Etikettarkiv: Poesi

Kärlekens adelsmärke är förlust

Den judiske författaren Amos Oz, född och uppvuxen i Israel, skriver i sin bok Hur man botar en fanatiker apropå konflikten i Mellanöstern som pågått sedan 1948: ”Personligen råkar jag tro att kärleken är något sällsynt.” Och han fortsätter några rader längre fram: ”Jag tror inte att  kärleken är den dygd vi löser internationella problem med.” Här sätter i alla fall jag morgonkaffet i vrångstrupen, men jag tillhör förstås den sentimentala och romantiska sorten, som bara ser två alternativ: sentimentalitet eller cynism.

Men det intressanta är vad som händer sen, hur han fortsätter att skriva. Han verkar inte vara medveten om att han faktiskt definierar kärleken som annars kan vara ett ganska diffust begrepp för oss vanliga dödliga: ”Vi behöver andra dygder. Vi behöver känsla för rättvisa, men vi behöver också sunt förnuft, vi behöver fantasi och förmåga att tänka oss in i den andres situation. Vi behöver den rationella förmågan att kompromissa och ibland göra uppoffringar och eftergifter, men vi behöver inte begå självmord för fredens skull. […] Enligt min åsikt är motsatsen till krig inte kärlek och medlidande, motsatsen till krig är inte generositet eller broderskap eller förlåtelse. Nej, motsatsen till krig är fred. Nationerna behöver leva i fred.”                                                                                

Vi talar så ofta om att finna kärleken, att hitta någon, något att älska, att livet är tomt och meningslöst utan ömhet, innerlighet, samhörighet, hängivenhet och lust. Men vi tänker inte på att vi samtidigt med denna längtan bjuder in sorgen och förlusten i vårt liv. Vad är sorgen annat än minnet av kärleken?

Som poet har jag inte riktigt kunnat famna och gestalta sorg och smärta, eller det är ett medvetet val, man kunde nästan säga en överlevnadsstrategi. Jag har helt enkelt inte velat, har varit rädd för att själv sjunka till botten och dra med mig mina läsare. Har gjort allt jag kunnat för att låta bli att hamna i ångestfacket, tyckte också att melankoli och ångest var överrepresenterat på bibliotekets lyrikhylla då jag började skriva på allvar i slutet av 1980-talet. Har också tyckt att andra gör det bättre och har velat skapa ett alternativ till svek, bitterhet, cynism och sorg. Dels för att jag kanske inte haft distans till det egna själsmörkret – dels för att det gjort för ont att gå in i de känslorna. Har inte velat sänka mina läsare till de undre regionerna i tillvaron, inte kunnat ta ansvaret om de faller i gråt och blir hysteriska. Nu har jag börjat tycka att tårarna är läkande, de syr ihop såret, de är en bro över till den andra sidan. För att ta till ett judiskt ordspråk: ”Tårar är själens tvål. ”

Jag har velat ge mina läsare något annat än ångestdikter och poem för dödsannonser så jag gav dem glädjen och dikter om kärlek, innerlighet, ömhet och omsorg. Kalla det sentimentalitet i brist på nåt bättre ord. Men nu när jag gått som katten kring het gröt i trettio år återstår bara att glänta på förlåten, att skildra haveri, svek och besvikelser men först och främst den oerhörda friheten när man lägger också detta bakom sig, när man tar av sig också tårarnas mask och hänger den sörjandes hjältegloria på en rostig femtums spik och går hem från livets teater.

Men hur var nu det judiska ordspråket? ”Tårar är själens tvål.” Alltså, jag har fått ett sånt djupt behov att skriva om kyrkogårdar, spöken och tårar, om förlust, tomhet, ensamhet och om ålderdomen – om när det blir så tomt i livet att det blir sakralt, ett tillstånd bortom materialism, perfektion och social mani. Kanske har det här något att göra med åldern? Antagligen, då är det i alla fall nån nytta med förfallet. Jag har inte haft samma självdistans förut, även om jag varit ärrad, har stått mitt i livet, hört mistluren i dimman, men inte ändå kunnat orientera mig. Nu är det är dags för fördjupning, acceptans och att bejaka det som aldrig blev, av smärta och förlust. För kanske är det här också en sida av kärleken, glädjen?

Simone de Beauvoir skriver i sin bok Ålderdomen: ”Åldern tar oss med överraskning och det gör att vi ha en dunkel känsla av orättvisa: denna känsla ynglar av sig i massivs med revolter och avståndstaganden. Den gamla människan ser sig som offer för ödet, samhället, sina närmaste: man har gjort henne orätt och man fortsätter att göra henne orätt.”

Jag hade inte väntat att det skulle finnas något lustfyllt i att göra upp med livet, att ta i tu med  oförrätter, svåra barndomsminnen och alltings djävulskap. Att möta sina inre demoner öga mot öga. På samma sätt har jag också oroat mig för att kroppskrafterna ska mattas och att jag kommer att bli oförmögen att göra det jag brukar, att nåt – någon ska inkräkta på min frihet. Nu har jag upptäckt att jag inte vill hålla på som förr, det roar mig att sitta tyst och tomglo, att stillna, svalna, vila, kontemplera, att i det finns en ännu större frihet. Men hur var det nu Bodil Malmsten skrev i sin sista diktsamling Det här är hjärtat: ”Ett svart flor över en byggnadsställning / En mörkblå fasad / En byggnadsarbetsplats när det regnar / Gula grävskopor dis / Genomlyst plast / Det blir inte mer konst än så / Går inte att spärra in på muséerna.”

Sånt är livet, sån är kärleken – går inte att spänna in. Det finns ingen tvångströja som är stor nog. Livet bjuder alltid på överraskningar, nya infallsvinklar och perspektivförskjutningar. Och det kan vara skönt att sörja om man är mycket ledsen eller blivit uppfostrad att det är fult och svagt att gråta, att visa känslor – den första tåren som kommer är en seger, man har upprättat kontakt med kärnan, den springande punkten. Man måste till brunnens botten för att hämta upp det där guldmyntet. Då är befrielsen nära, då finns det en väg framåt, inåt, uppåt. Det kan vara lika skönt med ensamhet. Tanken på tomhet skrämmer oss, man för in det sakrala i vårt liv. För att något nytt ska rymmas in i vårt liv måste vi städa bort allt eller delar av det gamla, förbrukade, trasiga. Städning är en underskattad syssla.

Men kärleken handlar egentligen inte om att hitta ett gömställe, om trygghet och att bli räddad – utan tvärtom, om förlust, om gungflyn och osäkerhet, om en gäckande sökan – om en resa med hållplatser men utan slutdestination. Det handlar inte bara om den kameleontartade varelsen som antar färgen av blomstertapeten den håller på att smälta samman med. Det handlar om hela världen, hela kosmos som en enda varelse, med både gälar och lungor som dyker ner i stjärnhavet, ner till det bittraste, ensammaste mörkret för att om och om och om igen hitta det bortkastade myntet i tidens brunn: kärleken.

Kärleken handlar om att gå vilse, om förlust, om metamorfos, att föras bortom det kända, ut på öppet hav, om att sjunka mot botten, om djup och fördjupning, om sprickan, att dyka ner i såret, svepas bort – att bli en annan, bli något mer – dock osäkert vad. Kärleken handlar om nya upptäckter och erfarenheter. Men den är inget för vinnarskallar, eftersom kärlekens adelsmärke är förlust – den kan bara ökas genom att delas, skingras – det enda man kan göra med kärleken är att slösa. Kärleken är ingen handelsvara, man kan inte investera i kärleken – man kan bara satsa allt och förlora allt. Försöker man stänga in den eller befalla över den förtvinar den och dör, garanterat. Kärleken är okontrollerbar, så ett kontrollfreak göre sig icke besvär. Kärleken handlar om att bli nån annan: bli du. Att älska, resa, se konst och film, och att läsa förvandlar oss, gör oss till en annan.

Den rastlöse författaren och vildhjärnan Gustave Flaubert, som reste runt en hel del i Nordafrika och Mellanöstern under sin livstid, har kommit kärlekens väsen ganska nära då han säger: ”Kärleken är som den skiraste vårblomma, den smyckar även ruinen den växer på.” Och visst är det sant, det säkraste tecknet på om det handlar om kärlek är längtan och saknad – det är så att säga kärlekens symptom, därav kan man ställa den rätta diagnosen. Men denna saknad och längtan kan förvandlas till en inre rikedom, som kan locka oss att nå längre än vi trodde var möjligt.

Kärleken har alltid stått poesin och poeterna närmast, de är dess apostlar och evangelister. De har försökt gestalta det som vi vanliga dödliga upplever kanske bara en enda gång i livet. De kallar den älskande en tidlös pilgrim som ständigt är på vandring mot den älskade. De initierar oss att sträva mot högre höjder, för så fort vi tror vi nått vårt mål börjar vi förstelna och våra liv och nationer och egon måste igen raseras, krossas och genomgå en ny metamorfos. Det som sker med vår kropp: celler, atomer, nanopartiklar och molekyler, mineraler förbrukas, byts ut och förnyas sker också på ett inre plan, på känslonivå så väl som på ett andligt plan.

Hafiz, poeten född på 1300-talet i Iran, beskriver i en dikt hur kärleken söker människan – kärleken springer genom gränder och städer och letar efter den älskade. Han gör människan till objekt och kärleken till subjekt. Den afghanske poeten Rumi som levde och verkade århundradet före Hafiz lär ha slutat undervisa i koranskolan sedan han läst en annan poets, Sana`is ord: ”Kunskap som inte för dig utanför dig själv – sådan kunskap är mycket värre än okunskap.” Man kunde säga det samma om kärleken, att den kärlek som inte för dig utanför dig själv är värre än att inte älska. Hafiz slutade också undervisa i den koranskola som han var föreståndare för, kanske efter att samma sak hänt honom. Han fylldes av saknad, bytte ut boklärdomens väg mot ingivelsens och den värld som bara kan upplevas genom omedelbar närvaro. Bland de mest rusiga sufierna upphörde spänningen mellan dårskap och vishet, mellan sken och verklighet, mellan religioner, klasser, kön och nationaliteter – allt gled samman till ett helt. De avvisade skenhelighet och ansåg att den sanna fromheten inte låg i stel bokstavstro och blind laglydnad utan helt och hållet i uppriktig kärleksdyrkan.

Fahkr al-din Araqi – också han från Iran och verksam på 1300-talet – förenade den tidigare sufismens intuitiva kärleksbudskap med den mystik som den andalusiske poeten Ibn Arabi får sägas representera. Fahkr al-din Araqi skriver om kärlekens dårskap, att varje ting har ett namn och ingår i ett språk och om hur kärleken kan drabba oss så att vi tycker oss se bergen driva förbi som moln, och hur vi mitt i varandets virvlande dans kan tycka oss stå stilla då vi är drabbade av kärleken.

Kärt barn har många namn och den som letar synonymer till kärlek och kär blir inte besviken: öm låga, betagen, böjelse, svärmeri, åtrå, lidelse, brånad, sympati, empati, tillgivenhet, lust, håg, tillgiven, hjärtevarm, smäktande, betuttad, barmhärtig, öm, innerlig, söt, rar, näpen och gullig. Glömde jag: dyrbar, dyrkad och avhållen?!

Myten förtäljer att kärleksguden Cupido har två sorters pilar: silver och guld – den ena för olycklig kärlek och den andra för lycklig. Det är således inte upp till människan själv att välja vilken, eller ens om hon ska förälska sig, det är större krafter som styr och ställer bortom den enskilda individens, samhällets och traditionernas kontroll. N

Text: Eva-Stina Byggmästar
Illustration: Otto Donner

Finstämd men stundvis förbryllande Tölöpoesi

Sånger och dikter var Bengt Ahlfors bokliga debut 1971. Dessförinnan hade han under nära två årtionden arbetat med teater. Till dags dato har ett 30-tal dramatiska stycken utkommit och elva böcker producerats – han har erhållit Finlandiapriset och Tollanderska priset, bland annat. Den senaste diktboken heter Dikter från bortre Tölö och är en egenutgivning med Förlaget som distributör.

Bokens formgivning är mycket elegant utförd av Nanne Nylund: pappskivor runt boken och ett creme-färgat skyddsomslag med mörkgrön text. På främre fliken en man i silhuett som röker cigarr, på den bakre fliken en spårvagn. Spårvagnen ska vara central i texten och cigarrökaren antar jag är författaren själv. Det indikerar att vi läser en personlig bok. I första dikten bekräftas att miljön härstammar från författarens tidigare hemkvarter: ”efter trettifyra år. / En återkomst till / dofter, ljud, förnimmelser. / Spårvagnar, asfalt / ljuset över Borgbacken / ekot av människors röster / i trappan. Stad.”

Bokens inledande dikt gestaltar således en ankomst och boken avslutas elegant med en dikt om att lämnas. Mellan dessa ytterpunkter finns en rad betraktelser där somliga är finstämda och andra milt sagt förbryllande. Dikterna är med ett par undantag prosadikter. Teatermannens känsla för berättelsen och peripeti är stark. Vad gäller scenerier är bakgrunden en tillgång. Tölö målas ut på ett gestaltande sätt, jag förstår hur poeten känner för området, som i ”Koivistos björkar”: ”Suckande sträcker de på sig, / för att fånga en värmande glimt av / förmiddagssolen, innan den skyms / av lönnarnas, lindarnas, almarnas / och de sekelgamla björkarnas / yviga kronor.”

Som de flesta självutgivare skulle Ahlfors ha behövt en stark redaktör. Under läsningen vill jag stryka bort, renodla och bearbeta. Tvinga poeten att strunta i vändningen och istället öppna dikten. Ibland blir jag rent konfunderad. Som i den korta dikten ”Exotiskt minne”: ”En vinterdag för många år sen / blev jag vittne till att en ung kvinna / steg upp från sin plats i spårvagnen / och gav den åt en äldre man. / Det var i Bratislava”. Vad vill egentligen poeten ha sagt här? Inte är det ett gubbigt gnällande, att något sådant inte kan hända i Helsingfors? Är det just ifrågasättandet av diktens innehåll som Ahlfors är ute efter, ska vi som läsare konstatera: Men så är det förstås i Helsingfors också? Är syftet att vi ska fångas mellan de två lägena och konfunderas? För inte ska vi skrocka åt de där dumma jäntorna som inte ids resa sig för äldre i Helsingfors spårvagnsnät? Så cirkulerar mina tankar utan att riktigt hitta fäste i texten.

I Dikter från bortre Tölö finns en tydlig röst, naturen besjälas i flera dikter och kända namn och platser släpps in i dikterna. Här finns ett myller av spännande tankar och passager men en avsaknad av stringens och finjustering. Den bearbetningen hade behövts.

Peter Nyberg

Bengt Ahlfors: Dikter från bortre Tölö.
Eget förlag, 2018.

När piss, avsky och självhat är som bäst

Den är som en svart ogenomtränglig sten, den danska poeten Ursula Andkjær Olsens mer än 200 sidor långa diktsamling Utgående farkost. Mörkret som bubblar upp från sidorna är närapå bibliskt i sin beska svärta.

Jaget är piss. Omvärlden är piss. Att vara vuxen är lika djävligt som att vara ung. Kroppen är vidrig. Själen är äcklig. Ursula Andkjær Olsens diktjag väser fram sina ord genom en hårt sammanbiten käke och bygger liksom en rustning av sin väldiga avsky. Det är som om hen beslutat sig för att bygga världen på nytt, utan några som helst skygglappar. Självhatet blir en logisk utgångspunkt:

”har ingen respekt för människor som inte hatar sig själva, människor / som inte hatar sig själva fyller mig med avsky, människor som inte / hatar sig själva är inte människor”

När diktjaget inte är upptaget av att spy galla över egna tillkortakommanden noteras omgivningens minst lika talrika brister, och vore det inte för det dallrande självhatet skulle föraktet för andras svaghet bli långt mer obehagligt än det faktiskt blir.

Den hatiska, arga dikten är visserligen tung, men också rolig med sina drastiska kast från hybris till självhat.

Det som gör att Ursula Andkjær Olsens korthuggna staplar av avsky, garnerade med talrika versala ”FUCK”, aldrig känns som en urspårad Flashbacktråd är att författaren behärskar sitt idiom så osedvanligt bra. Det är lite som om hon vore en Agneta Enckell helt utan spärrar, invirad i en trasig strömförande filt och möjligen beväpnad med ett hagelgevär. Och mer beröm än så kan man nästan inte få. Det är inte det minsta överraskande att Utgående farkost belönades med det danska kritikerpriset när den kom ut.

Det bör också sägas att Jonas Rasmussen har gjort ett fint jobb med sin översättning. Just den där känslan av total språklig behärskning har faktiskt följt med i tolkningen. Det är något av en bedrift med ett så vildsint material.

I samlingens avslutande del ”Hymn” ljusnar tonen en smula, och något som liknar en tro på kollektiv gemenskap börjar växa som en liten champinjon i mörkret. Det känns lite som det välsmakande lacket som tandläkaren avslutar med efter att ha gett dig den där smärtsamma rotfyllningen som du inte visste att du så väl behövde.

Sebastian Johans

Ursula Andkjær Olsen: Utgående farkost.
Översättning:
Jonas Rasmussen
Rámus, 2018.

Nyöversatt Saarikoski med språkligt flyt

Bokförlaget Ersatz har gett ut en nyöversättning av Tiarnia I–III, den beryktade trilogin med vilken Pentti Saarikoski avslutade sitt värv mellan 1977 och 1983. Thiarnia med h heter den tidigare översättningen som hustrun Mia Berner gjorde på basis av Saarikoskis råöversättning. Den nya titeln motsvarar den finska versionen av Saarikoskis låtsaslatinisering av Tjörn, den ö i Bohuslän där han tillbringade sina sista år med Berner. Tiarnia är alltså Saarikoskis Tjörnsvit och består av tre diktsamlingar: Dansgolvet på berget, Bjuda upp till dans och Dunklets danser. Den imponerande tredje delen heter i Berners version Den dunkles danser men har nu fått en ny titel. Oscar Rossi står för nyöversättningen som eftersträvar samma flyt som i Saarikoskis finska original.

På samma sätt som Eino Leino hade Pentti Saarikoski två storhetsperioder. Trots många år av missbruk av rusmedel reste sig hans lyrik från askan till ett avslutande crescendo. Ungefär så här lyder författarmyten som på sätt och vis är arketypisk för en finsk poet. Det finns en klarhet och lätthet i Saarikoskis sena diktning som ställer översättaren inför en speciell utmaning. Rossi klargör sina tankar kring översättningsarbetet i efterordet som också har publicerats i Ny Tid 4/2018. Ribban är högt ställd men i det stora hela återfinns poetens språkliga flyt i översättningen. Att ge ut en nyöversättning är en kulturgärning av förlaget Ersatz och förhoppningsvis får Saarikoski nya svenskspråkiga läsare tack vare denna insats.

Saarikoski var redan under den första storhetsperioden på 1960-talet känd för att blanda högt och lågt. Förutom för långa konversationsdikter hör även kortare, kärnfulla dikter till hans mest typiska repertoar. Vassheten i lyriken är om möjligt ännu skarpare i de sena dikterna. Om Saarikoski var en kändiskommunist på 1960-talet, är desillusionen med politiken kännetecknande för Tiarnia. I den andra delen av sviten möter läsaren bland andra Edvard Gylling, den finländska kommunistledaren som flydde till Sovjet och fick sätta livet till i Stalins utrensningar.

I det här smakprovet, dikt XXVI i den första delen av Tiarnia, har den äldre översättningens ”St. Stefans dag” fått ge vika för annandagen. Också annars är den här dikten ett exempel på hur nyöversättningen har gett Saarikoskis svenska språkdräkt ett ansiktslyft:

På annandagen

sitter jag i köket hos folk

dricker öl och lyssnar till språket

som är deras angelägenhet, deras minnen

och blir förskräckt, säger något

men det trillar

ur munnen som en hästsko i golvet

Topi Lappalainen

Pentti Saarikoski: Tiarnia I-III.
Översättning: Oscar Rossi.
Ersatz, 2017.

Elis Burrau: Där formuleringen är allt

Elis Burrau är född 1992, en drivande kraft i en poetgeneration som gjort den digitala arenan till sin, med pdf-förlag, bloggar och Twitter som lyriska kanaler. Nu har Burrau utkommit med sin första roman och recensenten blir inte klok på den. 

Det sägs att Elis Burrau vill vara allvarlig, eller kanske ironisk och allvarlig på samma gång. Men har han något väsentligt att säga om samtiden, ungdomen, samhället, om något överhuvudtaget? Det är svårt att svara på. Inte ens efter att ha läst hans ”roman” Karismasamhället – en roman, vet jag. Har faktiskt ingen aning, är mest bara dränerad av dess uttryck. Här har vi alltså ett påfrestande självmedvetet berättarjag vid namn Elis Burrau och en samling unga urbana slackers som glider omkring i Stockholms innerstad, går på utställningar, uppläsningar och fester, alltmedan ironin, eller ”ironin”, över tillvaron och språket pågår och pågår. Alltså: det är en nollpunktens existens, en fragmentarisk intighet som illustreras, där formuleringen är allt. Det är också det enda den här boken säger. Eller?

Burrau har själv sagt att han är fascinerad av när allting händer i språket, i utsagor, i negationer, och det manifesteras med framgång i Karismasamhället. Det finns inget egentligt berättande, ingen framåtrörelse, istället består boken av kompakta stycken med korta episoder och tvära språkligheter. Prosan är vild, krängig, burdus – och förtjänstfullt befriad från realismens bojor. De flesta styckena avbryts med en lagom snitsig fras av typen ”säga vad man vill om mig, men jag säger alltid domesticera istället för tämja” eller ”se mig som en frontfigur som tycker om att synas”. Så trots en utsaga att skriva ”tråkigt” – vilket Burrau ofta lyckas med – så är det symptomatiskt att han inför dessa snitsigheter. För helt igenom tråkig vill eller vågar inte Burrau vara, han vill ju ändå underhålla. Det är också symptomatiskt med alla referenser, mest från amerikansk populärkultur och modern svensk dikt och så denna ständiga självmedvetenhet. Men, det finns naturligtvis ett men. Burrau har en språkkänsla, ett formuleringsdriv och ett spirituellt flöde i de tvära brott som han fyller sin bok med. Så här kan det låta:

Ghayaths sköna ögon när han lyriskt berättade att han druckit ett vin som var som Jesus blod inne på toaletten. Det där syftningsfelet får vara kvar. Blogginlägget Anna skrev på kokain var ärligt. Känslan inför kändisskapet var nervig, men svår att definiera. Det var kul att hybrisen var tvärsäker och ganska obefogad. Vi fick bo i en rik kille som hette Fredriks etagelägenhet. Han hade en champagnesabel. Annars var det inte särskilt mycket möblemang. Lite uppstoppade djur uppklistrade på väggen, och en tavla som såg ut som en abstrakt tavla ska se ut.

Stundtals liknar det automatisk skrift, ibland är egna och andras dikter insprängda i texten, ibland är det rena bloggprosan. Rader som ”En av mina starkaste stunder i år var när polisen i Prag vaktade McDonald’s med stora automatvapen”, ska måhända vara roliga eller kanske provocerande, men det är i så fall inte värt att bli provocerad. Språket tycks istället finnas till för sin egen skull, det är en språkfrejdighet som alstrar sig själv. Att droppa rätt namn, att vara sval och kontrollerad, och att vara författare verkar vara karaktären Elis mål. Ja, alla dessa referenser, ett sätt att leva genom andra, att leva genom kultur utan att bottna i någonting. Det aktas noga att stanna på stället och andas in, både livet och språket ska skyndas förbi. Guy Debords Skådespelssamhället figurerar, men den läser Elis aldrig ut, poeten Mara Lee glimtar förbi, men verkar mest eftertraktas som namn, som idé och för att skriva något om hans diktsamling (vilket hon också i verkligheten gjort). Konsten har bara en uppgift som fernissa. Att synas och höras är av största vikt och bokens karaktärer är helt upptagna med att se sig själva. Det är fullkomligt odrägligt.

”Jag har börjat skriva en roman som jag kallar Karismasamhället och jag tänker att den delvis handlar om osäkringen av rum från en instans som är ganska likgiltig fast likgiltig liksom med en positiv och brinnande konnotation.” Så beskriver Burrau sin egen bok i boken, och så går det ju att se den, men det är också en ordpastej bland andra pastejer. Men samtidigt osäkrar sådana utsagor själva skrivandet på ett suggererande sätt, det går inte heller att förneka. Texten förklarar ständigt sig själv, och denna bevakning av den egna texten är sannerligen tidstypisk. Inga kryphål ska finnas varken för karaktärerna, författaren eller läsarna. I samma andning öppnas dock andra hål upp, för denna kontroll av nuet innebär också en förlust av dået. Bokens karaktärer lever frånkopplade det förgångna, och de anspelningar på äldre verk som finns fungerar bara som utrop och neonskyltar.

”Romanens” flyktighet tar Elis och hans urbana marionetter ända till norra Sverige, och lustigt nog till en by nära min hemort, Klöse, utanför Nordmaling i Västerbotten. Bara byns namn nämns och att den förmodligen ligger utanför Umeå. Här handlar det om människor med förlorat intresse inte bara för historien utan även för topografin och geografin. De lever i ett upplöst tillstånd, utan tillgång till sig själva.

Elis Burrau är född 1992, en drivande kraft i en poetgeneration som gjort den digitala arenan till sin, med pdf-förlag, bloggar och Twitter som lyriska kanaler. Han har redan medverkat i flera antologier och sprutat ur sig ett antal diktböcker, bland andra och vi fortsatte att göra någonting rörande som nominerades till Borås Tidnings debutanpris. Vad som är ambitionen med denna hans första bok som kallas en roman, blir jag inte klok på. Om jag vaknade på den ena sidan så skulle jag säga att den måste vara ett skämt, ett avtryck lika tomt som det samhälle som har skapat den. Om jag vaknade på en annan sida så skulle jag säga att den effektivt tar upp generationsbudkavlen efter Jack, Autisterna och Cigarett. Alltså tar vid efter en följd av debutanter, alla med sin typiska blandning av ”allt ska med” och ”titta vad jag kan”, med sina egna doser av storstad, rotlöshet och tidsanda. Det är både tröttsamt och fascinerande på samma gång.

Text Andreas Holmström
Foto 
Militza Monteverde

Elis Burrau: Karismasamhället –
en roman. Bonniers, 2018.