Mauno Paavola, verkställande direktör för Industrins Kraft, tycks ha ett egenartat sinne för humor. Ty ett försök till skämt – låt vara ett dåligt skämt – måste det nog ha varit när han i samband med att ansökan om bygglov för det femte kärnkraftverket inlämnades för ett par veckor sedan sade att “tack vare låga produktions- och bränslekostnader är kärnkraften mycket väl lämpad för den öppna nordiska energimarknaden”.

Knappast kan ledningen för Industrins Kraft vara omedveten om att kärnkraftsbranschen sedan länge brottas med skenande kostnader och sviktande lönsamhet. I framför allt USA har reaktorer tagits ur drift och planerade enheter avbeställts av företagsekonomiska skäl. Det kan heller inte vara obekant i Finland att de svenska kärnkraftsproducenterna har kommit överens om att dra ned sin kapacitet med motsvarande två reaktorer – enligt energiexperten Per Kågeson hoppas de på elbrist till vintern med åtföljande prishöjning. Som jag i en tidigare krönika hävdade går produktionen i åtminstone de äldsta svenska reaktorerna med ett par öres förlust per kilowattimme.

Det har visat sig att kärnkraften har svårt att hävda sig på marknaden. Tendensen är entydig över hela världen; bara i centralstyrda ekonomier som Kina diskuterar man fortfarande en utbyggnad.

Och i Finland. Här tycks man ännu inte riktigt ha upptäckt att förutsättningarna har ändrats sedan 1970-talet.

Själv undrar jag om Industrins Kraft självt tror på ett femte kärnkraftverk. Underlaget i ansökan verkar snarare vara byggda på lösan sand än på rejält hälleberg – det talas svepande om en effekt på mellan 1 000 och 1 600 megawatt och kostnader som skulle pendla mellan 10 och 15 miljarder mark, beroende på hur stor reaktor som skulle byggas. Det är märkligt att Industrins Kraft lämnar in en ansökan utan att veta om man behöver 1 000 MW eller 1 600 MW ny kapacitet – det är onekligen en viss skillnad. Regeringens första åtgärd bör rimligtvis bli att återsända ansökan med krav på specifikationer. Skall riksdagen slutligen fatta beslut om ett femte kärnkraftverk bör den åtminstone få veta vad den har att ta ställning till. Om en fastighetsmäklare skulle försöka sälja ett hus med en så här slarvig kalkyl skulle han förmodligen hastigt förlora sin auktorisation.

Egentligen känns det befriande att ansökan äntligen lämnats in, sådan den nu är. I debatten som följer lär koldioxidutsläppen och Finlands förpliktelser i enlighet med Kyotoavtalet ältas till leda. Emellertid kan Kyotoavtalet visa sig vara ett riktigt dåligt argument för kärnkraftsförespråkarna. Koldioxidutsläppen och hotet från växthuseffekten är världsomfattande problem, som kräver internationellt samarbete för att lösas. Satsar Finland på att bygga ut kärnkraften sänder vi ut en klar och tydlig signal att vi endast bryr oss om våra egna åtaganden och struntar i omvärlden.

Kärnkraften är ingen lösning på problemet med global uppvärmning till följd av koldioxidutsläppen, därför att det helt enkelt inte är ekonomiskt eller tekniskt möjligt att bygga tillräckligt många reaktorer. Det skulle behövas flera tusen kärnkraftverk för att märkbart bringa ned de globala koldioxidutsläppen. Men byggandet av dessa anläggningar och tillverkningen av de enorma bränslemängder som behövs skulle samtidigt medföra väldiga koldioxidutsläpp, och det är tveksamt om man sist och slutligen skulle uppnå några miljövinster.

Man kan vända på steken och påpeka att de eventuellt minskade koldioxidutsläppen för Finlands del om ett femte kärnkraftverk byggs endast skulle påverka jordens medeltemperatur med någon hundradels grad.

Det är inte säkert att utbyggd kärnkraft skulle få positiva effekter för finländsk industri. De grönas gruppordförande i riksdagen, Ulla Anttila, har redan påpekat att de finländska skogsföretagen kan få besvärligheter på exportmarknaderna, i synnerhet i Tyskland, om det visar sig att de står bakom en satsning på mer kärnkraft. Och man kan lugnt räkna med att miljöorganisationerna kommer att dra igång kampanjer mot finländskt papper och andra finländska skogsprodukter om det blir ja till den femte reaktorn. Dessutom kommer andra branscher att påverkas lika negativt.

Finland är i dag världsledande när det gäller utvecklingen av ny teknik för kraftproduktion med biobränsle. Det handlar inte längre om vad förre svenske moderatledaren Carl Bildten gång föraktfullt kallade “vedkaminer” utan avancerade och mycket effektiva biobränslepannor, exempelvis av den typ som för närvarande håller på att installeras vid landets allra senaste storkraftverk, Alholmens kraft i Jakobstad.

En satsning på kärnkraft skulle innebära att inga fler biobränslekraftverk kommer att byggas i Finland under överskådlig tid. Det skulle innebära dödsstöten för en lovande teknologiutveckling och framtida exportmöjligheter. Med all sannolikhet kommer efterfrågan på biobränsleanläggningar att öka kraftigt under de närmaste decennierna. Om Finland besluter sig för ett femte kärnkraftverk kommer vi emellertid inte att ha mycket att hämta inom den sektorn.

Det är påfallande hur tyst det numera är om kärnkraften när man internationellt diskuterar den framtida energiförsörjningen och åtgärder för att minska utsläppen av koldioxid. I samband med rapporteringen om den havererade klimatkonferensen i Haag såg jag ingenstans kärnkraften ens omnämnas. Finland är numera ensamt i västvärlden om att ens diskutera en kärnkraftsutbyggnad.

Kärnkraften har sin framtid bakom sig; en ny reaktor vore en investering i hopplöst föråldrad teknologi. Vi får hoppas att riksdagens majoritet är förnuftig nog att i sinom tid fatta ett beslut som en gång för alla avför den finländska kärnkraftsdrömmen från dagordningen.