Etikettarkiv: Marianne Backlén

Splittrad mosaik över 1900-talet

marianne backlen jag gungar i högsta grenenFrån första världskrigets skyttegravar till flower power i USA. Från tyska fälttåg mot Ukraina och Stalingrad till solsemester i Grekland. Från 1800-talets sista år ända in i vårt eget millennium. Så kunde man sammanfatta Marianne Backléns innehållsspäckade roman Jag gungar i högsta grenen, en familjesaga som sträcker ut sina trådar över mer än 100 år.

Jag gungar i högsta grenen är sprängfylld av personer, berättare, platser och historiska händelser. Romanen följer en episodartad struktur där många personer kommer till tals under korta sekvenser, och det gör helhetsintrycket ryckigt och splittrat, ungefär som att snabbspola igenom 1900-talets historia. Det blir för mycket av det goda, och för läsaren är det inte så enkelt att hålla reda på alla personerna i romanen och på vilket sätt de är släkt med varandra.

En av romanens centrala gestalter är Maria, en författare som reflekterar över tidigare generationer. Maria, hennes släktingar och deras vänner träder fram som barn av sin tid och berättelserna om dem gestaltar vem de var, varifrån de kommit och vad de burit med sig under livet. En återkommande gestalt är Ruth Hedvall, litteraturforskare och kritiker som levde i Helsingfors. Både Edith Södergran och Gunnar Björling skymtar fram i berättelsens periferi. Romanen visar hur människor rör sig och möts eller nästan möts, hur vägar korsas och hur slumpen ibland styr.

Vi rör oss inte bara i finländska kulturkretsar, utan runt om i värden, i krigs- och fredstider, i Ryssland, Tyskland, USA och Vietnam. Backlén fångar upp stämningar och skildrar miljöer. Hon lyckas på flera ställen plocka in en rad poesi mitt i den löpande texten, exempelvis en strof ur en Södergrandikt, för att ytterligare fördjupa en viss stämning.

Men när romanen gör nedslag efter nedslag i korta episoder önskar jag mer av dessa. Här nämns, nuddas, anas så mycket som pockar på läsarens nyfikenhet, som kunde omvandlas till berättelser i sig. Till exempel de kapitel som berör tvångsförflyttning av balttyskar under andra världskriget, hur tyskar bosatta i Finland flyttade till ”hemlandet” och hur verkligheten inte alls var vad de förväntade sig. Ofta lämnas påbörjade berättelser på hälft.

Min läsning av Backléns roman blir kluven, jag skulle gärna vilja försjunka i den, men jag blir hela tiden uppryckt och förflyttad till en annan tid, en annan plats, en ny situation. Ibland förekommer hopp framåt i tiden, till samma plats som nyss nämnts, och de här delarna får något krystat över sig, övertydliga demonstrationer av hur saker och ting förändrats. Slutet fungerar däremot smidigt och Backlén avrundar sin innehållsrika roman på ett lyckat sätt.

Anna von Bonsdorff

Marianne Backlén: Jag gungar i högsta grenen.
Schildts & Söderströms. 2015.

Besatt av begäret efter det omöjliga

Inspirerad av den homosexuella mannens blick gör Marianne Backlén nedslag i tiden, rummet och litteraturen.

Under min första vistelse i USA bodde jag tillsammans med min pojkvän Daniel i Rockland County utanför New York City. Vägen till naturparken kring Bear Mountain ringlade sig fram i hisnande vackra landskap mellan den nordamerikanska lövskogens väldiga träd, aldrig för långt ifrån Hudsonfloden som fortsatte ända upp till Kanada. Manhattans skyskrapor var både nära och fjärran, där de skymtade bakom floden när man närmade sig George Washingtonbron. ”I am with you in Rockland”, förkunnade Allen Ginsberg i den berömda diktsviten Howl från 1956, men då visste jag inte att detta upprepade utrop var en ömsint solidaritetsyttring riktad till poetkollegan Carl Solomon, intagen för vård på Rocklands illa beryktade mentalsjukhus. Som 23-åring hade Ginsberg själv varit intagen för psykiatrisk vård, vilket för en homosexuell man på den tiden gick ut på att tvingas ”bota” sig från sin sexuella läggning.

Fortsätt läsa Besatt av begäret efter det omöjliga

Bloody England!

Efter två decennier av postkolonial litteratur i Storbritannien framstår Caryl Phillips, Stephen Kelman och Monica Ali som de klarast lysande stjärnorna.

Det var mot slutet av 1980-talet, efter Derridas och Kristevas semiotiska boom, som teorier om postkolonial och mångkulturell litteratur blev aktuella, och något senare begrepp som utanförskap, Den Andre, migration och tillhörighet. Boken The Empire Writes Back: Theory and Practice in Post-Colonial Literatures från 1989 har blivit en klassiker. Inom skönlitteraturen var det framför allt en ny manlig brittisk författargeneration som förknippades med mångkultur och det postkoloniala arvet: Salman Rushdie från Indien, Ben Okri från Nigeria, Caryl Phillips från S:t Kitt’s i Karibien, den kinesisk-brittiske Timothy Mo.

Fortsätt läsa Bloody England!

En äkta Louis Vuitton

Vi startar vid Kampen, åker runt i Helsingfors, reser tur och retur till Kongo, London, Parga, Barcelona. Slutar i väntan på en hemresa till Senegal. Marianne Backlén tecknar en bild av ungdomar i en globaliserad värld.

De står och hänger vid ingången till Kampens köpcentrum: ungdomar i åldern tolv till sexton. Somliga är ännu yngre, andra lite äldre. Jag sneglar på dem: finns min femtonåriga son bland dem?

Jag ser vietnamesiska tonårskillar i trendiga frisyrer, unga afrikaner engagerade i samtal på lingala, wolof eller somali, mörkhåriga pojkar som kunde vara kurder eller iranier. Finska småtjejer, fjortisar, alla utstyrda i kläder från Gina Tricot och H&M, står i klungor och kastar nyfikna och beundrande blickar på pojkarna. Flickor, vars pappor kommer från Gambia eller Ghana. Somliga av dem lärde jag känna redan på nittiotalet i Helsingfors första mångkulturella förening, Familia. Idag hör de här flickorna, liksom mina egna tre barn, till en krets av ungdomar med mångkulturell bakgrund, ungdomar som balanserar mellan två olika kulturer: den härskande finländska och den som anses exotisk och främmande.

Fortsätt läsa En äkta Louis Vuitton