De tittar ut genom sitt förortsfönster och det är inte så mycket man får syn på genom ett sånt, klagade bråkstaken Johannes Salminen i en intervju för nåt år sen.

De kände sig tydligen träffade för det blev ett fruktansvärt rabalder.


Nu kan man visserligen invända att förortsprosa är just vad de – de finlandssvenska författarna – inte skriver. Liksom att de försök som gjorts varit helt ok (fallet Kjell Westö t.ex.), liksom att omfattande resande inte är nån garanti för spännande böcker (vilket Clas Zilliacus visar i sin essä om Håkan Mörne i ”Fem par – finlandssvenska författare konfronteras” – i samma bok finns också en uppsats om ”Kungens Anna” av Mette Lindfors).

”Reseboken är en genre om kulturmöten och därmed närmsta granne till den litterära översättningen. Med denna delar den ödet att alltid åldras snabbare än förlagan, den kultur den försöker överföra”, skriver Zilliacus. Om Ulla-Lena Lundberg – allvarlig konkurrent till Marianne Backlén och Martin Enckell om titeln Svenskfinlands mesta nulevande globetrotter – lyder under samma lagar som Mörne får vi veta när nästa omgång finlandssvenska författare konfronteras på 2030-talet. Mycket talar ändå för att ålderdomsslöheten i hennes fall blir betydligt lindrigare. A) hon formulerar sig bättre (att Håkan Mörne ofta skrev som en kratta tror jag att en recensent som var mindre kompis med honom än Olof Enckell kunde ha upptäckt ren när böckerna kom ut) B) graden av storögdhet i kulturmötena är beroende av ens förberedelse (ens egen och tidens). Till skillnad från Lundberg var Mörne ingen antropolog och dessutom skrev han utifrån en sällsynt dum tid (en som just upptäckt raserna och ville ha skillnaderna bekräftade, inte raserade – kan sånt alls bli ett möte?).

Fast varför konfrontera henne med b-klassen? Intressanta resenärer driver inte omkring i världen på måfå. Intressanta resenärer har ett mål liksom förstånd att nå fram till det mellan raderna. Alltså: Ulla-Lena Lundberg är kunnig som Bruce Chatwin, mindre kallt betraktande än Kristian Petri och definitivt mindre skrikig än Sven Lindqvist.

Fönstertittande har hon inte hunnit med för hon har befunnit sig på drift från första början, först i USA, senare i Japan, Afrika och Sibirien. Ålandsböckerna är också ett slags resor – i tid. Egentligen i geografi med för hon flyttade från Kökar till fastlandet ren som barn på 50-talet. Idag bor hon i Borgå – ”på betryggande avstånd från cirklarna i huvudstaden”.

Kanske är det det genetiska arvet, liksom andra ålänningar har Lundberg tjockt med sjöfarare i släkten. Att röra på sig är ett grundvillkor för vilken öbo som helst – annars hade de ju aldrig kommit dit. Om man stack henne med nål skulle det antagligen sippra ut havsvatten.

Hennes böcker reser också – till Danmark, Island, finska Finland och Sverige. Den enda som inte sedan ”Kökar” (1976) har kommit i rikssvensk delupplaga är boken om Sibirien, som istället gavs som följetong i Sveriges radio i vintras. Ingen dålig lösning, för bland mycket annat handlar det om en inkännande bok om fåglar, ljudillustreringen är alltså given.

På café Socis, farligt nära huvudstadscirklarna, berättar Ulla-Lena Lundberg att hon är lite orolig över att uppläsarna, liksom när boken sändes i radio på Island, ska spela på hela känsloregistret. Självbiografier brukar locka till sånt och här bekänns ju inte bara kärleken till fåglar utan också den till en för länge sedan bortflugen man.

Men det är ingen sentmental historia – om man läser den rätt. Om man läser den rätt är det en bongarbok som också andra än ornitologer kan njuta av, i kikaren syns inte bara Calidris subminuta utan ryskt samhälle, politik, gruppdynamik…

Som kunskapsbred och – djup berättare har Lundberg få, beklagligt få, konkurrenter. Universitetsstudierna påbörjades sent, först när hon fyllt 30 – med Nordisk etnologi och religionsantropologi som huvudämnen – men fältstudier i Afrika hade hon företagit långt dessförinnan (stick en gång till och det sipprar ut sand) – med en fil.mag och flera böcker som resultat. En heter ”Öar i Afrikas inre” (obs titelns första ord). Lyhörd som ett lejon tassar författaren omkring i Kenya, Tanzania, Zambia och Botswana (fast hon i texten klagar över sina outvecklade öron) – observerar flora, fauna, historia, bushmän, Livingstone…

Att afrikaresorna främst gått till de södra och östliga delarna har med språket att göra.

– Det är där man klarar sig på engelska. Jag hade visserligen läst swahili, men kunde mindre när jag kom tillbaka än när jag for. Afrikaner är fantastiskt språkbegåvade, de skrattade hjärtligt när de hörde min variant och slog genast över till engelska. Det var ändå nyttigt att kunna lite swahili för genom att inleda på det språket kommunicerar man sin välvilja.

Jag har varit i Afrika i flera repriser. 1975 och 1976 gjorde jag ett par förberedande besök för ”Öar i Afrikas inre”. 1978 och -79 bodde jag där på heltid, och under senare år har jag besökt Namibia några gånger för att ägna mig åt ett annat specialintresse, klippmålningar.

I ljusaste Afrika

Böckerna är inte blinda för förtryck, fattigdom, misär men går inte ner sig i mörkaste Afrika. Att förmedla en annorlunda bild av en kontinent vanligtvis förknippad med allt helvetiskt man kan komma på är viktigt, men finns det risker med det? Folk kanske får för sig att det är helt onödigt med u-hjälp, om de nu en gång mår bra därnere så…

– Nu utspelar sig mina böcker i områden där det inte är krig eller allmän hungersnöd – där man lever i nånsorts fungerande samhällen. Jag deltar inte i skallet på vår u-hjälp och man måste minnas att i många fall där det gått snett handlar det om en hjälp som landets egna regeringar bett om. Det är klart att det i Afrika funnits förkärlek för tung västerländsk teknologi som ofta visat sig illa lämpad. Jag tror att det är rätt att omvärdera medlen och målen i u-hjälpen, men den får inte skrotas ner. Jag håller inte heller fullständigt med om att hjälpen korrumperar. I vissa områden har den haft destruktiva följder men det gäller långtifrån alla projekt. Det här är ett dilemma och jag sitter inte inne med de rätta svaren, men vilket är alternativet? Att vi satsar alla pengar på oss själva?

För ett par år sen stötte jag i Namibia på en man från Världsbanken och när vi talade om bushmännen i Kalahari sa han att de utgör en så försvinnande liten del av befolkningen att man inte behöver bekymra sig om dom. Jag tror att det är ett tänkesätt som håller på att försvinna. När man hör sånthär blir man inte indignerad längre, man gapskrattar.

Fördomar kan förstås också komma från det andra, ”rätta”, hållet. I thrillerromanen ”Sand” finns en scen med en sydafrikansk man som stiger på ett tåg i Sverige och slår sig i slang med en ung svensk flicka. Han har knappt hunnit berätta varifrån han kommer innan hon sätter igång och talar om hur illa det ligger till, i hans eget land liksom i resten av Afrika.

Mötesteknik är ett av textens grundteman. Mellan kulturer, mellan svarta och vita, mellan vita och vita. En sydafrikansk legosoldat tar två antropologer, den ena från USA, den andra från Sverige, som gisslan. Allt är bäddat för en indelning i goda och onda, men Lundberg undviker skickligt den fällan, utan att ändå släta ut konflikterna.

– Den intressanta frågan är ju vad som är rätt, vi glömmer lätt att det också är kulturellt betingat. Många av mina böcker handlar om vad man kunde kalla godhetens problem och när ”Kungens Anna” kom ut frapperade det mig att folk så passionerat tog ställning mot den manliga huvudpersonen, stockholmskonstnären Staffan som till slut sviker kökarflickan Anna. Jag har i efterhand frågat mig om mänskor beter sig så mycket bättre i verkligheten? Älska och svika, det har väl de flesta gjort. Folk läser in ett svartvitt mönster, där jag inte alls väntat mig det. Jag tänker inte i de banorna, jag tänker inte i motsatsförhållanden. Ondskan är en komponent i godheten och vice versa. Rätt och orätt finns inom samma mänska och är beroende av många andra saker än den absoluta rätten eller orätten. Vägen till helvetet är som bekant stenlagd med goda föresatser. Det spännande är glidningen, att godheten så lätt ger sig av på drift i ett slags omedveten, men dock, ondska. Liksom att ondskan kan visa sin goda sida och utföra paradoxala hjältedåd.

Apartheid<*J>

En annan intressant sak i Sand är att den utandas pessimism vad beträffar möjligheterna att övergå från apartheid till demokrati utan ett krig. Boken utkom 1986, idag vet vi att det gick.

– Jo. Det hör till de mest glädjande sakerna att befrielseprocessen inte ledde till fullskaligt krig. Undergångsprofetiorna har på många håll i Afrika kommit på skam. Jag har själv i Zimbabwe upplevt hur förlåtande, för att använda en arkaisk term, folkgrupperna har förhållit sig till varandra i den nya situation som uppstått.

Jag var i Sydafrika 1986 och när jag då frågade folk hur länge de trodde att det skulle ta svarade de med att fråga vad jag själv trodde. ”Fem år”, sa jag. ”Tre”, sa de. Det var Namibia som fällde apartheidsystemet, med ett fritt Namibia var det omöjligt att fortsätta hålla Sydafrika i ett järngrepp.

På det stora hela tycker jag att de vita sydafrikakanerna visat en beundransvärd pragmatism. Pessimismen i Sand beror på att jag som förarbete satt på Afrikainstitutet och plöjde igenom den sydafrikanska arméns tidskrift Paratus. Det var helt klart att armén förberedde sig för the final countdown, jag blev fullkomligt övertygad om att det inte kunde sluta på nåt annat sätt än illa.

Performancekraven

Ulla-Lena Lundbergs senaste afrikaresa gick till Zimbabwe. Hon brukar åka bort varje gång en ny bok kommer ut och rekommenderar det varmt för sina kolleger.

— Problemet när man är färdig med en bok är att folk genast börjar kräva att man ska uttala sig om den, och det finns en gräns för hur många gånger man kan upprepa sig utan att drabbas av självförakt. Vi har fler föreningar i Svenskfinland än nån annanstans på jorden, man ska uppträda än här, än där och det känns som ett förfärligt ok. Jag minns att när min Sibirienbok kom hann den vara ute i precis sex veckor innan telefonen började ringa och man ville att jag skulle komma och tala om den tredje delen av min Ålandstrilogi som då knappt var påbörjad. Det här är nånting som är typiskt för vår tid, allting ska hända ren innan det har hänt!

Föreningslivet är en sak, men risken för att Ulla-Lena Lundberg ska upprepa sig i intervjuer är liten eftersom hon nästan aldrig ger några.

Författare har hon varit sen hon var 11. Den då skrivna men fortfarande opublicerade debutboken handlade om bronsåldern. Ren som barn pendlade hon alltså mellan det dokumentära och det skönlitterära. Eller är det egentligen någon vits med att ställa upp sånahär skiljelinjer?

— Tidigare tyckte jag att det var en väldig skillnad mellan skön- och dokumentärlitteratur och hade det väl uppdelat för mig. I dokumentärlitteraturen är det materialet som bestämmer över författaren, i skönlitteraturen författaren som bestämmer över materialet. När jag jobbade med min Sibirienbok märkte jag att de genrer som jag tidigare höll åtskilda började sammanblandas.

Jag tror att det också handlar om språk. Dokumentärens och skönlitteraturens språkliga metod har börjat inordna sig under samma tak hos mig. När jag jobbade med Ålands-trilogin forskade jag först i den tidsmässiga och ekonomiska bakgrunden så långt det var möjligt. Efter att det var gjort gällde det att skjuta det empiriska materialet bakom sig och börja gestalta det litterärt. Samma metod har jag tillämpat i Sibirienboken, alla fåglar, orter, färdsätt är tagna ur verkligheten, men ändå vill jag klassa den som skönlitteratur. Bibliotekarierna lär ha svårigheter med att placera boken på rätt hylla, själv har jag det inte.

Platsen först

Lundberg säger att hon känner sig friare när hon berättar om Afrika eller Sibirien än när hon rör sig närmare 60:e breddgraden. Att skriva om Åland är detsamma som att ha 23.000 ögonpar på sig. Men när något av ögonparen spänner blicken i henne och påstår sig ha en annan uppfattning om hur det egentligen gick till brukar hon leende medge att kritikern har rätt. ”Jag brukar säga att jag 23.000 läsare som kunde skriva böckerna tio gånger bättre än jag”.

Må det? Den forskarmöda Lundberg lagt ner i beskrivningen av det åländska bondesamhällets omvandling till sjöfartssamhälle är enorm. Liksom i Afrikaböckerna slår grundligheten emot en på varje sida och det finns sammanlagt tusen av dem. Om universiteten var lite mer kreativa skulle ”Leo”, ”Stora världen” och ”Allt man kan önska sig” för länge sen ha kapats och gjorts till modell för hur en läsbar doktorsavhandling ska se ut.

— Som författare har jag en stark känsla för platsen, miljön. Allt jag skriver växer ur platsen, därför kan man säga att mina böcker har en mycket konkret början oberoende om det handlar om Afrika, Sibirien eller Åland. Jag tycker egentligen att det är en begränsning att jag som författare är så beroende av en existerande geografisk ort.

Tidsaspekten kommer automatiskt genom att vi ju alla är vår egen historia. Fast Leo beskriver det åländska bondesamhället på 1800-talet går den inte längre bakåt än till den tid som nåddes av den muntliga berättartraditionen i min barndom. Jag återger visserligen inte berättelser som jag hört som barn, utan en viss tidsfärg, ett slags känsloklimat som jag upplever som mitt eget. Jag har inte skrivit en enda bok, där jag skulle ha känt att tiden inte varit min tid — förutom i dendär om bronsåldern…

Dethär minskar inte osäkerhetskänslan, varje gång stirrar man det fullständiga misslyckandet i ögonen och frågar sig: kommer det att bli nåt, har jag vad som krävs? Det handlar om en kombination av osäkerhet och en väldig självsäkerhet — utan den skulle man aldrig sätta igång. Osäkerheten har inte så mycket att göra med ängslan över hur boken kommer att tas emot. Låter man sånt bekymra en kommer man aldrig att skriva ett ord.

De enda gånger jag har ångrat mig är när jag har kompromissat… Jag tänker inte bara på litteraturen, utan på mitt liv. Idag framställs ju kompromissförmågan, förmågan att samarbeta som ett ideal. För min personliga del har jag märkt att de gånger jag har anpassat mig är de gånger jag verkligen fått ångra…

Och därmed kommer vi in på en annan orsak till att Ulla-Lena Lundberg ogärna ger intervjuer, blandar sig i föreningsliv och åker ut på turnéer… Hon upplever författargraderingen som osund och motbjudande (nu får jag dåligt samvete, men Håkan Mörne är ju i alla fall död) — som ett tecken på klassamhällets återkomst. (jfr Ralf Nordgrens knytnävsslagsmål med Jonas Gardell vid frukostbordet under de åländska litteraturdagarna nyligen).

— Det som förändrats våldsamt under min tid är att vi fått en allt klarare uppdelning i stora kanoner och mindre förmågor. Författare framställs idag gärna som konkurrenter hellre än kolleger och erbjuds olika honorar beroende på status. När jag började skriva kuskades noviserna ut tillsammans med den tidens stora kanoner, alla fick bussresan betald plus 50 mark. Det var en påver värld, men väldigt mycket jämlikare.

Sista delen av trilogin tar upp lite liknande frågor, d.v.s. hur klassamhället håller på att omorganiseras enligt andra och subtilare linjer. På dagens fartyg finns t.ex. fler hyttkategorier än det fanns samhällsklasser på de gamla atlantångarna. Inträdeskraven har förändrats så att man har tillgång till allt så länge man har pengar. Det gäller inte minst tillgång till information.

Jag undervisade ett år som ”writer in residence” på universitetet i Minnesota. I Amerika är en BA-grad en mänsklig rättighet, den ska alla kunna få. Jag hade en ung student med glänsande fysik, men med stora svårigheter att inhämta teoretisk kunskap. Alldeles i onödan kommer han antagligen att komma till korta på alla områden han försöker slå sig fram, medan han i det gamla bondesamhället skulle ha blivit en fantastisk dräng och slutat på ett eget hemman. Man har svårt att vinna självrespekt idag om man inte har den typ av teoretisk intelligens som krävs och där ser man ett nytt klassamhälle uppstå, ett samhälle där kapacitet till fysiskt arbete inte värderas. Tidigare var det en utmärkt kvalifikation för att komma in på arbetsmarknaden.

Vad hade Ulla-Lena Lundberg själv sysslat med i ett bondesamhälle, knappast skrivit böcker i alla fall. Hennes teoretiska begåvning är som gjord för idag, kunskapsbredden…

— Bredd är en lycka när man är konstnär, då har man lov till det. Om jag varit akademiker skulle jag ha tvingats specialisera mig mycket mer, risken är visserligen att man blir en fullständig dilettant. Allmänt taget tror jag att det är bra att skaffa sig en metodologisk och teoretisk utbildning för att ha en klangbotten på det hållet när man skriver. Jag har själv haft stor glädje av att jag skaffade mig min grad, och att jag gjorde det så sent. Under 80-talet hände det en massa intressanta saker inom etnologin så jag fick en mycket modernare utbildning än om jag hade satt igång genast när fyllde 19.

Många intressen betyder många frustrationer, man vill ju gärna följa upp det som blivit ens specialområden men tiden vill inte räcka till. För ett antal år sen var jag på fiskexkursion i Jordanien, vi åkte vi ut i en glasbottnad båt och till min stora lättnad märkte jag att jag inte var speciellt intresserad av fiskar — åtminstone en sak som alltså kunde räknas bort…

Sånt samhälle, sån berättarteknik

Det är framför allt trilogin om den åländska sjöfarten som lyft in Ulla-Lena Lundberg i folkets hjärtan. De två första delarna är mer traditionellt episka, men när hon i sista delen nu övergett de stora berättelserna lyfts hon kanske ut igen. Kritiken har inte varit lika översvallande, inte heller prisen fast boken är trions allra starkaste. Den har allt man kan önska sig, berättargreppet har blivit vildare, afrikanska erfarenheter blandas suveränt med åländska.

Och det som tas upp kan ingen finländare eller svensk undgå att ha tusentals nattliga beröringspunkter med. Att färjtrafiken inte tidigare blivit ämne för skönlitteratur och sociologiska undersökningar är skumt — ett tecken på att horisonterna är just så snäva som Salminen påstår? Att det nu utkommit en roman som samtidigt är ett slags sociologisk rapport tillfredsställer alltså två behov.

— Första gången jag tänkte på trilogin var för tio år sen, men då höll jag fortfarande på med Sand. Efter det var jag i Minnesota, så först hösten 87 kunde jag på allvar börja arbetet. Det har varit ett så långvarigt projekt att det känns skönt att ha det bakom sig.

Från början hade jag klart för mig att jag inte ville skriva en traditionell släktkrönika och följa min personer från vaggan till graven utan snarare tänkte jag på den isländska berättartaditionen, där man knäpper med fingrarna och så är en person för gott ute ur boken. När man skriver nånting som omspänner 150 år är det klart att man utan att sörja beskär buskaget. Det jag bl.a. velat visa är att släkten hela tiden förlorar i betydelse under den här tidsepoken. I den sista delen figurerar den mera som mytologi än verklighet, där är det en annan typ av samhällelig samverkan som kommer i förgrunden.

Huvudpersonen i ”Allt man kan önska sig” är akademiker. Hennes projekt går ut på att beskriva de snabba förändringarna och de sega strukturerna. En seg struktur, som från den första delen för rätt över till den sista, är att de två huvudpersonernas mänskosyn, Leanders och Leonoras, inte skiljer sig särskilt mycket från varandra.

En tanke med uppläggningen är att berättartekniken ska spegla samhället. I Leo är byn fortfarande centrum och Leander berättare. Han kan vara ganska säker på att de mänskor han kommer i kontakt med delar hans erfarenheter och värderingar och eftersom han talar för kollektivet står han som ensam berättare. I ”Stora världen” har bygemenskapen sprängts, där använder jag mig av fem olika berättare som ingen representerar kollektivet därför att de inte kan vara säkra på att andra delar deras upplevelser.

Och vad karakteriserar vår egen tid, vad bör författartekniken ta fasta på? Framför allt två saker: att vi lever vårt liv i bitar och rusar från en bit till en annan. Vi träffar t.ex. så många mänskor under en arbetsdag att vi knappt vet vad de heter. T.o.m. mänskor som umgås dagligen är ofta i grunden anonyma för varandra. I den sista delen är anonymiteten en berättarteknik, personerna framträder i korta intervjuer som ett slags snapshots.

I verkligheten har jag inte gjort en enda intervju. Allt är fiktivt, vilket inte betyder att det inte skulle vara sant. Många är djupt besvikna över att jag inte berättat vidare om personerna från de tidigare böckerna — man hoppades väl att det skulle bli en version av Rederiet.

Vitgås och Rösidan

I ”Allt man kan önska sig” representerar färjtrafiken ett slags miniversion av världen i stort. Vilken är mänskan uppgift — på färjan liksom i världen? Att konsumera förstås. Men det roliga är att konsumismen inte ses som nåt enbart negativt, den lösningen hade varit för billig. Lundgren är trogen sin dualism, sin färglära som inte utgår från svart och vitt, vikingrött och siljavitt — utan nåt mer spännande obestämbart.

Själv ser hon sin skildring av färjtrafiken som relativt barmhärtig, ingenting man i direktionsrummen behöver läsa med håret på ända — ”fast knappast läser de den överhuvudtaget”.

— Personligen anser jag att utan näringsliv inget kulturliv, dom hänger ihop. Jag inser att för att få färjnäringen att gå runt måste man ha den typ av konsumtionsmönster som man har på dagens storbåtar. Den moderna samhällsbäraren är den hämningslösa konsumenten. Heter det t.ex. inte att vi ska spendera oss ur depressionen? Färjorna erbjuder den perfekta vehikeln för spenderingsmönstret, men jag är både djupt ironisk och mycket allvarlig när jag kallar konsumenterna för samhällsbärare, det är Janusansiktet igen.

Det som alltid intresserat mig är de representativa mönstren, inte det unika. När jag talar om sega strukturer menar jag beteendemönster som sträcker sig långt bakåt, att mänskor både i ett historiskt perspektiv liksom i ett samtidsperspektiv är mer lika varandra än olika. Jag har det kanske från min kunskap om babianer, om de kunde skriva behavioristiska studier om oss mänskor tror jag att de skulle ta fasta på hur lika, snarare än hur olika, varandra vi är.

Okänd skribent

Lämna en kommentar