Kategoriarkiv: Samhälle

Fängslande ord i Palestinas sociala medier

Närmare 500 personer i Israel och Palestina har blivit fängslade bara för att de uppdaterat sin status på sociala medier. Om det berättade utställningen Facebook Arrests som kunde ses i Helsingfors i sam-band med festivalen Världen i byn.

25 år gammal, journalist, aktivist, palestinier. Det är några gemensamma nämnare mellan Ahmad Al-Bazz och Faiz Abu Rmeleh som växte upp på olika sidor av Västbanksmuren. Sedan ett par år är båda aktiva inom kollektivet Activestills. När de ställer ut är det kollektivets namn som pryder bilderna. Delvis för att skydda fotograferna och delvis för att budskapet är viktigare än kreditering.

– Det finns egentligen inte något annat initiativ som gör det vi gör, säger Al-Bazz. Ofta handlar sådana om att skapa dialog, eller så uppmuntrar de till att försöka leva i fridfull samexistens, vilket jag inte helt kan godkänna. Det känns som att normalisera förtryck om man stöder ett sådant initiativ där palestinier måste gå med på att erkänna att de bär en del av skulden. Det är inte så en ockupation funkar. Under apartheidtiden i Sydafrika var det ju inte så att en lösning nåddes då båda sidorna plötsligt gick med på att sluta slåss, utan först när den ena sidan slutade förtrycka den andra tog förtrycket slut, säger han.

Geografiska utmaningar

Inte ens tonåringar skonas från övervakningen på sociala medier. I ett inlägg på Facebook skrev en 16-årig palestinsk tjej ”förlåt mig”. Budskapet var riktat till en jämnårig vän, men övervakarna såg det som ett incitament till våld. Hon blev arresterad och fick ett sociala medier-förbud. Det är ett av många exempel på fall där palestiniernas sociala media-flöden övervakas och tolkas av israeliska myndigheter. Men även israeler övervakas och döms baserat på tveksamma grunder. Al-Bazz berättar också att Activestills har både palestinska och israeliska medlemmar.

– Det viktiga är inte medlemmarnas bakgrund, utan att vi delar samma vision.

Gruppens mångfald kan emellertid också ställa till problem. När medlemmar inte får röra sig fritt i Israel och Palestina gäller det att hitta platser där de flesta kan samlas. För Activestills har mötesplatsen blivit staden Ramallah på Västbanken. Kollektivet har möten var tredje månad och de som inte kan vara på plats deltar via Skype.

Faiz Abu Rmeleh kommer från Östra Jerusalem och har därför ett israeliskt resedokument. För Ahmad Al-Bazz är verkligheten en annan: han får inte ens komma in i Jerusalem. Al-Bazz och Rmeleh hoppas att fler ska få upp ögonen för hur verkligheten i området ser ut.

Har själv blivit arresterad

Även om det är andras fall som står i utställningens fokus har fotograferna också upplevt sin beskärda del av trubbel.

– Jag blev senast arresterad 2015, säger Rmeleh. Jag fotograferade en demonstration i gamla staden i Jerusalem, och blev tillsagd att jag inte fick göra det. Efter att jag blivit gripen förbjöds jag från att vistas i gamla staden i 20 dagar. Problemet var ju att jag var den enda medlemmen av Activestills som var på plats som kunde dokumentera händelserna. Ja, och så bodde jag ju i gamla staden också, så det var ett annat problem. Det är skrämmande och farligt men jag har vant mig.

– Israeler med maskingevär får synas på Instagram men inte stenkastande palestinier, tillägger Al-Bazz.

Activestills 14 medlemmar arbetar oavlönat och på egen tid. Utöver frivilligarbetet är både Al-Bazz och Rmeleh journalister till yrket och får sin inkomst genom traditionellt nyhetsarbete.

Johannes Jauhiainen har arbetat som frivillig människorättsobservatör på Västbanken genom EAPPI:s verksamhet och han är en av hjärnorna bakom initiativet att inbjuda Activestills till Helsingfors.

De frivilliga i programmet tillbringar tre månader på Västbanken i taget och rapporterar brott mot mänskliga rättigheter till bland annat Unicef och FN. Programmet är finansierat och koordinerat av Kyrkans utlandshjälp.

– Egentligen har alla som varit där på plats deltagit i någon utsträckning i ordnandet av utställningen. Det är väldigt tajta nätverk man bildar då man tillsammans får uppleva så mycket under de tre månaderna man är där, så det är lätt att upprätthålla kontakten även efteråt.

Jauhiainen delar fotografernas förhoppningar om att också personer som inte så ofta tänker på konflikten ska få upp ögonen för den i och med utställningen.

– Min erfarenhet som frivillig är att det ofta blir så att ett seminarium eller en workshop ofta bara lockar till sig folk som redan är insatta och delar vår åsikt eller så folk av helt annan åsikt som bara kommit dit för att få säga någon syrlig kommentar på slutet. Därför har vi ordnat den här utställningen på ett sätt där även sådana som inte är så väl insatta eller tidigare särskilt intresserade kan stöta på den.

text & foto Felix Fortelius & Marcus Carlsten

Köp lösnumret av Ny Tid 6-7/2018 för att ta del av Activestills bilder. En lista på återförsäljare finns här

Sex, makt och beröringsångest

Joel Backström
Joel Backström.
Det har talats och skrivits en hel del om #metoo, senast i förra numret av Ny Tid. Men märkligt litet har blivit sagt. Alla är överens om att vittnesmålen blottat en oacceptabelt brutal verklighet, att vi måste se till att diskussionen fortsätter och leder till konkreta åtgärder. Men klargörande analyser av vad problemet egentligen handlar om, vilket naturligtvis är en förutsättning för att faktiskt göra något åt det, lyser mestadels med sin frånvaro. Ta till exempel den destruktiva sammanflätningen av makt och sex. Man kunde ägna hela livet åt att nysta upp den härvan; här blir det bara några korta anmärkningar.

Det som skiljer flirt och genuina sexuella inviter från sexuella trakasserier är att den som trakasserar, paradoxalt nog, inte är sexuellt intresserad av sitt offer. Det handlar inte om att han (om det är en han) åtrår henne (om det är en hon). Istället använder han sexuellt laddad kommunikation som ett maktmedel för att få henne att känna sig obekväm, för att förringa henne och manifestera sitt förmodade övertag över henne. Ofta har det här maktspelet en uppenbar sexuell laddning för förövaren: han njuter av att utöva makt över offret, att se hennes hjälplöshet. Men det sexuella här är ensidigt, det är förövarens privata sexualiserade fantasi som han dramatiserar med offret tvingat in i den roll han bestämt för henne. Vad han inte vill ha är just det som den genuina sexuella inviten frågar efter: ömsesidighet, förtjusning, en åtrå från den andras sida som svarar på ens egen.

I den genuina inviten sätter en människa sig själv på spel genom att öppet visa sin personliga förtjusning i den andra. Trakasserier iscensätts däremot från en avpersonaliserad, kollektiv position. Genomsnittskillen i killgänget som kommenterar tjejen som går förbi skulle aldrig öppna munnen om han stod där ensam. Han är ”en av killarna” som kommenterar ”en av dom (tjejerna)”. Och han utgår från att han inte ska få en förtjust respons av henne; om hon vände sig om och uppskattande kommenterar honom skulle han bli helt ställd. Sexuella trakasserier handlar inte om att skapa kontakt, utan om att upprätta ett avstånd mellan människor, men ett avstånd av det där obehagliga, samtidigt opersonliga och intima slaget som finns där en människa eller grupp ser på en annan som om den andra inte räknades, som om man kunde tala till och om henne, men hon inte fick svara. Offret blir samtidigt utpekat och osynliggjort. Allt förtryck fungerar i grunden enligt denna logik.

Problemet med sexuella trakasserier är alltså inte för mycket, utan för litet åtrå. Mot den bakgrunden är det beklagligt och ironiskt att #metoo förmodligen, i namn av ”nolltolerans” mot sexuella trakasserier, kommer att leda till en mer restriktiv och ängslig inställning till flirt och sexuellt laddad kommunikation överlag. Det visade sig redan i förvirrade manliga kommentarer under kampanjen, i stilen ”Men hur ska man veta vad man får göra nuförtiden? Får man skämta om sex överhuvudtaget längre, eller ens ge en kvinna en komplimang?” Såna kommentarer är förstås totalt idiotiska om tanken är att den stackars mannen inte har en aning om vad kvinnor tycker om hans beteende utan måste få klara förhållningsorder, som en liten pojke som mamma instruerar i hur man tilltalar en dam. Både män och kvinnor vet mycket väl, om de bara vill veta, huruvida avsikten är att uttrycka genuin uppskattning, eller ”komplimangen” i själva verket är ett förtäckt sätt att förringa och förödmjuka. Däremot kan man helt befogat bekymra sig för att samhällsklimatet utvecklas i en hysterisk riktning där också genuina eller harmlösa reaktioner börjar anses socialt oacceptabla. Det ironiska är att sånt ängsligt pryderi i själva verket manifesterar precis samma främlingskap mellan människor, samma beröringsångest, som trakasserierna man tror sig motverka.

Det har ofta sagts att vi måste lära våra pojkar att respektera flickor. Grovt taget: fråga om flickan vill och lämna henne ifred om hon säger nej. Och det är förstås ett minimikrav, men fokuset blir helt fel om man glömmer den positiva sidan av uppgiften: att lära pojkar att våga vara intresserade av flickor, och vice versa. Alltså inte bara intresserade på avstånd, som någon från det ena könslägret som kikar över muren på det andra, utan intresserade som en människa är intresserad av en annan. Könen är fortfarande i våra relativt jämställda länder extremt segregerade på dagis och i skolan: flickor och pojkar leker för sig, och det är bara undantagsvis som en flicka och en pojke är bästisar. Med en sån uppställning är det självklart att flickors och pojkars intresse för varandra kommer att förvrängas av kollektiva och främmandegörande idéer om hur ”dom” på ett både lockande, irriterande och obegripligt sätt är annorlunda än ”vi”. Och lika självklart är att sexuella relationer mellan enskilda ”representanter” från två sålunda segregerade läger fylls av projektioner, missförstånd och frustration, av maktlöshet och maktmissbruk, hur mycket samtyckesförhandlingar och respektfulla beteenderegler man än försöker införa.

Makt och sexualitet blandas ständigt ihop, inte bara i sexuella trakasserier. Makt i sig uppfattas ofta som sexigt, vilket visar hur ointresserade många människor är av sex; det som attraherar är makten, det vill säga den kollektiva prestigen. Och i kollektiva termer är sexighet omvänt en form av makt. ”Sexig” är ett slags opersonlig bedömning av vad som allmänt betraktas som attraktivt och avundsvärt, det handlar inte om huruvida du personligen tänder på en person, eller hon/han på dig. Vi kan alla instinktivt skilja de attraktiva från de oansenliga, och det spel om sexuell prestige, om popularitet och bekräftelse, som dagligen spelas i varje klassrum och på varje dansgolv är fullkomligt skoningslöst, även om ingen blir ”trakasserad”. I det spelet finns kvinnor och män ungefär jämnt fördelade bland vinnarna och förlorarna, bland offren och deras  bödlar. #Youtoo?

Joel Backström
är filosof

Det främmande huset: ”Ljubov” – en essäfilm om kärlek

”Med honom kände jag en fullständig trygghet, jag upplevde aldrig smärta eller oro. Det står ju i alla böcker att kärlek är lika med smärta, så jag väntade mig att den skulle föra med sig lidande.”

Det är Leta, 30 år, alldeles i början av Svetlana Aleksijevitjs (bilden) och Staffan Juléns dokumentär – Lyubov – kärlek på ryska (det ryska Люубовь (Ljubov, kärlek) stavas av någon anledning på engelska i titeln). Och Letas förvåning, över att ha upplevt kärlek utan lidande, får Aleksijevitj att fundera: ”vår litteratur har inga böcker om lycka … det är som en okänd värld, ett hus med en massa rum, med nycklar som är okända för oss”.

”Lycka utan gräns, kärlek så det känns, kassan aldrig läns”, som Laila Luger sjunger i Ulf Lundqvists tecknade serie Assar.

Tolstoj straffar Anna Karenina med döden för att hon upplever lycka genom otrohet, så långt stämmer protokollet.

Tjechov, däremot, klipper av sin novell Damen med hunden i ett öppet tillstånd, både lycka och kris. Tolstoj lär ha blivit mycket sur.
Idén om en speciell rysk (vitrysk?) syn på kärleken går igen i flera samtal i filmen. Ibland är det den sovjetiska erfarenheten man minns och försöker ringa in. En kvinna har varit gift med en KGB-officer. En annan, Julija, professor, säger  med glimten i ögat att ”den röda mänskan” var ”mycket kysk”.  ”Vi flickor hade alltid urinvägsinfektion, för vi kunde promenera omkring i sex timmar med någon pojke, utan att någonsin gå på toaletten. Vi visste ju att romanhjältinnorna i böckerna aldrig kissar.”

”På ryska”?

Rysk, sovjetisk, speciell – en tankefigur om en särskild syn på kärlek, en som finns bara ”hos oss”, det är kanske ett uttryck för något annat. Längtan efter en ”identitet”? Visst, den klassiska litteraturen spelar en påfallande roll, och repliker som ”till och med teet smakar bättre när man dricker det med en annan” känns rätt ”ryska”. Men vilar inte de här försöken att hitta en ”kärlekens nationalkaraktär” ändå på ganska lösa boliner? Är ”kärlek på ryska” så annorlunda och exotisk att den aldrig kunde vara ”kärlek på svenska”? Det tycker säkert rikssvensken, om man frågar. Liksom ryssen gör det. Men ursäkta, jag tvivlar.

Snarare än ett bevis för den svensk-ryska tesen om en särskild rysk kärlek är filmen Ljubov en kartläggning av en del av de många vitt skilda fenomen som vi i slattrigt vardagsspråk skuffar in under paraply-ordet ”kärlek”. Man kunde säkert undvika en del missförstånd om vi till exempel som de gamla grekerna höll isär eros och agape. Eller, som den italienska sociologen Francesco Alberoni, göra tydlig skillnad mellan ”förälskelse” och ”kärlek”.

Förälskelsen är, menar Alberoni, framför allt en revolution: ett tillstånd där man tillsammans är beredd att ge upp allt, också svika och bedra sin omvärld, riva ner, bryta mot lagar. Skapande förstörelse, ibland asocial och grym, mot alla andra än det nya, revolutionära tvåpersonerssamhälle som förälskelsen (om den är ömsesidig) vill etablera.

Kärlek, däremot, är något annat, menar Alberoni: långsiktigare, tålmodigare, mera kompromissvillig, inte nödvändigtvis asocial och hänsynslös mot alla andra än det begärda föremålet. Revolutionen har stabiliserat sig, erkänts, för inte längre krig mot sin omvärld.

Möjligen kände Alberoni inte till det när han skrev sina essäer, på 1980-talet, men boskillnaden han gör får starkt stöd i vad vi vet om känslornas biokemi. Förälskelsehormonet ger samma kick som heroin, kan givetvis leda till samma beroende och ”missbruk” (fast är det inte just ”missbruket” som är meningen?). Medan den lugnare kärleken – och dess kusin, allmänt gullande – också kan registreras i kemiska termer. Men en annan kemi.

Nu säger någon: ”Kärlek som bara kemi? Cyniska tanke!”. Till vilket man bara kan svara: ”Vad menar du med ’bara’?”

Alberoni skrev, förutom Förälskelse och kärlek också essäer under rubrikerna Erotik och Vänskap, och man kan konstatera att alla fyra typer av attraktion har skuffats in under begreppet kärlek. Tyder det på att vi inte är särskilt intresserade, egentligen? Eller är vi tvärtom så intresserade att vi inte klarar av att tänka klart?

Kristalliseringen

I Ljubov finns också ett ungt, sött och lyckligt par, Zjenja och Julija, med två barn men uppenbart kära. Trots att de, som de säger, har kommit förbi ”blommor och choklad-fasen”. Vad säger Alberoni, behövs här en tredje kategori? Och flera andra intervjuade nämner förstås förälskelsen, detta åtråvärda och skrämmande tillstånd. ”Kristalliseringen”, som 1800-talsförfattaren Stendhal talade om. Han såg en gruva där kristaller bildades på en trädgren man hade slängt ner, och såg parallellen till förälskelsefasen. Där vi i vårt ständiga och rastlösa ältande och suktande klär den åtrådda i de mest skimrande egenskaper; mentala kristaller. Stendhals finlandssvenska kollega Henry Parland talade i romanen Sönder om hur den förälskade oupphörligt bygger upp och tar isär sin bild av den älskade – ända tills konstruktionen är färdig, bilden framkallad, inte längre spännande. Skedet där förälskelsen i bästa fall övergår i kärlek eller vänskap. Skulle väl Alberoni säga.

Stendhals och Parlands kollega Roland Barthes löpte den analytiska, strukturalistiska linan ut och sammanställde ett slags lexikon över kärlekens ”figurer” med exempel både från egna upplevelser och klassiker typ Goethes Werther. Han skapar alltså en katalog över alla(?) förälskelsens olika besattheter, till exempel det ständiga teckentolkandet (”vad menade hon/han med det ordet, den gesten?” ”hur tolkade han/hon att jag…?” och så vidare), eller det fetischistiska heligförklarandet av  föremål och kläder som den älskade har vidrört.

Allt detta kaos prydligt ordnat, alfabetiskt – när boken översattes till till exempel svenska (med titeln Kärlekens samtal) hamnade alltså ”figurerna” i en annan ordningsföljd. Som för att markera att förälskelsen saknar lineär utsträckning, dramaturgi; den är ett framför allt ett skärrat tillstånd, ett besatt trampande i ring. Kreativt, hopplöst och underbart.

Sexet?

Erotiken då? Sexet? Det är klart att Eros, ”den grymmaste av gudar” (Södergran) är den tunga faktor som driver på, dolt eller öppet, en stor del av de olika relationer vi klumpar ihop under täcknamnet ”kärlek”. Samtidigt som inte ens den hetaste förälskelsen alltid ”levs ut”, ”förverkligas”.

Bland annat den medeltida kristendomen är som känt besatt av sex, och besatt av att låtsas inte vara besatt. Sex var visserligen ett nödvändigt ont – också så kallade kristna måste strängt taget göra barn om inte sekten skulle försvinna. Men okristlig, icke-saklig sex stämplades i tusen år plus som syndfull, ”smutsig”, Djävulens verk, eftersom den ledde tankarna till kroppen, bort från den så kallade själen.

Bland annat kyrkans besatthet av och fördömande av kärlek (sic) mellan mänskor av samma kön kan härledas till den här tankefiguren: all icke-reproduktiv erotik – inklusive singel-sex, enkvällsaffärer, pornografi, prostitution – är misstänkt, självisk, ful och ”smutsig”.

Det talas inte mycket om erotik i Svetlana Aleksijevitjs och Staffan Juléns dokumentär, även om den är underförstådd. De ryska romanhjältinnorna kissar inte, men de går inte heller i säng. Och här gissar jag att vi verkligen har en viss kulturskillnad – snarare än i den brist på litterära beskrivningar av lycka som Aleksijevitj tycker sig se. Eller hänger de kanske ihop, erotiken och lyckan?

Sexet faller hur som helst knappast inom den definition av ”kärlek” som filmen Ljubov ringar in, och här ser jag ett val som dikterats både av Aleksijevitjs egen personlighet och av den ryska (vitryska?) kulturen i stort, där den medeltida kristendomen, pre-Freud, pre-Marx, pre-Nietzsche ännu lever starkt.

Svetlana Aleksijevitj talar själv i början av dokumentären om hur främmande temat kärlek är, för henne alltså. Hon har fått Nobelpriset för sina skildringar av krig och Tjernobyl, men säger att hon måste ”liksom bli en annan, uppfinna en ny mänska” för att kunna ge sig in på det här okända territoriet.

Den rena kärleken

Den intervjuperson som får mest plats, både i början, slutet och mitten av filmen, är Volodja – medelålders konstnär (och misstänkt vacker). Han beskriver sitt livs stora förälskelse, i 20-årsåldern, i en kvinna som, som han säger, inte ville offra sin frihet att älska också andra. ”Jag var en av många”. Efter ett långt uppehåll kom hon ändå tillbaka till honom: ”Jag är med barn – snälla, gift dig med mig”. Dottern (som inte kunde vara hans, ”pausen” hade varat länge) föds och visar sig lida av cerebral pares. I slutändan blir det Volodja som tar hand om henne.

Budskapet är tydligt: det här är kärleken i sin grundform, den som verkar gå mot alla odds. Som till vår häpnad inte har ”låga” och ”smutsiga” motiv, enligt till exempel en ”kristen” syn på högt och lågt, rent och smutsigt.

Lyckligtvis har religionerna ingen ensamrätt till kärleken. Även om de häftigt försöker – religionernas olyckliga kärlek till kärleken. Det är som med jul och midsommar: man kan kolonisera dem, tukta dem, klistra på och dränka in dem med sina copyrightade myter. Med varierande framgång. Förr eller senare rasar ändå påläggskonstruktionerna och fakta kvarstår.

Förälskelse, kärlek, erotik, vänskap … Mänskokärlek. Moderskärlek. ”Obefläckad” avlelse. Osjälviskhet. Empati. Filantropi. Solidaritet. Många begrepp, hoptrasslade, svåra att hålla isär eftersom alla kanske är ”kärlek” på något sätt.

Och varför hålla dem isär? Vem vågar till exempel hävda i sten att vänskap är en sak, erotik en annan – ofta är drivkraften också erotisk, även om man inte skulle råka ligga med alla sina vänner. ”Vänskap” som den definieras av Facebook, å andra sidan, är kanske den mest uttunnade, lama och tvivelaktiga form av kärlek man överhuvudtaget kan tänka sig. Men var drar vi gränsen?

Kärleken är mild och söker inte sitt, meddelar Höga visan, men beskriver då självklart bara en liten färg i det stora kärleksspektrets regnbåge. Volodja i filmen Ljubov, med sin kärlek till sin CP-skadade dotter, verkar vara själva exemplet på den osjälviska kärleken. Men visst ”får” han ut något av den, som han beskriver den.

Det är som om alla relationer där vi inte beter oss omedelbart själviskt, uppenbart svinaktigt, förbluffar oss till den grad att vi behöver något slags magi som förklaring: kärleken. Att vara generös, kanske avstå något, ge julklappar utan garantier för att den som vi satt i tacksamhetsskuld återbetalar fullt ut nästa jul – vi ser sånt beteende som ett mer eller mindre knäppt, naivt eller bara annars misstänkt. Alltså: kärlek! Och vi gratulerar oss, förbluffade, till att vi lyckas hysa också denna mystiska känsla; inte är så till 100 procent rationella och tråkiga som vi hade trott.

En kanske förhastad slutsats.

Underlätta i vardagen

Litteraturprogrammet Babel i SVT gjorde för något tiotal år sen en kärleksenkät. Inspirationen kom från det kungliga hovet som inför något prinsessbröllop hade visionerat om att alla landets författare skulle skriva kärleksdikter till paret.

En fantastisk plan, som föll platt när det visade sig att landets poeter inte ville (kunde? vågade?)  skriva beställningsdikter för kungahuset. Babel bad istället TV-tittarna skicka in sina egna definitioner på kärlekens väsen. Många förslag kom in, det jag kommer ihåg utantill lydde: ”Kärlek är att underlätta för varandra i vardagen”.

Rätt långt från svettigt S/M-sex med kamelpiskor, kan man tycka. Men inte helt osant ändå; problemen börjar först när man i stället för ”kärlek” börjar tala om ”kärleken”. I bestämd form, uteslutande.

Svetlana Aleksijevitjs och Staffan Juléns Kärlek på ryska är, trots den exotiserande titeln, inte särskilt ”rysk” – eller syftar man kanske på det ovanligt öppna och ärliga tilltalet, som verkar ha marinerats vid åtskilliga köksbord? Framför allt fångar filmen in en rad former, aspekter och sätt att tala om ”kärlek”, vad det nu sen än är. Det hedrar filmteamet att de vågat sig ut på denna modiga upptäcktsfärd till det stora, okända huset med alla dess låsta rum. Denna främmande kontinent där så få har varit och så många gått under. N

Text: Trygve Söderling
Foto: Majaq Julén Brännström

Webben sänkte tröskeln för dejting

Dejting har varit en del av det moderna samhället i en form eller annan redan i flera hundra år. I 1700-talets Europa var det övervakade uppvaktningar. På 1950-talet var det närmare den informella, sociala aktiviteten vi ser i dag men med betydligt mer fokus på etikett. Vi hade knappt hunnit vänja oss vid den moderna dejten när det åter skedde en omvälvning hösten 2012: Tinder.

För den som inte hängt med i svängarna är Tinder en app – eller ett program – som används med mobiltelefonen, och som som parar ihop singlar då båda ”gillat” varandras profiler.

Sanna Korpela som är vetenskapsjournalist vid Befolkningsförbundet och utbildad psykolog tror att nätdejtingen är här för att stanna.

– I vårt samhälle har den ett starkt fotfäste. Det är möjligt att det i framtiden igen blir vanligare att träffas ansikte mot ansikte men att den helt skulle försvinna är nästintill omöjligt.

Iiris Mattsson, 30, är studerande vid Helsingfors universitet. Hon gick med i Tinder för fem år sedan, kort efter att tjänsten lanserats.

– Som nybliven singel kändes det som en bra grej. Det var ett nytt och spännande sätt att träffa nya människor. Förvisso hade nätdejting funnits redan länge, men det här kändes som något helt annat.  Det är nästan som ett spel när allt går så lätt och kvickt till, säger Mattsson.

Hon har också testat mer traditionell nätdejting, dessvärre inte med några vidare resultat.

– Sajterna ställer en massa frågor, och så är det tänkt att de utgående från det ska para ihop en med andra som svarat liknande som du. Det har bara aldrig funkat för mig: jag känner inte att jag fått något ut av sådana tjänster. Jag tror delvis att det ligger något i hur snabbt allt går till på Tinder – det blir aldrig för allvarligt och så är tröskeln lägre att ge sig med i det.

Mattssons Tinderupplevelse har varit blandad, men mestadels positiv, uppger hon.

– Ofta blir ju den första dejten också den sista. Det är så lätt att bara gå vidare till nästa dejt om det inte synkar genast, och det är ju egentligen omöjligt att lära känna någon på bara någon timme. Det går ju åt båda hållen också: man varken ger mer än en chans åt sin dejt, och man kan inte heller vänta sig att få mer än en chans.

En vanlig kritik mot Tinder är att användarna dömer varandra bara utgående ifrån deras utseende.

– Ett stort fokus på utseende har sina risker. Det orsakar ofta orealistiska förväntningar, säger Korpela. Hon anser att det kan vålla problem för både män och kvinnor, fast på olika sätt.

– Vi talar mycket mera och ur flera synvinklar om trycket kvinnor upplever när det kommer till utseende. Det har inte funnits lika mycket utrymme för diskussion kring trycket män upplever.

Michaela von Kügelgen, författare och frilansjournalist, har också hon haft mest positiva upplevelser av Tinder och andra former av nätdejting.

– Alla mina mer seriösa förhållanden har börjat på nätet, berättar hon.

Sin första mer seriösa pojkvän träffade hon på en numera nedlagd dejtingsajt, och senare har även hon övergått till den väldigt populära appen.

– Jag hade precis kommit ut ur ett längre förhållande då jag laddade ner Tinder. Första gången jag fick en match slängde jag faktiskt mobilen ifrån mig.

von Kügelgen har emellertid med tiden fått en mer avslappnad inställning till appen.

– Jag tycker det är fantastiskt att tröskeln är så låg och jag brukar uppmana folk att dejta friskt och våga gå på dåliga dejter också. Men för många kan Tinder lätt bli en bekräftelsemaskin, säger hon.

von Kügelgen ser på utvecklingen som en demokratisering av dejtandet.

– Jag anser att man får väldigt mycket ut av det hela bara man är ärlig och snäll. Alltför ofta glömmer vi att det faktiskt är en människa bakom bilden. Jag har nog fått höra att jag är den snällaste människan på Tinder, vilket kanske säger något om hur samtalen ofta går till, säger hon. Jag tror på den enkla sanningen att man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad.

Korpela har ett liknande budskap för singlar:

– Det viktigaste är att öka sin självkännedom. Ha förståelse för det att varken du, andra eller livet överhuvudtaget är perfekt.

Felix Fortelius

Förlaget Schildts & Söderströms ger i höst ut boken Tinderdejten, och samlar för ändamålet in erfarenheter från användare på en Facebooksida med samma namn. På sidan kan man dela med sig av sina upplevelser med appen och även få råd av en Tinderexpert. Ny Tid har fått lov att dela med sig av några historier.

Kvinna, 44:
Chattade med en man som istället för smileys och emojis skrev ”hihihi”. Först tyckte jag att det var lite konstigt, ”det skulle vara roligt att ses nångång hihihi”, ”tycker du om sex hihihi”, ”hihihi vad jobbar du med”. Så småningom började jag ändå tycka att det var lite charmigt och avväpnande … Vi träffades några gånger och jag tyckte om honom men tyvärr var han sen gift. Hihii.

Kvinna, 24:
För två och halvt år sedan jobbade jag som au-pair i USA. Hade 4 månader kvar i landet när jag matchade med en kille. På första dejten klickade vi direkt. Jag hoppades att han skulle bjuda hem mig till sig, men istället promenerade han med mig hem. Vips så lyckades 4 månader passera och x-antal dejter. Jag var dööökär och bestämde mig för att att chansa och stanna ett år till, nu är vi förlovade och ska gifta oss nästa år.

Anonym:
Mannen verkade lovande. Vi hade träff på Ateneum, planen var att se en utställning och dricka ett glas vin. Han dök upp och såg lika trevlig ut som på profilbilderna. Sen fick jag syn på hans fötter. Han hade på sig såna där träningsskor som separerar tårna och ska ge barfotakänsla. För mig kändes det mest som att vara på utställning med Gollum.

Kampen är inte över

Pride-paraden i Helsingfors går av stapeln i slutet av juni. Trots politiska framgångar de senaste åren, finns ännu många orsaker för HBTIQ-aktivister att driva kampanj.

Ny Tid träffar Fredrika Biström, verksamhets-koordinator på Regnbågsankan, och Monika Pensar, medlem i Regnbågsankans styrelse, för att diskutera kärlek och politik och Regnbågsankans verksamhet.

Den svenskspråkiga föreningen Regnbågsankan är öppen för alla som känner att de tillhör en sexuell minoritet eller könsminoritet, men också för alla andra som vill driva frågor om jämlikhet i Finland.

Vilka är de största frågorna som ni vill förändra i dagens Finland?

– Sakpolitiskt så följer vi i stora drag Setas (Föreningen för sexuellt likaberättigande) linje. Den fråga som den senaste tiden  varit mest på folks läppar är translagen. Det största problemet här är steriliseringstvånget, man måste ha ett bevis på att man inte kan producera barn för att kunna gå vidare i processen. Det är fel, och onödigt, säger Fredrika Biström.

Monika Pensar spinner vidare på tanken:

– Det har också varit aktuellt att ta upp #metoo för regnbågsmänniskor, det är viktigt att komma ihåg att icke-binära personer och personer som har olika asexuella identiteter också upplever trakasserier och våld. Regnbågsankan upplever att regnbågsperspektivet är lite bortglömt i #metoo. En annan sak som är viktig ur politisk synvinkel är hur man i olika religiösa samfund inte behandlar personer från olika sexuella minoriteter jämställt. Samkönade par får till exempel inte gifta sig i kyrkan. Jag tror att Regnbågsankan kommer att stöda vigslar i kyrkan för samkönade par mera aktivt, fortsätter Pensar.

Biström säger att föreningen under det gångna året lyft upp frågor kring asexualitet och genom denna aktivitet har Regnbågsankan velat visa att föreningen finns till också för de som upplever sig vara asexuella.

– Regnbågsankan fungerar gärna tillsammans med andra föreningar. Det är till exempel viktigt att människor från HBTQ-spektret som har funktionshinder eller som har någon kognitiv variation också ska få finnas till på lika villkor med sin mångfaldssexualitet. Jag var på kurs förra veckan och fick upp ögonen för att det inom spektret för personer med fysiska variationer eller kognitiva variationer finns mycket regnbågsmänniskor, procentuellt mera än i befolkningen i övrigt. Det var något som överraskade mig, säger Pensar.

Regnbågsankan är en flitigt anlitad gäst i skolorna – i medeltal gör föreningen mellan 20 och 25 skolbesök per år. Ett annat viktigt sätt att göra sig själva och sina medlemmar synliga är att ordna evenemang, det viktiga i de evenemangen är att skapa gemenskap och stärka de mänskor som är med.

– Vi är med på olika mässor, också kyrkliga mässor. Vi driver också ett regnbågsfamiljecafé och så ordnar vi en regnbågshelg en gång i året dit vi bjuder in gäster och ordnar program, fortsätter Pensar.

Den jämlika äktenskapslagen godkändes förra året, vad har det betytt för er personligen?

– Jag är inte gift, så det har inte ändrat något för mig personligen. Men det hade en jättestor symbolisk betydelse. Finlands lag erkänner alla variationer av människor som vill ingå ett juridiskt äktenskap. Det behöver inte kallas något annat, och det finns samma möjligheter att till exempel adoptera, säger Biström.

Monika Pensar drar sig till minnes den dag då de glada demonstranterna stod vid Medborgartorget i Helsingfors – jublande, hoppande och gråtande av glädje.

– Man tänkte att nu är kampen slut, och det kändes väldigt tomt ett tag. Men sen inser man att det inte tar slut. Kampen förs på olika ställen i världen, det blir aldrig bra över allt. Nästa kamp efter att Finlands stat har godkänt jämställda äktenskap är ju att alla de olika religiösa samfunden i Finland kommer att utmanas av beslutet. Inte bara den kristna kyrkan, utan också andra samfund, till exempel muslimska samfund. Det finns mycket kvar att göra ännu, unga som växer upp nu måste också kämpa med identitetsfrågor, säger Pensar.

Tror ni att det har påverkat er syn på kärlek och relationer att man hela tiden måste kämpa för jämställdhet?

– Det påverkar på det sättet att man inte får någon ro. Det finns många homosexuella eller bisexuella par som bara önskar att få leva som alla andra och inte alltid behöva förklara sig och kämpa för sina rättigheter. Att komma ut ur skåpet är inte heller något som man gör bara en gång.  Man kan vara tvungen att göra det jätteofta, till och med varje vecka. Att hela tiden tvingas förklara sig kan påverka parrelationen. Men samtidigt kan det att man lyfter fram mångfalden lära dem som hör till den heteronormativa världen massor om kärlek och rättigheter och respekt som kanske inte finns i deras värld. Regnbågsvärlden har jättemycket att ge den övriga världen, säger Pensar.

– Kärleken och känslorna kommer oberoende, inte älskar man ju människor mindre bara för att man är bi eller pan eller gay, säger Biström.

Vilka möjligheter man har att gå vidare i livet med dessa känslor beror delvis på det omgivande samhället.

– Kan man vara öppen med sin relation? Kan båda i en relation vara öppna? Är det svårare att hitta en partner eller är det till och med lättare? Är det större risk att få könssjukdomar, för att man inte har fått tillräckligt med information i skolan? Är det större risk att man separerar för att man inte får släktens stöd? Är det svårare att få barn?, avslutar Biström frågande.

text & foto Adele Westerlund