Kategoriarkiv: Samhälle

Aktivismen som karriär

Efter snart 50 år som socialdemokrat på vänsterkanten konstaterar Folke Sundman att kopplingen mellan en  objektiv klasstillhörighet och subjektivt klassmedvetande sedan länge har försvunnit. För Sundman, med rötter i den finlandssvenska arbetarrörelsen via farfar och morfar som överlevde inbördeskrigets fångläger, var det till en början inte självklart om han skulle bli folkdemokrat eller socialdemokrat.

Som avslutning på min intervju med Folke Sundman frågar jag om han ännu vill dela med sig av någon anekdot från sin nästan 50-åriga tid som vänsteraktivist. Vi har redan talat i en dryg timme och Sundman har inte sparat på detaljer, men han har ännu en historia att berätta.

Enligt Sundman var det tre händelser som präglade vänsteraktivismen i Helsingfors vid 1960–70-talsskiftet, tre ”krav” som skulle uppfyllas för att man kunde kalla sig en riktig vänsteraktivist.

Ett, ockupationen av Gamla studenthuset november 1968. Inspirerade av studentupproren i Paris samma år, ockuperade en grupp radikaliserade studenter lokalen för studentkårens 100-årsfest, i protest mot borgerliga tendenser på universitetet.

Två, Schüllerlistan och rättegångarna som följde, 1969. Trots avslag på sin anmälan om vapenvägran från prövningsnämnden (som på den tiden beslöt om lämplighet till civiltjänstgöring) fortsatte studenten Erik Schüller vägra vapen, och uppmanade andra att göra samma sak. Över 2 000 personer angav sig själva för samma brott som Schüller genom att skriva på den så kallade Schüllerlistan.

Tre, demonstrationerna mot den iranska shahens statsbesök i Finland, veckan efter midsommaren 1970. Polisen arresterade allt som allt kring 40 personer i samband med demonstrationerna mot shah Mohammad Reza Pahlavis hårdhänta styre.

Folke Sundman, 67, uppfyller alla tre krav.

Rötter i bruksorter

I Gamla studenthusets ockupation deltog Sundman på slutrakan som abiturient i Norsen, Schüllerlistan skrev han på som förstaårets student vid Helsingfors universitet.

Från demonstrationen mot shahens besök kom den 19-åriga Sundman hem först tidigt nästa morgon, efter att ha tillbringat natten på Berghälls polisstation. Han fick sitt livs första och enda böter och promenerade hem till Kvarnbäcken, där han möttes av budskapet att farfar hade dött den natten.

– Farfar var kanske den släkting som påverkat mig mest politiskt, de diskussioner jag förde med honom som tonåring satte nog sina spår i mig, säger Sundman.

I motsats till många andra som engagerade sig i studentvänstern på 1960- och 70-talen, är Sundmans rötter i den finlandssvenska arbetarrörelsen djupa.

Farfar var från Svartå, morfar från Dalsbruk. Båda överlevde fångläger efter inbördeskriget – farfar i Sveaborg, morfar i Hennala. Efter fånglägren blev morfar aktiv kommunist i Dalsbruk, medan farfar blev aktiv socialdemokrat och pacifist i Svartå.

I Helsingfors deltog Sundman i första maj-parader med familjen från barnsben, och under somrarna och skolloven blev den finlandssvenska bruksmiljön bekant genom vistelser i både Svartå och Dalsbruk.

– Båda mina föräldrar var också politiskt aktiva, och politiken blev oundvikligen en del av vardagen.

Någon hjärntvätt var det ändå aldrig frågan om, betonar Sundman. Beslutet om att engagera sig kom senare.

Politiskt uppvaknande

Trots att arbetarrörelsens inflytande var ständigt närvarande under Sundmans uppväxt skedde det egentliga politiska uppvaknandet först under gymnasietiden i Norsen, i slutet av 60-talet. Tillsammans med fem klasskamrater som delade samma intresse för samhälle, politik och globala händelser uppkom en grupp som kom att kallas ”sexlingarna”.

2010-talets samhälleliga pessimism lyser med sin frånvaro då Sundman beskriver hur gruppen väckte debatt och uppståndelse med sitt entusiastiska engagemang i samhällsfrågor.

– Visst fick vi anmärkningar och klagomål av lärarna, men det var möjligt att vara aktiv. Vi bad aldrig om lov eller ursäkt.

Gruppen deltog i demonstrationer, politiska möten och övriga aktiviteter. De läste och studerade klassikerna: Marx, Lenin, Mao och så vidare. Valet mellan socialdemokrati och folkdemokrati var i början ingen självklarhet för Sundman – familjebakgrund hade han ju på båda sidorna av den delade vänstern.

– För mig personligen var det ingen solklar utveckling, men det var en skrift och en händelse som styrde mitt val i den riktning som det sedan blev.

Händelsen i fråga var Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien i augusti 1968. Invasionen fick stöd av de finska taistoiterna, men fördömdes i hårda ordalag av framträdande socialdemokrater, bland dem Sveriges dåvarande utbildningsminister Olof Palme. Mot Sundmans pacifistiska övertygelse stred invasionen på en grundläggande nivå.

(DFFF uttryckte som parti sitt entydiga nej mot invasionen och krävde att trupperna skulle dras tillbaka. Utlåtandet som är daterat på invasionsdagen konstaterar att invasionen ”strider mot de socialistiska principerna och mot folkens självbestämmanderätt”. Stöd fick invasionen endast av partiets minoritet, de så kallade taistoiterna, som dock största delen av den finlandssvenska studentvänstern identifierade sig med på den tiden. red.anm.)

Skriften i fråga var Vägen till socialismen av den österrikiska marxisten Otto Bauer. I skriften från 1919 skriver Bauer att ”socialiseringen börjar med expropriation”. Bauer menade att våld inte skulle vara till någon hjälp i kampen för socialism, och förespråkade istället en ickevåldsam demokratiseringsprocess.

”Låt oss nu tänka oss, att arbetarna en dag med våld skulle sätta sig i besittning av alla fabriker, att de helt enkelt skulle jaga i väg kapitalisterna, deras direktörer och tjänstemän ur fabrikerna och själva övertaga fabrikernas ledning. En sådan omvälvning vore naturligtvis omöjlig utan i samband med blodigt inbördeskrig; och inbördeskriget skulle naturligtvis självfallet komma att förstöra produktionsmedel, maskiner, järnvägsmateriel i stora mängder; vår redan nu så fruktansvärt sammankrympta produktionsapparat komme naturligtvis att ytterligare utarmas (…)  Folket, som hoppas på förbättring i sitt läge genom socialismen, skulle bli fruktansvärt besviket och denna besvikelse skulle jaga det i armarna på den kapitalistiska kontrarevolutionen.”

På hösten 1968 blev ”sexlingarnas” verksamhet mera organiserad i och med att gruppen, efter uppmuntran av Sundmans faster, återupplivade Helsingfors svenska socialdemokratiska ungdomsklubb, som hade varit i ide de senaste tio åren. Att det skedde ungefär två månader efter invasionen av Tjeckoslovakien var ingen tillfällighet.

Från aktivism till avlönat arbete

Någon examen från universitetet hann Sundman aldrig få. Aktivismen och organisationsverksamheten började så småningom ta upp all tid.

– Jag har egentligen aldrig planerat min karriär särskilt noggrant.

Student- och ungdomspolitiken drog Sundman med sig. Sin första längre anställning hade han från 1971 till 1973 som internationell sekreterare på Teiniliitto, där han bland annat ansvarade för Dagsverke-insamlingen till Mocambique hösten 1971.

Mellan 1970 och 1981 satt Sundman i förbundsstyrelsen för Socialdemokratiska ungdomsförbundet, 4 år som heltidsanställd förbundssekreterare.

I början av 1970-talet var han med om att grunda SDP:s solidaritetsorganisation, vars ordförande han är i dag.

– Man kan väl säga att ungdomsförbundet och Teiniliitto lade grunden för det som har präglat mitt senare liv, som ju i första hand handlat om arbetarrörelsen och klasskampen i Finland, men också internationella och globala frågor på olika fronter, säger Sundman.

Politiker blev det aldrig av Sundman.

– Jag har alltid hellre varit med om att skapa politik än att verkställa den.

1970-talet minns Sundman i allmänhet som en fartfylld och speciell period. Studentradikalismen och den häftiga polariseringen betydde att Sundman och hans kamrater i ungdomsklubben var långt ifrån ensamma i sitt politiska engagemang.

– 70-talet var utan tvekan den mest genompolitiserade perioden vi haft i Finland efter kriget, men det gällde inte bara för vänstern. På ena sidan fanns taistoiterna, på andra sidan SFP:s ungdoms- och studentförbund. För oss som höll oss till socialdemokratin blev det ofta ganska trångt, mentalt och politiskt.

Polariseringen varade dock bara en relativt kort period, och som bekant gick en stor del av taistoiterna, med Nalle Wahlroos i spetsen, över till andra sidan av staketet. För Sundman förblev den socialdemokratiska identiteten, med djupa rötter i brukssvenskfinland, en stadig grund att stå på.

Partipolitisk nedgång

– För mig är socialdemokrati uttryckligen kombinationen av socialism och demokrati, säger Sundman, som enligt sig själv alltid har stått på den vänstra kanten av SDP.

Varför just 70-talet var en så starkt genompolitiserad tid kan Sundman inte ge något klart svar på. Det var helt enkelt tidsandan.

– I slutet av 60-talet och början av 70-talet öppnades våra ögon för det som skedde i världen – Vietnamkriget och frågan om solidaritet. Det var en helt ny våg som vi levde med då och kom att prägla hela årtiondet.

– Engagemanget kändes meningsfullt. Vi hade initiativet, så att säga.

Radikaliseringen ledde också till en massa överdrifter, speciellt inom studentpolitiken, som enligt Sundman skapade en slags motreaktion på 80-talet. Denna motreaktion uttryckte sig främst genom en kraftig nedgång i antalet medlemmar i så gott som alla ungdoms- och studentorganisationer.

– För min egen del tröttnade jag helt enkelt, främst på maktkampen mellan och inom olika organisationer som var alltför långt driven och hade alla möjliga mindre älskvärda biverkningar.

Tio år djupt inne i ungdomspolitiken fick räcka för Sundman. Många av hans kamrater kände likadant. Partipolitiken hade tappat suget, men det innebar inte att aktiviteten och det samhälleliga engagemanget i sig upphörde totalt. 1979 fick den finländska miljörörelsen sitt startskott vid Koijärvi, och 80-talet präglades av demonstrationer mot kärnvapen i hela Europa.

Sundman bytte spår och blev aktiv i fredsorganisationen De hundras kommitté och procentrörelsen, vars mål var att höja Finlands u-lands-bistånd. Anställning fick han som organisationssekreterare på Finlands FN-förbund.

– Det var inte frågan om att folk skulle ha passiverats, snarare hade partipolitiken tagit kål på sig själv. Trovärdigheten hade fått en ordentlig törn.

Socialismen och SDP

Inom socialdemokraterna hör Sundman själv till vänsterkanten, och har alltid gjort det. På 70-talet var han med om att prägla begreppet marxistisk socialdemokrati för att beskriva sin syn, i dag föredrar han begreppet demokratisk socialism. I grund och botten är det frågan om samma sak.

– För mig är socialdemokrati uttryckligen kombinationen av socialism och demokrati, det är en helt grundläggande fråga.

Inom dagens SDP råder delade meningar om den demokratiska socialismen. Frågan om begreppet ska stå kvar i det nya principprogrammet eller inte var en av orsakerna till att partikongressen i Lahtis i tidigare i år sköt upp ärendet för ny beredning till nästa partikongress. På partikongressen talade Sundman för att den demokratiska socialismen fortsättningsvis bör utgöra kärnan i partiets ideologi, men fick mothugg av en del partikamrater.

Ordet bär uppenbarligen fortfarande på en viss laddning, trots att bland annat Bernie Sanders under de senaste åren har visat att socialism som varumärke inte behöver stå i vägen för politisk framgång – tvärtom. I dagens läge är Sanders USA:s populäraste politiker, och Sundman menar att samma framgång kunde efterbildas inom finsk politik.

– Rent teoretiskt kan man ju fråga sig om det överhuvudtaget finns någon objektiv orsak till att ha två vänsterpartier i Finland, istället för en enad plattform under devisen demokratisk socialism.

– Skiljelinjerna mellan de olika fraktionerna av den finländska vänstern var som tuffast under Sovjeteran, men det kalla krigets motsättningar börjar nog så småningom höra till historien, tycker Sundman.

Arbetarrörelsens förvandling

För dagens arbetarrörelse och vänster i bredare bemärkelse ser Sundman ändå större och mera akuta utmaningar än att sträva efter formell sammangång av vänsterpartierna, så länge tillräckligt samförstånd råder.

– Arbetarrörelsens styrka under de senaste hundra åren har varit att det alltid har funnits en naturlig, social miljö för rörelsen att växa fram.

Sundman nämner bruks- och industriorterna i Svenskfinland såsom Dalsbruk, Pojo, Jakobstad, Fiskars, Pargas. Från verkstadsgolven och fabrikerna är vägen till facklig organisering kort.

Förändringen som har skett under de senaste årtiondena har inte att göra med att arbetarklassen försvunnit eller minskat, utan snarare bytt form. De yrkeskategorier och verksamhetsmiljöer som utgjorde den breda arbetarklassbasen finns helt enkelt inte längre.

Samtidigt skulle det finnas desto mera orsak för dagens splittrade arbetarklass att organisera sig. Då jag berättar att min generation är den första under Finlands självständighet vars medelinkomst är lägre än den tidigare generationens, samtidigt som osäkerhet präglar vardagen, kan Sundman inte annat än beklaga.

– Det är helt enkelt betydligt svårare att organisera sig i dag. Att föra klasskamp i dag blir nog ganska lätt bara ett teoretiskt tidsfördriv, då den direkta kontakten till människorna blir mindre regelbunden och mera sporadisk och indirekt.

– Kopplingen mellan en slags objektiv klasstillhörighet och subjektivt klassmedvetande har försvunnit. Den stora utmaningen för arbetarrörelsen, oberoende av ideologisk inriktning, handlar om hur man ska tackla detta faktum i framtiden.

Då Sundman blickar tillbaka på de gångna åren kan han ändå se vilka konkreta samhälleliga framsteg arbetarrörelsen har åstadkommit.

– Under den tid jag har varit politiskt aktiv har den finländska välfärdsstaten kommit till, byggts upp, men också börjat rivas ner.

– Redan under 70- och 80-talen var vi själva i allra högsta grad missnöjda med en stor del av politiken som gjordes som resultat av arbetarrörelsens påtryckningar. Riktningen var rätt, men utsträckningen förblev alldeles för liten.

Trots självkritiken erkänner Sundman att en stor del av det som i dag utgör den finska välfärdsstaten byggdes under de årtiondena, och i första hand är det arbetarrörelsens förtjänst.

– För oss som var med finns det än i dag all anledning att vara stolt över det arbetarrörelsen åstadkom. N

Text: Elis Karell
Foto: Karl Vilhjámsson

Klassamhällets barn

Lea Johansson växte upp i ett Dalsbruk där arbetarklassen bodde som packade sillar och där järnfabriken hade absolut makt över sina arbetares liv och död. Hon är en av de få vänsterveteraner på orten som minns 1930-talets misär, och hur arbetarrörelsen växte fram och med tiden erövrade den ena milstolpen efter den andra med en enkel princip: solidaritet.

– Jag föddes i Sibirien, säger Lea Johansson, där hon sitter nedsjunken i sin fåtölj.

På bokhyllan i det lilla vardagsrummet står en mängd fotografier och några prydnadsföremål, dock inte så många böcker, trots att Johansson är en ivrig läsare. Det mesta i bokväg kommer i dagens läge från biblioteket. Det som finns kvar i hyllan är däremot desto mer beskrivande: Karl Marx Kapitalet i två band, och några böcker om marxismen-leninismen.

Några övriga kopplingar till vårt östra grannland har Johansson ändå inte. Det ”Sibirien” hon talar om är ett av de många husen i den lilla industriorten i Dalsbruk som har fått kreativa namn i folkmun. Arbetarbaracken Råttfällans öknamn uppstod på grund av risken att bli i kläm mellan ytterdörrarna i den smala loftgången. I Hundkojan bodde järnfabrikens tjänstemän som jämt skällde på arbetarna. Sibirien fick sitt namn av att bostäderna i huset var kalla och dragiga.

I dag bor den över 90-åriga Johansson ensam i en rymlig tvåvåningslägenhet i området Sabbels. Här bodde hon i flera årtionden tillsammans med sin man Rudolf ”Rudo” Johansson, som i decennier var den tongivande kommunisten på den röda orten på Kimitoön i Åboland, och en formidabel kraft i Dragsfjärds kommunalpolitik. Lea Johansson förstår bättre än många att uppskatta den samhällsutveckling som gjort att hon i dag kan bo som hon gör. När hon växte upp på 1920- och 1930-talen var situationen en helt annan.

– Vi bodde hela familjen, mina föräldrar, jag och min bror i ett rum. Ja, och så hade vi också en kvarterskarl.

Kvarterskarlarna (från finskans kortteerismies) blev vanliga i början av 1900-talet, då järnindustrin växte och nya arbetstagare flyttade till industriorter, som inte hade nog med bostäder för att inkvartera dem alla. Nykomlingarna garanterades ofta inkvartering i fabrikernas bostäder. Ilmar Talve skriver i en artikel i Åbolands landskapsmuseums årsbok 1985 att de familjer som redan hade bostad kunde tvingas ta in ogifta, ensamkommande män – mot en liten betalning från arbetsgivaren.

Leas pappa Väinö Pakarinen arbetade som de flesta andra män på fabriken, och mamman skötte om barnen och hemmet. Den politiska övertygelsen kom hemifrån – Väinö hörde till de röda under inbördeskriget.

Arbetare K.J. Sjöholms bostad på Vals­verksholmen i Dalsbruk, som den såg ut 1923. I dylika bostäder kunde det som värst bo upp till tio personer, och den motsvarar på stort när den enrummare som Lea Johanssons familj bodde i på 1920-talet.
1. Matbord
2. Säng
3. Bord
4. Kärlskåp
5. Byrå
6. Spis
7. Vedlåda
8. Skafferi
ET: Farstu
Foto: Åbo universitet

Djup bostadskris

– Nog var det fattigt, nog var det så fattigt, säger Johansson då jag frågar om förhållandena i Dalsbruk under hennes uppväxt.

Inte bara var det bostadsbrist, fabriken betalade också låga löner i nationell jämförelse, och några moderna bekvämligheter var det inte tal om. Johansson berättar att mödrarna i hemmen hade fullt upp med att sköta både hushåll och barn. Rinnande vatten fanns inte, och brunnarna var relativt få, så vatten måste ofta bäras långt ifrån. Avlopp fanns inte heller, så slaskhinkarna skulle bäras till slaskuppsamlingen. På den här punkten gick utvecklingen långsamt. I en artikel om bruksarbetarnas socioekonomiska ställning i Dalsbruk från 1985 visar Tomy Wass att den stora majoriteten av alla bostäder i Dalsbruk ännu 1975 var utan både vatten och avlopp.

Fabriken tillhandahöll tvättstugor, och mycket av Johanssons och andra kvinnors tid gick till arbetsdryg handtvätt.

– Fast å andra sidan blev det ju inte så mycket tvätt, folk hade så lite kläder på den tiden. Jag minns en gång då jag tvättade med tvättbräde och det kom en gammal gumma och blev riktigt arg på mig. Man skulle tvätta kläderna i bottnen av tvättbunken och inte på bräde, menade hon. Brädet slet så mycket på kläderna.

Kämpade för åldringshem

Det är alltså mot den här bakgrunden som arbetar- och vänsterrörelsens strävanden ska ses, inte bara i Dalsbruk, utan även i resten av Finland, som snabbt industrialiserades under 1900-talets första hälft.

Arbetarrörelsen var naturligtvis aktiv i Dalsbruk redan innan kriget. Vänstern opererade under socialdemokraternas baner, fackrörelsen började organisera sig i slutet av 1800-talet, och 1908 grundades arbetaridrottsföreningen Jäntevä, som länge var en av de mest framstående arbetaridrottsföreningarna i Åboland, enligt Anne Bergström-Stenbäcks förträffliga 100-årshistorik. Men aktiviteten på radikalvänsterkanten blommade upp efter kriget då folkdemokraterna, eller DFFF (föregångaren till Vänsterförbundet) tilläts organisera sig efter att de så kallade kommunistlagarna, som förbjöd socialistisk verksamhet och propaganda, hade hävts. Strax efter kriget grundades också föreningen Dalsbruks demokratiska kvinnor, där Lea Johansson  var ordförande i många år. En av kvinnoföreningens största bedrifter var att den i början på 1950-talet lyckades driva igenom byggandet av ett nytt åldringshem, det så kallade Gamlas hem.

– Vi ville att de gamla skulle få det lite bättre. Många bodde i något hörn hemma hos sina barns familjer, eller i små enrummare som inte hade några som helst moderna bekvämligheter.

I en artikel i Ny Tid från invigningen av äldreboendet den 30 juli 1955 intervjuas Lea Johansson i egenskap av ordförande för kvinnoföreningen:

”Det var våren 1950 som det började pratas om att vi här i Bruket borde få ett hem för åldringar. […] Nåja, vi tog reda på av karlarna att vi kunde motionera om saken i fullmäktige, och så beslöt vi att det skulle bli verklighet. Vi gjorde upp en skrivelse till fullmäktige, och för att ge mera kraft åt motionen samlade vi in en massa underskrifter på den. Över 200 skrev under. Ja, och vi gick ju an som karlarna brukar göra i valtider och på sommaren var vi klara att överlämna vår motion. Motionen överlämnade vi till den folkdemokratiska gruppen för vidare befordran till fullmäktige. Ja, det var allt.”

Lea Johansson, ordfšrande fšr Dalsbruks demokratiska kvinnor, vid invigningen av seniorhemmet Gamlas hem i Dalsbruk 30.7.1955, tillsammans med Aili Gustafsson och Gunvor Gršönqvist. Saxat ur Ny Tid 2.8.1955.

Fingrarna i farozonen

Det var inte bara de gamla som hade det illa ställt före kriget. Under början av 1900-talet var det mer regel än undantag att också barn arbetade på fabriken efter skolan. Talve skriver att pojkar så unga som 8 år jobbade som springpojkar, och åtminstone in på 1930-talet arbetade 11-12-åringar med att ”springa med järnet”, det vill säga gripa tag i järntråden med tång då den pressades ut från valsen och flytta över den till den trådvinda som den sedan virades på. Majoriteten av arbetarna var pojkar och män, men det fanns också rikligt med arbete för kvinnor och unga flickor med de mindre fysiskt krävande och specialiserade arbetsuppgifterna.

– Jag började som 14-åring arbeta på nattskifte i tråddrageriet, där vi lyfte galvaniserad tråd in i en maskin, säger Johansson.

– Och man skulle akta så inte fingrarna kom i kläm, för då blev man av med dem. Jag jobbade där med din farmor då hon miste fingrarna på ena handen.

Min farmor Doris Wass, född Hellström, ville aldrig tala om hur hon förlorade två fingrar på den ena handen. Passande för denna artikel är kanske att det uppenbarligen handlade om bristande arbetssäkerhet på fabriken.

Rörelsen överallt

Efter kriget blev det allt mer organiserad verksamhet också för barn och unga i arbetarrörelsens regi. Idrottsföreningen Jäntevä hade funnits sedan länge tillbaka, men i och med att den folkdemokratiska rörelsen organiserades, tillkom också pionjärföreningarna – ett slags kommunistisk scoutkår. Dalsbruks demokratiska unga började sätta upp teaterföreställningar och revyer, där nog också de äldre deltog aktivt. Eldsjälen inom teaterverksamheten var Felix ”Feto” Nordman, som själv både skrev sketcher och sånger, och regisserade. ”Allas vår Feto” beskrevs Nordman som i Ny Tid på 1950-talet. Det gick knappt en vecka då han inte skickade in en verksamhetsrapport från Dalsbruk till Ny Tid på 1950-talet. Rörelsen hade också en egen hornorkester.

Genom Lea Johanssons berättelser träder det fram en bild av en efterkrigstida arbetarrörelse som var närvarande i stort sett från vaggan till graven. Fackförbundet och de politiska förtroendevalda kämpade för en bättre levnadsstandard, bättre ekonomi och frihet från den överstora kontroll som fabriken hade över de anställdas liv – fabriken ägde allt från bostäder till odlingsjord och skogar, samt drev sjukhus och BB, och delade ut matransoner. Kvinnoföreningen tog sig an omsorgen och frågor som rörde kvinnors frigörelse och förhållanden i hemmet. Ungdomsföreningen, pionjärerna och Jäntevä månade om själslig och fysisk hälsa, och stod för en uppsjö av fritidsaktiviteter. Idrottsföreningen hade inte bara träningar och tävlingar på programmet – för att finansiera verksamheten organiserade föreningen ofta danser och fester. När ungdomsföreningens aktivitet tynade på 1960-talet tog Jäntevä över revyverksamheten. Kring ett årtionde senare började idrottsföreningen ordna bingokvällar, som var mäkta populära till sent in på 1990-talet, och som för många fungerade som månadens sociala happening. På 1970-talet kom arbetarinstitutet till Dalsbruk med kurser, fortbildning, musikskola och konstskola. Via arbis återupplivades på nytt teatertraditionen, som en tid gått på sparlåga, på nytt. Det var också arbetarrörelsen som såg till att ortens idrottsplan anlades, och att Folkets hus byggdes som samlings-, fest-, teater-, och  idrottslokal.

Fallet med Majorn

Allt var naturligtvis inte en dans på rosor, och konflikter förekom naturligtvis, bland annat en utdragen lönetvist 1955 som ledde till att 38 personer sades upp som direkt följd av arbetsstridsaktionerna, generalstrejken 1956 och metallarbetarnas storstrejk 1971, för att nämna de milstolpar som Anne Bergström-Stenbäck räknar upp  i sin 85-årshistorik över Dalsbruks metallarbetarfackförening (2015). Tomy Wass skriver i sin artikel också om de svåra tiderna under vinter- och fortsättningskrigen; arbetare sades upp på politiska grunder, lönerna sänktes och arbetstiden förlängdes från åtta till tio timmar. 1940- och 1950-talen var de radikalaste årtiondena inom facket i Dalsbruk, och Wass lyfter fram konflikten 1955 som den sista stora arbetskonflikten i Dalsbruk vid sidan av storstrejken 1971.

Lea Johansson hade som ordförande för kvinnoföreningen också en viss roll i samband med uppsägningarna 1955 – inte så mycket för hur situationen utmynnade som för hur den koms ihåg. Incidenten där kvinnoförbundet tågade upp till fabrikens kontor för att protestera mot uppsägningarna har levt kvar som en sorts vandringssägen.

– Vi var väl sex kvinnor som marscherade till kontoret och bad om att få träffa ledningen och framföra vår ståndpunkt, att uppsägningarna inte kunde godkännas. Det var allt väldigt högtidligt och vi måste anmäla oss och anhålla om att få träffa ledningen.

Efter en viss väntan fick delegationen träffa fabrikens disponent, som kallades för ”Majorn”, och vars namn under årens lopp bleknat bort i minnet hos både Johansson och andra källor jag tillfrågar.

– Nå, vi framförde vårt ärende, och det var det. Inte ledde det ju till någonting. Men sen dog Majorn och folk började prata om att det var vi som hade livet av honom.

Disponenten avled mycket riktigt i ett slaganfall strax efter delegationens besök, och i folkmun har det sedan dess hetat att han blev så uppjagad över kvinnodelegationens protester att det blev för mycket för hans hjärta.

Politisk förföljelse

Politisk aktivitet på vänsterkanten kunde sätta käppar i hjulen för mångas liv och karriär. Som tidigare nämnts var det flera arbetare inom radikalvänstern som blev av med arbetet och tvingades flytta till andra orter för att söka jobb – Dalsbruk har haft en ansenlig utvandring till Sverige, då man blivit mer eller mindre svartlistad som kommunist i Finland. I samband med kriget blev fackföreningens ordförande – enligt Bergström-Stenbäck ”under besynnerliga omständigheter”– inkallad till fronten, och när han återvände, vägrade fabriksledningen ta honom tillbaka på jobb.

Rudolf Johansson, dominerande vŠänsterman, DFFF-politiker i flera decennier i Dalsbruk. Uppskattningsvis sent 60- eller 70-tal. 

Rudolf Johansson var en annan som föll offer för politiseringen.

– Rudolf blev avskedad på grund av att han studerade på Sirola, berättar Lea.

Sirola-institutet var det finländska kommunistpartiets eget lärosäte, där partiets medlemmar drillades i marxism-leninism, men också i en hel rad andra ämnen, som historia, ekonomi, språk, filosofi och mycket annat. För högern var institutet ett rött skynke, om ordleken ursäktas, och studerade man som Johansson där så länge som ett år, sågs man utan tvekan som en del av partikadern.

Rudolf fick aldrig tillbaka sitt jobb på fabriken, men arbetarrörelsen kom till undsättning, och man ordnade för honom en tjänst som lageransvarig på Dalsbruks andelshandel.

Splittringarna nådde naturligtvis liksom i resten av Finland också arbetarrörelsen i Dalsbruk – schismerna mellan minoritets- och majoritetskommunister, ”revisionister” och ”taistoiter”, för att inte tala om grälen mellan socialdemokrater och folkdemokrater, som speciellt präglade fackrörelsen.

Ledord: solidaritet

Johansson är en av de få aktivister i Dalsbruk som minns tiden före kriget, och aktivt var med då arbetarrörelsen byggdes upp i slutet av 1940-talet. Rudolf hade kunnat berätta ännu mer, om han fortfarande var i livet. Börje och Klas Sten, båda aktiva inom kommunalpolitiken, alla Hellströmar från min farmors sida; Åke, Sven-Erik, Ole. Min farfar Elof som satt många år i socialnämnden, hans systrar: Majken och framför allt Gunvor, som gift Grönqvist var teaterivrare, kommunalpolitiker, kvinnosakskvinna och poet, Bo Gustavsson, Feto Nordman, och många fler som man så gärna hade intervjuat för den här artikeln är borta.

Trots historiska schismer och splittringar inom vänstern sörjer Johansson en arbetarrörelse som hon ser att har – om inte gått i graven – så åtminstone i ide. För trots att det förr var fattigt och svårt, fanns det en sammanhållning och en gemenskap i misären, och i kampen för ett bättre liv, inte bara för individen, utan för alla som hade det svårt. Solidaritet är kanske ordet som vi fiskar efter. Talande är att då jag frågar vilka ärenden som speciellt sysselsatte arbetarrörelsen och Rudolf, nämner hon allra först en enkel, men ack så avgörande förbättring på en arbetsplats där personalen gick hem genomsvettiga och nedsmutsade från topp till tå: det var nämligen folkdemokraterna med Rudolf i spetsen som såg till att det installerades duschar och tvättutrymmen på fabriken.

Jag frågar upprepade gånger, med lite olika formuleringar, vad det var som drev henne, vad som drev Rudolf, och vad som var motivationen bakom engagemanget inom Dalsbruks arbetarrörelse. Svaret är alla gånger lika kort, och likadant. Det är inga marxist-leninistiska programförklaringar, inga revolutionära brandtal, inga snidade samhällsanalyser. Svaret kommer från ryggmärgen och är nästan hjärtskärande i sin enkla klarhet:

– Att folk sku få det lite bättre. N

Text: Janne Wass
Foto: Janne Wass & Ny Tids arkiv

Från den andra till den tredje vänstern

Jan Otto Andersson
Jan Otto Andersson
När Michail Gorbatjovs försök att reformera sovjetsamhället misslyckades innebar det också slutet för de traditionella kommunistpartierna i Europa. För socialdemokratin kunde undanröjningen av den bittra rivalen ha lett till ett uppsving. Händelseutvecklingen blev emellertid en helt annan. Varken i regeringsställning eller opposition har socialdemokraterna lyckats stärka sina positioner. Tvärtom har den globala finanskrisen drabbat socialdemokratin hårdare än någon annan politisk rörelse. Det är därför inte överdrivet att tala om slutet för den andra vänstern som trendsättare.

Den första vänstern slog igenom med de franska och amerikanska republikanska och liberala revolutionerna.  Den andra vänstern var socialdemokratisk och kommunistisk, med anknytning till en allt starkare arbetarrörelse.

När Vänsterförbundet på sin partikongress 1995 antog ett program, som baserade sig på tanken om en ny tredje vänster, var det en politisk höjdpunkt i mitt liv. Det nu gällande principprogrammet från 2007 avslutas med ett avsnitt i vilket ”den tredje vänstern” intar en central och löftesrik roll. Den beskrivs som en historisk förening av liberalismens och socialismens grundläggande idéer, förstärkta med feministiskt tänkande och miljömedvetenhet. Den är ”en partiöverskridande rödgrön väg för tanke och handling”. ”Den tredje vänstern vill bygga ett samhälle för ett nytt tidevarv, utgående från en på jämlikhet baserad frihetsuppfattning.”

Min vän, den svenske vänsterpartisten och nationalekonomen Johan Lönnroth har använt begreppet ”den tredje vänstern” i titeln på en skrift från 1997. Han har nu grundligt omarbetat den tillsammans med två socialdemokrater: Jimmy Sand och Ann-Marie Ljungberg. Sand är frilansskribent och forskningskommunikatör, Ljungberg feministisk författare. På bokmässan i Göteborg i år lanserades boken Den tredje vänstern. För en global frihetlig socialism.

Merparten av innehållet är en redogörelse för den andra vänsterns historia, framför allt i Sverige. Betoningen ligger ofta på konflikter och bakslag, som såväl kommunisterna som socialdemokraterna fått vidkännas. En mer hoppingivande äreräddning ges några aktörer som stått på sidan om de två huvudkontrahenterna. Sådana är gillessocialisterna, syndikalisterna, Rosa Luxemburg, austromarxisterna och Rudolf Meidners löntagarfondsförslag.

Den tredje vänstern kan också läsas som en lärorik genomgång av aktuella centrala politikfält och hur de har behandlats hittills. Instrött finns förslag och tankar som förts fram inom vänstern. Men författarnas tro på nationalstaternas roll är klen. Deras centrala budskap är att statssocialismen måste överges.

Den historiska genomgången är värdefull ur den tredje vänsterns synvinkel av många skäl, men man skulle gärna ha sett en mer systematisk analys av teoretiker och aktivister som direkt kan förknippas med en ny tredje vänster. En djupare analys av 1960-talismen, den gröna rörelsen, motståndet mot den nyliberala globaliseringspolitiken och nedväxtidéer skulle ha suttit bra.

Det avslutande kapitlet ”Att bygga global demokrati” innehåller en skiss till ett program och en uppmaning att bilda ett globalt nätverk, där rörelser som bygger vidare på den frihetliga socialismens och vänsterliberalismens traditioner ”samlas i en enda rödgrön röra”.

Den karta över kulturella värderingar som presenteras i samband med programskissen borde stämma till eftertanke. I kartans yttersta nordöstra hörn tronar Sverige, i samma grupp som några andra nordeuropeiska protestantiska länder. Här råder de mest sekulära och rationella värderingarna och här lägger man störst vikt på självförverkligande. I de fattigare delarna av världen är tyngdpunkterna de motsatta: traditionalism och överlevnad. Min tilltro till sociala medier räcker inte till för att vi ska övervinna de här kulturella skillnaderna tillräckligt snabbt för att möta de akuta globala utmaningarna med hjälp av en global demokratisk ordning av det slag som författarna tänker sig.

Mina ursprungliga tankar om den tredje vänstern formulerade jag bland annat i Ny Tids 50-års jubileumsnummer.

I min föreställning om den tredje vänstern ingår tre grundvärden: reell frihet för envar, demokratiska gemenskaper och hållbar utveckling. Reell frihet för envar är den första, radikalt borgerliga, vänsterns ideal i dess mest utvecklade form. Demokratiska gemenskaper är det viktigaste arvet från den andra, socialistiska, vänstern. Hållbar utveckling är ett uttryck för miljömedvetenheten och för solidariteten mellan nationer, mellan generationer liksom mellan människan och andra arter, som ger den tredje vänstern en ny dimension.

Reell frihet för envar kopplade jag i hög grad till en ovillkorlig medborgarinkomst. Basinkomstidén har nu spritts i så gott som hela världen och kan förverkligas även i fattiga länder, men isynnerhet där var robotiseringen slår igenom fullt ut.

Revolutionen inom informations- och kommunikstionsteknologin möjliggör framväxten av hittills otänkbara  demokratiska gemenskaper. Men vi har sett allvarliga bakslag på nationell nivå i form av auktoritär och populistisk nationalism. En orsak är den kapitalistiska globaliseringens baksidor. Populistisk nationalism skadar i sin tur försöken att hitta globala lösningar och stärka demokratin i förhållande till de globala eliterna. Det behövs verkligen en politisk mångfaldig vänsterrörelse av det slag som Lönnroth, Sand och Ljungberg skisserar upp.

Begreppet hållbar utveckling har tyvärr urvattnats och kräver en omformulering som tydligare ifrågasätter den ekonomiska tillväxtens primat. I länder där tillväxten lett till ett överflödssamhälle – och helt enkelt blivit ekonomisk oväxt – krävs det en omställning, som kategoriskt bryter med den första och den andra vänsterns politik. Till hjälp för omställningen kan vi utnyttja såväl liberalen John Stuart Mill som kommunisten Karl Marx. Båda såg kapitalismens kreativa möjligheter, men insåg behovet av en samhällsordning frigjord från ackumulationslogiken.

Jan Otto Andersson
är professor emeritus i nationalekonomi

Röda rörelser i Helsingfors

Finlands självständighet och självständighetsdag omges av en nationalistisk och militaristisk yra, trots att självständighetsförklaringen skedde mycket odramatiskt, nästan obemärkt i samtiden. Tiden innan och efter var desto mera dramatisk. Självständighetskampen i Finland skedde parallellt med arbetarklassens kamp för demokrati och drägliga förhållanden, kvinnornas kamp för jämställdhet och rösträtt, samt språkkonflikten mellan fennomaner och svekomaner. Dessa kamper kunde ibland förenas, men de sociala konflikterna kom ändå att förhindra all slags nationell enhet. Om detta skriver Torsten Ekman i sin bok Helsingfors röda fanor – från arbetarrörelsens tidiga år 1883-1917.

Under senare delen av 1800-talet kom industrialiseringen i Finland igång på allvar. De urbana industristäderna växte så det knakade och det uppkom nya klassrelationer och konflikter i och med industrikapitalismen. De förhållanden arbetarklassen tvingades leva under var miserabla. Arbetsdagen var lång och tung, bostadsförhållandena usla och maten knapp. Då arbetarna så väl bodde som arbetade nära varandra uppkom en gemenskap och naturlig solidaritet, som tog sig uttryck i olika former av klasskamp och organisering. Arbetarrörelsen, eller snarare arbetarrörelser, uppkom i form av bland annat fackföreningar och partier, men också i mera spontana och autonoma kampformer.

Tid fylld av motsättningar

Man brukar säga att Sveriges historia är dess konungars. På samma vis kan man påstå att arbetarklassens historia är dess organisationers. Detta är förklarligt, då historieforskningen bygger på det dokumenterade och de spontana yttringarna av klasskamp inte finns nedtecknade på samma vis som partiernas och fackföreningarnas verksamhet. Det här kan man också se i Ekmans bok. Helsingfors röda fanor är inte en organisationshistorik, trots att det är arbetarorganisationerna som främst träder fram. Man kan ändå samtidigt skymta andra rörelser i klassen, rörelser som kanske inte så tydligt kan definieras, men ändå erfaras.

Torsten Ekman har förmågan att skriva historia på ett sätt som lyckas sammanfatta ett ofta motstridigt och konfliktfyllt material till en sammanhängande berättelse. Tiden från 1883, då Helsingfors arbetarförening grundades, fram till landets självständighet och inbördeskrig är en dramatisk och betydelsefull period, en tid fylld av motsättningar. Svekomaner mot fennomaner. Aktivt mot passivt motstånd. Ungfinnar mot gammalfinnar. Arbetarklass mot borgarklass och ståndssamhälle. Alla hade sina egna intressen att bevaka samtidigt som autonomin i landet hotades och motsättningarna i Ryssland skärptes i accelererande fart i riktning mot revolution. I skildringen av detta kaotiska skede håller Ekman strålkastarljuset på arbetarklassen och dess organisationers rörelse i tiden och rummet, staden Helsingfors.

Den organiserade arbetarrörelsen fick en försiktig start. Arbetarföreningen var under Viktor Julius von Wrights ledning snarast en socialliberal rörelse, bestående av liberala personer som ville hindra arbetarklassens utveckling i en radikal riktning. Kraven man ställde var därför mycket måttliga och socialism hade man inte på sin agenda. Det var ändå inte länge hans linje dominerade. Redan Nils Robert af Ursin länkade in arbetarorganisationen i en socialdemokratisk riktning, i och med sina kunskaper i Kautskis tolkning av Marx. De reella sociala konflikterna kunde inte heller längre hållas tillbaka. Arbetarna hade vaknat som klass och samhälleligt subjekt. Klasskampen var inte endast teoretisk, utan en vardaglig erfarenhet och överlevnadskamp.

Dessa klassmotsättningar var naturligtvis inte något som gällde speciellt Finland, men det var ändå här, liksom i Ryssland, denna klasskamp utvecklades till ett grymt och blodigt klasskrig. Att så var fallet berodde inte enbart på någon slump, utan hade sina historiska och nationella orsaker, samt därtill olika personligheters inflytande. Det är väl kanske så historien byggs upp. Torsten Ekman lyckas väl beskriva de faktorer som samtidigt ledde fram till Finlands självständighet 1917, som till inbördeskriget 1918.

Finlands utveckling var till stor del beroende på händelserna i Ryssland och på den revolutionära kampen där. Kamperna i Ryssland och Finland var sammanflätade med många band. Den finländska självständighetskampen fördes ofta i samarbete med de krafter i Ryssland som ville störta tsarväldet. Arbetarna i Finland tog också intryck av den revolutionära, socialistiska rörelsen i Ryssland och samarbetet mellan rörelserna var viktig. Den främsta faktorn är kanske ändå att då den gamla makten i Ryssland krackelerade, uppkom ett makt- och ordningsvakuum i Finland. Man såg ingen legitimitet hos myndigheter och polis.

Strejk och uppror

År 1905 var ett brytningsår. Revolutionen i Ryssland gick in i en ny fas  och i Finland utbröt storstrejk. Strejker, demonstrationer och matkravaller hade redan tidigare avlöst varandra, men denna generalstrejk var en enorm utmaning mot makten. Här kunde det finska folket gemensamt utmana kejsardömet. I denna strejk deltog också polismakten, vilket fick stora framtida konsekvenser. För att upprätthålla ordningen i staden upprättades olika medborgargarden, som utvecklades till de röda och de vita gardena.

Trots att de olika samhällsklasserna deltog i strejken, var deras tolkning av den inte den samma. Högerkretsarna såg strejken enbart som en fråga om nationell autonomi, medan arbetarna samtidigt också krävde politiskt inflytande och kortare arbetstid. Sämjan mellan de olika gardena förbyttes till antagonism och våldsamma sammandrabbningar.

Ett år senare, 1906, var de röda gardena (se bilden), under ledning av Johan Kock, aktivt med i upproret på Sveaborg, tillsammans med de ryska soldaterna. Ett uppror som var menat att vara startskottet för en rysk revolution, men som var förhastat och dåligt planerat och därför blev nedslaget.

Rysslands misslyckade deltagande i första världskriget stärkte det revolutionära motståndet och tsarväldet föll. Bolsjevikerna beviljade Finland självständighet, men de våldsamma motsättningarna i landet hade redan nått en sådan nivå att det inte längre fanns någon möjlighet till samhällsfred. Arbetarklassens tålamod var slut. Arbetarna trodde inte längre på överklassens välvilja. Den ryska revolutionen och erfarenheterna från storstrejken hade gett dem hopp, självförtroende och kampvilja. Man var redo att ta över makten i den nya republiken och det var inte borgarklassen och de övriga makteliterna villiga att godta.

Spretig arbetarrörelse

Det politiska våldet var redan tidigare närvarande i landet. Nationalistiska aktivister, exempelvis Eugen Schauman, hade använt sig av attentat för att nå sina mål och dessa metoder användes också av ett antal socialistiska grupper. Torsten Ekman kallar dem för ”röda anarkister”, vilket kanske ändå är en missvisande beteckning. De våldsamma attentaten var en metod som inte var något speciellt just för anarkisterna. Däremot fanns det nog anarkistiska strömningar inom arbetarrörelsen också i Finland. Kaapo Murros försökte till exempel föra in anarkosyndikalistiska tankegångar i det socialdemokratiska partiet och Jean Boldt och somliga andra excentriska personer var väl också någon slags omedvetna anarkister. Arbetarrörelsen var också på annat vis vid denna tid långt ifrån enhetlig i sina tankegångar. Här förekom allt från esoterisk pacifism och utopism till individualistisk anarkism och sträng bolsjevism. Det socialdemokratiska partiet hade inte heller makt över fackföreningarna och i än mindre grad över de röda gardena, som stod för den mest utpräglade revolutionära kampen.

Torsten Ekmans bok ger en bra bild av hur olika tendenser i tiden, olika personligheter och också slumpen ledde fram till Finlands självständighet och till inbördeskriget. Den visar också att landet inte heller vid denna tid var ett särfall, utan en del i ett större sammanhang. Samma samhällshistoriska faktorer, som ledde fram till självständigheten, bland annat första världskriget och ryska revolutionen, ledde också fram till inbördeskriget. Trots att man vet utgången är Helsingfors röda fanor en bok som håller läsaren fängslad och i spänning. Intressant och väl skriven. N

Tom Karlsson

Torsten Ekman: Helsingfors röda fanor. Från arbetarrörelsens tidiga år 1883–1917. Sets, 2017.

Den finländska radikalvänstern

Några anteckningar kring ett 100-årsjubileum

I motsats till de små och maktlösa kommunistpartier som verkat på de flesta andra håll i Europas västra delar så har den finländska radikala vänstern gått fram starkt i många val och   suttit i regeringen i sammanlagt 22 år. Hur kan vi förstå denna anomali? Och var står den finländska radikala vänstern idag,
100 år efter sin tillblivelse?

Åren efter oktoberrevolutionen 1917 innebar grundliga omvälvningar inom den europeiska arbetarrörelsen, då den långvariga konflikten mellan reformister och revolutionärer fick sitt fulla utlopp. De socialdemokratiska partierna klövs itu och revolutionära kommunistiska partier såg dagens ljus. På den här punkten utgjorde Finland inget undantag – finländska exilkommunister i Moskva grundade i augusti 1918 Finlands kommunistiska parti (FKP), och knappt två år senare etablerade de i Finland aktiva radikala vänsterkrafterna Finlands socialistiska arbetarparti (FSAP). Båda partierna verkade till en början under mycket svåra omständigheter. FKP var olagligt i Finland och tvingades ty sig till underjordisk verksamhet, och även FSAP utsattes – fram till partiets slutliga upplösning år 1923 – för djup misstro. År 1930 förbjöds slutligen all form av radikal vänsteraktivism genom de så kallade kommunistlagarna.

Den radikala vänstern återinträdde på den politiska scenen hösten 1944, när FKP legaliserades och således tilläts operera öppet i Finland. Med det uttalade syftet att samla alla progressiva krafter under ett och samma tak grundades någon månad senare också paraplyorganisationen Demokratiska Förbundet för Finlands Folk (DFFF). Under de kommande årtiondena kom DFFF – med FKP som ledande aktör – att utgöra något av en anomali inom den västeuropeiska radikala vänsterfamiljen.

Väljarstöd

Fram till och med 1960-talet ställde sig i regel drygt 20 procent av väljarkåren bakom folkdemokraterna, och ännu på 1970-talet attraherade man klart över 15 procent av väljarna. Motsvarande nivåer nådde radikalvänstern även i Frankrike, Island och Italien samt, något senare, i det självständiga (1960) Cypern och i det demokratiserade (1974) Portugal. På annat håll i Västeuropa fick man nöja sig med ett klart mer blygsamt understöd. När styrkefästena ovan utesluts fås ett medeltal på drygt 5 procent för perioden 1945–1990.

Den finländska radikalvänsterns starka understöd vilade särskilt kring 1900-talets mitt, grovt taget, på två pelare: industrikommunism och ödemarkskommunism. Industrikommunismen var stark särskilt i städerna i södra och sydvästra Finland, speciellt i vänstermiljöer på industriorter med hög social stabilitet. Ödemarkskommunismen som var stark i norra och nordöstra Finland nådde tvärtom framgångar särskilt i eftersatta områden utmärkta av rotlöshet samt utbredd social och ekonomisk otrygghet. Fram till och med 1970-talet utgjorde arbetarklassen omkring 80 procent av den folkdemokratiska väljarkåren. Den återstående femtedelen bestod till en början främst av jordbrukare, en grupp som ändå snart ersattes av en stadigt växande andel tjänstemän.

Tre förklaringsmodeller

Hur kommer det sig då att den finländska radikalvänstern blev så stark som den faktiskt blev? Mot bakgrund av sociologisk och politologisk forskning kan tre huvudsakliga förklaringar tas fram.

För det första är det skäl att se på de särskilda industrialiserings- och demokratiseringsprocesser som tog fart i Finland under årtiondena kring sekelskiftet 1900. Träindustrins expansion gav här upphov till en parallell framväxt av en urban (industri)arbetarklass samt ett ruralt landsbygdsproletariat. De här två grupperna utvecklade snart en sällsynt stark samstämmighet, något som gynnade i synnerhet landsbygdsproletariatets politiska radikalisering. Att rörelsen etablerades samtidigt både i städer och på landsbygden bidrog till att det socialdemokratiska partiet snabbt nådde betydande slagkraft, och i och med införandet av allmän och lika rösträtt år 1906 kunde partiet tidigt göra anspråk även på parlamentarisk makt. Sammantaget utgjorde dessa två processer – de socialistiska idéernas vida spridning samt det socialdemokratiska partiets tidiga konsolidering, viktiga grundförutsättningar för en stark radikalvänster.

För det andra kan man peka på det historiska faktum att ju djupare de samhälleliga konflikterna är under en nationsbyggnadsprocess, desto starkare tenderar de radikala elementen inom arbetarrörelsen att bli. I Finland sammanföll självständighetssträvandena med en snabb accelerering av klasskonflikten, och när landet väl vunnit självständighet följde ett inbördeskrig som i mångt och mycket även kan karaktäriseras som ett klasskrig. Man kan se kriget som en kamp mellan, i huvudsak, bourgeoisien och självägande jordbrukare (de vita) å ena sidan samt, återigen i huvudsak, industri- och landsbygdsproletariatet (de röda) å den andra. En följd av denna konflikt var en ytterligare förstärkning av de radikala vänsterelementen. Den segerrika vita sidans repressiva handlande under och, inte minst, efter kriget, samt de tilltagande antikommunistiska tendenserna under 1920-talet kom, med andra ord, att driva på radikalvänsterns kampvilja och därigenom stärka snarare än försvaga dess slagkraft.

Den tredje förklaringen riktar intresset mot den politiska konkurrenssituationen. Tankegången är i all sin enkelhet att radikalvänstern tenderar att växa sig stark om och när socialdemokratins attraktionskraft – exempelvis av ideologiska orsaker – är begränsad. Den finländska efterkrigstida socialdemokratins förmåga att locka väljare anses ofta ha kringgärdats av den jämförelsevis starka roll som partiets högerfalang – personifierad av partiledaren (1918–1926) och mångfaldiga ministern Väinö Tanner – spelade under det formativa kvartssekel som rådde mellan inbördeskriget 1918 och krigsslutet 1944. Internt väckte den av Tanner dirigerade socialdemokratiska politikföringen missnöje särskilt under krigsåren; hösten 1940 uteslöt SDP en rad politiker som uttryckte sitt djupa ogillande med partiets utrikespolitiska kurs, och efter krigsslutet lösgjorde sig ytterligare en grupp. Att dessa ofta profilstarka vänsterpolitiker valde att fortsätta sitt politiska liv inom DFFF förstärkte den på många håll etablerade bilden av en högerorienterad socialdemokrati. Samtidigt bidrog flykten till DFFF till en ökad legitimitet för mer radikala vänsteralternativ.

Maktinnehav

En andra egenhet som, kanske i ännu större omfattning, särskilde den finländska efterkrigstida radikalvänstern från liknande politiska rörelser på andra håll i Västeuropa var dess långvariga maktinnehav. Att DFFF tog plats i regeringen under några år efter krigsslutet hängde till stor del samman med krigsutgången och den utrikespolitiska omorientering som Finland nu undergick. I europeisk jämförelse är det verkligen unikt att den finländska radikala vänstern innehade makten mellan maj 1966 och december 1982. DFFF deltog då i hela sju koalitionsregeringar och satt vid makten i totalt 4069 dagar eller 11 år.

En orsak till den finländska radikalvänsterns exceptionellt långvariga maktinnehav var interna förskjutningar inom de båda vänsterpartierna. SDP hade, vid partiets 26:e kongress år 1963, ersatt den inom radikalvänstern så illa omtyckta ordföranden Tanner med den mer vänstersinnade Rafael Paasio, och inom FKP ägde tre år senare ett ”partiellt regimskifte” rum i och med att den renlärige marxist-leninisten Aimo Aaltonen ersattes av den avgjort mer försonlige Aarne Saarinen. I synnerhet det socialdemokratiska maktskiftet var en nödvändig förutsättning för kollaboration mellan vänsterpartierna.

En andra förklaring är snarast av geo- och utrikespolitisk karaktär; med tanke på relationerna till den mäktiga östra grannen låg det särskilt i president Urho Kekkonens intresse att integrera den starka radikalvänstern i det dagliga politiska livet.

En tredje bidragande faktor är det finländska efterkrigstida partisystemets natur. Trots att riksdagen i regel hade icke-socialistisk majoritet – perioden 1966–1970 utgör ett av ytterst få undantag som bekräftar regeln – så framstod både genuint borgerliga majoritetskoalitioner och renodlade rödmylleregeringar under många år som politiskt omöjliga att bilda eller onödigt bräckliga för att hållas samman. Att få till stånd en verkningsfull (majoritets)regering var sålunda besvärligt utan deltagande från den starka radikalvänstern.

Resultatmässigt kan folkdemokraternas tid vid makten beskrivas som tudelad – de första åren (1966–71) var väl nog mer lyckosamma än de senare (1975–82). Någon genomgripande förändring av den ekonomiska politikens riktning lyckades man förvisso aldrig få till stånd, men i synnerhet regeringarna Paasio I (1966–68) och Koivisto I (1968–70) drev ändå igenom en rad välfärdspolitiska reformer som var viktiga för radikalvänstern. Här märks bland annat en förstärkning av de statsägda bolagen, en höjning av barnbidragen, samt införandet av efterlevnadspension och studielån med statsgaranti. Även den omfattande grundskolereformen godkändes. De senare koalitionsregeringarna – här avses främst Sorsa II (1977–1979) och Koivisto II (1979–82) – har betraktats som mindre framgångsrika.

Gällande väljarstödet  är den finländska radikalvänstern – sedan 1990 främst representerad av DFFF:s efterträdare Vänsterförbundet (VF) – inte längre särskilt unik; röstetalen är numera tämligen modesta och avviker inte nämnvärt från det generella (väst)europeiska mönstret. I fråga om maktinnehav har hållningen dock alltjämt förblivit utpräglat pragmatisk – särskilt VF:s kollaboration med Samlingspartiet i Lipponens (1995–1999, 1999–2003) och Katainens regeringar (2011–2014) är unik i en europeisk jämförelse.

Idag är VF mitt uppe i en sedan årtionden tillbaka pågående omorientering. Andelen väljare med bakgrund i traditionella, ofta mansdominerade, arbetarklassyrken minskar ständigt, samtidigt som tillströmningen av unga, urbana, övervägande kvinnliga och ofta högutbildade anhängare tilltar. Denna förskjutning har åtföljts av en ideologisk omorientering där ekologism och värdeliberalism ställts jämsides med krav på ekonomisk jämlikhet och social rättvisa. Efter valsegern år 1995 har VF backat i fem raka riksdagsval, mist omkring en tredjedel av sitt understöd och förlorat närmare hälften av sina mandat. Det här vittnar om den pågående generationsväxlingens svåra natur, men trots det framstår Vänsterförbundet som ett stabilare parti idag än för bara något årtionde sedan. Partiets organisationsstruktur är karakteristisk för ett modernt vänsterparti och således i linje med partiets allmänna profil, samtidigt som den rödgröna identiteten är tydligt utmejslad. Denna identitet ter sig dessutom tämligen väl förankrad bland de aktiva och har även potential att attrahera väljare från ett växande postmaterialistiskt väljarsegment. Partikohesionen framstår för en utomstående betraktare som bättre än någonsin under partiets snart trettioåriga historia. Förutsättningarna för att vända den långvariga nedåtgående trenden ter sig, med andra ord, goda. N

Text: Andreas Fagerholm
Foto: Folkets arkiv