hackas upp i fyraårsperioder som följer riksdagens mandat. Det leder till att beslut skyndas igenom utan tillräcklig beredning i rädsla för att nästa regering antingen omintetgör arbetet eller tar åt sig all ära för en reform.

– Vi står inför gigantiska utmaningar som måste lösas, som en skattereform, social- och hälsovårdsreformen, för att inte tala om klimatförändringen. De här är alla frågor som vi måste kunna arbeta med över valperioderna.

Inget vänsterparti

Aalto vill se mer kommittébetonat arbete i politiken, exempelvis i fråga om de ovanstående temana. Framför allt efterlyser han att politiker mer skulle lyssna på experter – och här ger han en ordentlig känga åt det sittande regeringen, som drivit igenom lagförslag som stridit mot en överväldigande majoritet av expertutlåtanden. Han betonar De Grönas ambition att samarbeta över partigränserna och finna gemensamma lösningar baserade på vetenskapliga fakta och långsiktig planering.

I många andra delar av Europa placerar sig de gröna partierna tydligt vänsterut på partikartan, ibland som radikala alternativrörelser. Aalto har däremot kategoriserat De Gröna som ”Finlands allmänparti” (Suomen yleispuolue).

– I Tyskland är ju de gröna också ett maktparti, och också där rör sig partiet mer i den politiska mittfåran. Kanske är det så att då varit med i politiken tillräckligt länge, blir man också mer moderat. Nya rörelser tenderar ju ofta att vara mer radikala, säger Aalto.

Den gröna rörelsen som fick sitt startskott i och med Koijärvi-rörelsen i slutet av 1970-talet var en radikal aktör. Också på senare år har De Gröna, till exempel i valkampanjer, ridit på bilden av De Gröna som ett radikalt alternativ till status quo.

Men erbjuder de gröna i dag verkligen ett radikalt alternativ?

– Tja, hur radikalt något är beror ju på vad man jämför det med. Någon kanske kan tycka att en realistisk, faktabaserad politik är radikal. En lösningscentrerad, resonlig politik kan uppfattas som moderat av någon annan. N

Text & foto: Janne Wass

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *