Etikettarkiv: Ayn Rand

Vad läser extremhögern?

Trots nidbilden av den okulturella rasisten läser faktiskt högerextremister också skönlitteratur – och för att förstå extremhögern kan det vara bra att förstå vad de läser, skriver Janne Wass.

För att finna moderna skönlitterära författare inom extremhögern får vi gräva ganska djupt i obskyra boklådor, men jag gör ändå ett försök att presentera några av brunhögerns samtida favoritromaner.  USA är den största producenten av litterär fiktion på ytterhögerkanten, bland annat representerat av Counter-Currents Publishing och det lilla, men extremt produktiva science-fiction-förlaget Castalia House, grundat av den amerikanska alt-right-personligheten Vox Day och finländska Markku Koponen- – med säte i Kouvola. Vill man i dag finna en kulturell och intellektuell extremhöger får man också i första hand leta i USA och det frankofona Europa – samt till viss grad i Ryssland och övriga slaviska länder.

Att högerextremisternas bibliotek är spretigt framgår tydligt ur en lista på alt-right-sidan American Renaissance, där en rad profiler ger läsarna boktips. Hit ryms Arthur Koestlers- antisovjetiska Natt klockan tolv på dagen, Bret Easton Ellis nihilistiska debutroman Noll att förlora, danska Nobelpristagaren Johannes V. Jensens socialdarwinistiskt färgade trilogi Den långa resan och sci-fi-dystopier som George Orwells 1984 och Aldous Huxleys Du sköna, nya värld. Men på listan finns också verk som är betydligt mer kontroversiella. Ett av dem är en fransk roman som är det närmaste man kommer en modern internationell helig skrift för den rasistiska extremhögern, nämligen Jean Raspails Le Camp des Saints (”de heligas läger”).

Invandringsepos

Le Camp des Saints publicerades 1973 och blev slaktad av franska litteraturkritiker. Boken vägrade ändå dö, och cirkulerade i årtionden som en kultroman i rasistiska kretsar. Mikael Nyberg beskrev boken i den socialistiska tidskriften Clarté den 17.10.1997:

”Temat är den vita rasens undergång. En miljon utmärglade indier från Calcutta kapar en armada av fartyg och anlöper franska Rivieran. Regeringen förmår inte göra vad som måste göras och soldaterna kastar sina vapen och flyr med lokalbefolkningen. […] Fördämningarna rämnar. Miljoner kineser väller in över den ryska gränsen, svarta sluminvånare flyttar in i palatsen i New York och den nya franska, rasblandade regeringen förser varje flyktingläger med en uppsättning vita kvinnor, ’alla fria att ta för sig av’”.

1973 upplevde Frankrike en stor flyktingström från Algeriet, och det var kring samma tider som det började utvecklas domedagsteorier om hur invandrare skulle välla in i Europa och omkullkasta den västerländska civilisationen. Tankegångarna utvecklades vidare av islamkritikern Bat Ye’or till den så kallade Eurabienteorin i början av 2000-talet, en teori som förespråkats av bland annat Sannfinländarnas ordförande Jussi Halla-aho, terroristen Anders Behring Breivik och den holländska högerpopulisten Geert Wilders.

Le Camp des Saints blev en överraskande bästsäljare i Frankrike 2011 efter att Front Nationals partiordförande Marine le Pen hyllat romanen som profetisk, varefter den amerikanska alt-right-profilen Steve Bannon kallade den för sin favoritroman.

Inspiration för terrorister

Den andra romanen som kan beskrivas som en modern högerextremistisk klassiker är Turners dagböcker, skriven av vit makt-aktivisten William Luther Pierce år 1979. En internationell judekonspiration i ett framtida USA eftersträvar världsherravälde genom rasblandning. Huvudpersonen Turner blir ledare för en vit gerillaorganisation vid namn ”The Order” som inleder ett raskrig med mål att upprätta en vit hegemoni i världen.

Romanen fick först uppmärksamhet 1983–1984 då en vit makt-rörelse tog namnet The Order och utförde terroristattentat av den typen som beskrivs i boken, med tre dödsfall som följd. Verkligt beryktad blev den 1995 då ett exemplar av boken hittades hemma hos Oklahomabombaren Timothy McVeigh. Hans attentat mot FBI-byggnaden i Oklahoma hade uppenbara likheter med ett bombdåd mot FBI-högkvarteret som beskrivs i boken.

William Luther Pierce skrev Turners dagböcker under pseudonymen Andrew MacDonald.

Islamofobi från vänster

En annan klassiker vars misantropiska übermenschideal passar in i fascistiska läsekretsar är Ayn Rands Och världen skälvde (1957). Liksom de två ovan nämnda romanerna beskriver Och världen skälvde en framtid där individens frihet förtrycks av en överhöghet som i jämlikhetens namn vill utplåna olikheter. Det som går som en röd tråd från Rand vidare till Raspail och Pierce, och fram till samtida högerextremister som Halla-aho, Breivik och Bannon är idén om en kuschad, politiskt korrekt (socialdemokratisk-socialistisk) allmänhet som antingen utnyttjas av en världselit eller förlorar sin handlingskraft så att den inte lyckas stå upp mot en civilisationshotande invasion av lägre stående varelser. Men Ayn Rand var jude, och därför gör många högerextrema läsare vida lovar kring henne.

Den franska ”livsförnekande surkarten” (enligt Svenska Dagbladet) Michel Houellebecq är en desillusionerad socialist som rönt bred uppskattning i islamofobiska kretsar. Hans senaste roman Underkastelse (2015) beskriver hur ett religiöst konservativt islamistiskt parti tar makten i Frankrike med stöd av socialisterna som agerar som ”nyttiga idioter”, och de samhälleliga problem som det ger upphov till.

Rasistisk sci-fi

Alla fyra böcker som beskrivs här representerar futuristisk science fiction, en genre som historiskt erbjudit en god grogrund för ultrakonservativa författare. En av genrens mest ansedda storheter är Robert Heinlein, som särskilt på äldre dagar blev allt mer militaristisk och auktoritetshyllande. Hans klassikerroman Stjärnsoldaten (1959) är en av böckerna på American Renaissances lista. Jerry Pournelle är en annan hyllad amerikansk sci-fi-författare som kommer farligt nära fascistoida ställningstaganden. Hans bok Lucifer’s Hammer (1977) är öppet rasistisk, och i flertalet av sina verk återkommer han till en militarism, libertarianism och auktoritärianism som han lånat av Rand och Heinlein.

Pournelle var en del av en våg av ultrakonservativa sci-fi-författare som steg fram under 1970-talet i USA, men som ändå aldrig helt och hållet klev över på det politiskt bruna område som senare – mer obskyra – författare har etablerat sig i. Tidigare nämnda Vox Day var en av hjärnorna bakom en blockröstningskupp mot sci-fi-litteraturpriset Hugo 2014–2015, då en klick högerextrema och konservativa författare, utgivare och läsare ansåg att vänstern och feministerna hade övertagit science fiction-genren.

Två amerikanska kultklassiker från 2000-talet inom den xenofobiska läsarkretsen är Dark Millennium av Gerald James McManus och Hold Back This Day av Ward Kendall, båda utgivna 2001. Den första är en futuristisk roman där USA:s president bekämpar det kaos som den mångkulturella demokratin fört med sig. Han upprättar en tyranni och slaktar skoningslöst alla icke-vita i landet. Boken har beskrivits som en arvtagare till Turners dagböcker. Också den senare – en rymddystopi – handlar om en hjältemodig vit man som tar upp kampen mot mångkulturalismens förtryck. Ett av de få kvinnliga bidragen till den högerextrema kanonen är Ellen Williams Bedford, a World Vision (2000). Denna framtidsvision är inte lika intresserad av rasproblematiken som den är av amerikansk nationalism, bevarandet av kristendomen och konservativa värden. Men också i Williams roman är det ”främmande element” som importerad socialism, feminism och globalisering som är roten till allt ont.

Bakom nationalismen, militarismen och den oförblommerade rasismen i de här böckerna verkar det som ett förenande tema finnas en avgrundsdjup rädsla bland vita – företrädesvis män – för att stå som förlorare i en värld där främmande och skrämmande element gör intrång. Även om flera av böckerna tar upp rent konkreta förluster för den vita mannen, tycks det som om den verkliga rädslan är förlusten av ett kulturellt sammanhang och en identitet, och samtidigt en priviligierad status. Att vara vit, västerländsk man har i århundraden inneburit en automatisk position på toppen av näringskedjan, en position som är hotad av feminism, socialism och kulturell uppblandning. Plötsligt är den vita mannen inte längre exceptionell, utan bara en i den nya jämställda massan. Jag vet inte om jag vill rekommendera några av ovanstående böcker för läsning, men en inblick i vad extremhögern läser kan kanske ge oss svar på varför rörelsen ter sig så lockande för så många. N

Janne Wass

Under kängan

Högerextremismen är tillbaka för att stanna. På debattsidor och akademiska fora går diskussionen het om huruvida nyfascismen är en spegelbild av socialismen eller en förlängning av nyliberalismen.  Extremhögerfilosoferna ömsom förkastar, ömsom omfamnar båda. Vad är högerradikalismens kärna?

Den 27 januari 1932 var den tyska staden Düsseldorf ett ideologiskt slagfält. Vänsterdemonstranter hade samlats vid uppfarten till det pråliga Park-Hotell invid Rhenfloden. Hofgarten-parken visade sig naturligtvis inte från sin bästa sida denna vintriga dag, men folkmassan var inte där för att njuta av naturen, utan för att häva glåpord över hundratals representanter för den tyska industrieliten som samlades i hotellets festsal för att lyssna på den omstridde politikern Adolf Hitler, ordförande för Tysklands nationalsocialistiska arbetarparti NSDAP.

Hitler var på god väg att bli landets populäraste politiker och hans parti hade redan ett brett stöd bland arbetarklassen. Men för att ta makten behövde NSDAP den tyska industrin på sin sida. Magnaterna förhöll sig dock skeptiska till ett parti vars namn innehöll ”socialism” och ”arbetarparti”, och därför beslöt Hitler sig för att, med stöd av den övertygade nazisten och insdustrimannen Fritz Thyssen, sammankalla industrieliten till ett möte där han höll ett två och en halv timme långt tal, ett tal som betecknats som ett av hans absolut viktigaste steg på vägen till makten.

Park-Hotel i Düsseldorf.

Hitler slank in bakvägen till hotellet för att undvika demonstranterna. Festsalen var smockfull – de senare anlända tvingades stå, och till slut rymdes alla inte ens in. Talet var en vändpunkt för nazisterna, och hjälpte till att säkerställa stöd från storbolag och industrisläkter. Efter att Hitler slutat tala, bjöd Thyssen på några sista kommentarer, och avslutade tillställningen med ett entusiastiskt ”Heil, Herr Hitler!”

Adolf Hitler lade i sin långa orering fram sin syn på människan, ekonomin och tingens ordning i naturen. Det som framför allt övertygade industrimännen var hans förkastande av socialismen och hans omhuldande av rätten till privat ägande som en naturlag. En av Hitlers huvudteser var att tanken om alla människors lika värde, demokrati och jämlikhet var naturvidrig och i det långa loppet skulle vräka hela samhället i fördärvet.

Förkastade liberalismen

Jouko Jokisalo lyfter upp Hitlers tal i sin bok Euroopan radikaali oikeisto (Europas radikala höger), som gavs ut på Into i fjol, som en förenande länk mellan trettiotalsfascismen och den högerextrema politiska filosofi som började växa fram på sextiotalet. Det Jokisalo speciellt lyfter fram är att Hitler inte bara förkastade socialismen, utan också liberalismen. Han drog här inspiration från den konservativa revolutionens tänkare, som Edgar Julius Jung, Carl Schmitt och Oswald Spengler. Den konservativa revolutionen var en samhällsfilosofisk rörelse i Tyskland som hade sin storhetstid under mellankrigstiden, och som till vissa delar inspirerade den tyska nazismen. Enligt de konservativa filosoferna förutsatte liberalismens tankar om frihet och individualism samma typ av jämlikhetsideal som socialismen. De såg det här jämlikhets- och demokratiidealet som ett massornas herravälde och de lägre ståendes förtryck av de högre stående.

I stället förespråkade de avskaffandet av ”onaturliga” ideal som ”frihet, jämlikhet och broderskap”, och en återgång till en ”naturlig” hierarki. Hitler speglade i sitt tal de konservativa idéerna. Demokratiseringen av samhället menade han att obönhörligt skulle leda till att man snart skulle få se ”negern sitta i Nationernas Förbund”, vilket förstås stred mot alla naturlagar. Den här filosofin gick hem bland den fattiga arbetarklassen som gavs syndabockar för sin misär (judar och icke-vita), men också hos eliten, eftersom den antydde att människans värde och privilegier var en födslorätt, snarare än något man kunde förtjäna. Att den samlade tyska industrin själv företrädde ekonomisk liberalism hade mindre betydelse för Hitler. Huvudsaken var att han kunde vinna över samhällets ekonomiska motor på sin sida.

Thatcher ♥ fascismen

Den första högerextrema vågen efter världskriget uppstod på 1960-talet. I USA var det framför allt avskaffandet av rassegregationen som födde en högerextrem rörelse kring Alabamaguvernören George Corley Wallace, som 1963 fällde orden ”segregation now, segregation tomorrow, segregation forever”. I Europa pyrde missnöjet över förlusten av kolonierna. Storbritannien upplevde sin första stora immigrationsvåg, Frankrikes högernationalister slickade såren efter kriget i Algeriet, och flera nordeuropeiska länder som Tyskland och Sverige hade tagit emot stora mängder invandrare för att svara på arbetskraftsbrist. I detta skede drabbades Europa av sin första stora recession efter kriget, med hög arbetslöshet som följd, och då, som nu, fann sig invandrarna på de anklagades bänk.

Det var i det här klimatet som det uppstod grupperingar som British National Front, tyska nyfascistiska NPD, österrikiska FPÖ och på 1970-talet franska Front National.

Alain de Benoist.

De rörelserna inspirerade även en ny högerradikal samhällsfilosofi, som ville göra rent hus med den gamla, stigmatiserade nazismen och fascismen. Rörelsens chefsideolog kom under 1970- och 1980-talens andra högerextrema våg att bli den franska filosofen Alain de Benoist. Benoist och den nya högern byggde vidare på den konservativa revolutionens förkastande av såväl socialism som liberalism, men drog också inspiration från vänstertänkare som Karl Marx och Antonio Gramsci i en strävan att utveckla en kulturell, snarare än politisk, högerhegemoni. Den politiska rörelsen nådde på 1980-talet enbart spridd framgång. Paradoxalt nog blev dess största stötesten att nyliberalismen, företrädd av Margaret Thatcher och Ronald Reagan, alltför väl omfattade dess egen rasistiska och segregerande världsbild, menar Jokisalo. På samma sätt som högerextremismen, byggde nyliberalismen på en samhällssyn som framhävde exceptionalism och socialdarwinism.

Golem och parasiter

Ett annat tal som blev avgörande för åtminstone en viss gruppering inom extremhögern hölls lördagen den 19 november 2016 i Ronald Reagan-byggnaden i Washington, som i sin monolitiska, nyklassiska stil inte är mindre prålig än Park-Hotell i Düsselforf. Här höll tankesmedjan National Policy Institute sin årliga kongress, en kongress som sedan 2005 varit mötesplats för den så kallade alt-right-rörelsen (läs: amerikanska nyfascister). Denna kongress var mer laddad än tidigare år – landets medier hade nu ögonen på alt-right-rörelsen efter att Hillary Clinton lyft fram den i ett tal i augusti. NPI:s ordförande och den självutnämnda alt-right-ledaren Richard Spencer hade uppmanat talarna att försöka hålla en städad retorik inför den nationella pressen.

Då Spencer själv tog plats vid podiet för att avsluta kongressen på kvällskvisten var stämningen något sömnig. Kring 200 åhörare var på plats, prydligt uppklädda i kostymer och slips, även om vissa i det här skedet klätt ner sig i skjortärmarna. De hade lyssnat på elva timmar av politiska tal, och efter middagen hade merparten av pressens representanter gått hem. Då valde Spencer att spränga potten, och levererade ett brandtal som dröp av antisemitism, rasism och vit överhöghet. Han kallade medierna och den liberala eliten för icke-människor: golemar frambringade av mörka krafter, lyfte fram den vita rasen som det utvalda ”Solens Folk” och beskrev alla andra som parasiter på den amerikanska nationen som var ”byggd av oss, för oss”. Som avslutning höjde han armen i en alltför välkänd hälsningsgest och vrålade: ”Hail Trump! Hail Our People! Hail Victory!” All sömnighet i salen var bortblåst, och flertalet av åskådarna rusade till för att besvara hälsningen.

Richard Spencer. Foto: Vas Panagiotopoulos/CC

Folket i centrum

Alt-right-rörelsen är speciellt välrepresenterad i Silicon Valley och bland vad vi i Finland skulle kalla Slush-gemenskapen: unga, vita män inom teknologi- och internetbranschen. Trots att många skulle kalla dem för nyliberalismen personifierad, är alt-right-rörelsens filosofiska förhållande till liberalismen problematiskt, just för att dess demokratikrav undergräver tanken på den vite mannens exceptionalism.

Att kategorisera extremhögern utgående från dess förhållande till liberalismen är ändå knepigt. De högerradikala filosoferna må på papper förkasta såväl socialism som liberalism, men då det kommer till den politiska kritan, har vi sett att högerextremismen låter sig inspireras av båda, och omfattar framför allt liberalismen då det passar dess syften.

Den här slutsatsen dras också av redaktörerna till metaforskningsrapporten Populist Political Communication in Europe (Routledge, 2016), Roril Aalberg, Frank Esser, Carsten Reinemann, Jesper Strömbäck och Claes H. de Vreese. (För det finländska inslaget står Ov Cristian Norocel.) Den ambitiösa metastudien har gått igenom forskningen kring populistiska partier i så gott som alla västeuropeiska och flera östeuropeiska länder. I den finner forskarna egentligen inget entydigt förhållningssätt till den ekonomiska liberalismen bland de högerpopulistiska partierna. Det gemensamma för så gott som alla dessa partier är däremot att de sätter fokus på ”folket”, och framför allt då målar upp en världsbild där ”folket” är under attack från ett yttre hot, från ”den Andre”.

Vår hotade kultur

Både Jouko Jokisalo och metastudiens redaktörer är överens om att den rådande högerradikalismens och -populismens centrala komponenter är nationalism, främlingsfientlighet, rasism och anti-muslimska tankegångar.

Den nya extremhögerns filosofi utgår från tanken om att det finns distinkta ”rena” kulturer som bör bevaras för att mångfalden i världen ska fortleva. Uppblandning av kulturer resulterar i en degeneration av båda kulturerna och i slutändan till samhällelig kollaps. Rensar man bort de diplomatiska eufemismerna betyder det här naturligtvis att muslimer och annat pack ska hålla sig borta från vår vita civilisation. När denna filosofi förenas med den populistiska högerns påståenden om att invandringen utgör ett hot mot vår ekonomi, vår säkerhet och vår kultur, uppstår politiskt sprängstoff.

Det här sammanfaller enligt forskarna Carsten Reinemann, Jörg Matthes och Tamir Shaefer med de orsaker som högerpopulisternas väljare i Europa uppger till att de röstar på högerradikala partier. Enligt metastudien upplever väljarna att det kulturella hotet mot Europa är betydligt större än det ekonomiska hotet. Det betyder att högerpopulistiska partier har svängrum att vända kappan efter vinden till exempel i ekonomiska frågor utan att behöva oroa sig nämnvärt för att förlora väljare, så länge främlingsfientligheten består.

Ense i extremerna

Redaktörerna till metastudien påpekar att de moderna högerpopulisterna de facto ofta är politiska kameleonter i så gott som alla frågor utom dem som gäller invandring, islam och värdekonservatism. I Finland har vi sett det på nära håll tack vare Sannfinländarnas regeringsmedverkan. Otvivelaktigt är extremhögerns fenomenala framgång nära knuten till den globala ekonomiska recessionen, nyliberalismens misslyckande och socialdemokratins kräftgång. Svaret på hur vi bekämpar högerextremismen torde också i slutändan finnas inbäddat i en bredare frågeställning om hur ett postkapitalistiskt samhälle ser ut, där människan inte behöver skjuta ”den Andre” ifrån sig i rädsla över att förlora sin trygghet.

Men en granskning av de högerextrema partiernas politik och deras väljares bevekelsegrunder ger vid handen att det inte nödvändigtvis är fruktbart att analysera dem från en strikt ekonomisk höger-vänsterdikotomi. Den hårda kärnan i högerextremismen som har bestått från Hitlers tal i Düsseldorf till Spencers i Washington är dess rasistiska människosyn. Både den hårt nazistiska alt-right-rörelsen som förespråkar biologisk rasism och Sannfinländarna som talar om ”kulturella skillnader” strävar till upprättandet av en folklig hegemoni, ett utvalt, monokulturellt herrefolk, om man så vill.

Adam Smiths liberalism kan visserligen vara svår att förena med nynazismen, men det som slår en då en jämför extremhögern med extremliberalismen är hur väl deras människofientliga idéer passar ihop. Hur mycket skiljer sig egentligen Wall Street-yuppiens husgud Ayn Rands svaghetsförakt från nynazisten Anders Behring Breiviks våldsfilosofi? Alain de Benoist må förkasta nyliberalismen, men flertalet regeringssammansättningar runtom i Europa i dag bevisar att nyliberalismen inte har några större svårigheter att acceptera extremhögern, eller vice versa. När man skalar bort vilseledande termer och ekonomipolitiska luddigheter, står nyliberalismen och nyfascismen enade i sin i grund och botten egoistiska och misantropiska filosofi. I diametralt motsatsförhållande står den moderna socialistiska vänstern med sin solidaritetsprincip som ledstjärna. Det är talande att vänstern och extremhögern inte lyckats finna någon gemensam plattform för regeringssamarbete.  

Text Janne Wass
Illustration Karstein Volle (& Janne Wass)

Jouko Jokisalo: Euroopan radikaali oikeisto. Into, 2016.

Aalberg, Esser, Reinemann, Strömbäck, de Vreese: Populist Political Communication in Europe. Routledge, 2017.

Adolf Hitler: Vortrag vor westdeutschen Wirtschaftlern im Industrie-Klub zu Düsseldorf am 27. Januar 1932. Eher-Verlag, 1932.

Om kriser och konstens helande kraft

– Bildningen är vår viktigaste egendom, säger vår kulturminister i Frankfurt (HS 11.10).

– Marknadens prissättning är den enda oberoende kraft som kan definiera konstens kvalitet, säger Björn Wahlroos (Konstsamfundets årsmagasin 2013).

– Medan vi närmade oss systemkollapsen, lärde sig konstsektorn att tänka och handla enligt problemets [kapitalismens] språk i stället för att söka lösningar.

Det sista citatet är ur den brittiske dramatikern Mark Ravenhills tal på teaterfestivalen i Edinburg. Sök nya vägar när finansieringen av konst är hotad, i stället för att svansa efter med joller om kreativa industrier och businessplaner. Konstens språk måste vara ett annat!

Fortsätt läsa Om kriser och konstens helande kraft

Alla är vi liberaler? Om behovet av liberalismens mothistoria

David Brolin vill damma av vår bild av den liberala traditionen som med tiden samlat på sig en hel del ideologiskt ludd.

Alla är vi liberaler, har det sagts, särskilt från borgerligt ledarskribenthåll. Och kanske är vi alla idag bombliberaler, om vi får tro journalisten P.M. Nilsson (se debattsajten Newsmill 20/3). Men vad betyder egentligen liberalism? Liberalerna själva strider inbördes om vad som är den ”sanna” liberalismen (socialliberalism eller nyliberalism?) men de tycks överens om en sak: liberalismen är en god och oproblematisk lära. I deras värld definieras demokrati, mänskliga rättigheter och individuell frihet som den liberala ideologins högsta värden – värden som de sedan återfinner i historien.

Vår bild av den liberala traditionen är inte mycket mer än en ideologisk fantasikonstruktion. Liberalismen har mytologiserats, avhistoriserats och gjorts abstrakt. Låt oss därför försöka oss på en avmytologisering och historisering – en liberalismens mothistoria – som inte skönmålar och som heller inte utgår från en absolut motsättning mellan liberal teori och praktik, mellan vackra ideal och bister verklighet.

Liberalismen måste placeras i ett historiskt rum. Den är från begynnelsen sammanlänkad med västkapitalismen och borgarklassens strävanden. Marknadstänkandet genomsyrar de liberala grundfäderna och 1600-talsfilosoferna John Lockes och Thomas Hobbes skrifter. Hos Locke flyter frihet och egendom ihop. Man äger sin kropp, påpekar filosofen, men också det som man med kroppens hjälp tillägnar sig genom arbete. Men rätten till egendomen och arbetets frukter gäller inte alla samhällsgrupper. Trälarnas och lantarbetarnas slit räknas inte. Det är enbart herrarnas privategendom som Locke anser legitim. Hans snäva egendomsbegrepp speglar den framväxande borgerlighetens intressen.

Locke förbinder egendomsklassen med rationalitet, medan de egendomslösa berövas förnuftigt tänkande. Det faktum att fattiga och ”vagabonder” i England spärrades in på arbetshus och korrektionsinrättningar fick inte Locke att reagera. Tvärtom önskade han på detta område se en straffskärpning. Barn till fattiga föräldrar ansåg han att kunde börja arbeta vid tre års ålder. (Den positiva synen på barnarbete delar Locke med den högerrevolutionäre Friedrich Nietzsche – ett exempel på hur liberalism och högerradikalism kan mötas.)

En grundföreställning i stora delar av 1800-talets konservativa och liberala tänkande var rädslan för massan, pöbeln. Samhällsdiagnosen gick ut på att demokrati, jämlikhet och nivellering brett ut sig i den moderna världen. John Stuart Mill och Alexis de Tocqueville ondgjorde sig över ”majoritetstyranniet”, det vill säga skräckscenariot att frihet och individualitet underminerats i de demokratiska samhällena. (Idag hänvisar man till samma uttryck som om det handlade om en profetisk varning för fascism och demokratins sönderfall förorsakad av den ombytliga massan, men 1800-talets liberala författare talade inte om ett majoritetstyranni i en avlägsen framtid utan om ett samtidsfenomen.) Som motmedel mot jämlikhet och massans medelmåttighet odlades kulten av den stora människan, geniet. Både konservative Thomas Carlyle och liberale Mill betecknar den högtstående individen som ”jordens salt”. (Nietzsches Übermensch utgör naturligtvis extremfallet.)

Liberalismens uppkomst står vidare att finna i kolonialismen. Den franske tänkaren Tocqueville ingår i liberalismens kanon över upplysta demokrater och frihetsvänner. Han avvisade förvisso sin vän Joseph Arthur de Gobineaus biologiska rasism, men hyste själv ingen tro på rasernas jämlikhet. I den amerikanska demokrati, som Tocqueville dissekerade, fanns det inte plats för indianer eller svarta. Han motsatte sig folkmord, men stödde den franska kolonialismen i Algeriet – inklusive razzior, jordstöld och övergrepp på den arabiska befolkningen. Den store engelske liberalen Mill gav i Om friheten det andra opiumkriget (1858–1860) mot Kina sitt stöd (eftersom ett förbud mot opiumimport kränkte köparens frihet) och rekommenderade ”despotism” för underutvecklade folkslag.

Imperialt sinnade liberaler utsträckte således inte frihetstanken till utomeuropeiska folk. Tvärtom erbjöds afrikaner, indier och kineser ingenting annat än våld och ofrihet – och på liknande sätt hanterade man revolterande arbetare i de europeiska hemländerna. Jämför liberalernas koloniala attityder med Karl Marx och Friedrich Engels. De senare var relativt ensamma om att ta ställning för förtryckta kolonialfolk, såsom sepoyupproret i Indien på 1850-talet. Den liberala anklagelsen att Marx inte intresserade sig för frihetens problem hamnar därmed i ett annat ljus. Marx & Engels ord i Kommunistiska manifestet att ”var och ens fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling” vittnar tvärtom om ett rikare och bredare frihetsbegrepp.

Den borgerliga tankesmedjan Timbros Johan Norberg berättar emellertid en hjältehistoria om hur liberaler ”öppnade dörrarna för personliga friheter och fria marknader”, i kontrast till den tillbakablickande konservatismen (Svenska Dagbladet 4/3-2010). Men konservativa tänkare är inte alltid lika måna om att avgränsa sig mot liberaler. Statsvetaren Claes G Ryn skriver på Newsmill (21/3): ”Jag hävdar rentav, att liberalism i en bättre mening är oskiljaktig från konservatismen.” Denna liberalism har förstått att tradition, historia, kunskap och ”högre värden” inte kan undvaras. Vem har rätt? Är konservatism och liberalism motsatser eller bråkande bröder? Jag tror att vi bör lyssna på de konservativa. Då kan man få grepp om sammanhanget mellan dessa politiska tanketraditioner, men också om saker som att den amerikanska nykonservatismen – de beryktade neocons men också dagens Teapartyrörelse – snarare hör hemma i den liberala ideologin; ”liberaler med hårda nypor” som Ryn skriver.

Man skulle förenklat kunna definiera konservatismen som liberalism plus en gnutta tradition och religion. Det betyder att konservatismens – i synnerhet den moderna konservatismens – förnuftsskepsis och tro på hierarkier och auktoriteter inte nödvändigtvis skiljer den från liberalismen. Också flertalet av liberalismens klassiker förespråkar en mörk förnufts- och människosyn. Och att hierarkiskt tänkande ingår i den liberala traditionen har vi redan konstaterat.

Att liberalismen är en individualistisk ideologi och socialism, konservatism och fascism kollektivistiska hör till en av många absoluta sanningar i politisk debatt och samhällsforskning. Men i sig själva har termerna individualism och kollektivism inget fixerat politiskt innehåll. De måste undersökas konkret och historiskt. Vad man då upptäcker är att det finns olika former av individualism och kollektivism. Man upptäcker vidare att alla moderna politiska ideologier rymmer både individualistiska och kollektivistiska inslag. Den inegalitära individualismen, som vi möter hos aristokratiska 1800-talsliberaler som Tocqueville, är en ideologi byggd på ojämlikhet mellan olika människogrupper, en individualism för de ”högre” människorna riktad mot massorna. Nyliberalen Margaret Thatcher fällde de berömda orden ”Det finns inget samhälle, endast individer och familjer”. Men ändå var hon beredd att i Falklandskriget offra individer och familjer för den engelska nationens intressen. Liberalismen klarar sig inte utan överindividuella, kollektiva mål. ”Samhället”, ”staten”, ”nationen”, eller ”kulturen” träder in när individualismen – närmare bestämt massornas individualism – upplevs som hotande.

Liberal paternalism på 2000-talet

Liberalismen är en hegemonisk men samtidigt märkvärdigt ogranskad politisk ideologi. Den förknippas idag med individens frihet och mänskliga rättigheter. Frånvaron av ett ideologiskt motstånd födde en segerrusig liberalism som närmast obehindrad förmedlar sin rosenskimrande självbild. Skribenten Dilsa Demirbag-Sten kan därför påstå att idén om en ”fundamentalistisk liberalism” speglar ett ”illa dolt förakt” för individens fri- och rättigheter. Totalitära drag återfinner vi istället hos vänstern (Göteborgs-Posten 22.9.2009). Men i vår historiska tillbakablick såg vi att ”totalitära” (eller snarare antidemokratiska, massföraktande och prokolonialistiska) drag ingalunda saknas i den liberala traditionen.

Hur ser samtida liberal politik och kulturanalys ut? Liberalismen har inte bara förändrats, så lyder analysen i den svenska tidskriften Fronesis temanummer om liberalismen, den befinner sig också i ”kris”. Varför? Eftersom den är beredd att offra ”demokratiska och individuella rättigheter”. Men talet om liberalismens ”kris” bör nog ersättas med en analys av dess janusansikte. Vår tids liberalism är hjälplöst kluven mellan kamp för demokrati och en klasskamp riktad mot dem som bär upp demokratin: ”massan”, folket eller arbetarklassen. Partiordföranden för Folkpartiet 1969–75, Gunnar Helén, förespråkade arbetsplatsdemokrati, rättvis fördelning och han kritiserade USA:s krigföring i Vietnam. Folkpartiet under Jan Björklund däremot för en politik präglad av krav- och förbudstänkande (från obligatoriskt språktest för att kvalificera sig för svenskt medborgarskap till kravet på litterär kanon). Socialliberalismen avlöstes av en paternalistisk och kollektivistisk liberalism, där ”samhället”, ”staten” eller ”svenskarna” överordnas individen. Vem är mest liberal? Helén eller Björklund? Frågan är fel ställd. De speglar två olika idériktningar i den historiskt motsägelsefulla liberalismen.

Har man väl förstått denna liberalismens dialektik och motsägelsefullhet – pendlingen mellan en politisk och en ekonomisk liberalism, mellan försvar för demokratins värden och tro på privategendomens okränkbarhet – bör det heller inte komma som någon överraskning att liberaler backade upp fascismen i Italien och Tyskland. Medan socialister och kommunister på 1920-talet bedrev en kamp på liv och död mot de fascistiska svartskjortorna tog liberalerna plats i Mussolinis regeringskoalition. Då som nu offrade man den politiska liberalismen – rättvisa och jämlikhet – för att rädda själva ideologins ekonomiska kärna: de kapitalistiska egendomsförhållandena. Idag ingår liberala partier i Nederländerna och Danmark i allianser med främlingsfientliga och högerextremister.

Hur väl rimmar försvaret för individuell frihet med den militära aktionen mot Usama bin Laden? Mången liberal har gett lynchningen sitt stöd utan att reflektera kring internationell rätt. ”Rättvisan hann äntligen ikapp Usama bin Laden” utbrast Dagens Nyheters ledarsida. Vad betyder rättvisa i detta fall? Att godkänna en utomrättslig avrättning? 1800-talets liberaler bejakade koloniala och imperialistiska interventioner – 2000-talets liberaler fortsätter i samma spår.

Svenska borgerliga intellektuella följer i den liberala politikens spår. I Till frihetens försvar (2010) diskuterar och kritiserar filosofen Per Bauhn och Demirbag-Sten den ”normativa multikulturalismen”, det vill säga krav på särrättigheter för religiösa och etniska minoritetsgrupper och kulturer. Men framför allt har vi här att göra med en liberal bok om frihetens och toleransens gränser, om vad man inte skall få göra. Individens frihet visar sig upphöra vid företagsporten: ”Arbetsplatsen är en del av arbetsgivarens egendom och det är därför upp till honom eller henne att specificera vilka klädkoder som ska gälla.”

Ett annat liberalt tema har blivit ett raljera kring ”kränkthet”. Kränkta människor och grupper är egentligen inte kränkta, får vi veta hos en Maciej Zaremba eller en Dilsa Demirbag-Sten. Den senare driver åsikten att kränktheten endast är en känsla, ja en överkänslighet, hos en massa människor som blivit ”curlade”.  Den inbillat kränkte gör sig själv till ett ”evigt offer”. Det han eller hon borde göra är att bita ihop och gå vidare. Och sluta klaga. (Dagens Nyheter 21.4) Steget är inte långt till Nietzsches ressentimentlära. Med ”ressentiment” syftade Nietzsche på förvridna känsloyttringar som klätts i politiska fraser om rättvisa: hämndbegär, avundsjuka och maktvilja hos svaga och maktlösa människor. Trots skillnader mellan det liberala kränkthetsresonemanget och den högerradikala ressentimentläran finner vi en gemensam ideologisk strategi som går ut på att detronisera utsatta människors krav på rättigheter och värdighet, förklara deras problem som icke-existerande. Samhällsförtryck och diskriminering psykologiseras och upplöses som fantasifoster.

Den elitism och genikult som ligger vilande i liberalt tänkande kan i kristider slå över i övermänniskotänkande och fascism. Vi kan nämna den nyliberale filosofen och författarinnan Ayn Rands avfärdande av altruism och förhärligande av driftiga och nobla kapitalister, och vi kan nämna en av hennes nutida svenska lärjungar, journalisten Sofia Nerbrand. Hon är ett talande exempel på hur en liberal människosyn kan kantra i fascistoida tankemönster (Svenska Dagbladet 13.6. 2005): ”När jag reser genom Sverige undrar jag ofta: Vad sysslar de som bor i stugorna med? Hur många försörjer sig själva i de små samhällena som susar förbi tågfönstret? [—] Om de som lever bakom gardinerna rullar tummarna eller tillhör de många onödigt sjukskrivna så behöver de inte ta den fulla konsekvensen av detta. De gör det på min bekostnad – jag får försörja dem. Eftersom långt över hälften av vad jag och alla andra tjänar går in på det allmänna kontot, så har jag rätt att svinga mina moraliska pekpinnar. Jag vill inte vara sambo med slöfockar.”

Ur Nerbrands penna talar den borgerliga intellektuella klassens nietzscheanska längtan att avskilja sig från resten av mänskligheten. Här talar också den illusoriska tanken att man ”försörjer” världen när det i själva verket är det arbetande folket som möjliggör att Nerbrand kan spotta på samma folk.

David Brolin