Nej, de nyligen avslöjade så kallade Sokal-artiklarna bevisade inte att feminismen är den nya nazismen. Däremot bevisade de hur svårt det är att diskutera feminism och postmodernism utan att hänfalla till dogmer och anklagelser. På båda sidor.
Ute i världen har debatten under den gångna veckan gått het kring en forskartrio som lyckats få ett omskrivet kapitel av Hitlers Mein Kampf – pepprat med anti-rasistiska och feministiska modeord – publicerat i en referentgranskad (peer-reviewed) vetenskaplig tidskrift med fokus på genusfrågor och socialt arbete. Publiceringen var en del av ett större projekt, där de tre forskarna under tio månaders tid sysselsatte sig med att skriva tjugo låtsasartiklar som de sedan skickade in till lika många vetenskapliga tidskrifter. Inga av artiklarna hade några som helst vetenskapliga meriter, och flera av dem gränsade till det uppenbart absurda. Trots detta accepterades sju av dem, varav fyra hann publiceras innan en uppmärksam journalist på The Wall Street Journal började ana ugglor i mossen (artikeln bakom betalvägg här).
En publicerad artikel hade titeln ”Human Reactions to Rape Culture and Queer Performativity at Urban Dog Parks in Portland, Ore.”, i vilken ”forskaren” i fråga iakttog hundägares reaktioner på hundars kärleksbestyr för att bilda sig en uppfattning om hur de förhöll sig till våldtäkt, och konkluderade bland annat att män borde skolas som hundar för att bli kvitt våldtäktskulturen. En annan publicerad ”studie” framhöll att män genom anal självpenetrering kan bli av med homo- och transfobi och bli bättre feminister. En tredje efterlyste bodybuilding-tävlingar för feta människor för att motarbeta så kallad fat shaming. Och så då den redan berömda artikeln där skribenten bytt ut ”judar” mot ”vita” och ”nationalsocialism” mot ”feminism” i Mein Kamps tolfte kapitel och skrivit om texten så den såg ut som en självbiografisk essästudie där en vit kvinna granskade sitt eget vita privilegium, med referenser till feministisk litteratur inströdda i texten. Till saken hör alltså att de flesta av de journaler som forskarna skickade in sina texter till var sådana som fokuserade på genusvetenskap och annan identitetsvetenskap.
På det stora hela har reaktionerna varit förutsägbara. De som inte gillar feminism och genusteori har skrattat rått och pekat finger: vi sa ju hela tiden att feminismen är en bluff. Många som gillar feminism och genusteori har attackerat de tre forskarnas intellektuella oärlighet och metodologi, och hävdat att upptåget inte bevisar något annat än att referensgranskningen hos vissa enskilda vetenskapliga tidskrifter har fallerat.
Det är värt notera att de tre forskarnas upptåg är en del av en större debatt – eller egentligen flera större debatter – inom vetenskapen. Dels handlar det om den akademiska pressen på att publicera artiklar. Den akademiska världen har under det senaste halvseklet, med speciell tyngdpunkt på de senaste tjugo åren, allt mer börjat likna affärsvärlden. Forskningsprojekt avkrävs kvartalsresultat, forskare måste marknadsföra sina studiers praktiska nytta och allting poängsätts och graderas, och en forskares värde mäts ofta i hur många artiklar hen publicerat i vetenskapliga journaler. Publicering höjer universitets anseende, och utan publicering anses forskningen ofta som värdelös. Det sporrar också till grundande av allt fler referentgranskade journaler, vissa av dem extremt nischade och små – och dessa journaler måste hitta artiklar att publicera för att rättfärdiga sin existens. Således har det uppstått en hel industri, ibland mer seriös, ibland mindre, kring publicering av artiklar, och trots peer-review-systemet är kvalitetskontrollen av forskningen och artiklarna i vissa fall närmast obefintliga. Den andra debatten handlar om ett segdraget akademiskt krig om de postmodernistiska teoriernas vetenskapliga legitimitet, som jag ska återkomma till.
Jag tänker inte gå in på diskussionen om de tre forskarnas uppsåt eller den forskningsetiska aspekten av upptåget, även om där skulle finnas en hel del att gräva i. Den krassa sanningen är att sju referentgranskade vetenskapliga tidskrifter accepterade artiklar som saknade all all vetenskaplig legitimitet. En av de sju artiklarna som accepterades förklarar i omständliga vetenskapliga termer hur ”forskaren” under tre månaders tid lyssnade på sina manliga gymkompisar medan de satt på Hooters, och hur hon utgående från det i sin forskning försökt utreda varför heterosexuella män gillar att gå på restauranger med lättklädda, storbystade servitriser. Den likaledes accepterade artikeln ”Moon Meetings and the Meaning of Sisterhood: A Poetic of Lived Feminist Spirituality” består till hälften av nonsenspoesi hämtad från poesigeneratorn Teenage Poetry Generator.
Det man däremot kan ifrågasätta är hur väl ansedda de journaler är som de tre forskarna kallar ”toppjournaler inom sina discipliner”. Tidskrifter som Affilia, Journal of Poetry Therapy och Fat Studies må vara de ledande journalerna inom sina respektive discipliner, men det beror på att alla tre är de enda journalerna inom sina snävt definierade discipliner. Inga av de berörda tidskrifterna kan anses höra till de absoluta toppjournalerna ens inom genusforskningen. Det förändrar naturligtvis inte på faktumet att de alla är referentgranskade och inte borde ha släppt igenom dylika artiklar.
Det här är inte första gången bluffartiklar väcker uppmärksamhet. 1996 postade fysikern Alan Sokal en artikel i den interdisciplinära kulturjournalen Social Text, där han på postmodernistiskt vis argumenterade för att kvantgravitation är en social och lingvistisk konstruktion, med andra ord att gravitationen inte existerar (se Wikipedia). Den här typen av bluffpublikationer har sedermera kallats för Sokal-bedrägerier. Liknande bluffartiklar har efter det publicerats till exempel i biomedicinska och datavetenskapliga publikationer, vilket visar att problemet inte existerar enbart inom humanismen.
Men liksom Sokals ursprungliga bluff, är det nu aktuella upptåget en kritik mot den postmodernistiska vetenskapsdiskursen som bland annat är vanlig inom genusstudier och framför allt inom feministisk teori. Det här är ett diskussionsträsk som det är farligt att trampa i, eftersom möjligheterna till missförstånd och generaliseringar är otaliga. Inom den filosofiska disciplinen innebär postmodernistisk dekonstruktivism i praktiken att alla universella sanningar bör utsättas för skeptisk granskning. Extremvarianten av det här är påståendet att vi inte kan vara säkra på att någonting existerar (denna typ av existentialism är visserligen äldre än postmodernismen). Postmodernismen kan till exempel hävda att ett bord inte existerar annat än som en gemensam överenskommelse mellan människor om att bordet existerar. Men, hävdar postmodernismen, där person A ser ett bord, kan person B se en säng och person C se en träskiva och fyra pinnar. Ur sina respektive synvinklar har alla tre rätt. Verkligheten, hävdar postmodernismen, ser olika ut beroende på ur vilken synvinkel man granskar den från och din verklighet kommer aldrig att vara identisk med min. Så länge som det handlar om stolar och bord är det här knappast något större problem: vi är väl ganska många som ätit middag på sängen och sovit på bordet. Knepigt blir det som känt då vi applicerar postmodernismen på politiska frågor och identitetsfrågor. Som att kön är en social konstruktion eller att alla har rätt att definiera sin egen etnicitet. Och det är också här som förespråkare för och motståndare mot postmodernismen så lätt börjar tala förbi varandra.
Jag är ingen expert på vare sig postmodernismen eller feministisk teori, så ni får gärna rätta mig om jag fått nått om bakfoten: Men alltid då man diskuterar vetenskapsgrenar och teorier som angränsar på filosofins område bör man minnas att deras syfte sällan är att erbjuda heltäckande och absoluta sanningar om världen, utan snarare att ge verktyg för att bättre förstå människan och samhället. En vanlig kritik mot postmodernismen är att disciplinen förkastar empirisk forskning och vetenskaplig metod. Ur en rent teoretisk synvinkel kan det här stämma i vissa fall, men påståendet är i alla praktiska bemärkelser en förvrängning av sanningen. Postmodernistisk genusteori förnekar till exempel inte att människor i allmänhet föds med två olika typer av könsorgan, inte heller att de biologiska skillnaderna kan ha inverkan på vårt psyke och beteende. Men tvärtemot att förkasta empirin menar postmodernismen att vi inte kan anta att män tänker X och kvinnor tänker Y av rent biologiska skäl bara för att det är vår kulturella uppfattning att de gör det. Postmodernismen hävdar tvärtom att det är empiriskt falskt att anta att eventuella psykologiska och sociala skillnader mellan män och kvinnor enbart beror på biologi utan att ha vattentäta vetenskapliga bevis på det. I stället kan det finnas kulturella normer och traditioner som påverkar oss i lika hög grad, om inte högre, än biologin. Och för att komma till botten med vilka dessa är och hur de påverkar, blir vi tvungna att på sätt och vis dekonstruera den kulturella och sociala uppfattningen om kön – därav påståendet att könet är en social konstruktion. Och, påminner postmodernismen, även om något är statistiskt sant, behöver det inte stämma på individnivå. Således är alltså breda generaliseringar om mäns och kvinnors beteende inte särskilt värdefulla till exempel i fråga om lagstiftning som påverkar enskilda individer, menar genusteorin.
En annan grundpelare i den postmoderna feministiska teorin är att alla människor har tolkningsföreträde till sin egen identitet och verklighetsuppfattning. Igen: här förnekas inte existensen av det biologiska könet, t.ex., utan endast fastställs att det sociala och mentala könet kan ta många fler former än de som vi traditionellt och kulturellt har slagit fast. Till och med biologin visar ju att vår traditionella binära könsindelning är för begränsad. Men det är också viktigt för förespråkare av postmodern genusteori att minnas att till exempel begrepp som patriarkat, toxisk maskulinitet och gender fluidity är filosofisk-teoretiska begrepp och inte ostridbara sanningar. Märkväl: det är en lika filosofisk-teoretisk ståndpunkt att hävda att toxisk maskulinitet och gender fluidity inte existerar. Därför att de här är begrepp som skapats för att försöka förklara rent påvisbara sanningar i världen: till exempel att kvinnor förtjänar mindre än män och att män oftare begår våldsbrott än kvinnor, eller att vissa personer inte känner sig representerade i en strikt binär och statisk könsindelning.
När det gäller vetenskapliga artiklar inom vad man kunde kalla identitetsrelaterade discipliner, alltså sådana som undersöker verkligheten ur en viss identitetsmarkörs synvinklar, är fokuset på tolkningsföreträde en potentiell akilleshäl, vilket de nu aktuella bluffartiklarna tydligt visar. Flera av artiklarna är skrivna som autoetnografiska analyser – bland annat den uppmärksammade Mein Kampf-omskrivingen, som i praktiken är ett ideologiskt traktat med källhänvisningar inslängda på passande ställen. Även om de i sig till och med skulle vara vettiga texter, kan man med visst fog fråga sig om sådana artiklar alls hör hemma i en vetenskaplig tidskrift, eller om de snarare borde publiceras i opinionstidskrifter som Ny Tid. Med detta inte sagt att den autoetnografiska analysmetoden är vetenskapligt värdelös i sig, men man bör vara medveten om de uppenbara fallgroparna då man granskar en dylik artikel.
En av orsakerna till att de aktuella bluffartiklarna uppfattas som så roliga är att deras titlar och innehåll till ytan inte skiljer sig avsevärt från helt legitima vetenskapliga artiklar. Hundparksartikeln hänvisar bland annat till den fullt verkliga artikeln ”Sex Differences in the Herding Styles of Working Sheepdogs and Their Handlers.”, medan Hooters-artikeln hänvisar till ”Carnivorous heterotopias: Gender, nostalgia and hipsterness in the Copenhagen meat scene.” En kritisk läsare kan naturligtvis fråga sig vad dylik forskning ska ha för nytta. Men som filosofen Liam Kofi Bright, som själv forskat i vetenskapliga bedrägerier säger till Buzzfeed (som för övrigt skrivit en av de bästa artiklarna om den nu aktuella uppståndelsen), finns det ett intellektuellt värde i att kunna konstatera att också absurda slutsatser kan vara ”sanna” ur ett rent teoretiskt perspektiv, eftersom det tvingar oss att granska världen ur nya synvinklar. Och här kommer vi in på en viktig diskussion, nämligen den om forskningens och vetenskapens, i förlängningen universitetens syfte. Ska endast sådan forskning som till exempel leder till resultat som går att omsätta i ekonomisk vinst eller tydlig praktisk nytta vara tillåten – enligt den modell som Sipiläregeringen förespråkar? Eller ska vi ha ett bildningsuniversitet som uppmanar till vildvuxen och överraskande forskning och som stimulerar debatt och reflektion?
Det som framför allt behövs är mindre polarisering i debatten kring genusfrågor och feminism. Mindre skrikande, fingerpekande och hånande. Mindre dogmatik och mer diskussion, och det gäller båda lägren. För postmodernt inställda feminister är det viktigt att minnas att postmodernismen är ämnad att bredda förståelsen och analysen av världen, inte att användas som dogmatiskt slagträ. Genusteorin sitter inte på alla svar och bara för att man är väl påläst på dylik betyder inte att man slentrianmässigt kan avfärda kritiska synpunkter med uppmaningen att ”läsa genusteori” som om det skulle vara en patentlösning på allt. Genusteorin är en av många infallsvinklar som kan användas för att betrakta världen, och en mycket nyttig sådan, enligt min åsikt.
De feminister och genusteoretiker som låser sig i dogmatiska positioner gör gott i att lära sig av vänsterrörelsens historia. Det var till en ansenlig del fragmentaringen i till varandra ytterst aggressivt inställda grupper som vägrade ge avkall på dogmatiska teoretiska ståndpunkter som ledde till att vänsterrörelsen slet sig själv i stycken inifrån på 70- och 80-talet. Det fanns en motvilja till öppen ideologisk debatt, sårad ära på olika kanter och en oförlåtande atmosfär. Tyvärr syns mycket av samma mönster i dag i vissa delar av det som man brett kan kalla för den identitetspolitiska rörelsen. För att inte feminismen ska gå samma väg som vänstern gick på 90- och början av 00-talet, måste vissa knutar lösas upp både inom den feministiska rörelsen och till vissa delar i den feministiska rörelsens inställning till dem som i dag inte betraktar sig själva som ”feminister”, vad man nu än lägger in i det begreppet. Detta skriver jag alltså som en som starkt identifierar mig själv som feminist och hoppas att feminismen går en ljus framtid till mötes.
För kritiker av postmodern feministisk teori är det viktigt att för det första minnas att inte alla feminister omfattar postmodernismen. Det är i dag tvärtom trendigt att skriva debattartiklar med rubriker som ”varför jag inte längre kallar mig själv feminist” och i dem kritisera postmodernismen. Men måste man kasta ut barnet med badvattnet? Visst, att skriva ”varför jag inte kallar mig själv postmodernist” är ju inte lika klickvänligt. Men diskussionen om postmodernismen och dess stundvisa upphöjande till dogma pågår också inom den feministiska rörelsen, och nidbilden av den dogmatiskt postmoderna feministen är inte alls så utbredd inom den feministiska rörelsen som vissa debattartiklar gärna vill påskina.
De nu publicerade artiklarna pekar på ett trovärdighetsproblem och en ideologisk slentrian inom den postmodernistiska genusforskningen. Men att som vissa debattörer hävda att det skedda visar att all feministisk teori är värdelös är inte bara intellektuellt slappt, det är rentav barnsligt, och skvallrar om just den typ av ideologiska skygglappar som artikelbluffen varnar för. Ska vi avfärda alla vetenskapsgrenar som tillåtit fraudulenta artiklar att slinka igenom peer review-filtret, så blir vi tvungna att lägga ner hela den akademiska världen. Dessutom är det inte heller ett antagande inom den postorderna humanistiska forskningen att en slutsats i en vetenskaplig artikel representerar en oemotsägbar sanning, utan snarare en utkristallisering av ett logiskt argument. Ingen baserar diskrimineringslagar på från en enskild autoetnografisk essä. Betydligt allvarligare är det då världens högst rankade medicinska tidskrift publicerar en förfalskad artikel om att vaccin orsakar autism. Trots det har väl ingen påstått att all medicinsk forskning är falsk.
Som filosofen och författaren William Eggington skriver i New York Times, är lösningen på den ibland slappa kvalitetsgranskningen inom den forskning som fokuserar på margineliserade folkgrupper inte att sluta göra forskning om marginaliserade folkgrupper, utan att vinnlägga oss om att de som utför forskningen inte själva blir marginaliserade. Genusforskning, liksom humaniora i allmänhet, ger föga utdelning i den form av innovationer som nyliberala ledare eller marknadskrafterna efterlyser, och således är det ofta de humanistiska ämnena som får bära den tyngsta bördan då universiteten tvingas skära ner – till exempel har framtiden för genusvetenskapen vid Åbo Akademi legat i vågskålen sedan 2012. Mindre resurser leder lätt till både snävare specialisering och sämre kvalitetskontroll. Och om ett ämne till exempel endast har en anställd, blir det föga tid över för bredare samarbeten. Specialiseringskravet, skriver Eggington, ligger också i det moderna antagandet att forskningen i humaniora borde struktureras på samma sätt som den inom naturvetenskaperna, och att en forskning som inte kan ge klara och entydiga slutsatser som går att kvantifieras är värdelös. Igen: om man alltså vill ge postmodernistisk forskning ostridbart sanningsanspråk, så är man ute på hal is, vare sig man stöder eller motsätter sig disciplinen. Om vi däremot använder den för att bredda vår uppfattning om världen och människan, och tar dess slutsatser i beaktande då vi fattar beslut om samhället, kan vi arbeta för en mer inkluderande och rättvis värld, eftersom varje människas röst är värdefull.
Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör
Läs mer:
– Här redogör de tre författarna för projektet på Areo Magazine, där ev dem är chefredaktör.
– Här finns alla 20 artiklar på Google Drive.
