Trots nidbilden av den okulturella rasisten läser faktiskt högerextremister också skönlitteratur – och för att förstå extremhögern kan det vara bra att förstå vad de läser, skriver Janne Wass.
För att finna moderna skönlitterära författare inom extremhögern får vi gräva ganska djupt i obskyra boklådor, men jag gör ändå ett försök att presentera några av brunhögerns samtida favoritromaner. USA är den största producenten av litterär fiktion på ytterhögerkanten, bland annat representerat av Counter-Currents Publishing och det lilla, men extremt produktiva science-fiction-förlaget Castalia House, grundat av den amerikanska alt-right-personligheten Vox Day och finländska Markku Koponen- – med säte i Kouvola. Vill man i dag finna en kulturell och intellektuell extremhöger får man också i första hand leta i USA och det frankofona Europa – samt till viss grad i Ryssland och övriga slaviska länder.
Att högerextremisternas bibliotek är spretigt framgår tydligt ur en lista på alt-right-sidan American Renaissance, där en rad profiler ger läsarna boktips. Hit ryms Arthur Koestlers- antisovjetiska Natt klockan tolv på dagen, Bret Easton Ellis nihilistiska debutroman Noll att förlora, danska Nobelpristagaren Johannes V. Jensens socialdarwinistiskt färgade trilogi Den långa resan och sci-fi-dystopier som George Orwells 1984 och Aldous Huxleys Du sköna, nya värld. Men på listan finns också verk som är betydligt mer kontroversiella. Ett av dem är en fransk roman som är det närmaste man kommer en modern internationell helig skrift för den rasistiska extremhögern, nämligen Jean Raspails Le Camp des Saints (”de heligas läger”).
Invandringsepos
Le Camp des Saints publicerades 1973 och blev slaktad av franska litteraturkritiker. Boken vägrade ändå dö, och cirkulerade i årtionden som en kultroman i rasistiska kretsar. Mikael Nyberg beskrev boken i den socialistiska tidskriften Clarté den 17.10.1997:
”Temat är den vita rasens undergång. En miljon utmärglade indier från Calcutta kapar en armada av fartyg och anlöper franska Rivieran. Regeringen förmår inte göra vad som måste göras och soldaterna kastar sina vapen och flyr med lokalbefolkningen. […] Fördämningarna rämnar. Miljoner kineser väller in över den ryska gränsen, svarta sluminvånare flyttar in i palatsen i New York och den nya franska, rasblandade regeringen förser varje flyktingläger med en uppsättning vita kvinnor, ’alla fria att ta för sig av’”.
1973 upplevde Frankrike en stor flyktingström från Algeriet, och det var kring samma tider som det började utvecklas domedagsteorier om hur invandrare skulle välla in i Europa och omkullkasta den västerländska civilisationen. Tankegångarna utvecklades vidare av islamkritikern Bat Ye’or till den så kallade Eurabienteorin i början av 2000-talet, en teori som förespråkats av bland annat Sannfinländarnas ordförande Jussi Halla-aho, terroristen Anders Behring Breivik och den holländska högerpopulisten Geert Wilders.
Le Camp des Saints blev en överraskande bästsäljare i Frankrike 2011 efter att Front Nationals partiordförande Marine le Pen hyllat romanen som profetisk, varefter den amerikanska alt-right-profilen Steve Bannon kallade den för sin favoritroman.
Inspiration för terrorister
Den andra romanen som kan beskrivas som en modern högerextremistisk klassiker är Turners dagböcker, skriven av vit makt-aktivisten William Luther Pierce år 1979. En internationell judekonspiration i ett framtida USA eftersträvar världsherravälde genom rasblandning. Huvudpersonen Turner blir ledare för en vit gerillaorganisation vid namn ”The Order” som inleder ett raskrig med mål att upprätta en vit hegemoni i världen.
Romanen fick först uppmärksamhet 1983–1984 då en vit makt-rörelse tog namnet The Order och utförde terroristattentat av den typen som beskrivs i boken, med tre dödsfall som följd. Verkligt beryktad blev den 1995 då ett exemplar av boken hittades hemma hos Oklahomabombaren Timothy McVeigh. Hans attentat mot FBI-byggnaden i Oklahoma hade uppenbara likheter med ett bombdåd mot FBI-högkvarteret som beskrivs i boken.
Islamofobi från vänster
En annan klassiker vars misantropiska übermenschideal passar in i fascistiska läsekretsar är Ayn Rands Och världen skälvde (1957). Liksom de två ovan nämnda romanerna beskriver Och världen skälvde en framtid där individens frihet förtrycks av en överhöghet som i jämlikhetens namn vill utplåna olikheter. Det som går som en röd tråd från Rand vidare till Raspail och Pierce, och fram till samtida högerextremister som Halla-aho, Breivik och Bannon är idén om en kuschad, politiskt korrekt (socialdemokratisk-socialistisk) allmänhet som antingen utnyttjas av en världselit eller förlorar sin handlingskraft så att den inte lyckas stå upp mot en civilisationshotande invasion av lägre stående varelser. Men Ayn Rand var jude, och därför gör många högerextrema läsare vida lovar kring henne.
Den franska ”livsförnekande surkarten” (enligt Svenska Dagbladet) Michel Houellebecq är en desillusionerad socialist som rönt bred uppskattning i islamofobiska kretsar. Hans senaste roman Underkastelse (2015) beskriver hur ett religiöst konservativt islamistiskt parti tar makten i Frankrike med stöd av socialisterna som agerar som ”nyttiga idioter”, och de samhälleliga problem som det ger upphov till.
Rasistisk sci-fi
Alla fyra böcker som beskrivs här representerar futuristisk science fiction, en genre som historiskt erbjudit en god grogrund för ultrakonservativa författare. En av genrens mest ansedda storheter är Robert Heinlein, som särskilt på äldre dagar blev allt mer militaristisk och auktoritetshyllande. Hans klassikerroman Stjärnsoldaten (1959) är en av böckerna på American Renaissances lista. Jerry Pournelle är en annan hyllad amerikansk sci-fi-författare som kommer farligt nära fascistoida ställningstaganden. Hans bok Lucifer’s Hammer (1977) är öppet rasistisk, och i flertalet av sina verk återkommer han till en militarism, libertarianism och auktoritärianism som han lånat av Rand och Heinlein.
Pournelle var en del av en våg av ultrakonservativa sci-fi-författare som steg fram under 1970-talet i USA, men som ändå aldrig helt och hållet klev över på det politiskt bruna område som senare – mer obskyra – författare har etablerat sig i. Tidigare nämnda Vox Day var en av hjärnorna bakom en blockröstningskupp mot sci-fi-litteraturpriset Hugo 2014–2015, då en klick högerextrema och konservativa författare, utgivare och läsare ansåg att vänstern och feministerna hade övertagit science fiction-genren.
Två amerikanska kultklassiker från 2000-talet inom den xenofobiska läsarkretsen är Dark Millennium av Gerald James McManus och Hold Back This Day av Ward Kendall, båda utgivna 2001. Den första är en futuristisk roman där USA:s president bekämpar det kaos som den mångkulturella demokratin fört med sig. Han upprättar en tyranni och slaktar skoningslöst alla icke-vita i landet. Boken har beskrivits som en arvtagare till Turners dagböcker. Också den senare – en rymddystopi – handlar om en hjältemodig vit man som tar upp kampen mot mångkulturalismens förtryck. Ett av de få kvinnliga bidragen till den högerextrema kanonen är Ellen Williams Bedford, a World Vision (2000). Denna framtidsvision är inte lika intresserad av rasproblematiken som den är av amerikansk nationalism, bevarandet av kristendomen och konservativa värden. Men också i Williams roman är det ”främmande element” som importerad socialism, feminism och globalisering som är roten till allt ont.
Bakom nationalismen, militarismen och den oförblommerade rasismen i de här böckerna verkar det som ett förenande tema finnas en avgrundsdjup rädsla bland vita – företrädesvis män – för att stå som förlorare i en värld där främmande och skrämmande element gör intrång. Även om flera av böckerna tar upp rent konkreta förluster för den vita mannen, tycks det som om den verkliga rädslan är förlusten av ett kulturellt sammanhang och en identitet, och samtidigt en priviligierad status. Att vara vit, västerländsk man har i århundraden inneburit en automatisk position på toppen av näringskedjan, en position som är hotad av feminism, socialism och kulturell uppblandning. Plötsligt är den vita mannen inte längre exceptionell, utan bara en i den nya jämställda massan. Jag vet inte om jag vill rekommendera några av ovanstående böcker för läsning, men en inblick i vad extremhögern läser kan kanske ge oss svar på varför rörelsen ter sig så lockande för så många. N
Janne Wass