McVegan och identitetspolitik

Elis Karell
Elis Karell.
Två dagar före nyårsafton besöker jag McDonald’s i Hagnäs. Jag minns inte när jag senast skulle ha varit där, men dagen innan har snabbmatskedjan lanserat McVegan – ”årets mest omtalade snabbmatsnyhet” enligt Hufvudstadsbladet – i hela Finland och Sverige, efter en lyckad testperiod i Tammerfors.

På McDonald’s har de tidigare alternativen för den ständigt växande andelen folk som lämnar bort köttet ur sin kost varit knappa – vegetarianer har fått nöja sig med att byta ut köttbiffen i McFeast-hamburgaren mot en smaklös biff av deprimerande grönsakssörja, veganer har fått nöja sig med franskisar. Men inte längre.

Den nya veganburgaren består av en biff gjord på sojaprotein, veganmajonnäs, tomat, sallad, saltgurka, lök, ketchup och senap. Smaken är helt fantastisk – ren McDonald’s. Biffen har tuggmotstånd och känns faktiskt mättande, den äggfria majonnäsen fungerar. Dessutom kostar det hela bara tre euro.

Att äta på McDonald’s igen känns lite spännande, men samtidigt har jag nästan hunnit glömma bort kedjans existens under de senaste åren. Det breda utbudet av växtbaserad mat i Helsingfors gör att en som nykonverterad vegetarian snabbt glömmer bort de gamla ställena. Utöver diverse trendiga små restauranger har också de flesta andra större snabbmatskedjorna redan en stund haft åtminstone några veganska alternativ i sitt utbud, så i sig är McVegan inte något subversivt eller nytt.

Men det känns ändå som en ett slags milstolpe att äta veganmat på McDonald’s. Trots sitt namn (ett oundvikligt första steg) är McVegan en indikator på att veganismen som politiserad identitet håller på att försvinna.

För dem som ännu minns djurrättsrörelsen och klimatrörelsens radikala förflutna kan blotta tanken på att äta på McDonald’s av förståeliga skäl kännas omvälvande och absurd. Berghälls trendiga veganställen kan kanske ännu erbjuda en starkare upplevelse av motkultur och grupptillhörighet – upplevelsen av en vegansk identitet – men i slutändan verkar de inom samma kapitalistiska ramar som McDonald’s. Det som gör skillnad är mängden animalisk mat som produceras, och för att minska på den behövs politiska beslut. Om du sedan väljer att föra dina pengar till McDonald’s eller något ”bättre” företag är bara en smaksak.

Den normalisering av veganism som McVegan innebär bör inte underskattas, men samtidigt äter vi mera kött än någonsin. På individuell nivå är det överlägset lättaste sättet att motverka en annalkande klimatkatastrof att äta färre animaliska produkter. Det behöver inte ske genom kvasireligiös abstinens – McVegan visar att det lika väl kan ske genom okomplicerad njutning. Veganismen vinner mera mark genom att erövra det hedonistiska köttätandets estetik än genom att förbjuda saker.

Att McDonald’s säljer vegansk mat i nästan 300 restauranger är alltså ingen obetydlig merit – det banar väg för en hedonistisk veganism, äntligen befriad från de sista spåren av tidigare årtiondens sektaktiga flum och moralism. Att avstå från att äta kött är inte längre identitetspolitik, utan enbart en praktisk fråga.

Som en logisk följd har ett nästan fanatiskt köttätande vuxit fram som en ny identitetsmarkör, inte sällan förekommande i kombinationen ”finsk/vit köttätande heteroman”. Ingen i hela riksdagen gör mera identitetspolitik kring sina matvanor än Timo Soini. Det är en identitetspolitik uppbyggd kring en skör, föråldrad och oundvikligen förlorande maskulinitets långsamma nedgång.

Elis Karell
är journalist

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *