Etikettarkiv: Poesi

Har arbetarkulturen blivit bara …

Jag fanns på plats då regissören Jouko Turkka definierade begreppet kultur för nyblivna teaterstuderande. ”Spring ut i gathörnet och titta er omkring, där ser ni vad kultur är”. Och hans studerande sprang, med blodsmak i munnen och svetten i pannan. Det gällde både då de var på väg till skolan och då de återvände hem. ”Ni måste springa, så ni förstår hur folk jobbar i sitt anletes svett där ute”.

För en dramaturgistudent var observationsrådet riktigt bra, även om det sägs att en författare inte behöver mörda någon för att skriva en bra deckare.

Allt det centrala i vår kultur syns i vår näromgivning. Rikedom, överflöd, humor, ondska och folk som drar sig undan – allt är närvarande och synligt.

Läraren, författaren och politikern Hilja Pärssinen (bilden) skrev dikten Proletaarilapsen kehtolaulu (Proletärbarnets vaggsång) 1913. Litteraturforskaren Kati Launis (vars utläggning i frågan även finns på svenska här) ser dikten som en viktig del av arbetarrörelsens uppgång.

Dikten: ”Sulje silmät ja uinahda, taistelo suo vuottaa! Sosialistiksi vartuthan, äitisi siihen luottaa!”

Översättningen på litteraturkritiksajten Lysmasken: ”Slut ögonen och slumra sött/ kampen väntar dig! / Socialist ska du ju bli,/ det vet mamma säkert!”. Litteraturforskaren Launis tvekar inte med att definiera dikten som arbetarlitteratur:

”Dikten blir arbetardikt av många orsaker. Den är politiskt engagerad och siktar på att förändra samhället, den driver rörelsens och socialismens sak. Författaren var på sin tid en känd och vida läst arbetarförfattare. Samlingen Musta virta (Den svarta strömmen) där denna dikt finns, har kommit ut på arbetarrörelsens eget förlag. Också diktens läsekrets bestod förmodligen av arbetare.” (Lysmasken 4.5.2010)

Men vad är arbetarlitteratur i dag? Det röda kapitalet nämns inte som finansiär för några förlag längre, medan arbetarpressen närmast hålls igång med konstgjord andning. Ytterst få författare presenterar sig som arbetarförfattare. Arbetarkulturen har också i tysthet hamnat allt längre in i arkiven. Till och med ordet arbetare klingar gammalmodigt.

Kulturverksamhet var i tiderna en av de drivande krafterna då arbetarrörelsen växte sig allt starkare. Kulturen både förde fram rörelsens ideal och stärkte sammanhållningen. Kulturen har också ett instrumentellt värde. Man får fortfarande en känsla av sammanhållning på 1 maj. Den undangömda arbetarflickan dyker upp igen och orden skapar skratt och sammanhållning, medan tankarna mest gäller Sipiläs borgarregering.

Den första september ordnades arbetarlitteraturens dag på arbetarmuseet Werstas i Tammerfors. Arbetarbibiliotekets vänner rf och forskningsinriktade Työväen historian ja perinteen tutkimuksen seura ordnade bland annat debatter och såg till att både arbetarböcker och arbetarkultur fick lite uppmärksamhet. Men vad säger det om arbetarkulturen att den förespråkas av institutioner som främst uppehåller traditioner och minnen?

Arbetarkulturen uppstod som en motvikt till den dominerande borgerliga kulturen. Har dagens ifrågasättande subkulturer något gemensamt med vänsterinstitutioner och -partier? Kända politiker går på Flowfestivalen, men hur många med politiska ambitioner hänger på Nosturis kvällsevenemang?

Lördagskvällens prime time pågår och tusentals människor ser ett par vigas på evenemangets huvudscen. Det är ett känsligt ögonblick – även för publiken på arbetarmusikfestivalen i Valkeakoski.

Evenemangets verksamhetsledare Marianne Haapoja uppger att det fanns gott om intresserade par då det lite speciella numret mitt bland musikuppträdandena planerades. Och varför inte? Nästan alla tv-kanaler har något program om bröllopsklänningar för tjocka och smala, paradisö-program för äventyrslystna – alltså någon sorts underhållning för alla, enligt livssituation. Tröskeln för att uppträda offentligt har blivit lägre.

Så varför skulle då inte ett vanligt arbetarpar kunna gifta sig på landets enda rikstäckande kulturfestival för arbetare? Det är ju klart att de kan. På samma sätt är det relevant att fundera på vad som hänt arbetarklassen och arbetarkulturen.

Arbetarkultur är inte bara sånger om barn som förlorade sina röda föräldrar i inbördeskriget. Även problem och missförhållanden ska gå att ta upp på ett roligt sätt och utan att förolämpa någon. Arbetarkulturen har alltid bjudit på lite tjim och tjo (rillumarei-meininki). Musikern Tipi Tuovinen utför, precis som Elias Lönnrot, ett viktigt arbete då han samlar gamla gesäll- och arbetarsånger.

Finländska emigranter tog med sig sångtraditionen till USA. De bildade en egen sångavdelning inom fackföreningsrörelsen IWW och deras produktion har nyligen kommit upp i offentligheten i Finland tack vare rapparen Paleface och musikforskaren Saijaleena Rantanen.

Sångerna klingade starkt och arbetarlitteraturen fick allt fler läsare fram tills tv och annan nyare underhållning började ta över. Då arbetarna fick bättre förhållanden och mer fritid började deras kulturhus så småningom tömmas på folk.

För att förnya arbetarkulturen behövs även annat än reality-serier i tv. Det krävs observationer på gator och torg, fler historier om vardagsverkligheten, mer ifrågasättande tal och sånger.

Var finns alla arbetarförfattare och ställningstagande sånger i dag? Minns inte löntagarrörelserna och den politiska vänstern vilken kraft kulturen haft i den interna uppbyggnaden av rörelserna? Ett parti som glömmer bort sin grundläggande kultur, tradition och historia står på lerfötter. Det behövs många typer av kunnande för att förändra världen.

Vem gör sånglyrik av Pekka Poutas vädervarningar? Klimatförändringen borde väl bjuda på material till en sångrörelse, på samma sätt som Vietnamkriget gjorde inom fredsrörelsen?

Sipiläs regering har under tre års tid bjudit på aktuella uppslag, men var finns dagens skamlöst oförskämda protestsångare, irriterande teaterrevolutionärer och trotsiga filmskapare? Har såväl skapare som publik blivit för bekväma?

Den nya teatergenerationen har börjat återvända till Turkka efter hans död. Den kontroversiella personligheten ger fortfarande upphov till berättelser. De som fortfarande lever behöver dem.

Då politikerna på Turkka-vis dyker upp i gathörnen och på städernas torg inför valet lönar det sig att hålla ögonen öppna i stället för att bara dra sig tillbaka till sin egen bubbla och dricka kaffe. Då får man också reda på vems sånger som sjungs i dag. N

Text: Merja Leskinen
Översättning: Öjvind Strömsholm

Texten publicerades ursprungligen på arbetarinstitutet Työväen sivistysliittos webbtidning aikamerkki.org

Dikt som hämtar kraft ur det som förminskats

Vare sig vi upplever våra kroppar som något vi är eller något vi har, som ok eller redskap, kommer det alltid en dag då de förändras, försvagas, försvåras. Då vi drabbas av ett ”dråpslag”, som det heter i Matilda Södergrans nya diktbok Överlevorna. Här rör sig ett diktjag i sjukdomens landskap utan att själv vara sjuk; sviktande kroppar och sinnen gestaltas med en bildrik vardaglighet från den friska omhändertagarens perspektiv.

Det är en bok om omsorg, men inte endast om den sjuka kroppen utan också om livet i sig självt, en omsorg om varje vardagligt litet ögonblick. Raden ”Om jag har tiden, är det för att jag tagit den ifrån någon annan” beskriver lakoniskt och träffsäkert det svåra grundvillkoret för de som arbetar inom äldreomsorgen: att ständigt behöva väga flera människors behov av vård och närhet mot varandra. Att bestämma när man ska frångå schemat eftersom medmänskligheten kräver det. Och ta konsekvenserna av sitt beslut i mötet med nästa individ. Men Södergran uppehåller sig inte vid vårdens systematiska brister, det här är dikt om det mänskliga tillståndet. Om att vara del i en gemenskap, att bära och låta sig bäras. Diktjaget konstaterar att ”Bara för att min kropp inte är sjuk // betyder det inte att jag slipper förhålla mig till den sjuka kroppen, // att jag är ursäktad, skonad, helt fri från den.” I närheten trasslas liven samman.

Ett genomgående motiv i Överlevorna är trädgården, som också fungerar som en metafor för mellanmänskliga relationer. Det heter exempelvis att ”vi påtar i varandra för att ta fram strålglansen.” Relationer måste tas om hand för att gro och spira. Men växtmetaforen har också en skrämmande sida: i slutet av boken blir kropparna allt mer växtlika, på väg att bli grönsaker, en metafor man brukar använda om den som är hjärndöd, som blivit helt och hållet kropp. I en dikt sätts ögonen ”som sättpotatis i varandras ansikten/ Alldeles enkelt trycker vi ner dem fingerdjupt.” Den sjuka och den omhändertagande påtar i varandra. Diktjaget konstaterar sedan att hon ”hade sagt att jag redan såg päror tindra i dina ögonhålor, / om jag inte var rädd för att det var sant.”  Det finns alltså en dubbelhet i trädgårdsmotivet: det handlar om att vårda, ta hand om, att så och sätta och vattna och påta. Men också om ett växtblivande som har med döden att göra. För efter döden sker, efterhand, det faktiska, fysiska växtblivandet när kroppen blir mull och sen något annat. Ur ögonhålorna tränger nypotatisen upp.

Södergran har genom sina diktböcker utvecklat ett säreget bildspråk, där orden används sparsmakat och precist medan bilderna ofta är samtidigt vardagliga och hisnande. Med ett fint öga för detaljer och bilder lyckas hon finna de magiska lagren som döljer sig i varje ögonblick. Det kan röra sig om händer som greppar stiltjen ”som gårdagsblast”, om en påtagligt sinnlig beskrivning av hur hår samlas i en hästsvans. Eller beskrivningen av hur knän jordiga av trädgårdssysslor är ”doppade som tepåsar”. I Överlevorna möter läsaren även betraktelser om vänskap och ömhet: ”Det visar sig att vi ska vara blinda när vi / på riktigt ska se den andra, // att handen har mycket att säga om ansiktet.” Det återkommande blindhetsmotivet är intressant: det pekar mot att omsorgen mot den andre förutsätter att vi tonar ned vårt främsta sinne, synen, som tenderar att vara riktningsstyrt, ständigt fokuserat på någonting, för att istället prövande använda andra sätt att interagera med varandra. Dikterna i Överlevorna är också motsatsen till fokuserade: de är öppna, prövande, vandrande runt mellan olika kroppar, sinnen och situationer, gestaltade genom detaljer och bilder.

Jag kommer att tänka på omsorgsetiken, en feministisk etik som vidhåller att interpersonella relationer är centrala för moraliskt handlande och att generositet och omsorg är objektiva dygder. I dikten återkommer ett tal om ”det lilla”:

Om vi hämtar kraft ur något som förminskats,

som redan utsatts för,

utnämnts till, det lilla.

Om vi hämtar kraft ur något som är mindre än kraften.

Det är från det lilla livet, hemmets domäner, det femininas område som nedvärderats genom historien, som kraften ska hämtas. Från omvårdnaden av trädgård och människor. Det som kanske är mindre än ”kraften”, men förutsättningen för nytt liv. Liksom i sina tidigare böcker skriver Södergran utifrån ett feministiskt perspektiv, själva blicken på världen är färgad av ett lågmält uppror mot hur ett mansdominerat samhälle värderar och kategoriserar världen. Kraften ligger i diktens uppmärksamhet, hur den är riktad och kalibrerad. Detta är, kanske, den enda kraft som dikter har nu för tiden. En kraft mindre än kraften. Men en egenskap som inte ska underskattas.

Det finns också en viss motstretighet i Södergrans dikter, en motvilja mot att låta dikten ta över och forma de här ögonblicken av sorg, omsorg, och kroppsligt förfall för att göra något vackert av det. Dikten liknas vid gråterskor, liksom dem vill de vara vackra. Man kan säga att dikten parasiterar på sorgen. Men dikten är också ett sätt för diktjaget att hantera vardagen; hon ”Trär sakligheten över huvudet, som dikten.” De sjuka kropparna vävs samman med en vardag i en stad ”som översvämmas av vårregnen”. Genom att se den sorgtyngda tillvaron genom dikten blir den något mer, laddas den med andra betydelser. En process som beskrivs på ett precist sätt i följande rader:

Allt vi var rädda för

– grönsakskroppen

gräshoppshjärnan

pinjemunnen

eklövstungan –

lät så vackert

att vi började åtrå det.

Södergran synliggör så dubbelheten i diktens förmåga att förtrolla och försköna. Å ena sida är det alltid något som döljs när man ”[t]rär ett ämbar över diktens fula huvud”, å andra sidan är det en sorts överlevnadsstrategi att vrida på orden och åtrå grönsakskroppen. I mina ögon går Södergran en fin balansgång, i en diktsamling där omsorgen väger tyngre än sorgen.

Sofia Roberg

Matilda Södergran: Överlevorna. Schildts & Söderströms, 2018.

Filosofisk Stockholmspoesi

Kritikern och poeten Erik Bergqvist har redan i sin tidigare produktion bevisat sin förmåga att skapa stilren men lågmäld poesi med djupa referensramar. Den senaste diktsamlingen Skuggas vikt är starkt förankrad i plats med en del referenser till olika gator i Stockholm men allra mest lyfter boken fram djupa, existentiella frågor. Människan och språket ligger i fokus i denna djupt filosofiska bok. Dikterna är mycket välkomponerade och de bjuder både på omedelbara aha-upplevelser och rikligt med tuggmotstånd för poetiska finsmakare.

Notapparaten i slutet av diktsamlingen skvallrar om Bergqvists beläsenhet och ger intressanta filosofi-, litteratur-, musik- och filmhistoriska referensramar till poesin. Från Herakleitos och Horatius till Talking Heads och Stanley Kubrick bjuder de nedtecknade inspirationskällorna på en intressant cocktail. Annars kunde man tänka att de också bildar en all male-panel men Talking Heads hade en kvinnlig basist och citatet från deras låt ”The Great Curve” lyder ”The world moves on a woman’s hips.” Således kompletterar visionen av kvinnliga höfter i en new wave-rocklåt det galleri av citat från ärevördiga intellektuella män som Bergqvist annars har valt att spinna vidare på.

Med överklivningar får Bergqvist dikterna i den första avdelningen att hålla ihop på ett sätt som för tankarna till en vävd matta. Boken är indelad i fyra avdelningar, vilka alla bildar genomtänkta helheter. En av bokens höjdpunkter är utan vidare den andra avdelningen som består av prosadikter. Det finns en viss känsla av tidlöshet eller bottenlöshet i Bergqvists poesi. Den sista diktens inslag av antikens poesi i en modern vardaglig scen påminner dessutom något om Pentti Saarikoskis sätt att föra samman olika epoker till en fungerande helhet.

Något med långa skitiga klor försöker

skriva i dig   Slevar upp en ny tallrik slam

skär upp bröd med sorlande mögel

och högläser Petronius   Bekanta

kontaktförsök   skiftande hölje    som

bensinångor   inövat skratt   Ska ett

ohyggligt missförstånd uppdagas

Du vaknar före livet av en skrikande

räv   Tyngden i hjärtat avtar   Du kan

nästan röra solen

Topi Lappalainen

Erik Bergqvist: Skuggas vikt.
Albert Bonniers Förlag, 2018.

Rosa nattlinne och radioaktivt sönderfall

Emma Ahlgren vann Arvid Mörne-tävlingen 2012 och har i vår kommit ut med sin debutdiktsamling Isotopia på Ellips förlag.

Omslaget är prytt av ett litet hem på en kulle. Det finns en liten veranda, ett bykstreck och en otydbar massa, kanske en orm, som tränger ut från fönstret. Jag tänker på familjehemligheter, krackelerande fasader och övergivna öar. Omslaget är ritat av poeten själv.

Det finns stabila och instabila isotoper och det fastställs om de genomgår radioaktivt sönderfall. ”Vid sönderfallet avges strålning som kan vara skadlig för levande organismer och naturligtvis även förändra döda material” hämtas från Wikipedia. I Isotopia är det barnet i ”urtvättat rosa nattlinne med / stirrglada kaniner” som väntar med ”nittio enheter bifall och medhåll från mellangärdet” på den annalkande katastrofen, härdsmältan, som faderns alkoholmissbruk innebär.

Ahlgren skriver om stillastående luft och dikesvatten; om en kontaminerad miljö. Hon skriver om uppkrupen tunga, om avdunstade frågor och om vita äggskal; hon skriver om tystnaden och om familjens motvilja att beröra det smärtsamma. Barnet glöms bort, de som rör sig närmast kärnan åsamkas också störst skada och alla uppmanas ”beblunda bakstyckets lösa trådar”.

”Låt degen jäsa i magmunnen tills den blir outhärdlig.

Härda därefter ut ytterligare sex månader. Garnera med

tuttifrutti och något jättejättetrevligt.”

Diktjaget undrar var trauman lagras. Är det i kroppens fettdepåer och främst i hjärnan där den stelnar? Diktjaget undrar om strålskador går i arv och önskar ge något annat till sina barn. Det finns en stark oskyddad smärta i Ahlgrens dikter och språket präglas av en stark övergivenhetskänsla.

Diktsamlingen består av två delar. I den första delen sker temperaturhöjningen, kontamineringen, sluddertungan och den ostoppbara härdsmältan. Om del ett är kaoset är del två reningen. Diktjaget försöker samla sina krafter – ”pannkakssvett stryks försiktigt mellan / ögonlock morgon och kväll”. Diktjaget återkommer i andra delen till hemmet. Bekanta namn finns kvar ovanför hängarna, dammiga pokaler, bläckstreck på väggarna. Något har vuxit här, men han är avliden.

”I min dotters armar vaggar jag dig tryggt till sömns

i tröjärmen torkar jag upp dig med mina söners salta snor.

Du är döda hudceller på deras kinder när jag sakta stryker dem

flagnar du, flyger iväg landar på heltäckningsmattan, förlöst.”

Det som gör Isotopia till en verkligt bra diktsamling är att den är komprimerad, just som atomkärnorna Ahlgren skriver om. Ahlgren har skrivit fram ett starkt jag i dikterna och har skapat en tydlig dramaturgi som avslutas i en katharsis, utan att det blir konstlat eller sterilt. Jag tror dock att Ahlgren kan utmana sitt skrivande och jag ser fram emot det nästa Ahlgren skriver.

Slutet är väl avvägt, den sista dikten är väldigt vacker. Poeten beskriver skillnaden när föräldern är frånvarande och när han är avliden. Diktjaget har lättare att knyta an till någon som inte längre finns, det finns en lättnad som inte är oproblematisk och ”I subtil, nästan osynlig nyans målas nylistad smärttröskel om.”

Vilhelmina Öhman

Emma Ahlgren: Isotopia.
Ellips förlag, 2018.

Språket mimar döden i Andtbackas senaste

Glömska är en form av hemlängtan”, läser jag i Ralf Andtbackas tionde bok Eterniten. Jag både piskar och urskuldar mig med det, när jag inför skrivandet av den här texten snubblar över en inspelning på nättidskriften Ett lysande namn och förundrat lyssnar till min egen röst som under en dryg halvtimme läser en dikt av Andtbacka, alltmedan minnet rodnar. Den dikten slutar:

(Att av skit och bitar ljuda världen mållös.

Genom mållös ljudning bidra till en värld där arbgesorete finns.

Att i dess ljudning bidra till att dess aorgesrbete ännu finns.)

Detta är ett slags poetik, tänker jag, ett fragment av en skrivandets etik, sedan ljudar jag mig igenom Eterniten, ljudar mig mållös (är alltså nyckelordet) in i det mattgrå dikthuset, in till dess språkligt denaturalisera(n)de sorgearbete.

Ett inledande motto berättar hur den japanska 1600-talspoeten Bashō såg på varje dikt han skrev som en dikt skriven inför döden. Eterniten innehåller ingen haiku men Andtbackas sedvanligt maximalistiska praktik varvas här likväl med korta dikter som i anslag och ton påminner om haikun. Den övergripande kompositionen är av helt traditionellt snitt: tydligt avgränsade dikter, alla med titlar, följer efter varandra i en enda lång kedja, utan sviter eller avdelningar.

Den vardagligt enkla framtoningen till trots står det snart klart att det här är en text som kräver en aktiv meningsskapande roll av sin läsare och i högre grad så, skulle jag säga, än flera av Andtbackas mer formmässigt elaborerade samlingar. Drastiska non sequitur-satser återkommer som grepp, ofta i kombination med en okonventionell användning av kolon. Fokus i läsakten hamnar därför med nödvändighet på själva övergångarna och förflyttningarna inom dikten och språket. Inte minst idiomets särskilda form för inomspråklig översättning har en framträdande funktion. Outtröttligt uppbrutet och hopfogat igen tar det gestalten av en modersmålets fantom(smärta).

Så etableras i Eterniten, på en rent språklig nivå, ett för författarskapet centralt gränsland, där kollektiva myter om tillhörighet, ursprung och hemkomst, såväl som föreställningen om en stabil språklig och kulturell identitet undersöks och utmanas. Stämningsläget är bistert humoristiskt, muntert elegiskt.

Ett exempel, till sist: ”Grålltid”, en Markovkedja av några kända verser ur Predikaren, de som börjar med det så gott som idiomatiska uttrycket ”Allting har sin tid”. Titelns märkliga aggregat återkommer kursiverat på fyra ställen i dikten varefter texten accelererar mot ett alltmer oöversättbart brus. Metoden, bruket av Markovegenskapen (det att det följande endast beror av det som är just nu) talar med ursprungstexten, vars formelartade kadens dröjer i de stammande återkomsterna av orden ”sin tid”. Kanske är det här främst en utsaga om ”tiden”, vår så kallade samtids kortsynthet, som i sin tur samspråkar med bokens motto: allt är förgänglighet, människan är boskap och språket mimar döden. Eller, mer optimistiskt utryckt, ur den inledningsvis citerade dikten ”Kyoto är ett anagram av Tokyo”:

Dödsångest är nu framförhållning.

Framförhållning är nu mållöshet.

Hanna Riisager

Ralf Andtbacka: Eterniten. Duck Press, 2017.