Etikettarkiv: Gustaf Widén

Ett gapskratt rakt upp i kälkborgerlighetens ansikte

Lars D. Eriksson har läst Atos – en vänbok om hans gamla vän och inspirationskälla, journalisten, aforistikern, politikern och framför allt filosofen Atos Wirtanen.

Yrsa Stenius rubricerar sitt bidrag till den nyligen utkomna vänboken Atos med en formulering som bättre än någon annan motsvarar den bild av Atos Wirtanen som vi ännu levande utan reservationer kan omfatta. Ingen kan glömma hans skratt och ingen kan ifrågasätta hans genuina avsky för det kälkborgerliga. Atos var för oss alla en förebild: han var en oändligt litterärt och filosofiskt bildad man, han var en ypperlig aforistiker, han var en egenartad socialist på sitt eget atoska vis (det fanns någonting av Långbergsöda över hans fria tolkning av marxismen), han var politiker men med saknade den banala pragmatism som alltför ofta präglar dagspolitikens utövare.

Framförallt var han en inspirations- och glädjekälla för alla dem som hade förmånen att umgås med honom, antingen på restaurangen Kosmos eller något annat näringsställe, hemma hos honom tillsammas med ”regeringen” Irja i filosoflyan på Bergmansgatan eller på hans sommartillhåll i Lemland och Saltvik, där hans leklust, som var stor också i hufvudstaden, i de åländska hemknutarna tog sig gigantiska proportioner. Jag kommer till exempel aldrig att glömma den sommar vi – min dåvarande fru och jag – vistades på sommarstället vid Bertbyvik i Saltvik efter en längre kvällsvard mitt i natten väcktes av Atos som hade hört (sett?) spöken i köket. Vi uppmanades alla tåga ut och söka upp spöket i husets källare där det sannolikt gömde sig. Tyvärr hade det av allt att döma flytt. På förmiddagen följande dag tvingades vi att med en liten roddbåt ta oss ut till Hamnholmen som inte låg långt ut till havs. Ingen av oss visste varför just Hamnholmen var vårt resemål. Väl framme visade det sig att Atos ville att vi från en klippa på holmen skulle ägna oss åt att rulla ”vräkstenar” i havet. Det gjorde vi under cirka en timme. Därefter rodde vi tillbaka till stugan. Syftet med den resan var att Atos sannolikt ville återuppleva sina barndomsminnen. Eller försökte han dränka det försvunna spöket?

Vid sidan om

Vänboken till Atos är en liten guldgruva både för dem som upplevt Atos och för dem som är intresserade av en av de mest originella och vidsynta filosofer det finländska samhället upplevt under 1900-talet. Jag tror faktiskt han själv helst ville beskriva sig som filosof, även om han var medveten om att han var en mycket fin  aforistiker. Han var trots allt inte beredd att jämföra sig med Diktonius som i många avseenden var hans litterära idol. Häri liknande han Björling som inte heller ens kunde komma på tanken att bli jämställd med Diktonius.

Atos var politiker och samhällsdebattör liksom ”vid sidan om”. Alf-Erik Helsings bidrag När bröder ej förlikas är i det avseendet ett av de intressantaste i boken. Han ger en bild av det som man kunde kalla Atos politiska utvecklingsgång från socialdemokratisk tannerian till folkdemokrat och enhetssocialist. Det är samtidigt en beskrivning av socialdemokratins splittring efter andra världskriget och av hur två olika personlighetstyper (Atos och Fagerholm, idealisten och pragmatikern) med nästan inre nödvändighet måste hamna på kollisionskurs. Fagerholm var – liksom Atos – litterärt mycket bevandrad, framförallt i finlandssvensk littteratur. Han sinne för humor var oslagbart. Jag vet det, eftersom jag några gånger drabbades av den. Men medan Fagerholm var slagfärdig och lätt elak, var Atos lekfull och glad – utom då han hade sina fåtaliga koleriska anfall, vilka alla hängde samman med motpartens ideologiska eller filosofiska stupiditet, som Atos såg det.

Marxismen

Atos utveckling till övertygad marxist, ett ord jag verkligen har svårt att använda i detta sammanhang, tog av allt att döma sin början först efter brytningen med socialdemokratin. Det är alltså ingen tillfällighet att han på äldre dagar beklagade sig över att han alltför sent på allvar bekantat sig med Lenins skrifter. Det är nämligen svårt att hitta några leninistiska influenser i hans tidgare produktion, för att inte säga hur svårt det är att hitta några spår av leninism i hans politiska verksamhet. Leninboken blir därför, åtminstone för mig, ett mysterium. Men vi får förstås inte glömma Atos fascination för ”stora män”: Strindberg, Nietzsche – och Stalin! Radiotalet efter Stalins död är och förblir något som vi Atos-beundrare aldrig kommer att förstå. Inte ett ord om de politiska förföljelserna, inte ett ord om diktaturen …

Men en sak är klar: uttrycket ”och så vidare, och så vidare” som Atos använde då han märkte att han börjat tala om självklarheter och/eller då han ville avbryta någon som alltför länge ägnade sig åt trivialiter användes i tiderna ständigt av ingen mindre än Lenin. I den meningen fortlever leninismen ännu i många av oss. Tack vare Atos. Svante Lundgrens bidrag Atos och de judiska flyktingarna är en annan text som sannolikt ger många en inblick i ett politiskt engagemang, både under andra världskriget och därefter, som tyvärr blivit alltför litet uppmärksammat. Jag går inte här in på alla de skeden där Atos verkade både som försvarare av de utvisningshotade judarna i Finland och senare för den judiska staten. Lundgrens artikel som i sammanhanget är aningen lång ger en utförlig bild av hur djupt Atos var involverad i denna humanitära och delvis politiska fråga. För oss från en senare generation var det helt enkelt en omöjligt att ens ta upp till diskussion det såkallade Palestinaproblemet. Då, om inte förr, blev Atos kolerisk. Själv beslöt jag mig för att inte med ett ord tangera frågan. Och jag var säkert inte ensam här. I fråga om Israel och Palestina var Atos och Fagerholm på exakt samma linje: också Fagerholm blev uppriktigt förbannad om man ens ville diskutera den israeliska statens agerande i Palestina. Det är något jag ännu idag hyser en stor respekt för.

Hemma hos sig själv

Claes Anderssons En droppe morgondagg… och Gustaf Widéns Hemma hos sig själv är de två bidrag som kanske bäst försöker ge en bild av personen och människan Atos. Andersson skriver att det enligt Atos inte förelåg någon motsättning mellan känsla och analys (själv skulle jag säga mellan känsla och förnuft). Om det är något som jag i djupet av min själ lärt mig av filosofen Atos så är det just detta: det är ett av de senaste århundradenas största misstag att tro att vi kan skilja dessa två åt. Atos själv är det bästa exemplet på att den dikotomin inte är hållbar. Jag tror att det är just därför vi alltid kommer att minnas honom.

Widén fäster sig i sitt bidrag vid en annan sida av människan Atos. Han citerar aforismen ”Det finnes till sist ingen säkrare väg än att följa sina djärvaste impulsers äventyrlighet. Det gäller att förbli hemma – hos sig själv. Och att äga modet till  självbejakelse i de avgörande ögonblicken”. Det är inte många som lyckas leva upp  till den föresatsen. Strindberg gjorde det, Nietzsche gjorde det. Och Atos gjorde det. Han var en klok karl, som byborna i Långbergsöda sade.

I motsats till Widen, som deklarerar att Atos som politisk tänkare knappast efter  realsocialismens sammanbrott kommer att återupptäckas, vill jag hävda: Det kan vi inte veta. Utopierna har inte dött. De dör först då människosläktet dött. Drömmen om ett samhälle och en värld där människorna kan utveckla alla sina inre resurser och viljan till makt ersatts av driften till form, det vill säga kultur och frihet, kommer aldrig att förlora sin förnyande kraft.

Lars D. Eriksson

Christina Andersson & Claes Anderssin (red): ATOS – en vänbok. PQR, 2012

Fotnot: Det som Lars D. Eriksson glömmer att nämna i sin recension – för hans generation är det naturligtvis en självklarhet – är att Atos Wirtanen alltså var chefredaktör

Hemma hos sig själv

Ny Tid har denna vecka glädjen att publicera ett utdrag ur antologin Atos, en vänbok som utkommer på PQR i mars. Atos Wirtanen var Ny Tids chefredaktör 1947–1953

På många sätt var Atos Wirtanen en ganska osannolik figur, inte minst i sin åländska hembygd.

Ingenting i hans bakgrund ger egentliga förklaringar till hans märkliga bildningsgång. Kanske måste man se hans utanförskap i de flesta sammanhang som den största drivkraften. Hela hans existens bryter mot konventioner och traditionens påbud. Hembyn Långbergsöda i östra Saltvik, rik på lämningar från stenåldern, låg fjärran från ”metropolen” Mariehamn. Wirtanen växte upp i en tvåspråkig familj – tidvis tycks finskan ha varit det dominerande hemspråket – på det helt svenska Åland. Begreppet socialism likställdes i detta borgerliga samhälle närmast med ondska. Allt som hade med vänstertankar att göra förhånades. Ändå läste sig tonårspojken Atos till en socialistisk övertygelse som han aldrig övergav, även om hans ideologiska – eller snarast filosofiska – motiveringar inte liknade någon annans.

”Ålandskungen” Julius Sundblom, tidningsägaren och politikern som under ett halvsekel styrde sitt örike, kan inte precis anklagas för vänsterböjelser. Ändå ingrep han på ett avgörande sätt i den trettonårige Atos liv genom att 1919 anställa honom som typograflärling på tidningen Åland. Att bokstavligen arbeta med det tryckta ordet blev en inkörsport till en publicistisk insats av imponerande dimensioner. Med Bror Sundblom, Julius son och efterträdare som chefredaktör, grundlades en livslång vänskap. Jag minns hur jag som ung sommarvikarie på redaktionen under tidigt 70-tal förvånat iakttog hur den i mina ögon uråldrige Atos uppenbarade sig i korridoren med siktet inställt på chefens rökfyllda rum. En stund senare gick de till Societetshuset på en lång lunch. Egendomligt att Sundblom, som ogillade det mesta i vänsterväg, kunde vara så god vän med en socialistisk agitator, tänkte jag.

Jag insåg småningom att Wirtanen var noga med att vårda sina åländska rötter. Men han tog aldrig del i den lokala dagsdebatten, större arenor var platsen för hans polemiska talang. Ålänningarna visste knappast vad han sysslade med därborta i Helsingfors, även om det rimligtvis borde ha imponerat på någon att han under arton år faktiskt hade en plats i Finlands riksdag.

Åland blev för honom en sorts ideologisk frizon, ett drömland där alla präglande barndomsminnen sköljde över honom och där han inte alls upplevde sig som kontroversiell. När han på 1940-talet visade ”sitt” Åland för fästmön Tove Jansson – som återskapade drag hos den filosofiske vännen i muminlandets snusmumrik och bisamråtta – fanns inga gränser för hans entusiasm.

Socialisten Wirtanen sågs faktiskt med betydligt blidare ögon än musikprofessorn Otto Andersson, även han utgången ur åländsk bondemiljö. Men under Ålandsfrågans år, då majoriteten av ålänningarna ville ansluta sig till Sverige, hade Andersson engagerat sig på ”fel” sida, något som Julius Sundblom aldrig kunde förlåta. Det dröjde decennier innan sångarhövdingen togs till nåder igen.

Wirtanen och Andersson hamnade över huvud taget i diametralt motsatta ideologiska läger. Om de någonsin möttes på det personliga planet vet jag inte, men det är svårt att tänka sig tyskvännen OA och Leninbeundraren AW i samma rum.

I memoarernas glimtar från Wirtanens uppväxtår härskar en nästan idyllisk stämning. Han visste tidigt att han var annorlunda; på väg hem från skolan stannade han upp under något träd för att tänka och grunna på tillvarons gåtfullhet. Men av allt att döma accepterades hans redan i barndomen utpräglat filosofiska attityd av föräldrarna. Ingen tycks ha kommit på tanken att drömmaren Atos borde följa konventionerna och bli bonde. Men livet ut bevarade han sin känsla för barndomens miljöer och hårt arbetande men samtidigt så självständiga människor. Fadern dog redan 1914; det föll på moderns lott att fostra nio barn.

I en annan tid hade en tänkare av Atos Wirtanens kaliber förstås styrt in på den akademiska banan. Att han av nödtvång – vem skulle ha bekostat hans studier? – gick autodidaktens väg blev både en styrka och en svaghet. Det innebar att han aldrig togs på allvar av universitetens etablissemang, men å andra sidan kunde han ur sin outsiderposition utveckla sitt högst subjektiva filosofiska argumenterande.

Skönlitteraturen gav själva ramen för den unge sökarens existens. Tidigt blev Kierkegaard, Strindberg, Victor Hugo och Dostojevskij hans samtalspartners. Allt han gjorde bottnade i filosofin. Redan i femtonårsåldern läste han Nietzsche och drogs in i en strålglans som aldrig mattades. Tillsammans med Platon förblev den tyske mästaren ett livslångt ideal, även om han reviderade en del av sina åsikter när nazisterna hänvisade till nietzscheanska begrepp. Man kan inte ta miste på Wirtanens stolthet när han efter utgivningen av biografin ”Nietzsche den otidsenlige” (1945) sänder en tysk översättning av boken till Nobelpristagaren Thomas Mann och får ett berömmande tackbrev. Plötsligt står han i närkontakt med den världslitteratur där han mitt i sin marginalisering känner sig höra hemma.

Det handlar om ett förbluffande starkt självförtroende, manifesterat redan i debutboken ”Den skapande handen” (1931). Inget finlandssvenskt eller rikssvenskt förlag ville ge ut en volym med aforismer av en okänd filosof . Slutresultatet blev att författaren kunde utnyttja sin gamla yrkeskunskap genom att egenhändigt stå för den typografiska utstyrseln, sköta tryckningen – och försäljningen. ”Till sist måste man göra allting själv och inte vänta sig något varken av publiken, kritiken eller den övriga mänskligheten”, skriver han i ”Stoft och öde” (1941). I det exemplar som jag äger av debutboken har författaren egenhändigt skrivit: ”Den skapande handen bär på livets visdom i evig tid!”

Det första året fann debutboken hela tre köpare i Sverige.

De flesta författare hade antagligen gett upp inför likgiltigheten, men inte Atos Wirtanen. Han tycks snarast ha känt sig utmanad av att arbeta i motvind eller stiltje: ”Det finnes till sist ingen säkrare väg än den att följa sina djärvaste impulsers äventyrlighet. Det gäller att förbli hemma – hos sig själv. Och att äga modet till självbejakelse i de avgörande ögonblicken”.

Modet och den intellektuella klarsynen genomströmmar också Atos Wirtanens politiska journalistik, framför allt hans medarbetarskap i Arbetarbladet under flera decennier. Artiklarna från åren 1933–1946, de flesta skrivna som ledare, samlades i volymen ”Ofärd och gryning” (1946).

Det är en egendomlig tidsresa att läsa dessa sedan länge förgätna texter, publicerade i en liten finlandssvensk tidning medan Europa ännu en gång drogs in i ett förgörande krig och Finlands existens som självständig nation hotades. Atos Wirtanen analyserar och argumenterar, ger sin syn på den dagspolitiska situationen mot bakgrunden av sin enorma beläsenhet. Utgångspunkten är att kapitalismen befinner sig i en kris som ett nytt världskrig bara kan förvärra. När man på större tidningar hukade under självcensuren mötte Arbetarbladets läsare en intellektuell resonör med filosofiska sanningskrav. Han var tidigt på det klara med den katastrof som hotade när Hitler kom till makten i Tyskland. De som hävdar att man på 30-talet ingenting visste om nazisternas våldspolitik och judeutrotningen lider av höggradig minnesförlust. Liksom Torgny Segerstedt på Göteborgs handels- och sjöfartstidning i Sverige går Wirtanen till rasande angrepp mot Tredje rikets antihumanism. ”Skall samvetet icke vakna?”, frågar han i december 1938 och fordrar att den demokratiska världen griper in och reagerar mot den behandling av judarna som inte kan kallas assimilering utan förintelse.

Världsansiktet av i dag domineras av två drag: grymhet å ena sidan, likgiltighet å den andra. Det är svårt att avgöra, vilketdera är djupare avskyvärt. Stupiditeten och ignoransen har räckt varandra handen, och resultatet är ett flyktingproblem, som kompliceras ju längre man undviker att lösa det. 

Det var inte riskfritt att skriva sådana rader på randen till den nya världskatastrofen och med Finland i en ytterst utsatt position. Mycket riktigt fick han finna sig i att avskedas från chefredaktörsposten i Arbetarbladet, två gånger till på köpet! Och samma öde mötte han som chef på folkdemokratiska Ny Tid 1954.

Men Atos Wirtanen hade säkert inte en tanke på att använda ett mjukare eller mera diplomatiskt språk. Han bottnade i sin egen kunskap, det räckte.

Och han inskränkte sig inte bara till att propagera i skrift. Han gjorde stora praktiska insatser för förföljda judar; icke bekräftade rykten säger att flyktingar för en tid gömdes i barndomshemmet i Långbergsöda. Vem skulle komma på tanken att leta efter dem på den åländska landsbygden?

En sentida läsare av Atos Wirtanens dagsjournalistik imponeras av klarsynen, formuleringarnas kraft. Men hur många läste en liten finlandssvensk vänstertidning? Kanske någon av hans riksdagskolleger, men knappast den stora allmänhet som borde ha blivit upplyst.

Och här snuddar vi vid tragiken i Atos Wirtanens liv. Hur känd och uppskattad han än var på många håll förblev han en outsider, en gäst och främling som aldrig kunde anpassa sig till kollektivet.

Inom den akademiska filosofin sågs han närmast som en privatlärd pellejöns. Inom litteraturen var det svårt att placera honom i en fålla, hur god vän han än var med Elmer Diktonius och andra modernister. Hans lyrik var alltför filosofiskt högstämd, hans aforistik saknade i mångas ögon litterär finess, hans hyllningar av Lenin och Stalin vittnade inte precis om något utpräglat ideologiskt omdöme.

Själv talade Wirtanen tidigt om sin mycket ensliga livsväg:

Som en resenär i främmande land, som en stigman i ödemarken, ja, som en egensinnig partigängare längst ute i perifer in av vår tids väldiga, världsomspännande slagfält har jag sökt mina sanningar och prövat mina vapen. 

Samtidigt odlade han en närmast södergransk medvetenhet om sin egen betydelse. Inte för inte fick han sitt namn efter en av Alexandre Dumas dristiga tre musketörer; och som kåsör använde han mycket riktigt signaturen Musketören. Tove Jansson skriver i ett brev 1944 (citerat i Boel Westins biografi ”Tove Jansson. Liv, bild, dikt” 2007) att han tycks helt övertygad om att vara den största intelligensen i Finland, ja i Norden. I sina aforismer skrev han sig bort från nuet, in i framtiden: Var jag icke en droppe morgondagsdagg i en värld av sot och damm?

Kärleken till aforismen – som gärna utmanar logiken – behöll han livet ut. Hela tiden gällde det att formulera verklighetens kärna, att komma så nära sanningen som möjligt, hur omöjligt det än var. Få läste honom, sina stora utvecklingshistoriska verk om tekniken, humanismen och människan tvingades han ge ut på eget förlag och i decennier skulle de samla damm på antikvariatens hyllor.

Få böcker har vid sitt framträdande blivit mindre uppmärksammade, skrev han om ”Den skapande handen”. Med undantag av den koncisa biografin över August Strindberg (1962) – översatt till och med till japanska – gäller det de flesta av Atos Wirtanens böcker. I Thomas Warburtons standardverk ”Åttio år finlandssvensk litteratur” bestås han enbart en förklenande fotnot, som ett bihang till den unge Jörn Donner.

Som politisk tänkare lär han efter realsocialismens sammanbrott knappast återupptäckas. Men det finns en liten 50-sidig skrift, ”Ett enat Norden – morgondagens nödvändighet” (1943), som ter sig nästan profetisk i sin nordiska entusiasm. För Wirtanen är det självklart att de nordiska länderna förr eller senare måste sluta sig samman, antingen till en enda stat eller inom ramen för ett statsförbund. Det tidiga 40-talets utrikespolitiska dramatik, med ett expanderande Ryssland och ett nazistiskt Tyskland som ännu inte förlorat andra världskriget, är förstås den konkreta bakgrunden för hans tankar. Men den nordiska samhörigheten är livsviktig bortom dagsaktuella försvarspolitiska överväganden: ”Ett enat Norden är ingen utopi, det är en historisk nödvändighet. Utopisk är den tron, att ett splittrat Norden skulle kunna fortbestå ograverat under en osäker morgondag”.

När en uppmärksammad svensk debattör som Gunnar Wetterberg sex decennier senare talar för ett nordiskt förbund är det som att lyssna till ett eko av hammarslagen i den wirtanenska tankesmedjan.

En vårdag gör jag en odyssé genom Atos Wirtanens Saltvik. Här är alltings början och slut. Vägen slingrar sig genom ett landskap som för åländska förhållanden är ovanligt kuperat. Barndomshemmet, ägt av en affärsman som odlar äppel på ägorna, står sedan länge tomt och lutar mot sitt förfall. Det byggdes i sten efter att det gamla hemmet 1906 – Atos födelseår – drabbats av en förhärjande eldsvåda, som förstörde tre gårdar i byn.

Nu härskar tystnaden. Men lyssnar man noga anar man röster från de nio barnen, tidigt faderlösa och med modern som vardagens klippa.

Äldre bybor minns Atos lite vagt: ”Han lär ha varit en klok karl”. För yngre generationer är han bara ett namn, om ens det.

Bortom byn reser sig bergen i dramatisk kontrast till den mjuka grönskan. På kyrkogården står gravstenen, en pelare i åländsk granit prydd av Viktor Janssons galjonsfigur i brons, placerad här som en sista hälsning från Tove Jansson. Deras kärlek slocknade, men vänskapen dog aldrig.

Här hörde han hemma, ändå var vägen bort den enda möjligheten.

En av alla tiders märkligaste ålänningar är i dag närmast förgäten i sin hembygd. Men ur glömskan talar han ständigt på nytt. Jag sjunker in i hans texter och inser att Atos Wirtanen är så mycket mer än en fotnot i politiken och litteraturhistorien. Han träder fram som en egensinnig tänkare, inte sällan svårsmält men med en ovanlig förmåga att stanna upp mitt i vardagsbruset för att se det djupa i det enkla, att låta kosmos speglas i sandkornet.

Eller som det heter i aforistikerns existentiella credo, där hemkänslan bottnar i det konkreta:

Jag behöver: sol, gräs, sand, hav, stjärnor.

Gustaf Widén 

Fusionen sätter tryck på mindre förlag

Söderströms och Schildts slår ihop sina förlagspåsar. Konkurrensen minskar i det finlandssvenska litterära rummet. Men än finns envisa småförläggare som värderar passionen för boken och texten högre än profiten.

I en grå stuga i utkanten av Mariehamn lyser flitens lampa i januarimörkret. Här jobbar förläggare Ben Johans med en bok om Atos Wirtanen som kommer ut på PQR-kultur under våren.

– Atos var en av de stora tänkarna i Finland från krigstiden och framåt, säger Ben Johans.

Han beskriver Wirtanen som intellektuell, journalist, riksdagsman och uppvuxen i en stor sykonskara i Långbergsöda, Saltvik, på Åland. På ett gammalt familjefoto som Ben Johans hittat (se nästa sida) ser man Atos läsande, med fokuserad blick, medan hans syskon leker, sjunger och spelar instrument runtomkring honom. Bilden kommer att användas i Atos – en vänbok där Gustaf Widén, Yrsa Stenius, Claes Andersson, Alf-Erik Helsing och andra skribenter skriver om Wirtanen. Redaktörer för boken är Claes och Christina Andersson.

I elva år har Ben Johans gett ut böcker på sitt lilla förlag. Alltid böcker han själv är intresserad av.

– Förstås försöker jag också hitta sånt som är kommersiellt gångbart, men om jag inte själv känner att ett manuskript intresserar mig så tackar jag nej direkt.

Runebergspristagaren och Finlandiaprisnominerade Agneta Ara skulle visa sig vara både kommersiellt gångbar och helt i Ben Johans smak.

– Jag läste kanske tio sidor av Det har varit kallt i Madrid och ringde henne direkt. Hennes formuleringsförmåga är helt otrolig. På en vecka sålde boken 900 exemplar – under en månad före julen 2007 hela 3000 böcker. Nu arbetar Ben Johans med Agneta Aras nästa bok.

– Det är en stor ära för mig att hon vill komma ut på PQR igen.

Eftermiddagarna med Ricky Nelson kommer ut i höst och är en svart komedi som till största delen utspelar sig i ett hyreshus i Helsingfors. Där bor änkefrun von Fieandt, strax över hundra år gammal. Hon lever ensam och för att sköta sitt sociala liv tillbringar hon dagarna i hyreshusets hiss, där hon umgås med alla som åker upp och ner.

från fiskodlare till förläggare

Förlaget PQR-kultur föddes ur en kulturtidskrift med samma namn, som drevs av Bens bror Tom Johans. När Tom avled såg Ben till att ge ut det nummer som fanns färdigställt i broderns dator. Kort därefter hörde författaren Leo Löthman av sig. Han hade fått sin nya bok Tangofästningen refuserad på de etablerade förlagen och undrade om inte PQR-kultur kunde ge ut den.

– Så gick jag från att ha varit fiskodlare till att bli kulturtidskriftsredaktör och sedan förläggare.

Den nyblivne förläggaren prövade sig fram. För Tangofästningen gav han Löthman 30 procents arvode, men insåg sedan att en sådan generositet inte skulle fungera i längden. Mariehamnstryckerierna övergavs också till förmån för tryckerier i Litauen och Estland.

– Jag snubblade in på ett bananskal och visste ingenting, men man lär sig, och passionen växer sig starkare.

Löthmans böcker utkommer fortsättningsvis på PQR och står för en stor del av förlagets inkomster. I höstas översattes Löthmans debutroman Varför inte Tile? (Sahlgrens förlag, 1992) till norska och till våren ges också hans senaste bok Transportflotte Speer (PQR, 2011) ut i Norge.

– Inte blir man rik på det här, men i elva år har jag klarat av att gå runt utan att behöva tillföra eget kapital.

säljer mer i sverige

För ett litet förlag är det en utmaning att överhuvudtaget synas och få böckerna recenserade på större kultursidor. Distributionen har Ben Johans jobbat hårt med. Böckerna finns på alla de större internetbokhandlarna och skickas smidigt ut från lager i Esbo och Morgongåva i Sverige. Faktum är att PQR säljer fler böcker i Sverige än i Finland. De svenska biblioteken är återkommande kunder.

När nu Söderströms och Schildts förlag slås samman befarar många att det innebär att utrymmet för smalare litteratur och debutanter kan krympa ytterligare. Samtidigt ökar trycket på de små förlagen.

– Tidigare kunde de som blev refuserade på Söderströms gå till Schildts, eller tvärtom, men redan idag är det i princip samma förlag.

När tröskeln till de etablerade förlagens finrum höjs får författarna ta sina manuskript någon annanstans. Ett exempel är den etablerade författaren Thomas Brunell som snart kommer ut med sin nya roman Eutanasi på PQR.

Varje vecka dimper det ner åtminstone ett tjockt manuskript i postlådan. Ibland får Ben Johans ta hjälp av andra för att hinna läsa allt. Varje år kommer mellan tio och tolv titlar ut på PQR – trots att det är ett enmansförlag. Helst skulle Johans halvera antalet, för att orka och hinna jobba mera med varje projekt. Han strävar efter att ta med åtminstone en debutant varje år.

– De små förlagen behövs inte bara för mångfalden: de är också en plantskola för författare. I och med förlagsfusionen befarar jag att debutanter kommer att få det ännu svårare.

För att tackla den uppkomna situationen diskuterar PQR och de andra mindre förlagen i Svenskfinland nu ett närmare samarbete. Ännu finns inga konkreta planer, men alla är överens om vikten att hålla ihop.

– Tillsammans är vår utgivning ungefär lika stor som Söderströms och Schildts, och minst lika viktig.

kvaliteten segrar

Utvecklingen till trots är Ben Johans optimist. Han är själv ett bevis på att det finns utrymme också för mindre aktörer i den finlandssvenska förlagsbranschen, och är övertygad om att kvaliteten segrar i längden.

– Böcker är en passion. Det kommer alltid att finnas envisa förläggare som brinner för vad de gör och som vill jobba för den passionen.

Utanför förlagsboden har dagen ljusnat. Posten som Ben Johans väntat på har kommit och han går raskt mot brevlådan. Utan att titta på breven och den övriga posten bläddrar han fram till Hufvudstadsbladets kultursidor och recensionen av Sonja Nordenswans Zimbardien.

– ”Komplexa karaktärer och förvecklingar”. Det låter ju bra, säger förläggaren belåtet.

 

Text & foto: Axel Kronholm