Kategoriarkiv: Samhälle

Konservbaronens uppgång och fall

Berättelsen om Gheorghe Olarus liv är som en spegelbild av Moldaviens närhistoria. Den lilla pojken som växte upp i ett koncentrationsläger i Sibirien blomstrade inom den Sovjetdrivna moldaviska industrin som fabriks-vd och akademiker, bara för att förlora allt under den postsovjetiska rovkapitalismen.

Det är en kall och grå decemberdag och små vattendroppar faller från himlen. Låtsasregnet håller folk inomhus, gatorna i Moldaviens huvudstad Chisinau är tomma i dag. Jag kör nordväst längs huvudgatan Stefan cel Mare Boulevard. Vägen är en kaotisk blandning av nylagd asfalt och partier som inte reparerats på 50 år, men landskapet är vackert: vi passerar Ghidighicisjön, en Sovjetrelik byggd som rekreationscenter för stadens arbetare, i dag mer eller mindre övergiven. En bit av vägen har nyligen restaurerats med bidrag från USA, vilket görs mer än tydligt av de massiva skyltar som basunerar ut den amerikanska goodwillen. Det är med ett visst vemod jag svänger av den jämna amerikanska vägen då jag anländer till byn Roscani, och återigen finner mig bland sorgligt försummad Sovjetinfrastruktur.

Det här lapptäcket av gammalt och nytt, förfall blandat med lyx, modernitet och Sovjetnostalgi är beskrivande för mitt intervjuobjekt Gheorghe Olaru. Liksom republiken Moldavien har Gheorghe slungats från välstånd till avgrund, arbetat upp sig på grön kvist bara för att falla offer för omständigheterna igen. Som den eviga optimist han är, arbetar han i dag, efter nyss fyllda 70, på nästa projekt för att förbättra sitt och sin familjs liv.

Inga gatunamn

Gheorghe ger mig instruktioner över telefon: förbi Heliga Treenighetens monument, andra korsningen, fortsätt mot Kristus av Nasaret-korset, sedan vänster mot metallikonen Heliga modern och sonen, och så tredje huset till höger.

Jag undrar om det inte vore enklare om jag fick gatunamn och -nummer.

– Här finns inga gatunamn! Vi är för fattiga för det.

Slutligen hittar jag fram till Gheorghes hus, där han tar emot mig med leende blå ögon och öppna armar. Det lilla nedgångna blå huset är byggt av lersten och kronas av ett tak av korrugerad plåt. Alltid har han inte bott så här trångt – för bara några år sedan kunde han skryta med att han bodde i en av Chisinaus förnämsta paradbyggnader, ett pråligt ryskt Empire-hus från 1800-talet med välvda fönster och baldakin i tonat glas, alldeles bakom Nationalteatern i centrum av staden. I dag visar han mig hålet i marken utanför deras lilla kyffe, som snart ska bli en inomhustoalett.

– Det är det sista som ännu krävs för att huset ska bli helt beboeligt, förklarar han optimistiskt. Han klagar lite på orken, men sprudlar fortfarande av idéer och överlevnadsstrategier. Hans hustru Maria tillbringar hellre tiden med att överse gårdens prydliga trädgårdsland.

Sju år i Sibirien

Gheorghes släkthistoria är en förunderlig berättelse, från morfar Stefan med ”det magiska pappret” utfärdat av Lenin, som gav honom och hans familj fri lejd i allt samröre med kommunisterna, till pappa Nicolae som skadades i andra världskriget och blev krögare under smeknamnet ”Den glada krymplingen”, och Gheorghes föräldrars öden under kriget.

När Gheorghe föddes 1947 rådde brutal hungersnöd i Bessarabien, som omfattar större delen av dagens Moldavien, inklämt mellan Ukraina och Rumänien. Sovjetunionen annekterade Bessarabien 1940, och inledde omedelbart en utsvältnings- och deportationskampanj för att göra rum för ryska nyinflyttare. 1949, då Gheorghe var knappt två år gammal, utfärdades den sovjetiska politbyråns order nummer 1290-467cc, enligt vilken 11 239 familjer skulle tvångsförflyttas till Sibirien, som kulaker (storbönder) eller nazistiska medlöpare. En av dem var familjen Olaru, i vars hem två sovjetiska soldater bröt sig in en ovanligt mörk, månlös natt. Nu fanns ingen Stefan på plats med sitt magiska papper. Familjen blev förd till tågstationen, där de packades in i ett godståg tillsammans med hundratals andra personer.

”Passagerarna” serverades inget annat än saltig, torkad fisk, då och då en bit bröd och en hink vatten som skulle räcka till 50 personer under ett helt dygn. Tåget kunde stå stilla i flera dagar för att så många som möjligt skulle dö av törst eller syrebrist. Efter tre månader av tortyr anlände de till sin destination, ett litet improviserat läger mitt ute i skogen i Tyumen Oblast nära gränsen till Kazakstan, 300 kilometer från närmaste större bosättning, byn Berdjuzje. Vintern hade kommit, och ett tunt lager snö täckte redan den mark de var dömda att bo på resten av sina liv.

Deras ”hem” var ett gammalt stall på 10 gånger 15 meter, där 50 familjer skulle trängas i ”rum” som bestod av draperier hängda från stålvajrar i taket. Genom de gallerförsedda fönstren var de ständigt under uppsikt av sovjetiska soldater.

Ett av Gheorghes första tydliga minnen är då han en morgon vaknade på stallets jordgolv, tätt hopkurad med resten av familjen, och upptäckte att det hade bildats is ovanpå deras tunna filt.

Hem på soptippen

Kutymen var att varje månad skriva brev till Stalin och be om benådning, och likväl var kutymen att svaret varje månad var nekande. Tills en dag då en överraskande ynnest uppenbarade sig, och familjen Olaru fick tillåtelse att bosätta sig i ett nedgånget hus i en övergiven by i närheten. Huset var omgivet av en liten odlingsmark som de gavs tillstånd att kultivera för eget bruk. De sibiriska omständigheterna gjordes inte lättare av de månatliga ”inspektionerna” av sovjetiska soldater, som för det mesta utmynnade i att kuddar höggs sönder med knivar, möbler förstördes och invånarna terroriserades.

Räddaren i nöden var Ranca, en tjockpälsad bergsko med långa, spetsiga horn, som familjen fick av en lokal kazakstam i utbyte mot en moldavisk matta. Gheorghe blir fortfarande tårögd då han talar om Ranca, och minns hur barnen brukade smyga ut bröd från middagsbordet till henne, och hur hon slickade deras händer med sin sträva tunga för att visa sin tacksamhet.

1953 blev det slut på brevskrivandet till Stalin, då diktatorn dog. I kölvattnet efter Stalins död fick Olarus och sju andra moldaviska familjer till sin stora förvåning tillstånd att bosätta sig i Berdjuzje. Tomten de tilldelats var en avstjälpningsplats, men tillsammans lyckades de röja bråtet, och bodde där i tre år, tills de helt utan förvarning meddelades att de kunde återvända till Moldavien om de så ville. Och visst ville de det. Så efter sju år i Sibirien var de tillbaka hemma i Donduseni, där morfar Stefan, han med det magiska pappret, mötte dem i sin hästdragna kärra med ett par saftiga vattenmeloner under var arm.

Konservkung

Gheorghe flyttade till Chisinau 1967 och började studera oenologi, eller vintillverkning, på polytekniska universitetet. Här träffade han också Maria, och paret gifte sig 1969, då Gheorghe fick arbete på en fruktkonserveringsfabrik. Han steg snabbt inom fruktkonserveringens hierarkier, och fann sig 1973 som chefsingenjör på Sovjetunionens största fabrik för inlagd frukt – bland annat ansvarade han för utvecklingen av livsmedelskonservering för rymdfärder.

1980 blev han invald i Chisinaus vetenskapsakademi som forskare i livsmedelsteknologi, och 1984 valdes han både till chef för sin avdelning i akademin och till vd för konservfabriken han arbetade på. Han disputerade i Moskva och kunde titulera sig ”doktor Gheorghe Olaru”. Livet log, och familjen flyttade nu in i sin flotta Empire-lägenhet på Mihai Eminescu-gatan, den med välvda fönster och baldakin i tonat glas, alldeles bakom Nationalteatern. Inte illa för en liten pojke som 35 år tidigare vaknat under en isig filt i ett sibiriskt stall.

Barnbarnet Alexei och en ung Gheorghe.

Första kraschen

Men så kom 1991, Sovjetunionens fall och Moldaviens självständighetsförklaring. Och med Sovjet föll också Sovjetindustrin. Nästan över en natt förvandlades det moldaviska Orhei-distriktet från en av Sovjets industrigiganter till en rosthög som slumpades bort bit för bit till den som kunde betala de högsta mutorna. Utvecklingen var densamma som i de flesta länder som abrupt övergick från kommunism till fri marknadskapitalism.

Det var inte bara ekonomin som förändrades, utan även de sociala värdena. Det här var inte längre Gheorghes värld, och han kunde bara med fasa iaktta utvecklingen från sitt skrivbord vid akademin. Fabriken han hade gett 14 år av sitt liv gick i konkurs, och hans forskarbudget imploderade. Det var dags för stora beslut.

Familjen sålde en bostad de ägde i Chisinau, samt den restaurang i staden som Maria drev. Med pengarna köpte de ett gammalt tobakstorkeri i Sipoteni, nordväst om Chisinau, där de grundade ”Gheorghe Olarus traditionella gård”. I de gamla fabrikshallarna och på den omkringliggande marken byggdes en ny familjeindustri, där de odlade, torkade och lade in frukt och grönsaker. Snart blomstrade kommersen, med körsbärsmarmelad som exporterades till Ryssland som flaggskeppsprodukt. Gheorghe Olaru hade än en gång lyckats klättra upp för karriärstegen. Men återigen väntade ett katastrofalt bakslag bakom hörnet.

Andra kraschen

I april 2009 skakades Moldavien av blodiga protester i samband med parlamentsvalet, då landets styrande kommunistiska parti anklagades för valfusk. Den ”kommunistiska” presidenten Vladimir Voronin tvingades avgå, och landet störtades i politiskt kaos. Kapitalism var det som de unga demonstranterna skanderade för utanför parlamentsbyggnaden, och kapitalism var vad de fick: den ryska formen av oligarki-kapitalism. En extremform av kapitalism som mer liknade vilda västern än en modern ekonomi.

Gheorghe Olaru kände inte till reglerna för detta nya spel med cowboys och banditer, och föll i en av de finansfällor som var så vanliga under de här åren. 2012 nåddes Gheorghe av ett kreditlånserbjudande av en aktör som kallade sig CFR, eller ”Finanskorporationen för landsbygden”. CFR erbjöd kreditgarantier för små lantbruk för att expandera sin verksamhet. Gheorghe var naiv nog att falla för frestelsen, och hade stora drömmar om en moderniserad gård att lämna över till en familj som genom åren hade fått tillskott av sex barnbarn. Som garanti för kreditprogrammet skrev han över så gott som allt han ägde och hade: gård, fabrik, hus, bil, maskiner.

Och allt gick som smort fram till sommaren 2013 – det enda som saknades var en stor ångtank för sterilisering av glasburkar, som var nödvändig för tillverkning av höstens plommonsylt, och den planerade expanderingen av verksamheten. Tanken skulle köpas från Italien. Men då deadline för betalning kom och gick, hade Gheorghe inte fått några pengar från CFR. Varken e-post eller telefonsamtal till organisationen fick heller några svar, det var som om hela firman hade gått upp i rök. Långsamt gick det upp för Gheorghe att han blivit offer för ett listigt bedrägeri.

Utan pengar kunde Gheorghe inte köpa sin ångtank, och på hösten ruttnade plommonen på sina grenar. När vintern kom, var gården skuldsatt, och då plötsligt dök ”Finanskorporationen för landsbygden” igen upp som gubben ur lådan. Genom ett domstolsbeslut övergick Gheorghes gård, fabrik och resten av hans garanti i CFR:s ägo. CFR sålde sedan rubbet på en sluten auktion för en tiondel av dess värde.

Ett bedraget folk

Det här var livet i Moldavien efter protesterna 2009. 1,65 miljarder amerikanska dollar försvann mystiskt från Moldaviens statliga bank, organiserade i så kallade mikrokrediter på tiotals miljoner dollar var, som kanaliserades till en och samma bank i Vilnius. Samma bank hade tidigare använts för att kanalisera flera miljarder i ”mikrokrediter” från Ryssland, vars slutdestination var samma skatteparadis dit de moldaviska lånen slutligen hamnade. Moldavien, ett utfattigt land vars BNP ligger på plats 150 globalt, och där universitetsprofessorernas lön är 200 euro i månaden.

Men i sitt lilla hus av lertegel och korrugerad plåt bortom den amerikanska asfaltvägen låter Gheorghe Olaru sig inte nedslås. Med sin digra bakgrund i livsmedelsteknologi arbetar han som bäst på att uppfinna en helt ny sorts ångtank, som endast kräver en tredjedel av den energi som den italienska som han i tiderna försökte köpa. Om allt går väl, kan den bli det arv som han lämnar efter sig till sina barnbarn.

Innan jag lämnar Gheorghe och hans familj plockar Maria ihop en påse med godsaker åt mig. I den finns bland annat några burkar inlagd rödbeta enligt ett recept från hennes hemregion Gaugazien. Burkarnas metallock är tillslutna med den enda maskin som de lyckades rädda från den ekonomiska katastrofen 2013. En liten påminnelse om den optimism som vägrar att ge upp, och får en att resa sig igen mot alla odds. N

text & foto Octavian Balea
översättning & bearbetning Janne Wass

Svenska Kulturfonden vill nå bortom kusten

Sören Lillkung, 56, är sedan några månader Svenska Kulturfondens vd. Han är den första som innehar titeln. Lillkung har bott och verkat i Svenskfinlands alla hörn. Men i en föränderlig värld vill han att Svenska Kulturfonden också ska nå bortom Finlands kustremsor och skärgård.

Simonsgatan 8 är en oas för det svenska i Helsingfors. På adressen finner vi bland annat Luckan, SFP, Svenska kvinnoförbundet och förstås Svenska Kulturfonden. Fonden är alltjämt ett viktigt ekonomiskt stöd för konstnärer, musikanter, utbildare och det svenska ordet i Finland.

För Sören Lillkung är arbetsplatsen nygammal. Han jobbade här som projektombudsman med ett treårskontrakt mellan 2009 och 2012. Lillkung är också utbildad sångare och när hans senaste sejour på fonden nådde sitt slut lockade musiken igen. Flyttlasset gick till Österbotten.

Erfarenheten inom både det administrativa och musikaliska gjorde honom bland annat till rektor för Jakobstadsnejdens musikinstitut och enhetschef för yrkeshögskolan Novias kulturenhet. Musiken har alltid varit ett viktigt inslag i hans liv och det har blivit otaliga roller inom operan och teatern. Fast numera är han glad att musiken är en hobby och inte ett måste. Att sjunga professionellt är inte något som Lillkung kommer göra nu när han är fondens vd.

– Jag har levt av att sjunga och nu sjunger jag för att leva. Det är en jättestor skillnad. Det blir något av ett måste när inkomsten kommer från det. Ibland är man tvungen att göra sådant man inte tycker är så roligt. Nu får jag sjunga när jag har lust att sjunga.

Bland annat leder han en hobbykör i Sibbo. Kören, som heter Amigo Choral, ska i höst spela in en skiva med gamla psalmer i nya arrangemang.

Sören Lillkung häller upp ett glas vichyvatten. Medan bubblorna stiger mot kanten funderar han kring vilken ort han bott på som är favoriten. Det är inte bara Österbotten som ligger honom nära hjärtat.

– Jag har bott 11 år i Sibbo, 10 år i Helsingfors och 10 år i Åbo. Ja, på alla möjliga ställen.  Jag är allfinlandssvensk. Jag tycker alla ställen har sin charm då där finns genuina mänskor.

Vill ta fasta på genuiniteten

Genuinitet menar han är ett nyckelord för det finlandssvenska. Den finlandssvenska kulturen är inte enhetlig och det gäller att hitta en balans mellan de styrkor man har men även öppna för nya influenser utifrån.

– Vi ska våga vara olika och samtidigt ha respekt för varandra. Förutsättningen för olikhet är jämlikhet.

Han tror att om man tar fasta på genuiniteten så kan man också motarbeta nidbilden att alla finlandssvenskar är rika och gottar sig på pappas pengar. Det handlar om att hitta nya strategier och nå nya människor.

– Jag tycker om att utgå från visuella helheter och när jag tänker på Svenskfinland är det inte bara kustremsorna och Åland jag ser framför mig. Det är också språköar som bland annat Tammerfors, Lahtis, Uleåborg. I en föränderlig värld ser jag också nya finlandssvenska språköar utomlands. Som i Stockholm, Oslo, Köpenhamn och London. Där finns också många finlandssvenskar som vi vill nå. Det har talats om hjärnflykt men det handlar ju i bästa fall om hjärnförädling.

Lillkung har själv två barn som flyttat till nordiska grannländer och fått sin utbildning i Europa och USA. En son bor numera i Göteborg och en dotter i Stockholm.

– Vi får inte bygga murar, inte heller inom landet. Vi ska uppmuntra till utbyten och möten mellan Svenskfinland och världen men också mellan de olika regionerna här i landet.

Det är lätt att tala om svenskan som nyckeln till Norden. Men då måste också intresset finnas inom Finland att vilja tala det. Ett av Kulturfondens nystartade initiativ är det strategiska programmet Hallå! som ska uppmuntra till tvåspråkighet.

En relaterad satsning är en uppsatstävling för finska gymnasier. Lillkung berättar om gymnasisten som vann i år. Han kom från ett helt finskspråkigt gymnasium och skrev på bländande svenska om hur viktigt han tror det svenska språket är för honom på en framtida arbetsmarknad.

– Att föda sådana insikter är Hallå!-programmets mål. Programmet vill genom möten stimulera båda nationalspråken och vi vill bevilja projekt som gör att språkmurarna raserar.

För första gången kunde sökande skicka in ansökan på finska. Något som rimmar med att kampanjen också uppmuntrar unga svenskspråkiga att prata finska.

Viktigt att minoriteten hörs

Att tala svenska med främmande människor är i vissa delar av landet något helt normalt. I huvudstadsregionen är det dock många som slopar svenskan när man talar med personer man inte känner. Det är svårt att ändra på sitt beteende, men den nyblivne vd:n uppmanar fler att våga tala sitt modersmål när de kommer i kontakt med nya människor.

– Genom det här jobbet har jag mer ingående funderat på mitt eget beteende och jag inleder numera alltid på svenska. Jag blir glad över hur många som faktiskt svarar på svenska. Det är trots allt majoriteten som avgör minoritetens öde.

– Man får inte glömma rikedomen i att Finland är tvåspråkigt. Det är viktigt att märka hur viktigt svenskan i Finland är för ingången till det nordiska, ja även till det globala. Speciellt när språkklimatet varit pressat och regeringen inte har varit intresserad av Finland som ett tvåspråkigt land.

Fonderna ska inte ta över det offentliga

När han får frågan om fonderna i framtiden också kan stödja svenskspråkiga dagis och skolor ifall det skulle bli nedskärningar från det offentliga är Lillkung tydlig med var han står.

– Det gäller att vara väldigt noga med att vi inte ska ta över det offentliga. Vi har två nationalspråk här i landet och båda språkgrupper ska ha likartade möjligheter. Så står det skrivet i grundlagen och då måste vi se till att det är så. Jag tycker vi ska vara måna om att situationen förblir sådan även framöver, annars gräver vi vår egen grav.

Han tycker också att det handlar om att hela tiden slå vakt om identiteten. Att det inte bara handlar om ett språk utan det handlar om vilka finlandssvenskar är som individer.

– Modersmålet är grundrättigheten och här kommer vi igen in på genuiniteten. För att kunna vara mig själv så är modersmålet en grundrättighet. För alla mänskor! Det handlar om trygghet att få vara oss själva. Ända in på 1950-talet talade vi rikssvenska på våra finlandssvenska teatertiljor, säger Lillkung på rikssvenska och skrattar till.

Att finlandssvenskan står på egna ben, i ett ständigt möte med andra språk, är livsviktigt för identiteten menar han och minns ett exempel från hans tid på scenen.

– När jag jobbade på Wasa Teater märkte vi att när vi skådisar fick tala våra egna dialekter, blev vi plötsligt bättre. N

Text: Marcus Carlsten
Foto: Eva Persson

Tre frågor till Outi Popp

talesperson för nätverket Stop Deportations Finland.

  1.  Hur ser er verksamhet ut, hur jobbar ni?

Stop Deportations Finland är ett fritt nätverk av mänskor som jobbar till förmån för asylsökandes rättigheter och mot tvångsavvisningar eftersom det finns brister i det finländska asylsystemet. Vi har inga formella möten och ingen verksamhetsplan utan vi verkar via sociala medier. Vi får ofta frågor och meddelanden av personer som tagits till flyktingförvaret och behöver hjälp.

2. Hur ser du på reaktionerna efter Aino Pennanens protest mot avvisningar i det omtalade flyget till Berlin i slutet av juli?

Jag är nöjd över att avvisningarna och bristerna i asylprocessen fått uppmärksamhet. De aktiva i vårt nätverk sysslar med liknande påverkansarbete i flygplan – och det finns flera exempel på fall där avvisningar avbrutits och där den avvisade fått uppehållstillstånd efter en rättvis asylprocess. De facto är jag nu den avvisade irakiska mannens ombud och jag håller på att utreda om han fått en rättsligt hållbar behandling av sitt ärende.

3. Flera aktörer så som justitiekanslern, UNHCR och Åbo Akademis utredning har riktat kritik mot Migrationsverket och många asylsökande har rättsvidrigt avvisats. Vad krävs för att folk i gemen åter ska kunna lita på Migrationsverket?

Vi har nu i ett och ett halvt år krävt att det måste göras en grundlig utredning av Migrationsverket och asylprocessen. Denna utredning måste göras av en aktör som är oberoende och som varken håller inrikesministeriet eller Migrationsverket om ryggen. Att Migri i somras gjorde en ytlig utredning av sig själv räcker inte. Det behövs en attitydförändring och att dagens brister korrigeras –  så att vi i framtiden får en asylprocess där vi kan vara säkra på att det inte finns politisk styrning och där de asylsökandes skäl på allvar tas i beaktande.

Text Marcus Floman
Foto Outi Popp

Tack som fan, Ronald Reagan

Den 3 augusti publicerade Naomi Klein en så utmärkt text i The Intercept att den tål att lyftas fram på ledarsida. Klein reagerade på New York Times Magazines långläsningsartikel om klimatkrisen, skriven av Nathaniel Rich. En välgjord kartläggning av utvecklingen på 1980-talet, då oron över klimatkrisen nådde en första kulmen, och det fanns alla chanser att vidta åtgärder, skriver Klein. Men ursinnigt sablar hon ner Richs slutsats om vem och vad det var som låg bakom misslyckandet.

Det var ”vi”, du och jag, eller något så vagt som ”den mänskliga naturen” som satte käppar i hjulen, menar Rich, men New York Times artikel nämner ingenting om att nyliberalismen under slutet av 1980-talet nådde sin thatcherska och reaganska kulmen.

Klein påminner om att det i det globala Syd under 1980-talet fanns ett starkt stöd för bindande internationella klimatåtgärder, och till viss del även inom Europa och Asien. I verkligheten var det inget så flummigt som ”den mänskliga naturen” som satte krokben för en ambitiös klimatstrategi, utan något som konkret som Reagan-administrationen.

År 1988 presenterade NASA för första gången forskningsresultat som ”med 99 procents säkerhet” slog fast att klimatuppvärmningen är verklig och orsakad av människan. ”Den döende jorden” valdes till Time Magazines ”årets person”. Medierna skrev spaltkilometer om klimatkrisen och det fanns både stor medvetenhet om och vilja till att motarbeta den globala uppvärmningen.

Enligt Klein hade det ändå knappast funnits ett sämre tillfälle i den amerikanska historien att försöka implementera en grön strategi än slutet av 1980-talet. Det var ”zenit för det nyliberala korståget”, med Fukuyamas teorier om ”historiens slut”. USA och Kanada skrev på det första av vad som skulle bli otaliga frihandelsavtal. Det var början på ”globaliseringens” tidevarv, det som i slutet av 1990-talet ledde till antikapitalistiska demonstrationer världen över.

Om omöjligheten att rädda planeten under ett kapitalistiskt tidevarv skriver Naomi Klein i sin senaste bok Det här förändrar allting, men hennes artikel är en utmärkt historielektion i kortform, högst relevant i vår samtida debatt. I Finland har det under 2018 diskuterats vitt och brett om huruvida det är värre för miljön att en vegan flyger till Thailand än att en hemmasittare äter biff. Medan vi konsumenter slåss om vem av oss som är moraliskt mer högstående än den andra, skrattar flygbolaget och köttproducenten hela vägen till banken.

Ny Tids webbsida har vi nyss publicerat en intervju med forskaren i miljöpolitik Nina Janasik, som svävar betänkligt på målet då hon tillfrågas om det är konsumentens egna val eller politiska åtgärder som är viktigare i kampen mot klimatförändringen. Dylikt är oförsvarligt av en forskare i miljöpolitik som borde vara fullt medveten om att konsumentbeteende formas av den politiska och ekonomiska verkligheten och inte tvärtom. Christopher Wright och Daniel Nyberg skrev 2015 i boken Climate Change, Capitalism and Corporations om hur den eviga tillväxtens princip gör kapitalismen som system helt inkompatibel med en grön politik. Och om nyliberalismen styr såväl politik som marknad, är konsumentens val redan gjorda på förhand, och vi  är utelämnade till att på sin höjd försöka välja det bästa av alla de dåliga alternativ som står till buds.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Plock från Flows utbud

Under andra helgen i augusti gick Flow redan för femtonde gången av stapeln, med en rekordpublik på 84 000 besökare. Än en gång möttes musik ur väldigt olika genrer, så att alla med säkerhet kan hitta något av intresse. Tyvärr börjar bristningsgränsen för vad området kan tåla i frågan om antal människor nås.

Visst är det kul med stora publiker. Men Flows område är uppbyggt så, att man når vissa av de mindre scenerna endast via området framför huvudscenen, vilket gör dem i praktiken onåeliga då någon av de större stjärnorna uppträder. Dessutom blev det ofta så fullsatt vid de mindre scenerna, att folk fick köa utanför. Till råga på allt svämmade pissoarerna över under lördagkvällen. Det verkar som om Flow inte har utrymme att växa då det gäller publikantal, om man inte kommer med någon helt ny lösning på problemet. Detta till trots var det ett riktigt lyckat veckoslut med många lysande artister.

Antalet artister på Flow är alltid väldigt stort. Det fanns sju scener och en biograf utspridda över festivalområdet. Vi har valt att plocka fram några av de artisterna vi tyckte var de intressantaste. Samtidigt får några av de kändaste namnen bli obehandlade.

Kardemimmit är en grupp på fyra kvinnor som har gjort musik tillsammans i 18 år. Musiken, som faller inom genren folkmusik, bygger på vackra sångstämmor och kantele. Det är fint att Flow även ger utrymme åt folkmusik, trots att intresset (kanske delvis på grund av den tidiga tidpunkten under fredageftermiddagen) inte var så stort som för många andra artister.

Punkens gudmor Patti Smith var den jag själv väntat mest på. Spelningen fick hård kritik från vårt lands största dagstidning, men kanske det närmast är ett tecken på att alla som skriver om musik inte nödvändigtvis förstår sig på musik. Pattis röst är lika otrolig om förr och trots ett överraskande val av cover var spelingen suverän, trots några misstag från Pattis sida – som när hon vandrade ut så långt på scenen, att hon inte hann i tid tillbaka till mikrofonen. Men det är lätt att förlåta en så karismatisk uppträdare som Patti Smith för sådana små misstag, vilka ju bara gör henne mera mänsklig.

Ett intressant faktum är att bandets gitarrist visade sig vara Jackson Smith, det vill säga Pattis son. Men med två rockare som föräldrar (trots att fadern dog redan 1994) så är det inte så konstigt att även sonen blivit en uppträdande musiker.

Patti Smith.

Pianisten Lubomyr Melnyk verkade alltigenom sympatisk, då han berättade om hur hans låtar kommit till. Till exempel berättade han om hur låten Butterfly kommit till på ett större hotell fem år tidigare. Han hade då suttit och spelat på hotellets piano, men ingen av de andra gästerna hade lagt märke till honom – förrän ett par barn dök upp och blev begeistrade av musiken. Det var för dem han skrev låten.

På Flow behövde han inte oroa sig för att ingen skulle lyssna. Trots att scenen The Other Sound hör till de mindre, var salen full av folk som tysta och hänförda satt och lyssnade på de vackra styckena som Melnyk trollade så till synes enkelt fram.

Shame är ett brittiskt rockband med mycket energi. Enligt förhandsinformationen skulle låtarna bestå av en blandning funk, punk, indie och soul, men detta till trots var de ganska intetsägande. Jag kan ärligt säga att jag nog inte minns någon av låtarna efter spelningen. Däremot var spelningen väldigt kul och medlemmarna, som tycks vara rätt unga, verkade själv också njuta av att få uppträda. Särskilt basisten, som till utseende förde tankarna till karaktären Eric på That 70’s Show, hoppade och sprang över hela scenen. Som en äkta rocksångar hoppade sångaren ut i publiken och lät sig bäras på lyssnarnas uppsträckta armar. Trots att bandet röjde ordentligt, så passade sångaren ett par gånger på att uppmana publiken att dansa med respekt för varandra – att spelningen skall vara rolig för alla.

Den kvinnliga rapartisten Noname var på gott humör, trots att hon skämtade om att hon är ”a sad bitch”. Kontakten med den rätt så stora publiken verkade skapas helt naturligt, då hon tilltalade folk i publiken och fick lyssnarna att sjunga med i låtarna.

Sångtexterna är inte vilka rim som helst, utan hon tar bland annat ställning mot gentrifiering och för feminism. Eller så kan det låta så här, som det gjorde i en låt: ”Thank you, Jesus, wherever you are / Thank you, Allah, wherever you are / Thank you, Buddah, wherever you are / Thank you, Santa Claus, wherever you are”.

Orlando Julius & The Heliocentrics fick publiken att dansa och det med besked. Och vilt gick det till på scenen också, trots att den nigerianska saxofonlegenden Julius själv, vid sin ålder på 75 år, höll sig ganska tyst mellan låtarna. Tyvärr var det många som missade den färggranna spelningen på grund av utrymmesbrist. Det var långa köer utanför Balloon 360° Stage, där bandet spelade, och själv kom jag in först efter att ha köat i cirka tjugo minuter.

Söndagen inleddes med ett sorgebudskap – Perttu Häkkinen, som ännu i fredags uppträdde på Flow med Imatran Voima (något jag med facit på hand ångrar att jag missade), hade avlidit i en olycka natten mellan lördag och söndag. K-X-P:s spelning inleddes med en tyst minut och efter det var det svårt att få upp en dansstämning. Samtidigt hölls det en tyst minut även vid de övriga scenerna. Nyheten tycktes kasta en skugga över så gott som hela kvällen. K-X-P:s mörka och aggressiva form av elektro, med inslag av metall, passade i och för sig den dystra atmosfären perfekt. Bandet var klädda i svarta kåpor, som döden själv. Trummorna spelades live, vilket ju alltid ger sitt lilla extra. Dessutom förekom det elgitarr på vissa låtar.

Fever Rays uppträdande fungerade både musikmässigt och visuellt. Med fanns bakgrundssångare/dansare och musiker, alla klädda på olika fantasifulla sätt. Dräkterna lekte på ett queermässigt sätt med könsroller och sexualitet. En av personerna på scenen var till exempel klädd i en överdrivet maskulint muskulös dräkt.

En annan väldigt visuell spelning var den av St. Vincent (översta bilden), som, klädd i en rätt så minimal dress, teatraliskt rörde sig in på scenen som en robot. Alla män på scenen bar en mask av tyg, som fick dem att se ut närmast som stora dockor. Videoprojektioner visades även upp under spelningen. I dem figurerade St. Vincent själv flitigt, klädd och mejkad på diverse olika sätt.

Musikmässigt kombinerades pop och rock, men på ett fräscht sätt. St. Vincent är, förutom sångare, en duktig gitarrist och de visuella aspekterna kommer inte på låtmaterialets bekostnad. Gitarren är en viktig del av helheten, vilket understryks av att St. Vincent ideligen bytte gitarr – modellen, som hon själv har designat (och som skall passa speciellt bra för kvinnor) var hela tiden den samma, men färgen varierade. Trots de robotaktiga rörelserna i början av spelningen blev hon mera levande under gitarrsolona.

Fastän musiken naturligtvis är i centrum, bjuder Flow också på annat. Som sagt finns det till och med en biograf på området, där man kan gå in och kolla en film emellanåt, och här och var på området var också visuell konst utställd. Maten är inte heller att glömma – sortimentet är otroligt stort och det finns säkert något för alla smaker och koster. Det är med glädje vi lade märke till att så gott som alla matförsäljare hade tagit veganer i beaktande. Flow satsar på ett brett urval och kvalitet, vilket ju aldrig kan gå helt fel. Bara man lägger lite mera märke till hur rörligheten på området skall organiseras då folkmängden växer sig så här stor.

Text: Janne Nyström
Bild: Tiina Tolonen