Etikettarkiv: Ulf Lundell

Politik och musik

Valkampanjer handlar som vi vet inte bara om politik, men att de i så hög grad handlar om musikaliska preferenser är kanske mindre bekant.

Musik är bland det bästa som finns, det tror jag många håller med mig om. Få saker kan skapa så starka känslor. Men hur stort inflytande har musik egentligen?

Det har visat sig att politiker inte bara pratar politik när det är valrörelse. De pratar också musik. Det finns många exempel på detta, både i tidningsartiklar och i form av spellistor på Spotify skapade av politiker. Men är det politikerna själva som väljer att prata om sina musikaliska preferenser eller är det på uppfordran av smarta kampanjstrateger? Och vad har politikernas musiksmak för inverkan på politiken?

Inför presidentvalet i USA dök ämnet återigen upp på agendan, bland annat i Musikguiden i Sveriges Radios P3. Hillary Clinton lade stort fokus på musik i sin valkampanj och reportrarna diskuterade den symboliska betydelsen av hennes låtval.

År 2001 intervjuade Frida Lindqvist ordförandena för alla svenska ungdomsförbund om musik i Aftonbladet Puls. Den då 25-åriga Birgitta Ohlsson, ordförande för Liberalernas ungdomsförbund, berättade:

– Jag tycker väldigt mycket om soul- och jazzmusik. Techno, progg och politisk musik är det värsta jag vet.

Gustav Fridolin, 17 år och ordförande för Grön ungdom, nämnde Lars Winnerbäck som en typiskt grön artist, liksom också Peps Persson.

Gunnar Strömmer, 27, ordförande för Moderaternas ungdomsförbund, tyckte det var svårt att hitta typisk moderatmusik. Det finns utan tvekan fler protestsångare på vänsterkanten.

Jenny, Lindahl, 27, från Ung Vänster höll med:

– Det finns massor av band som är uttalat vänster som till exempel Rage Against the Machine. Däremot har jag aldrig hört några band som spelar moderat-rock eller är uttalat höger, förutom Ultima Thule. Orsaken är nog att det är socialdemokrater och högerpartier som har makten i hela världen och musik handlar mycket om protest.

Mikael Damberg, 27, från Socialdemokraternas ungdomsförbund, tyckte att rap var lite sossigt:

– Precis som proggen har den nya rapmusiken ett politiskt budskap. Även om jag inte uppskattar all rapmusik så lyssnar jag på texterna, de säger mycket om ett Sverige som politikerna inte alltid känner till.

Enligt Magnus Berntsson, 26 år, ordförande för Kristdemokraternas ungdomsförbund, fanns det gemensamma nämnare för vad KDU:are lyssnar på:

– På fester är mest dansmusik. Annars lyssnar många inom KDU på musik från den amerikanska västkusten.

Malin Svensson, 28 år, från Centerns ungdomsförbund, menade att många centerpartister brukar gilla ”Öppna landskap” med Ulf Lundell.

De unga politikerna fick i Aftonbladets artikel alltså berätta både vad de själva lyssnade på och vad som var typiskt för deras förbundssympatisörer. De frispråkiga formuleringarna i svaren visar på en ganska stor dos av uppriktighet och ungdomlig kaxighet. Frågan är vad som händer när man ställer liknande frågor till partiledare mitt uppe i en valrörelse?

***

I valrörelsen 2006 gjordes en koll av partiledarnas musiksmak i en artikel på MacWorld. Lars Leijonborg var kanske den som överraskade mest. En av hans favoritskivor var Kompisar från förr med Latin Kings. Han beskrev sitt val så här: ”Stilsäker betongförortsrealism. Dessutom gillar jag Dogge. Vi har träffats några gånger.” Lockar Leijonborg fler väljare med ett sådant uttalande?

Valåret 2010 bad Svenska Dagbladet de svenska partiledarna att skapa varsin Spotify-spellista som de skulle skicka in till redaktionen. Maud Olofsson valde då bland annat artister från sin bostadsort Robertsfors, såsom Sahara Hotnights och Frida Hyvönen. Mona Sahlin valde också många unga, svenska artister som Melissa Horn, Oskar Linnros och Veronica Maggio. I artikeln står det att alla skickat in spellistor utom Fredrik Reinfeldt. Som orsak ska han ha angett tidsbrist.

Senare måste dock Fredrik ha ångrat sig eller fått lite tid över. Spellistan finns nämligen med i en annan artikel om ämnet i musiktidningen Gaffa och ligger dessutom fortfarande kvar på Spotify. Den innehåller i princip bara svenska artister såsom Per Gessle, ABBA, Peter Jöback och flera låtar av Magnus Uggla. Samt, lite otippat, Ebba Grön med ”800 grader”.

Skribenten Andres Lokko ifrågasätter spellistorna i sin artikel – speglar de politikernas riktiga musiksmak eller är de ett försök att locka till sig ett visst slags väljare? ”Politikerna närmar sig musik som man gjorde på högstadiet, för att få ”tuffare kompisar”, skriver han i artikeln.

Claes Ericsson, doktorand vid Musikhögskolan i Malmö, som skrivit en avhandling i ämnet vid Lunds universitet menar att en gemensam musiksmak är viktig för känslan av samhörighet mellan människor. Olikheter kan skapa spänningar, säger Ericsson i en artikel på forskning.se:

”Jag har jobbat som musiklärare i många år och upptäckt att musikämnet är mycket värdeladdat”, säger han. ”Eleverna vet mycket om musik och vill absolut inte tulla på sina preferenser. Därför uppstår en speciell spänning mellan lärare och elever som inte finns i andra ämnen.”

Samma sak borde då gälla mellan väljare och politiker. Framför allt då kanske de unga väljarna.

Valåret 2014 gjorde Dagens nyheter en koll bland partiledarna om vad de lyssnade på under sommaren.

Stefan Löfvén sade sig lyssna på Miss Li. Jimmie Åkesson nämnde Lars Winnerbäck, artisten som Gustaf Fridolin många år tidigare ansett var typiskt grön musik. Den här gången uppgav dock Fridolin tillsammans med kollegan Åsa Romson att de lyssnar på Visby vokalensemble ledd av Rickard Söderberg. En flört med HBTQ-världen? Jan Björklund verkar vid den här perioden ha varit på gott humör. Han sade sig lyssna på Avicii och den ultimata pepplåten ”Happy” med Pharell Williams. Ser man genom Lokkos kritiska glasögon så kan man även här ana att partiledarna eventuellt väljer taktiska svar på sina frågor.

***

Aftonbladet vill inte vara sämre. År 2014 gör även Nöjesbladet intervjuer med partiledarna om deras favoritmusik. Där dyker Ulf Lundell upp igen. Från att ha varit en centerfavorit är nu Lundells album På andra sidan drömmarna ett av Stefan Löfvéns tre favoritalbum. Fridolin visar att han inte glömt bort Peps Persson och säger att Perssons skiva Hög standard är en av hans tre favoriter. Detta är till viss del anmärkningsvärt då musiksmaken enligt forskarna brukar förändras under livets gång. I Forskning och framsteg 2014 beskrivs en studie vid University of Cambridge som bland annat analyserar hur musiksmaken påverkas av de utmaningar vi har under olika livsskeden:

”Så kopplas till exempel ungdomens (12-19 år) frigörelse och identitetsskapande till en förkärlek för ’intensiv’ musik som punk och heavy metal, medan unga vuxnas (20-39 år) relationsskapande gör ’samtida’ genrer som soul och r’n’b lämpliga, och medelålderns (40–65 år) fokus på karriär och upprätthållande av nära relationer bäddar för den mer ’sofistikerade’ jazzen och klassiska musiken, samt den ’opretentiösa’ countryn.”

Trots det har Fridolin av någon okänd anledning hållit fast vid Peps Persson under nästan 15 år – i alla fall på pappret.

Jan Björklund fortsätter också i den här artikeln med att överraska. En av hans tre favoritskivor är nu Christina Aguileras Bionic. Också ”Happy” dyker upp igen. Den här gången är det Annie Lööf som lyfter fram den.

I Aftonbladet (2005) beskrivs en studie vid Texas University som visar att det finns ett samband mellan musiksmak och personlighet:

”Forskarna menar att man väljer musik för att förstärka sin självbild. De som anser sig vara sofistikerade lyssnar på klassiskt och de som vill verka tuffa vrider upp volymen och pumpar hårdrock i bilstereon.”

I artikeln passar Aftonbladet på att kommentera musiksmaken hos några vid tidpunkten aktuella personer, inklusive dåvarande presidenten i USA och statsministern i Sverige:

”Nyligen avslöjades det att president Bush mestadels lyssnar på country i sin iPod. Han tillhör kategorin ‘glad och konventionell’”. Och om Göran Persson: ”Statsministern har vid flera tillfällen sagt att han gillar andliga sånger. Han faller alltså under samma kategori som Bush.”

***

President Obama har också varit aktiv på Spotify och släppt spellistor i flera omgångar. Detta har rönt uppmärksamhet även i svenska medier. I Svenska dagbladet citeras en artikel från TT Spektra 2012, som uttrycker tvivel mot äktheten i Obamas musikval:

”Vem har en Spotify-lista som spretar mellan Arcade Fire, ELO och REO Speedwagon? President Obama, förstås. Eller rättare sagt, Barack Obama med god hjälp av sin kampanjstab.”

2015 är det dags för Obama igen. Vita huset släpper två sommar-spellistor och presenterar det som en självklarhet att det är presidenten själv som står bakom listorna:

Your summer just got a little groovier. /…/ Our inaugural playlist was hand-picked by none other than President Obama. /…/ When asked to pick a few of his favorite songs for the summer, the President got serious. He grabbed a pen and paper and drafted up not one, but two separate summer playlists: One for the daytime, and one for the evening.

Sant eller inte – det är underhållande läsning. Presidenten ”got serious” och gjorde vår sommar ”a little groovier”. Artikelförfattaren uppmanar glatt: ”Give them both a listen and a subscribe – we think you’re going to love it.”

Även Hillary Clinton har släppt ett flertal spellistor. En är anpassad för kvinnor och inleds – såklart – med Beyonce’s ”Run the World (Girls)”. På The official Hillary 2016 playlist finns massor med låtar som verkar vara till för att skapa en peppande känsla. Flera innehåller ordet ”fight” i låttiteln som också ingår i Hillarys kampanjslogan ”Fighting for us”. Knappast en slump. Och precis som Jan Björklund och Annie Lööf gillar Hillary tydligen ”Happy” av Pharell Williams.

Spelar det någon roll om detta är vad Hillary själv lyssnar på när hon är ensam hemma? Eller om syftet är att peppa folk i en valkampanj?

Vad är det som får presidenter, statsministrar och partiledare – eller åtminstone deras staber och strateger – att lägga ner tid på att skapa spellistor eller svara på frågor i nöjesbilagor? En ärlig vilja att berätta för omvärlden om sin musiksmak, eller ett smart drag för att locka till sig väljare? Det får vi nog aldrig reda på. Precis som när det gäller oss vanliga människor vet nog bara politikerna själva vad de egentligen lyssnar på bakom stängda dörrar. Och kanske det är bäst så.

Text: Sofie Tedenstad
Illustration: Otto Donner