Jerusalem, shalom!
Jerusalem, en bok som hjälper dig att gå vilse handlar om svårgripbara konflikter, gränser och hierarkier, men också om kryddiga dofter och kärleken till en stad.
Herren är den som bygger upp Jerusalem, Israels fördrivna samlar han tillhopa. (Psaltaren, 147:2)
Bloody England!
Efter två decennier av postkolonial litteratur i Storbritannien framstår Caryl Phillips, Stephen Kelman och Monica Ali som de klarast lysande stjärnorna.
Det var mot slutet av 1980-talet, efter Derridas och Kristevas semiotiska boom, som teorier om postkolonial och mångkulturell litteratur blev aktuella, och något senare begrepp som utanförskap, Den Andre, migration och tillhörighet. Boken The Empire Writes Back: Theory and Practice in Post-Colonial Literatures från 1989 har blivit en klassiker. Inom skönlitteraturen var det framför allt en ny manlig brittisk författargeneration som förknippades med mångkultur och det postkoloniala arvet: Salman Rushdie från Indien, Ben Okri från Nigeria, Caryl Phillips från S:t Kitt’s i Karibien, den kinesisk-brittiske Timothy Mo.
En äkta Louis Vuitton
Vi startar vid Kampen, åker runt i Helsingfors, reser tur och retur till Kongo, London, Parga, Barcelona. Slutar i väntan på en hemresa till Senegal. Marianne Backlén tecknar en bild av ungdomar i en globaliserad värld.
De står och hänger vid ingången till Kampens köpcentrum: ungdomar i åldern tolv till sexton. Somliga är ännu yngre, andra lite äldre. Jag sneglar på dem: finns min femtonåriga son bland dem?
Jag ser vietnamesiska tonårskillar i trendiga frisyrer, unga afrikaner engagerade i samtal på lingala, wolof eller somali, mörkhåriga pojkar som kunde vara kurder eller iranier. Finska småtjejer, fjortisar, alla utstyrda i kläder från Gina Tricot och H&M, står i klungor och kastar nyfikna och beundrande blickar på pojkarna. Flickor, vars pappor kommer från Gambia eller Ghana. Somliga av dem lärde jag känna redan på nittiotalet i Helsingfors första mångkulturella förening, Familia. Idag hör de här flickorna, liksom mina egna tre barn, till en krets av ungdomar med mångkulturell bakgrund, ungdomar som balanserar mellan två olika kulturer: den härskande finländska och den som anses exotisk och främmande.
Adagio lamentoso
Illustration: Amanda Mannström
I dag publicerar Ny Tid ett utdrag ur Marianne Backléns roman Eldfågelns dans som utkommer på Schildts förlag i maj.
Rudolf Nurejev, Saint Barthélemy, 1992. Jag väntar på timmen, då dagen vänder och den tropiska hettan ger vika. Skuggorna blir längre, det gula sandstensberget i väster får en djupare färg. Jag tar mig ett dopp i saltvattenbassängen. Med stor kraft bryts vågorna mot klippan. Tidigt på kvällen hörs den första cikadan i snåren under mandelträden.
Insektspiralen sprider sin starka doft, som indisk rökelse. Mörkret tätnar utanför stugan och eldflugorna påbörjar sin hypnotiska dans. Äger jag redan för många hus och hem? Jag pendlar mellan mina bostäder i Paris och New York, jag hinner aldrig vistas på lantgården i Virginia. Jag trivs överallt och ingenstans. Jag sålde det stora huset i utkanten av London, det lilla huset i Monaco. Antagligen var det storhetsvansinne att köpa Léonide Massines villa på en av Li Gallo-öarna vid Positano. Vad gör jag med en ensam klippö utanför Italiens kust?
I Basquiats och Ginsbergs värld
Kärlek och anarki-festivalen brukar ha ett så digert och intressant program att det blir svårt att välja bland filmerna. I år ser jag endast två filmer: Jean-Michel Basquiat: The Radiant Child och Howl. Filmerna har beröringspunkter med varandra i och med att de skildrar unga nyskapande konstnärer under olika decennier i USA: Allen Ginsbergs 1950-tal och Jean-Michel Basquiats 1980-tal.
