Inte mitt krig

Markus Drake
Markus Drake.
Min Twitter-tidslinje är full av andras minnen från hundra år tillbaka. Dagboksanteckningar av pojkar som korsar isen från Sverige till Åland för att få gå i krig. En fight från insändar- och kultursidor i Lahtis sköljer över Internet med citat om småbarnslik uppstaplade mot väggar och minnen från vår historias största kvinnomord. Bilder på Tammerfors, nu och då, utan lik och med lik, i färg och svart-vitt.

Min familjehistoria vad gäller inbördeskriget 1918 begränsar sig till när de ryska förbanden i Österbotten avväpnades. En liten rysk garnison var förlagd till Kaskö och den 30 januari 1918 tog skyddskårerna deras vapen, utan konflikt. Sedan packades de vapenlösa ryska trupperna på ett tåg som skickades österut. När tåget stannade i Närpes stod en frivilligkår på järnvägsstationen för att se till att de fortsatte vidare, och där skall min farfar som liten pojke på nio år stått längst bak i ledet. De längst fram hade älgstudsare, hagelbössor och vad man nu råkade ha i Närpes, men nioåringen hade väl en käpp i handen. Kanske var det förresten någon av hans bröder som stod där, det är inte riktigt säkert. Men min farfars far var i alla fall på plats, så mycket vet vi. Det lär ska ha varit disigt, och tåget åkte vidare.

Ett enda löst litet familjeband till kriget, alltså. Men jag är inte knuten till den stora berättelsens drama. Den har inte direkt påverkat mig eller min familj på något av hållen. För några var det sorgliga ryska trupper på ett tåg en dunkel januaridag, trupper som snart åkt vidare mot Seinäjoki. De andra strängarna i familjen är invandrade först årtionden senare, eller adopterade. Hela kriget saknar personlig relevans. Borde jag alltså se en politisk dito?

Jag känner folk vars familjer var engagerade, var röda eller vita, förlorade kriget eller vann kriget, och speciellt de röda förlorade nära och kära på de vidrigaste sätt, och jag förstår deras engagemang och det viktiga med minnespolitik. Speciellt på den röda sidan. Det sätt på vilket offrena skulle raderas ut ur historien är fruktansvärt, och det är förståeligt att skam och förlust övergick i hämndlystnad, trots, förnekelse, organisering, eller en mängd andra reaktioner, över årtionden och nu ett helt århundrade.

Om vi kan lära oss något av hur viktigt det är att minnas, arbeta igenom och dokumentera inbördeskriget, och av hur laddade krigsfrågorna fortfarande är i Finland, så är det att vara tålmodiga och förstående med andra. Hur kan vi föreställa oss att folk från ställen där konflikterna varit helt lika brutala men bara ligger nåt år bakåt i tiden, eller fortfarande pågår, skulle vara i skick eller redo att förlåta? Vi behöver bara se på oss själva för att se vad det betyder att vara traumatiserad över generationer, att alltid vara tvungen att gräva upp samma frågor på nytt, och att inte kunna ge upp. Om inbördeskriget kan lära oss något idag så tror jag det är en självklar solidaritet med alla på flykt.

Men 1918 självt var och är inte mitt krig. Jag är inte en del av den vänster som kämpade då, min historia går inte så långt bakåt, mitt parti uppstod dels som en reaktion på en dogmatism som härledde en alltför stor del av sin historia till ett förlorat krig. Jag är nöjd och tacksam över att alltid ha varit fri att andas inom en vänster som inte luktar av hundra år gamla lik.

Markus Drake
är medlem i De grönas partistyrelse

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *