Sipiläs tukt och förmaning

FPA skär i allt fler personers utkomststöd”, rubricerade Yle en nyhetsartikel den 1.10. Artikeln belyser det faktum att sedan FPA tog över utbetalningen av utkomststödet från kommunerna på våren har antalet personer som fått sitt stöd nedskuret skjutit mångfaldigt i höjden. Ännu i januari 2017 fick endast ett par hundra personer nedskuret utkomststöd, men sedan november 2017 har siffran legat stadigt kring 3 000. Ökningen beror på att FPA nitiskt har börjat implementera den möjlighet som lagen ger till att skära ner i stödet, en åtgärd som de kommunala socialarbetarna snarast har använt som ett teoretiskt hot för att locka eller tvinga motsträviga kunder till socialbyrån för att göra upp en personlig sysselsättningsplan.

Utkomststödets grunddel är i dag 491 euro, och det kan skäras ned med mellan 20 och 40 procent om FPA anser att en arbetslös person inte tagit emot en erbjuden möjlighet till arbete eller vidareutbildning, eller inte tillräckligt aktivt sökt jobb.

Att utkomststödet enligt finländsk lag går att skära ned på är värt att ifrågasätta. Utkomststödet är den lagstadgade grundtrygghet som varje finländare ska ha rätt till då allt annat fallerar. Det är den finländska välfärdsstatens sista offentliga skyddsnät, ett nät som – i teorin – är designat att vara så brett och finmaskigt att det ska fånga upp alla som bor i landet. Det är vårt gemensamma löfte om att ingen i det här landet ska behöva leva ett liv i en fattigdom som är under all mänsklig värdighet – det byråkratiska förkroppsligandet av Finlands mest innerliga nationalmotto: Kaveria ei jätetä.

Nedskärningen i utkomststödet följer två tydliga linjer som Sipiläregeringen drivit. För det första nedskärningar för de mest utsatta eller fattigaste: sjuka, arbetslösa, studerande och gamla. För det andra har regeringen gjort livet allt svårare för arbetslösa och utslagna, framför allt med de så kallade aktiveringsmodellerna, varav den senaste uppdaterade modellen medför att en arbetssökande kan bestraffas med karenstid på arbetslöshetsutbetalning av den enkla orsaken att hen inte hittat ett jobb.

Bakom den andra linjen döljer sig en obehaglig människosyn, enligt vilken en fattig och utsatt människa har sig själv att skylla. Denna människosyn går tillbaka till ett fördemokratiskt fattigvårdssamhälle i dickenskt snitt, där fattigdom sågs som ett tecken på en människas moraliska defekter. Tukt och förmaning skulle förmå dessa förtappade själar att rycka upp sig, klippa håret och skaffa ett jobb. Med samhällsvetenskapernas och socialdemokratins utveckling uppstod på 1900-talet en bred konsensus om att fattigdom och utsatthet snarare berodde på strukturell obalans och ofta olyckliga omständigheter, och att samhället i stort inte vann något på att slå den redan liggande. På dessa insikter byggdes bland annat den nordiska välfärdsmodellen, den välfärdsmodell som allt fler nu varnar för att ligger i vågskålen inför vårens riksdagsval. Detta är en fråga som vi garanterat återkommer till redan i nästa nummer av Ny Tid.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *