Kategoriarkiv: Samhälle

Juha Hurme stängde av telefonen i tre månader

Den Finlandiaprisbelönta författaren och regissören Juha Hurme struntar i om det stormar kring hans uttalanden i medierna, som efter hans uppmärksammade Finlandiapristal. Idioterna må bli upprörda, resonerar han, och promenerar likt Snusmumriken ut i naturen. Ny Tid fick en pratstund med den medieskygga kulturpersonligheten inför premiären av teaterpjäsen Marat/Sade.

Ensam utanför Teater Universum i Rödbergen står Juha Hurme, 59, som både är författare och regissör. På huvudet har han en beige keps och i mungipan en cigarett. Det blir bara en kort rökpaus och när det sista blosset är avklarat går han med raska steg tillbaka till sin ensemble. Det är en del bitar som ska på plats innan pjäsen Marat/Sade, som görs i samarbete med Klockriketeatern och Teater Mestola, har premiär den tjugonde oktober.

– Det här har varit en gammal kyrka, säger Hurme när vi går upp för trapporna mot teaterensemblen.

Han får ny energi när han återvänder till skådespelarna som väntat i kyrkfönstrens sken. Utrymmet har en högtidlig känsla. Men det är ingen typisk gudstjänst som snart spelas upp framför regissör Hurme. Förvisso finns här både körsång och en man i prästrock som på sitt eget vis predikar. Men pjäsen av Peter Weiss utspelar sig trots dagens miljö inte i en kyrka, utan på ett mentalsjukhus. Det framgår också tydligt i pjäsens fullständiga titel Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade.

När skådespelarna går in i sina karaktärer går Juha Hurme runt bland dem. Hans regianvisningar sker på svenska och endast några få finska ord smyger sig in. Hurme menar att det är utmanande att sköta arbetet på svenska men det är en utmaning som han likväl tycker mycket om.

Stundtals befinner han sig på en stol mitt på scenen, stundtals i den mörka förgrunden, dit ljus från varken kyrkfönster eller strålkastare når. Men i mörkret syns hans ansiktsuttryck som långsamt förändras från fokuserat till roat. Till slut skrattar han nöjt. Han avslutar med att säga att det varit en bra dag och att de alla ska ses på nytt i morgon.

Skådespelarna byter om till civila kläder i rummet bredvid. Hurme tar en ny rökpaus innan intervjun kan fortsätta. Det blir inga långa, sollapande pauser för en man som också har många andra projekt på gång.

Fem jobb

– Jag håller på att skriva en bok och en pjäs. Sedan översätter jag en annan bok och regisserar Marat/Sade. Jag har fyra jobb, eller fem förresten… Jag spelar också en roll på Teater Jurkka, säger Hurme.

Han bor i både Helsingfors och Tammerfors. Trots sitt pendlande och mångsysslande menar Hurme att det går att få tid över till att ligga på soffan, eftersom alla jobb inte är så brådskande.

– Oftast gör jag ju ingenting. Dygnet har många timmar, säger han och ler.

Att ha flera projekt hjälper honom också att hitta inspiration.

– När jag regisserar så tänker jag inte på boken jag håller på att skriva. Det är väldigt bra att jag också gör något annat. När jag kommer hem och skriver har jag fräscha tankar, säger han.

Insisterar på svenska

Det är fjärde gången som Juha Hurme jobbar inom teatern på svenska. När finlandssvenskar talar med en finne som inte har svenska som modersmål sker det att de snabbt byter till finska. Men här vill Hurme inte att det ska hända.

– Vi har bestämt att vi ska tala svenska så mycket som möjligt. Det är bara jag som får byta till finska om jag inte kan uttrycka en viss sak på svenska. Men skådisarna talar svenska och det är en fördel för mig. Det är krävande men jag njuter av det, säger han.

När Juha Hurmes första roman kom ut hade han fyllt 47 år. Förutom två år inom hemtjänsten i Stockholm hade hela hans yrkesliv kretsat kring teatern. Författarskapet har också inneburit en bättre balans mellan den individuella skrivprocessen och det mer sociala arbetet som regissör, menar han.

– Här kan jag diskutera och vara med människor. Sedan går jag hem och kan vara ensam i mitt arbete. Det är en perfekt balans, säger han.

Tyngsta perioden bakom

I dag är Juha Hurme både prisbelönt och trivs med livet. Den tyngsta perioden i livet har han bakom sig. År 2009 drabbades nämligen Hurme av en psykos och lade in sig själv på mentalsjukhus, vilket han också skrivit och pratat om.

– Min psykos hade mycket att göra med att jag lärde mig ljuga i ung ålder. Jag ljög för mina föräldrar för de hade dött av sorg om de vetat hur jag tänkte på riktigt.

När han började må bättre insåg han vad som gjort att han mått dåligt. Att inte tala om sina tankar och hur han mådde var en del av problemet.

– Jag förstod att jag inte kunde fortsätta med det. Jag ville berätta för alla att jag varit på ett mentalsjukhus. Jag kunde inte gömma den saken också, säger Hurme.

Han ringde till sin arbetsgivare och skrev boken Hullu (Galen). Boken var ett sätt att bearbeta det han varit med om.

– Det har varit så lätt att leva efter det. Det är förstås en av livets paradoxer. Den värsta och svåraste perioden i mitt liv blev en succéroman, säger han och skrattar till.

Det var inget kalkylerat, menar han och säger också att boken snart kommer ut på tyska.
–  Man kan säga att det är min Gökboet. Det går att översätta den boken. Den kan vara viktig i Tyskland. Mycket viktigare än Niemi, som berättar historier om Finland, säger han.

Stängde av sin mobil i tre månader efter Finlandiapriset

Med boken Niemi (Udden) blev Juha Hurme Finlandiapristagare. Det som han främst uppskattar är att Niemi gjort att människor också läser hans tidigare böcker. Hurme uppskattade också erkännandet men tycker inte att hans karriär förändrats nämnvärt.

– Finlandiapriset är ett stort pris. Om man vill kan man surfa på det där men det ville jag inte alls. Jag stängde av telefonen i tre månader och har inte gett många intervjuer. Det är hemskt sällan jag gör det, säger Hurme.

Han ville inte bli störd och med mobilen avstängd fick livet fortsätta. Hurme är varken sociala medier–konnässör eller sugen på kändisskapet.

– För mig är det viktigt att ingen känner igen mig på gatan. Så är det också. Ingen känner igen mig i Helsingfors eller i Tammerfors. Det är perfekt, jag vill inte vara någon kändis, säger han.

Hurme tar upp sin telefon ur fickan. Det är en gammal Nokia med stora knappar. Den har aldrig snapchattat eller besökt Facebook.

– Den är 20 år gammal och funkar mycket bra. Jag är inte alls på sociala medier. Mina barn och min hustru är där och det är helt okej. Det är inte något för mig. Jag läser bara gamla böcker. Det är mitt liv, utbrister han glatt.

Överraskad av uppståndelsen

Juha Hurme höll halva sitt Finlandia-tacktal på svenska och halva på finska. Redan det hade varit nog för att uppröra vissa personer, men till råga på allt vände han sig till slut till dem som inte förstod den svenska delen, och utbrast: ”Opetelkaa ruotsia, juntit! Maailmankuvanne avautuu kummasti.”, alltså fritt översatt: ”Lär er svenska, bonnläppar! Er världsbild öppnar sig förunderligt.”

– Talet var skojigt. Visst menade jag det jag sade. Finlandssvensk litteratur har lärt mig mycket. Jag ville tacka finlandssvenska författare som Diktonius, Södergran, Björling och Schildt. De har varit viktiga för mig.

Han menar att han talade till de författare och journalister som var på plats och att det var menat som en skojig grej för dem. Talet har både hyllats och sågats. En av de som inte var allt för nöjd var kulturminister Sampo Terho från De blå, alltså tidigare Sannfinländarna.

– Jag tänkte att ingen skulle kunna bli förbannad, men alla blev! Det var perfekt för de som är idioter visade det – och den främsta idioten var Sampo Terho. Han avslöjade att han är en idiot och att han hatar det svenska språket, säger Juha Hurme.

Med telefonen avstängd och utan något konto i de sociala medierna lyckades Hurme undvika det hat som annars kunde ha riktats mot honom. Han kände sig trygg.

– Man fortsatte tala om det i medierna men jag behövde inte vara med. Det kändes helt okej. Jag blev tillfrågad att tala ut i tv om det här, till och med i Sverige, men jag stannade hemma och det var klokt, säger han.

När han tryckte igång sin telefon hade hetsen lagt sig. Juha Hurme försvinner inte bara från telefonen under långa perioder. Han trivs bäst i naturen och gärna helt för sig själv. Tankarna går till Snusmumriken som kommer och går lite som han vill och trivs bra sitt eget sällskap.

– Jag har ofta tillbringat hundra dagar om året i tält i naturen. Det är inte heller första gången någon kallar mig Snusmumriken … Det sker nog varannan dag. Jag har gett upp. Om alla tycker det, så får jag vara stolt över det, skrattar han.

Att kunna försvinna in i skogen, stänga av sin telefon och inte finnas på sociala medier kan vara nyttigt för någon som ofta tar ställning i kontroversiella frågor. Hurme har bland annat talat om mental ohälsa och minoritetsspråk. Han är uttalad feminist. Men provokation är aldrig  självändamål.

– Jag måste tala om viktiga saker och ta ansvar. Förtryck mot minoriteter är ett problem och därför är jag tvungen att provocera. Det gör jag inte för min karriär eller för att jag söker provokation. Det är en etisk fråga.

Ser sin framtid i skogen

Om ett par år ska Hurme pensioneras. Då ser han fram emot att tillbringa ännu mer tid i naturen.

– Jag kan tänka mig att flytta till skogen på heltid. Jag vill vara där så mycket det går, säger han.

I en tid då många sällan får vara ensamma ser Hurme ett värde i egentiden i naturen.

– Jag gillar det för det finns inga människor där. Det finns inte heller några journalister. Därför är det så skönt. Vi är så många människor på den här planeten och det finns få platser där man kan vara utan att se människor och asfalt. Det är viktigt att se hur det kunde vara om inte allt var uppbyggt, säger han.

Att en finländare tycker om naturen är förstås inte ovanligt, även om det är få som hänger sig åt vildmarkslivet så intensivt som Hurme. Han tror att det kan leda till många nya insikter.

– När jag är ensam i skogen hittar jag språket på nytt. Man förstår också hur viktiga andra människor är. Det är därför jag vandrar där – det är så härligt att komma hem igen och träffa dem man älskar. Man glömmer det mycket lätt om man bara stannar hemma. Det är mycket hälsosamt att vandra lite och vara ensam. Man kan komma ihåg hur skönt det är att längta efter någon. N

Text & foto Marcus Carlsten

Optimistisk USA-vänster, trots lång uppförsbacke

Helsingfors fick finbesök i början av september då tre unga, amerikanska vänsterprofiler besökte staden på inbjudan av Vänsterunga. Shana East är styrelsemedlem och aktivist i organisationen Our Revolution, ett slags spin-off på Bernie Sanders presidentvalsrörelse, som säger sig arbeta för en ”politisk revolution” (organisationens egna citattecken) genom att driva på en förstärkning av USA:s demokrati, stöda progressiva valkandidater och ”förhöja den politiska medvetenheten”. Matt Bruenig är jurist, omstridd webbdebattör och grundare av vänstertankesmedjan People’s Policy Project. Trion fullbordades av Bhaskar Sunkara, tidigare viceordförande för Amerikas demokratiska socialister, men bäst känd som grundare av och chefredaktör för vänstertidskriften Jacobin, en månadstidning med vissa likheter med Ny Tid.

De tre var i första hand inbjudna för att delta i en debatt med finländska högerliberalerna Juhana Vartiainen och Mikko Kiesiläinen.

Jag fick en kort pratstund med de tre amerikanerna tidigare på dagen. Alla tre är ense om att en radikal förändring behövs i den amerikanska politiken, och lika ense är de om att den vänstervåg som startade med socialisten Bernie Sanders osannolika presidentvalskampanj inte har gått om intet. Problemet är bara att ingen riktigt verkar veta hur vågen rent praktiskt ska omsättas i en politik som skulle bringa denna radikala förändring. Den stora käppen i hjulet är USA:s rigida tvåpartisystem. Och att förändra det demokratiska partiet inifrån ser ingen av dem som ett realistiskt alternativ på kort sikt.

– Jag tror att kanske, på 20–30 år kunde vi få en förändring till stånd, säger Bruenig.

Men vad som ska göras fram till dess är oklart. Ett problem är att vänstern i USA är väldigt splittrad i olika fraktioner, från sådana som efterlyser ”ansvarsfull kapitalism” till dem som vill förstatliga infrastruktur och service. Vissa anser att man bör påverka inom demokratiska partiet, andra, som Sunkara, anser att det enda egentliga alternativet är att utmana tvåpartisystemet genom ett eget demokratisk-socialistiskt parti. Men det amerikanska valsystemet gör den strategin väldigt svårgenomförbar på ett nationellt plan.

Jag påpekar att det trots all entusiasm känns som om den amerikanska vänstern utkämpar ett redan förlorat slag, men Sunkara vill inte lyssna på det örat.

– Nej, vi vinner ju för tillfället. Alexandria Ocasio-Cortez vann ett av demokraternas primärval i USA och många unga har aktiverat sig inom vänsterpolitiken i och med Sanders kampanj. Vår tidskrift Jacobin har i dag över 40 000 prenumeranter och växer hela tiden.

28-åriga Ocasio-Cortez överraskade alla genom att i juni slå en av New York-demokraternas veteraner i primärvalet för distrikten Bronx och Queens. Hon är medlem i Amerikas demokratiska socialister, vars medlemsantal fick en plötsligt tillökning på flera tusen personer efter valet. Också på andra håll i landet har demokratiska socialister rönt framgångar i primärvalen genom att slå ut sittande kongressledamöter och senatorer.

Text & foto: Janne Wass

Sipiläs tukt och förmaning

FPA skär i allt fler personers utkomststöd”, rubricerade Yle en nyhetsartikel den 1.10. Artikeln belyser det faktum att sedan FPA tog över utbetalningen av utkomststödet från kommunerna på våren har antalet personer som fått sitt stöd nedskuret skjutit mångfaldigt i höjden. Ännu i januari 2017 fick endast ett par hundra personer nedskuret utkomststöd, men sedan november 2017 har siffran legat stadigt kring 3 000. Ökningen beror på att FPA nitiskt har börjat implementera den möjlighet som lagen ger till att skära ner i stödet, en åtgärd som de kommunala socialarbetarna snarast har använt som ett teoretiskt hot för att locka eller tvinga motsträviga kunder till socialbyrån för att göra upp en personlig sysselsättningsplan.

Utkomststödets grunddel är i dag 491 euro, och det kan skäras ned med mellan 20 och 40 procent om FPA anser att en arbetslös person inte tagit emot en erbjuden möjlighet till arbete eller vidareutbildning, eller inte tillräckligt aktivt sökt jobb.

Att utkomststödet enligt finländsk lag går att skära ned på är värt att ifrågasätta. Utkomststödet är den lagstadgade grundtrygghet som varje finländare ska ha rätt till då allt annat fallerar. Det är den finländska välfärdsstatens sista offentliga skyddsnät, ett nät som – i teorin – är designat att vara så brett och finmaskigt att det ska fånga upp alla som bor i landet. Det är vårt gemensamma löfte om att ingen i det här landet ska behöva leva ett liv i en fattigdom som är under all mänsklig värdighet – det byråkratiska förkroppsligandet av Finlands mest innerliga nationalmotto: Kaveria ei jätetä.

Nedskärningen i utkomststödet följer två tydliga linjer som Sipiläregeringen drivit. För det första nedskärningar för de mest utsatta eller fattigaste: sjuka, arbetslösa, studerande och gamla. För det andra har regeringen gjort livet allt svårare för arbetslösa och utslagna, framför allt med de så kallade aktiveringsmodellerna, varav den senaste uppdaterade modellen medför att en arbetssökande kan bestraffas med karenstid på arbetslöshetsutbetalning av den enkla orsaken att hen inte hittat ett jobb.

Bakom den andra linjen döljer sig en obehaglig människosyn, enligt vilken en fattig och utsatt människa har sig själv att skylla. Denna människosyn går tillbaka till ett fördemokratiskt fattigvårdssamhälle i dickenskt snitt, där fattigdom sågs som ett tecken på en människas moraliska defekter. Tukt och förmaning skulle förmå dessa förtappade själar att rycka upp sig, klippa håret och skaffa ett jobb. Med samhällsvetenskapernas och socialdemokratins utveckling uppstod på 1900-talet en bred konsensus om att fattigdom och utsatthet snarare berodde på strukturell obalans och ofta olyckliga omständigheter, och att samhället i stort inte vann något på att slå den redan liggande. På dessa insikter byggdes bland annat den nordiska välfärdsmodellen, den välfärdsmodell som allt fler nu varnar för att ligger i vågskålen inför vårens riksdagsval. Detta är en fråga som vi garanterat återkommer till redan i nästa nummer av Ny Tid.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Hur tre forskare blottlade den djupa polariseringen kring feminismen

Nej, de nyligen avslöjade så kallade Sokal-artiklarna bevisade inte att feminismen är den nya nazismen. Däremot bevisade de hur svårt det är att diskutera feminism och postmodernism utan att hänfalla till dogmer och anklagelser. På båda sidor. 

Ute i världen har debatten under den gångna veckan gått het kring en forskartrio som lyckats få ett omskrivet kapitel av Hitlers Mein Kampf – pepprat med anti-rasistiska och feministiska modeord – publicerat i en referentgranskad (peer-reviewed) vetenskaplig tidskrift med fokus på genusfrågor och socialt arbete. Publiceringen var en del av ett större projekt, där de tre forskarna under tio månaders tid sysselsatte sig med att skriva tjugo låtsasartiklar som de sedan skickade in till lika många vetenskapliga tidskrifter. Inga av artiklarna hade några som helst vetenskapliga meriter, och flera av dem gränsade till det uppenbart absurda. Trots detta accepterades sju av dem, varav fyra hann publiceras innan en uppmärksam journalist på The Wall Street Journal började ana ugglor i mossen (artikeln bakom betalvägg här).

En publicerad artikel hade titeln Human Reactions to Rape Culture and Queer Performativity at Urban Dog Parks in Portland, Ore.”, i vilken “forskaren” i fråga iakttog hundägares reaktioner på hundars kärleksbestyr för att bilda sig en uppfattning om hur de förhöll sig till våldtäkt, och konkluderade bland annat att män borde skolas som hundar för att bli kvitt våldtäktskulturen. En annan publicerad “studie” framhöll att män genom anal självpenetrering kan bli av med homo- och transfobi och bli bättre feminister. En tredje efterlyste bodybuilding-tävlingar för feta människor för att motarbeta så kallad fat shaming. Och så då den redan berömda artikeln där skribenten bytt ut “judar” mot “vita” och “nationalsocialism” mot “feminism” i Mein Kamps tolfte kapitel och skrivit om texten så den såg ut som en självbiografisk essästudie där en vit kvinna granskade sitt eget vita privilegium, med referenser till feministisk litteratur inströdda i texten. Till saken hör alltså att de flesta av de journaler som forskarna skickade in sina texter till var sådana som fokuserade på genusvetenskap och annan identitetsvetenskap.

På det stora hela har reaktionerna varit förutsägbara. De som inte gillar feminism och genusteori har skrattat rått och pekat finger: vi sa ju hela tiden att feminismen är en bluff. Många som gillar feminism och genusteori har attackerat de tre forskarnas intellektuella oärlighet och metodologi, och hävdat att upptåget inte bevisar något annat än att referensgranskningen hos vissa enskilda vetenskapliga tidskrifter har fallerat.

Det är värt notera att de tre forskarnas upptåg är en del av en större debatt – eller egentligen flera större debatter – inom vetenskapen. Dels handlar det om den akademiska pressen på att publicera artiklar. Den akademiska världen har under det senaste halvseklet, med speciell tyngdpunkt på de senaste tjugo åren, allt mer börjat likna affärsvärlden. Forskningsprojekt avkrävs kvartalsresultat, forskare måste marknadsföra sina studiers praktiska nytta och allting poängsätts och graderas, och en forskares värde mäts ofta i hur många artiklar hen publicerat i vetenskapliga journaler. Publicering höjer universitets anseende, och utan publicering anses forskningen ofta som värdelös. Det sporrar också till grundande av allt fler referentgranskade journaler, vissa av dem extremt nischade och små – och dessa journaler måste hitta artiklar att publicera för att rättfärdiga sin existens. Således har det uppstått en hel industri, ibland mer seriös, ibland mindre, kring publicering av artiklar, och trots peer-review-systemet är kvalitetskontrollen av forskningen och artiklarna i vissa fall närmast obefintliga. Den andra debatten handlar om ett segdraget akademiskt krig om de postmodernistiska teoriernas vetenskapliga legitimitet, som jag ska återkomma till.

Jag tänker inte gå in på diskussionen om de tre forskarnas uppsåt eller den forskningsetiska aspekten av upptåget, även om där skulle finnas en hel del att gräva i. Den krassa sanningen är att sju referentgranskade vetenskapliga tidskrifter accepterade artiklar som saknade all all vetenskaplig legitimitet. En av de sju artiklarna som accepterades förklarar i omständliga vetenskapliga termer hur “forskaren” under tre månaders tid lyssnade på sina manliga gymkompisar medan de satt på Hooters, och hur hon utgående från det i sin forskning försökt utreda varför heterosexuella män gillar att gå på restauranger med lättklädda, storbystade servitriser. Den likaledes accepterade artikeln “Moon Meetings and the Meaning of Sisterhood: A Poetic of Lived Feminist Spirituality” består till hälften av nonsenspoesi hämtad från poesigeneratorn Teenage Poetry Generator.

Det man däremot kan ifrågasätta är hur väl ansedda de journaler är som de tre forskarna kallar “toppjournaler inom sina discipliner”. Tidskrifter som Affilia, Journal of Poetry Therapy och Fat Studies må vara de ledande journalerna inom sina respektive discipliner, men det beror på att alla tre är de enda journalerna inom sina snävt definierade discipliner. Inga av de berörda tidskrifterna kan anses höra till de absoluta toppjournalerna ens inom genusforskningen. Det förändrar naturligtvis inte på faktumet att de alla är referentgranskade och inte borde ha släppt igenom dylika artiklar.

Det här är inte första gången bluffartiklar väcker uppmärksamhet. 1996 postade fysikern Alan Sokal en artikel i den interdisciplinära kulturjournalen Social Text, där han på postmodernistiskt vis argumenterade för att kvantgravitation är en social och lingvistisk konstruktion, med andra ord att gravitationen inte existerar (se Wikipedia). Den här typen av bluffpublikationer har sedermera kallats för Sokal-bedrägerier. Liknande bluffartiklar har efter det publicerats till exempel i biomedicinska och datavetenskapliga publikationer, vilket visar att problemet inte existerar enbart inom humanismen.

Men liksom Sokals ursprungliga bluff, är det nu aktuella upptåget en kritik mot den postmodernistiska vetenskapsdiskursen som bland annat är vanlig inom genusstudier och framför allt inom feministisk teori. Det här är ett diskussionsträsk som det är farligt att trampa i, eftersom möjligheterna till missförstånd och generaliseringar är otaliga. Inom den filosofiska disciplinen innebär postmodernistisk dekonstruktivism i praktiken att alla universella sanningar bör utsättas för skeptisk granskning. Extremvarianten av det här är påståendet att vi inte kan vara säkra på att någonting existerar (denna typ av existentialism är visserligen äldre än postmodernismen). Postmodernismen kan till exempel hävda att ett bord inte existerar annat än som en gemensam överenskommelse mellan människor om att bordet existerar. Men, hävdar postmodernismen, där person A ser ett bord, kan person B se en säng och person C se en träskiva och fyra pinnar. Ur sina respektive synvinklar har alla tre rätt. Verkligheten, hävdar postmodernismen, ser olika ut beroende på ur vilken synvinkel man granskar den från och din verklighet kommer aldrig att vara identisk med min. Så länge som det handlar om stolar och bord är det här knappast något större problem: vi är väl ganska många som ätit middag på sängen och sovit på bordet. Knepigt blir det som känt då vi applicerar postmodernismen på politiska frågor och identitetsfrågor. Som att kön är en social konstruktion eller att alla har rätt att definiera sin egen etnicitet. Och det är också här som förespråkare för och motståndare mot postmodernismen så lätt börjar tala förbi varandra.

Jag är ingen expert på vare sig postmodernismen eller feministisk teori, så ni får gärna rätta mig om jag fått nått om bakfoten: Men alltid då man diskuterar vetenskapsgrenar och teorier som angränsar på filosofins område bör man minnas att deras syfte sällan är att erbjuda heltäckande och absoluta sanningar om världen, utan snarare att ge verktyg för att bättre förstå människan och samhället. En vanlig kritik mot postmodernismen är att disciplinen förkastar empirisk forskning och vetenskaplig metod. Ur en rent teoretisk synvinkel kan det här stämma i vissa fall, men påståendet är i alla praktiska bemärkelser en förvrängning av sanningen. Postmodernistisk genusteori förnekar till exempel inte att människor i allmänhet föds med två olika typer av könsorgan, inte heller att de biologiska skillnaderna kan ha inverkan på vårt psyke och beteende. Men tvärtemot att förkasta empirin menar postmodernismen att vi inte kan anta att män tänker X och kvinnor tänker Y av rent biologiska skäl bara för att det är vår kulturella uppfattning att de gör det. Postmodernismen hävdar tvärtom att det är empiriskt falskt att anta att eventuella psykologiska och sociala skillnader mellan män och kvinnor enbart beror på biologi utan att ha vattentäta vetenskapliga bevis på det. I stället kan det finnas kulturella normer och traditioner som påverkar oss i lika hög grad, om inte högre, än biologin. Och för att komma till botten med vilka dessa är och hur de påverkar, blir vi tvungna att på sätt och vis dekonstruera den kulturella och sociala uppfattningen om kön – därav påståendet att könet är en social konstruktion. Och, påminner postmodernismen, även om något är statistiskt sant, behöver det inte stämma på individnivå. Således är alltså breda generaliseringar om mäns och kvinnors beteende inte särskilt värdefulla till exempel i fråga om lagstiftning som påverkar enskilda individer, menar genusteorin.

En annan grundpelare i den postmoderna feministiska teorin är att alla människor har tolkningsföreträde till sin egen identitet och verklighetsuppfattning. Igen: här förnekas inte existensen av det biologiska könet, t.ex., utan endast fastställs att det sociala och mentala könet kan ta många fler former än de som vi traditionellt och kulturellt har slagit fast. Till och med biologin visar ju att vår traditionella binära könsindelning är för begränsad. Men det är också viktigt för förespråkare av postmodern genusteori att minnas att till exempel begrepp som patriarkat, toxisk maskulinitet och gender fluidity är filosofisk-teoretiska begrepp och inte ostridbara sanningar. Märkväl: det är en lika filosofisk-teoretisk ståndpunkt att hävda att toxisk maskulinitet och gender fluidity inte existerar. Därför att de här är begrepp som skapats för att försöka förklara rent påvisbara sanningar i världen: till exempel att kvinnor förtjänar mindre än män och att män oftare begår våldsbrott än kvinnor, eller att vissa personer inte känner sig representerade i en strikt binär och statisk könsindelning.

När det gäller vetenskapliga artiklar inom vad man kunde kalla identitetsrelaterade discipliner, alltså sådana som undersöker verkligheten ur en viss identitetsmarkörs synvinklar, är fokuset på tolkningsföreträde en potentiell akilleshäl, vilket de nu aktuella bluffartiklarna tydligt visar. Flera av artiklarna är skrivna som autoetnografiska analyser – bland annat den uppmärksammade Mein Kampf-omskrivingen, som i praktiken är ett ideologiskt traktat med källhänvisningar inslängda på passande ställen. Även om de i sig till och med skulle vara vettiga texter, kan man med visst fog fråga sig om sådana artiklar alls hör hemma i en vetenskaplig tidskrift, eller om de snarare borde publiceras i opinionstidskrifter som Ny Tid. Med detta inte sagt att den autoetnografiska analysmetoden är vetenskapligt värdelös i sig, men man bör vara medveten om de uppenbara fallgroparna då man granskar en dylik artikel.

En av orsakerna till att de aktuella bluffartiklarna uppfattas som så roliga är att deras titlar och innehåll till ytan inte skiljer sig avsevärt från helt legitima vetenskapliga artiklar. Hundparksartikeln hänvisar bland annat till den fullt verkliga artikeln “Sex Differences in the Herding Styles of Working Sheepdogs and Their Handlers.”, medan Hooters-artikeln hänvisar till “Carnivorous heterotopias: Gender, nostalgia and hipsterness in the Copenhagen meat scene.” En kritisk läsare kan naturligtvis fråga sig vad dylik forskning ska ha för nytta. Men som filosofen Liam Kofi Bright, som själv forskat i vetenskapliga bedrägerier säger till Buzzfeed (som för övrigt skrivit en av de bästa artiklarna om den nu aktuella uppståndelsen), finns det ett intellektuellt värde i att kunna konstatera att också absurda slutsatser kan vara “sanna” ur ett rent teoretiskt perspektiv, eftersom det tvingar oss att granska världen ur nya synvinklar. Och här kommer vi in på en viktig diskussion, nämligen den om forskningens och vetenskapens, i förlängningen universitetens syfte. Ska endast sådan forskning som till exempel leder till resultat som går att omsätta i ekonomisk vinst eller tydlig praktisk nytta vara tillåten – enligt den modell som Sipiläregeringen förespråkar? Eller ska vi ha ett bildningsuniversitet som uppmanar till vildvuxen och överraskande forskning och som stimulerar debatt och reflektion?

Det som framför allt behövs är mindre polarisering i debatten kring genusfrågor och feminism. Mindre skrikande, fingerpekande och hånande. Mindre dogmatik och mer diskussion, och det gäller båda lägren. För postmodernt inställda feminister är det viktigt att minnas att postmodernismen är ämnad att bredda förståelsen och analysen av världen, inte att användas som dogmatiskt slagträ. Genusteorin sitter inte på alla svar och bara för att man är väl påläst på dylik betyder inte att man slentrianmässigt kan avfärda kritiska synpunkter med uppmaningen att “läsa genusteori” som om det skulle vara en patentlösning på allt. Genusteorin är en av många infallsvinklar som kan användas för att betrakta världen, och en mycket nyttig sådan, enligt min åsikt.

De feminister och genusteoretiker som låser sig i dogmatiska positioner gör gott i att lära sig av vänsterrörelsens historia. Det var till en ansenlig del fragmentaringen i till varandra ytterst aggressivt inställda grupper som vägrade ge avkall på dogmatiska teoretiska ståndpunkter som ledde till att vänsterrörelsen slet sig själv i stycken inifrån på 70- och 80-talet. Det fanns en motvilja till öppen ideologisk debatt, sårad ära på olika kanter och en oförlåtande atmosfär. Tyvärr syns mycket av samma mönster i dag i vissa delar av det som man brett kan kalla för den identitetspolitiska rörelsen. För att inte feminismen ska gå samma väg som vänstern gick på 90- och början av 00-talet, måste vissa knutar lösas upp både inom den feministiska rörelsen och till vissa delar i den feministiska rörelsens inställning till dem som i dag inte betraktar sig själva som “feminister”, vad man nu än lägger in i det begreppet. Detta skriver jag alltså som en som starkt identifierar mig själv som feminist och hoppas att feminismen går en ljus framtid till mötes.

För kritiker av postmodern feministisk teori är det viktigt att för det första minnas att inte alla feminister omfattar postmodernismen. Det är i dag tvärtom trendigt att skriva debattartiklar med rubriker som “varför jag inte längre kallar mig själv feminist” och i dem kritisera postmodernismen. Men måste man kasta ut barnet med badvattnet? Visst, att skriva “varför jag inte kallar mig själv postmodernist” är ju inte lika klickvänligt. Men diskussionen om postmodernismen och dess stundvisa upphöjande till dogma pågår också inom den feministiska rörelsen, och nidbilden av den dogmatiskt postmoderna feministen är inte alls så utbredd inom den feministiska rörelsen som vissa debattartiklar gärna vill påskina.

De nu publicerade artiklarna pekar på ett trovärdighetsproblem och en ideologisk slentrian inom den postmodernistiska genusforskningen. Men att som vissa debattörer hävda att det skedda visar att all feministisk teori är värdelös är inte bara intellektuellt slappt, det är rentav barnsligt, och skvallrar om just den typ av ideologiska skygglappar som artikelbluffen varnar för. Ska vi avfärda alla vetenskapsgrenar som tillåtit fraudulenta artiklar att slinka igenom peer review-filtret, så blir vi tvungna att lägga ner hela den akademiska världen. Dessutom är det inte heller ett antagande inom den postorderna humanistiska forskningen att en slutsats i en vetenskaplig artikel representerar en oemotsägbar sanning, utan snarare en utkristallisering av ett logiskt argument. Ingen baserar diskrimineringslagar på från en enskild autoetnografisk essä. Betydligt allvarligare är det då världens högst rankade medicinska tidskrift publicerar en förfalskad artikel om att vaccin orsakar autism. Trots det har väl ingen påstått att all medicinsk forskning är falsk.

Som filosofen och författaren William Eggington skriver i New York Times, är lösningen på den ibland slappa kvalitetsgranskningen inom den forskning som fokuserar på margineliserade folkgrupper inte att sluta göra forskning om marginaliserade folkgrupper, utan att vinnlägga oss om att de som utför forskningen inte själva blir marginaliserade. Genusforskning, liksom humaniora i allmänhet, ger föga utdelning i den form av innovationer som nyliberala ledare eller marknadskrafterna efterlyser, och således är det ofta de humanistiska ämnena som får bära den tyngsta bördan då universiteten tvingas skära ner – till exempel har framtiden för genusvetenskapen vid Åbo Akademi legat i vågskålen sedan 2012. Mindre resurser leder lätt till både snävare specialisering och sämre kvalitetskontroll. Och om ett ämne till exempel endast har en anställd, blir det föga tid över för bredare samarbeten. Specialiseringskravet, skriver Eggington, ligger också i det moderna antagandet att forskningen i humaniora borde struktureras på samma sätt som den inom naturvetenskaperna, och att en forskning som inte kan ge klara och entydiga slutsatser som går att kvantifieras är värdelös. Igen: om man alltså vill ge postmodernistisk forskning ostridbart sanningsanspråk, så är man ute på hal is, vare sig man stöder eller motsätter sig disciplinen. Om vi däremot använder den för att bredda vår uppfattning om världen och människan, och tar dess slutsatser i beaktande då vi fattar beslut om samhället, kan vi arbeta för en mer inkluderande och rättvis värld, eftersom varje människas röst är värdefull.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Läs mer:
– Här redogör de tre författarna för projektet på Areo Magazine, där ev dem är chefredaktör.
– Här finns alla 20 artiklar på Google Drive.

Vänsterförbundet röstade mangrant mot Soini

Riksdagen röstade i dag om fortsatt förtroende för utrikesminister Timo Soini från De blå, efter att Soini upprepade gånger gått emot Finlands officiella utrikespolitiska linje i abortfrågan. Soini har på sin berömda ploki uttryckt abortmotstånd och bland annat deltagit i en demonstration mot abort i samband med en arbetsresa i Kanada.

Innan omröstningen meddelade den blå partiordföranden Sampo Terho att om Soini faller, så faller hela regeringen med honom, underförstått att partiet drar sig ur regeringssamarbetet om inte regeringspartierna enat ställer sig bakom Soini. Omröstningen var alltså på förhand laddad, och precis som väntat fick ministern fortsatt förtroende med klara siffror: 60-100. Flera samlingspartistiska kvinnor har tidigare uttalat sig starkt negativt om Soinis abortutspel, och beklagade sig före omröstningen om att det gjordes till en regeringsfråga. Bland annat Jaana Pelkonen, som hårt kritiserat Soini, var på plats i plenisalen under omröstningen, men avhöll sig helt från att rösta. Således lyckades De blå med att hålla regeringspartierna gisslan för att rädda sin tidigare ordförande och minister.

I praktiken blev det regeringen mot oppositionen. Sannfinländarna valde mangrant att rösta tomt. Riksdagsgruppens ordförande Leena Meri säger till Yle att det finns många inom Sannfinländarna som gärna skulle se Soini puttad från ministerposten, men att principfrågan avgjorde: Sannfinländarna försvarar Soinis rätt att i samvetsfrågor uttala sig i strid med Finlands officiella linje.

Inom de övriga oppositionspartierna röstade alla ledamöter som var närvarande mot fortsatt förtroende för Soini. Vänsterförbundet var det enda parti vars alla ledamöter hade bemödat sig att dyka upp för omröstningen. Det var SDP:s Maarit Feldt-Ranta som initierat misstroendeomröstningen, och hon stöddes av alla de partikamrater som dök upp – 4 av SDP:s 35 ledamöter var frånvarande, inklusive Sanna Marin och Jutta Urpilainen. De gröna led av ett visst manfall, då 4 av 15 ledamöter var frånvarande, bland annat sjukskrivna partiordföranden Touko Aalto och Jani Toivola, var väl tilltagna taxiersättningar på sistone bykats i offentligheten. Bara 6 av SFP:s 10 ledamöter hade bemödat sig att dyka upp, bland annat Ålandsledamoten Mats Löfström och tidigare partiordförande Stefan Wallin var frånvarande.

Janne Wass