Kategoriarkiv: Samhälle

En turkisk världsbild

Statsledningen i Turkiet är ökänd för sina auktoritära, religiöst konservativa och extremnationalistiska handlingar. Men vad är det för en världsbild som ligger bakom dess ageranden, frågade sig Peter Lodenius, och fann några svar hos Ibrahim Karagül, som är chefredaktör för tidningen Yeni Şafak, som står Recep Tayyip Erdoğan nära. För att ge oss en bild av vad som rör sig i huvudet på de turkiska ledarna, har Lodenius plockat ut några citat av Karagül här nedan.

1. ”De förbereder ett domedagskrig”

Ett domedagsscenario förbereds för vår region. Man bereder sig att flytta in kriget i hjärtat av islam, regionalisera det och säkra att den muslimska geografin inte kan återhämta sig på ett sekel. Det blir den största invasionen sedan första världskriget. Planen ska förstöra hela området mellan Persiska viken och Röda havet, från Iran till Saudiarabien, från Förenade Arabemiraten till Egypten. […]

De närmar sig Turkiet från alla håll. De angriper oss med sina samarbetskumpaner inifrån och med terroristorganisationer utifrån. Vi står inför en ny korsfararattack. Nästan hela västvärlden har bildat en gemensam front och försöker tysta och kväva oss. […]

Därför har vi startat vår motattack. Vi sade: Res er. Försvara era länder och städer. Gör slut på ert hundraåriga slaveri. Förbered er för en ny invasionsvåg, som kommer att förstöra muslimska gemenskaper och länder, var på er vakt. Ni behöver inte längre väst för att skydda er, gör det själva. Omfatta er tro, er religion, ert broderskap, det ger er tillräcklig styrka. Turkiet går i första ledet i denna front, vi böjer oss aldrig, vi ger inte upp, vi kommer inte att förlora ett sekel till. Turkiet kommer att stå i det främsta ledet i denna kamp, vi angrips av inre förrädare, ni blir svikna av tyranniska administratörer.

2. Mannen som leder historien

Vad andra än säger är president Recep Tayyip Erdoğan en av de viktigaste aktörerna i dagens värld. Hans politiska ståndpunktstaganden, hans attityd, är inte lokala utan regionala och globala. Hans initiativ, teorier och målsättningar begränsas inte till inrikespolitiken, utan är geografiska utläggningar präglade av historia och civilisation.

Han leder historien. Rollen att skapa historia fortsätter under hans ledarskap. Under hans ledarskap blir regionen ett nytt centrum. Därför har han utsatts för skarpa attacker under de senaste 15 åren, han har utsatts för en ny ”multinationell intervention” nästan varje år. Geziparksterrorn, kuppförsöken 17–25.12.2013 och kuppförsöket 15.7.2016 syftade alla till att stoppa hans stora marsch.

3. En nationell kamp

Den terroristiska samlingen i Afrin och Manjib och avsikterna hos styrkorna bakom den utgör ett överhängande och allvarligt hot. Linjen mellan Medelhavet och Irans gräns går längs Turkiets hela södra gräns och innebär en belägringsplan riktad mot vårt land.

Från detta område har den arabiska och turkmenska befolkningen drivits bort och det har givits helt åt PKK:s syriska allierade PYD. Man förbereder nu för framtiden en front mot Turkiet. Vapen som i tusentals lastbilar har förts över till PKK utgör en klar attack mot ett Nato-land från terroristorganisationers sida. […]

Turkiet har startat en viktig marsch, som inte kan stoppas. Alla i detta land är skyldiga att stå skuldra mot skuldra och kämpa för sitt land. År 2018 kommer vi att se vem som är turk och vem inte. N

Citaten har översatts och sammanställts av Peter Lodenius

Skimrande essäer om en mörk tid

Aslı Erdoğans essäsamling Inte ens tystnaden är längre vår egen är tung, tragisk läsning. Författarens hjärtskärande och provokativa texter om sitt lands grymma, sorgliga historia och nutid har gett henne fängelsestraff, men också en rad internationella priser, senast det prestigefyllda Simone de Beauvoir-priset. Det poetiska språket tar läsaren till mörka platser: rökfyllda källare fyllda av kurdiska civila som bombas av den turkiska armén. Eller den av skumma gatlyktor gyllenskiftande natten i Istanbul, plötsligt söndersliten av en misslyckad militärkupps kaotiska eldstrider.

Texterna är fulla av motsägelser, precis som livet självt. Polisen som författaren möter i det krutröksfyllda dunklet är både livräddare och potentiell bödel. Natten är en skyddande och vacker tillflyktsort men också ogästvänligt mörk och skrämmande. Skönheten och smärtan slåss desperat om varje ögonblick. En prosa som ligger så nära dikten är extremt krävande att översätta och även om översättaren här gjort ett hedervärt jobb är det oundvikligt att resultatet ibland blir ojämnt och lite kaotiskt. Detta i kombination med den emotionella tyngden i Aslı Erdoğans ämnesval gör att boken vinner på att läsas i kortare avsnitt, essä för essä, snarare än från pärm till pärm.

Erdoğans texter blandar ihop äldre och nyare historia och hennes teman är ständigt aktuella. Medan jag skriver det här fortsätter den turkiska arméns hänsynslösa anstormning mot den av kurdiska styrkor kontrollerade enklaven Afrin i norra Syrien. Det blinda hat och det brutala våld som Erdoğan beskriver i sina essäer, om mordet på den armeniske journalisten Hrant Dink eller statens förtryck mot landets egna minoriteter, är detsamma som nu med intensifierad kraft riktas mot de syriska kurderna söder om den turkiska gränsen.

President Erdoğan (inte släkt med författaren) kompenserar för sin militära förnedring genom att skruva upp retoriken, hota med etnisk rensning och skicka vågor av bomb- och artillerianfall mot civila mål för att tillfredsställa sin nationalistiska väljarbas blodtörst.

Aslı Erdoğan själv är sedan ett år utsläppt ur fängelset där hon spärrades in år 2016, men till sitt hemland kan och vågar hon inte återvända. Trots att hon är på fri fot svävar åtalshoten över henne som över så många andra. Fastän myndigheterna lämnat tillbaka hennes pass kan hon fängslas på nytt när som helst då hon befinner sig inom landets gränser. Kännetecknande för auktoritära samhällen är att osäkerheten och rädslan som leder till att medborgarna så att säga idkar kontroll över sig själva, är ett effektivare vapen än det direkta, fysiska våldet. Författaren säger själv i en intervju att även om Turkiets samhälle haft fascistiska tendenser förut, har det aldrig varit så illa som nu. Då jag läser Erdoğans essäer och ser de mardrömslika nyhetsrubrikerna hopa sig kan jag inte låta bli att undra om det land jag själv lärt känna ens finns kvar.

Otto Ekman

Aslı Erdoğan: Inte ens tystnaden är längre vår egen. Översättning: Ulla Lundström. Ramús förlag, 2017.

Basmane – fristad eller ändhållplats

Många flyktingar har funnit en fristad i Basmane, ett slags stad i staden i Izmir i västra Turkiet, som har en lång historia av mångkulturalism och solidaritet. Men nu hotas denna oas av fattigdom, arbetslöshet och ”urbana reformer” initierade av den turkiska regeringen.

I hörnet av Gaziler Caddesi står kebabförsäljaren Emre, som informerar oss om hur man beställer en flaska vatten på turkiska, arabiska och kurdiska. Har du en aldrig så liten kunskap om något av dessa språk, besitter du ett slags inträdespass till stadsdelen Basmane i turkiska Izmir. Basmane har inte mycket gemensamt med de trendiga centrumkvarteren i Alsancak, men i årtionden har området varit Izmirs starkaste fäste för sekulära republikaner som röstat på Kemal Atatürks center-vänsterparti Republikanska folkpartiet (CHP). Stadsdelen är berömd för Kemeralti, sin traditionella basar med dess färger och dofter, och har genom historien bevarat Izmirs mångkulturella själ, staden där greker, armenier, européer och turkar levde i harmoni ända tills en katastrofal brand år 1922. Efter flyktingöverenskommelsen mellan EU och Turkiet i mars 2016 har över 300 000 flyktingar anlänt till Izmir: kurder och araber från Syrien och kurder från södra Turkiet har blandats med de romer som bott här sedan det ottomanska imperiets dagar.

Basmane är ett virrvarr av branta gator som klättrar uppåt längs en bergssluttning, kantade av gamla hus, vissa nymålade, vissa som har kollapsat och förvandlats till illaluktande avstjälpningsplatser. Övre Basmane, vid foten av Alexander den stores slott, heter Kadifekale. Dess olagligt byggda hus kallas på turkiska gecekondu, vilket avser något som smällts upp under en natt, och bebos i första hand av kurder från Mardin-regionen, där strider pågår mellan turkiska regeringstrupper och PKK-gerillan. Det är inte ovanligt att se väggar täckta av graffiti som hyllar Abdullah Öcalan eller de kurdiska självförsvarsstyrkorna YPG. Området ovanför borgen bulldozades nyligen som ett led i de urbaniserings- och gentrifieringsprojekt som staten har implementerat över hela landet under de senaste åren.

Andningshålet Kapılar

Basmanes bultande hjärta är Kapılar, ett socialcentrum som nu varit öppet i snart två år, och där det varje vecka ordnas workshoppar för barn, språkkurser i engelska och turkiska, och där frivilliga erbjuder invandrare hjälp med översättningar och juridiska frågor. I det Öppna Köket ordnas kulturtillställningar, och centret används av många av de organisationer som hjälper flyktingar i Izmir. Centrets målsättning är att motarbeta isolation och främja umgänge och dialog mellan kurder, araber och turkar i området.

– Det är viktigt för invandrarna att de får relationer inom området och staden som bygger på tillit, och det kan ta länge att uppnå det, säger en lokal kvinna som arbetar på centret.

Aktivister och hjälparbetare håller möte på gården vid socialcentret Kapılar,
den stora ljusglimten för flyktingarna i Basmane. På centret får de asylsökande ta del av språkkurser, kulturprogram och juridisk samt övrig hjälp.

Kapılar Collective är en grupp som arbetar för att skapa debatt kring frågor som i Turkiet ses som snarast hädiska, som feminism, ekologi och minoritetsrättigheter.

Invandrare utnyttjas

På centrets översta våning sitter textilarbetaren Yalcin, som har afroturkiskt ursprung, och som på egen hand administrerar insamling och distribution av mat och kläder till områdets allra fattigaste. Han visar oss en lista på allt som fordras att eleverna ska ha för att de ska få delta i de statliga skolornas undervisning, och mycket av det är märkesprodukter som fattiga familjer inte har råd att köpa.

– I områden med mycket barnarbete är flyktingar ett behändigt tillskott, eftersom de endast får hälften av en turkisk arbetares lön. Därför är det viktigt att uppmuntra flyktingfamiljer att skicka sina barn till skolan, säger Yalcin.

– Många turkar tror att staten ger mer bidrag till flyktingar än till infödda turkar, vilket göder rasismen i landet, som utmynnar i attacker mot invandrare.

Yalcin ansvarar egenhändigt för distribution av mat och kläder till de fattigaste flyktingarna i Basmane. Han försöker också hjälpa flyktingbarnen med det skolamateriel som staten kräver att barnen ska ha för att få gå i skola.

Efter flyktingavtalet med EU, som i praktiken stängde gränsen mot Europa, hoppas många flyktingar i dag kunna stanna i Turkiet så länge att de blir beviljade turkiskt medborgarskap. Men som en av centrets frivilligarbetare, Selin, säger, finns det många problem: ekonomiska, strukturella och det faktum att många av invandrarna saknar identitetshandlingar. Ett av de stora hindren är språket.

– Det finns specialskolor för syrier, men ingenting för kurder.

Hjälparbetet i Basmane består av ett lapptäcke av statliga organisationer, lokala medborgarorganisationer och internationella hjälporganisationer, vissa mer professionella än andra. Julie, en ung kvinna från Holland som beslöt att stanna kvar och hjälpa flyktingar efter att hennes Erasmusprogram tog slut, säger att det fortfarande existerar informella flyktingläger, men att de ofta flyttas från plats till plats för att undvika journalister.

Drömmen om Vatikanen

Det är inte lätt att få kontakt med familjer som bor i Basmane. Efter kuppförsöket i Turkiet sommaren 2016 är många rädda för att tala med journalister och fotografer. Vissa hjälpcenter för flyktingar stängdes då de anklagades för samröre med de påstådda kuppledarna, och på grund av detta finns det en tendens bland flyktingar att inte uttala sig kritiskt om den turkiska regeringen.

Men Nour, en 27-årig syrisk kvinna med palestinska rötter, är inte rädd för några följder, och bjuder in oss i sitt blåmålade hem. Nours ben är förlamade efter en virusinfektion, men hon lyckades trots det fly från Damaskus tillsammans med sin mamma och sin bror. Hon drömmer om att ta sig till Tyskland, där det skulle finnas hopp om att hennes ryggrad kunde opereras, och hopp om att hon kunde återuppta sig studier i juridik. Inte bara hopp, utan beslutsamhet:

– En dag tänker jag besöka Vatikanen. Jag älskar kyrkor, i Libanon studerade jag tre år vid en kristen institution.

Medan hon talar visar tv-nyheterna bilder på hur den syriska presidenten Bashar al-Assads trupper återtar Aleppo, det hörs skottlossning och bombardemang. Nour förlorar en del av sin entusiasm och ber sin mamma att byta kanal. Från andra sidan rummet ljuder signalen om ett Skype-samtal, som hennes bror svarar på, efter att ha suttit på soffan och väntat i flera timmar. Det är Nours pappa som fortfarande befinner sig i Damaskus. Få ord växlas, men många leenden och ännu fler förhoppningar.

Barn med cancer och HIV

Naser är en 50 år gammal irakisk soldat som kom till Izmir 2014. Två av hans sex barn är HIV-positiva och ett av dem har fått cancer, som antagligen orsakats av kemiska vapen. Han bor i undermåliga förhållanden i Buca, en annan del av staden.

– Jag kunde inte bli kvar i Basmane, säger han.

– Barnen behövde mer ljus och luften där var ohälsosam. Här är hyrorna högre 50 000 syriska pund i månaden (kring 350 turkiska lira eller 75 euro), och så måste jag betala för el och gas. Lyckligtvis hjälper omgivningen oss med mat.

En av sönerna har varit sängbunden i flera månader, och hans kropp stöter ifrån sig all medicin. De lokala läkarna ger honom inte mycket hopp för framtiden.

– Han skulle ha en chans om jag lyckades ta mig till Holland. Jag har en bror där, som har fått holländskt medborgarskap, men den turkiska regeringen låter oss inte resa, eftersom vi lämnade in ansökan efter att vi registrerades som flyktingar här. Jag har i flera månader försökt få kontakt med FN:s kontor, men inte fått något svar, säger Naser.

Den forna irakiska soldaten Naser bor i undermåliga förhållanden i stadsdelen Buca
i Izmir. Hans son har både HIV och cancer som orsakats av kemiska vapen. Om han inte lyckas ta sig till sin bror i Holland, är hoppet för att pojken ska överleva litet.

Enligt turkisk lag kan asylsökande, medan deras asylansökan behandlas, tillfälligt placeras i ett av de 20 officiella flyktinglägren i landet, eller i någon av de 28 ”satellitstäderna”, inklusive Izmir, under den långa väntan på att kanske få omplaceras i något tredje land. De asylsökande får under inga omständigheter lämna de städer där de blivit placerade, och anhållan om att lämna Turkiet godkänns nästan aldrig för personer som har registrerats som flyktingar innan avtalet med EU slöts. Samtidigt ger den turkiska staten flyktingarna nästan inga garantier om hjälp.

Syrisk basar

Men vissa flyktingar i Izmir har också positiva historier att berätta. 21-åriga Aisha från Syrien talar i dag flytande turkiska, och ställer sig till förfogande för att hjälpa alla sina landsmän och -kvinnor med byråkratin. Den 24-åriga kurden Youssef från Qamishlo flydde Syrien efter att ha suttit fängslad av al-Assad i två månader, och har nu kunnat återuppta sina läkarstudier vid universitetet i Izmir.

Gatorna runt tågstationen i Basmane är en veritabel basar, med restauranger, salustånd och aktiviteter organiserade av syrier. Priserna här är lägre än på andra håll i staden, och kanske kan de som nostalgiskt längtar tillbaka till sorlet på marknadsplatserna i de i dag förstörda städerna Aleppo och Damaskus finna viss tröst bland de här gatorna.

Tidigare var skyltfönstren fyllda av flytvästar för dem som planerade den farliga resan till Grekland över Egeiska havet, av flyktingarna här kallat ”dödens hav”, men i dag har nästan alla flytvästar försvunnit ur gatubilden. För vissa, som Aisha och Youssef, har Izmir erbjudit en chans att bygga en ny och bättre framtid. För andra är drömmen om frihet i Europa mer avlägsen än någonsin. N

Text Francesco Moisés Bassano
Foto Giancomo Sini
Översättning Janne Wass

”Visst går det åt fel håll, men det är åtminstone bättre än … ”

Under de sex år som Annika Sandlund bodde i Turkiet förändrades stämningarna av optimism och framtidstro till misstro och rädsla. Efter det misslyckade kuppförsöket år 2016 och de därpå följande arresteringarna av hundratals militärer, akademiker, journalister och politiker har pendeln definitivt svängt. Men den kan kanske svänga igen.

Det var en solig men ganska kall dag vid Bosporen. Ute på sjön färdades de stora turistbåtarna som tog hugade på en tur från den västra till den östra sidan av Istanbul och med lite fantasi kunde man bland vågorna skönja hoppande delfiner. Vid kajkanten stod män med tjocka magar i våta, flottiga och skrynkliga förkläden och sålde fisksmörgåsar. Längs med gräsmattan satt ett tiotal turkiska familjer utspridda runt sina samovarer och matsäckar.  Män lutade sig bakåt vilande på sina armbågar och rökte, medan de yngre kvinnorna delade ut maten och farmor rättade till sjalen, snöt småbarn och vickade på tårna i de bastanta kängorna. Mullret från bilar som dundrade förbi bara några meter ifrån överröstades av barn som skrikande sprang fram och tillbaka.

Vi satt på en av uteserveringarna och såg tre kvinnor med tajta shorts och naveln skymtande under de avklippta t-skjortorna, skickligt runda en grupp gråfärgade kvinnor med huvuddukar. En av kvinnorna i shorts sköt en barnvagn framför sig och en av kvinnorna i huvudduk sade något. Båda grupperna stannade och en de äldre kvinnorna tog upp barnet ur vagnen. Det var uppslupna skratt och mycket prat, och barnets kinder fick några hårda nyp och många pussar. Ingen annan än jag reagerade på kulturkrocken.

Mina barn kom senare att hata både nypen och pussarna och det faktum att alla vuxna ansåg det vara deras sak att både hylla och banna varje barn, i närbutiken eller bokcaféet, helt oberoende av om de kände barnet ifråga. Själv minns jag scenen så glasklart för det var i det ögonblicket, där vid Bosporen, som jag beslöt mig för att flytta till Turkiet.

Det ekonomiska miraklet

Vi kom till Turkiet år 2009. Ekonomiskt, politiskt och socialt var det ett land på väg uppåt. Efter en ekonomisk kris år 2001, hade ekonomin vuxit med cirka 6-8 procent varje år och till och med efter den globala ekonomiska krisen år 2008 hölls valutan stabil, inflationen var nere i under 4 procent och arbetslösheten under 8 procent. Varje kvartal publicerades de ekonomiska siffrorna och Turkiet tävlade ständigt med Kina om första platsen när det gällde den ekonomiska tillväxten.

Vår växande skara turkiska vänner rustade upp sina gamla släktvillor vid Medelhavet och det gick inte en vecka utan att ett nytt café eller en ny restaurang öppnade nere i centrum. Industrin expanderade och folk flyttade in från landsbygden. Vid sidan om de tre storstäderna Istanbul, Ankara och Izmir, växte Adana, Hatay, Konya och Trabzon. Jag jobbade med flyktingar och också de fick jobb inom byggnadsindustrin och turistnäringen. Exportindustrin ökade varje år med närmare tio procent och buisnessmännen, vars fäder gick omkring och sålde hasselnötter, byggde metrostationer i Europa. Mellanöstern och Afrika öppnade nya marknader, nya möjligheter.  Den turkiska tv-såpoperan blev en hit på arabiska. De muslimska unga kvinnornas romantiska katastrofer var så kända att turistbussarna gick på högvarv mellan Nordafrika och inspelningsplatserna i Istanbul.

Vi bodde i Ankara, som saknar Istanbuls puls, men där den politiska makten finns samlad. Varje morgon åkte vi förbi presidentens palats och vi lärde oss att parkera bilen lika olagligt som alla andra strax nedanför hans port. Det fanns ofta polisbilar och tv-kameror i närheten. Den allmänna uppfattningen bland turkarna var att tv-kamerorna var viktigare än polisen. Presidenten var uppskattad och det fanns ingen risk att någon skulle vilja skada honom. Terrorismen, som växte i grannlandet Irak, hade ännu inte hittat till Turkiet.   

Den politiska utvecklingen 

Den politiska makten var – och är – koncentrerad till Rättvise- och utvecklingspartiet, Adalet ve Kalkınma Partisi (AKP) som kom till makten 2002 och som har vunnit varje parlamentsval sedan dess. Partiet är religiöst konservativt och ekonomiskt liberalt och lyckades år efter år konsolidera sin makt, trots vissa bakslag. År 2008 undvek partiet att ogiltigförklaras av författningsdomstolen med bara en rösts marginal (landets konstitution tillåter endast sekulära partier). Partiet, men inte domstolsväsendet, har sedan dess vuxit sig allt starkare.

AKP byggde sitt väljarstöd på tre pelare: den religiösa och ofta relativt fattiga landsortsbefolkningen som drömde om en medelklasstillvaro, den växande skaran av företagare som såg tillväxtmöjligheter i den snabbt expanderade handeln, och den urbana eliten med liberala, ofta västerländska, värderingar. Den sistnämnda gruppen var möjligen aldrig helt övertygad, men de jämförde partiet med alternativen, och … ja med undantag av de kurdiska partierna, som de flesta icke-kurder aldrig skulle rösta på, hade oppositionen inte mycket att komma med.

Någonstans bland alla nattliga samtal hemma hos de liberala och urbana familjer som vi ofta umgicks med, skymtade jag också stoltheten över att Turkiet verkade bevisa att det gick att vara både muslimskt, demokratiskt, upplyst och rikt. Det var som om farfar som alla uppskattade och tyckte om var en imam, som inte desto mindre drack raki till maten. Den kvinnliga muslimska studentföreningen protesterade mot de nya butikscentren som de tyckte var alltför kapitalistiska, och själv upplevde jag att det här, i motsats till den politiska apatin Finland, fanns hopp. Folk var för och emot och gråzonerna diskuterades livligt; var drar man linjen mellan ekonomi och kultur? Visserligen ansågs premiärministern maktgalen och parlamentet kaotiskt, men vardagen blev ständigt bättre. Det fanns orsak till oro, men också till optimism. Politiken var inte död.

Från galjonsfigur till förrädare

Den före detta utrikesministern Ahmet Davutoglu, som blev premiärminister år 2014, var politikens galjonsfigur. En man som talade flytande engelska, arabiska, tyska och malajiska och som bott utomlands och skrev kolumner i tidningarna. Han föreläste om mänskliga rättigheter, men hans fru bar huvudduk och var en frispråkig abortmotståndare. Skulle jag skriva det här för en turkisk tidning skulle jag ersätta ovanstående ”men” med ”och”.   

Davotoglu ledde Turkiets styrning mot väst och EU-medlemskap och ville mäkla fred i regionen. Tiden var dock fel, och krigen i Irak och Syrien, den ekonomiska krisen i Grekland, och kurdernas stärkta positioner i Irak, Iran och Syrien gjorde livet som fredsmäklare totalt omöjligt. Försöken att medla mellan Iran och USA och mellan olika fraktioner i Syrien och landets president i början av inbördeskriget, ledde inte till starkare relationer, utan tvärtom. Dialogen avstannade. Den försiktigt positiva utvecklingen ifråga om den interna kurdiska frågan under partiets första decennium vid makten, stötte på patrull och gerillakriget blossade upp igen. Utrikesministerns forna studenter som nu var mina kolleger anklagade honom för att ha sålt sin själ – senast då han tog över premiärministerposten från den nyvalde presidenten Erdoğan år 2014. Den ständiga vitsen på jobbet var att regeringen jobbade på en utveckling från ”no problems with neighburs” till ”no neighbours”.

Det turkiska systemet

Ett problem med att tala om Turkiet i väst är att vi ständigt underskattar den oro som många turkar känner för att någon av de många katastroferna, krigen, terrorismen och ekonomiska kriserna, ska spilla över och beröva dem det som de har uppnått. Det här ett folk på vakt. Minnet av den forna militärdiktaturen är ännu färskt och allt som oftast nämner någon i förbifarten att ”han som är kökschef här satt fängslad under militären”.  Jämförelserna mellan det turkiska systemet och andra system är långt mindre vanliga än jämförelserna mellan olika turkiska system genom tiderna. Majoriteten håller fast vid mantrat :”Visst går det åt fel håll, men det är åtminstone bättre än … ”.  I det undermedvetna spökar ett ”ännu”.

Jag bodde i Turkiet åren 2009 till 2015, då allt tydligare motsättningar växte fram mellan den urbana eliten och den politiska makten. Allteftersom makten koncentrerades, blev stämningen mörkare. Terroristattentaten som förenade landet stod i kontrast mot de hundratals militärer, akademiker, journalister och affärsmän som fängslades anklagade för att ha försökt undergräva förtroendet för regeringen. Bland de fängslade finns elva parlamentsledamöter från ett prokurdiskt, vänsterorienterat parti och generalsekreteraren för turkiska Amnesty International. Efter det misslyckade kuppförsöket år 2016 och det därpå följande undantagstillståndet polariserades samhället ytterligare.

Staten inom staten

Varje turk har en historia att berätta om det som de kallar ”the deep State”, staten i staten, den politiska eliten som demokratiska val till trots sägs styra landet. Som utomstående är det svårt att veta vilken av konspirationsteorierna som är mest sannolik, men sant är att spindelnätet mellan den ekonomiska och politiska makten blivit alltmer ogenomträngligt. Många upplever också att bron mellan det gamla och det nya reducerats till en tunn, tunn lina över vallgraven. När mina barns skola ville skicka de äldre eleverna till en äventyrspark i England för att lära sig ”att hantera risker” blev det uppror på föräldramötet.

– Hantera risker? I Europa??? Vi lever för fan i den politiska mellanöstern!

Följande morgon när jag körde barnen till skolan blev vi sittande mitt i en demonstration. Mitt yngsta barn, då fem år gammalt, kastade en blick ut genom bilrutan innan hon lutade sig bakåt och frågade:

– Mamma, vad har israelerna gjort den här gången?

Jag tänkte tillbaka på föräldramötet och gav den ilskna pappan rätt. Samtidigt betraktade jag de två transvestiterna längst fram i demonstrationståget som blåste kyssar i polisens riktning. Nu fem år senare vet jag inte om de skulle våga sätta på sig de röda pumpsen. Toleransen har minskat i samma takt som det politiska greppet hårdnat, och de förr så högljudda politiska diskussionerna förs numera inte på caféerna, utan i parkerna i nattens mörker och inom hemmets väggar. I ett land där den statliga arbetsgivaren rutinmässigt frågar efter arbetstagarens twitter- och facebook-lösenord är det kanske inte speciellt förvånande.

Jag har flyttat från Turkiet, men möter ständigt smarta, unga turkiska studerande i Finland, England och USA, som efter avslutade studier vill hem för att förändra landet. De påminner mig om att politiken inte är död och att pendeln som svänger hittar sin jämvikt först när klockan slutar gå. I Istanbuls kosmopolitiska centrum och på Ankaras kullar samlas de turkiska familjerna fortfarande runt sina samovarer. Och det är inte bara de som drömmer som ser delfinerna i fjärran. N

Annika Sandlund

Skribenten jobbade med flyktingfrågor i Turkiet i fem år, från 2009 till 2014. Under den tiden besökte hon 36 städer och byar på olika håll i Turkiet, från Svarta havets kust till den syriska gränsen. 

Kvinnorna i kulturkrigets frontlinje

Nilgün Tutal
Nilgün Tutal.
Efter den misslyckade militärkuppen i Turkiet 2016 inledde det styrande AKP-partiet svepande åtgärder för att ta kontroll över vad president Recep Tayyip Erdoğan kallar för ”social och kulturell makt”. För den här processen spelar AKP:s kvinnliga aktörer en central roll, och för att belysa hur den gradvisa vridningen mot ett mer religiöst konservativt samhälle sker, kan vi studera två olika familjer i Ankara och Istanbul.

Först till en familj i Keçiören-distriktet i Ankara, bestående av en mamma och hennes två barn (en flicka på 17 år och en pojke på 20) som förbereder sig för universitetsstudier. Mamman i huset deltar regelbundet i religiös aktivitet, men har inte lyckats övertala sina barn att göra detsamma.

Barnen läser båda för inträdesförhör, men den AKP-aktiva mamman uppmuntrar dottern betydligt mindre än hon uppmuntrar sonen. Mamman har anammat den livsstil som predikas på Koranmötena som hålls varje dag, och kräver att alla i familjen, men speciellt dottern, ska fullfölja sina religiösa plikter, bära huvudduk, gå i moskén, inte synda, etc.

Dottern envisas med att bära jeans och t-skjorta. Sonen har egna starka åsikter som går stick i stäv med mammans. Han vill förändra Turkiet via sociala medier, snarare än via partipolitik eller religion.

Kvinnorna i regionen har lågt kulturellt kapital: hela deras sociala liv upptas av Korangrupperna, de har ingen egentlig utbildning och anammar traditionella familjevärderingar. För kvinnliga AKP-aktivister är det här frodig mark för att plantera konservativ islamism. Tv-tittandet har ökat markant på bekostnad av socialt umgänge, och tv-programmen är kontrollerade av staten.

Kultur förstås i sådana här samhällen i första hand som religion.

Den ideologi som propageras av AKP:s kvinnliga dörrknackar-aktivister bidrar endast till att ytterligare exkludera sociala grupper som redan från tidigare har lågt ekonomiskt och kulturellt kapital. Ideologin har ändå haft svårt att få fotfäste bland ungdomarna, kanske på grund av det fönster till resten av världen som öppnats via sociala medier.

I Besiktas, ett lägre medelklassområde i Istanbul populärt bland studerande, välkomnas jag in av en äldre kvinna som överöser mig med godsaker: vattenmelon, Turkish Delight och plommon. Hon vet att jag är högutbildad och börjar tala om sin sonson, som hon berömmer för att han har memorerat Koranen och studerat juridik som sin far. Han har fått stipendium till Harvard, och farmodern är överlycklig för att han kan skapa sig en god framtid. Framför allt är hon lugnad av att han har fått en god religiös uppfostran, så att han inte låter sig ledas på villovägar i USA.

Kvinnan är hustru till en före detta imam, och höjer sin sons och sina sonsöners goda utbildning till skyarna. Däremot säger hon ingenting om sin dotters eller sina kvinnliga barnbarns utbildning. Dottern är också hemma – hon har gått i en religiös skola, bär konservativ klädsel, och berättar att hon är lärare i en Koranskola vid en av de lokala moskéerna. I moderns ögon räcker detta som kulturellt kapital för henne.

Tro kan vara sanningens fiende, och summan av ett samhälles allmänna opinioner, tvångsföreställningar, fobier, rationella och icke-rationella antaganden. I exemplen ovan ser vi hur traditionell religiös tro styr relationerna mellan män och kvinnor, föräldrar och barn. I utsatta grupper dominerar religionen som socialt ramverk. Dessa grupper är det också lättast att härska över med hjälp av tro.

Politisk kamp är en kognitiv kamp över makten att utfärda en vision för samhället. Visionen legitimeras av lagar, eftersom de stadfäster den dominerande visionen och gör den ”naturlig”. På samma gång osynliggör lagarna att visionen utfärdats av en dominerande part. Som en form av metakapital är staten den högsta utövaren av symboliskt kapital och symboliskt våld. Den styr och övervakar alla andra typer av kapital. Därför kämpar olika politiska rörelser om kontrollen över statsmaskineriet. Det symboliska kapitalet stadfästs av symboliskt våld, och staten eftersträvar därför monopol över den symboliska produktionen.

I Turkiet kan man grovt göra skillnad på så kallade ”vita turkar” eller den ”kemalistiska  bourgeoisien”, som ligger närmare den västerländska eller sekulära symboliska produktionen, och anhängarna av Erdoğans ”Nya Turkiet”, som ligger närmare en islamistisk ideologi. Båda grupperna tar avstånd från den andra genom klädsel, heminredning, arkitektur, nöjespreferenser, idrott och turism.

Nya Turkiets symbolik har under de senaste åren varit på stark frammarsch: teatrar och nöjesscentrum har stängts, alkohol har förbjudits på offentliga platser, kvinnor i konservativa kretsar har börjat bära huvudduk och överrock, och läroplanen har kontinuerligt förändrats. Efter kuppen 2016 har Erdoğan iscensatt en enorm ”samhällelig rensning”, vilket inkluderat nedtystande av oppositionella röster som hotat Nya Turkiets symboliska hegemoni.

När Erdoğan talar om ett erövrande av social och kulturell makt, kan det läsas som ett tecken på att islamismen i Turkiet håller på att radikaliseras. AKP använder islamistisk radikalisering som ett vapen mot västerländsk samhällelig, symbolisk och kulturell makt, på samma sätt som internationella islamistiska terrorgrupper.

AKP har använt islam för att uppfinna en antipolitisk och antivästerländsk utopi. Denna utopis mål är antingen att förstöra politiken eller genom religionen lösgöra sig från politiken. Fethi Benslama, som skrivit flera böcker om ”politisk islam”, menar att termen i sig är otillräcklig. Återupptäckten av islamismen är enligt honom snarast en återgång till den medeltida sunniteologen Ibn Taymiyyahs idéer, som argumenterar att det inte finns någon annan politik än religionen.

I ljuset av de senaste årens utveckling har det blivit uppenbart att Turkiet har närmat sig just den typen av islamism som Taymiyyah representerar, och att brutalt våld kommer att brukas mot dem som står i ideologins väg.

Nilgün Tutal
är professor i kommunikation vid universitetet i Galatasaray

Översättning och redigering Janne Wass

En betydligt längre version av texten går att läsa på engelska här.
Kolumnen publicerades ursprungligen i den turkiska kulturtidskriften Varlik i september 2017.