”Gud har tagit hand om oss dårar”

Inte med politiken utan med sin väns kärleksbekymmer inleder journalisten Iso Rusi sin analys av läget i Makedonien i dag.

–Min albanska vän hade, liksom jag själv, en makedonsk hustru. Han hamnade i en medelålderskris och skilde sig. Nu har han en affär med en ny makedonsk kvinna och de vill gifta sig. Men ingen i hennes närmaste familj stöder henne, de frågar alla varför hon ger sig in i något sådant. För tio år sedan hade hans vänner inget emot hans föregående äktenskap, men nu accepterar inte heller de det nya.

Jag träffar Iso Rusi, en av landets mest respekterade journalister, på café London i Skopjes centrum på den makedonska sidan av floden Vardar. Han verkar inte ha svårt att komma hit. Hans kollega Kim Mehmeti, en annan av dem som startade den albanskspråkiga veckotidningen Lobi, har däremot slutat att komma till den makedonska sidan, han är rädd och beviken – han ledde tidigare Centret för multikulturell förståelse i Makedonien. (Se ett samtal med bl.a. Mehmeti på www.iwpr.net – Balkan Crisis Report 21.9).

Den förståelsen är det just nu klent bevänt med i Makedonien, som det framgår av Iso Rusis berättelse.

Rötter i 80-talet

Iso Rusi, nu chefredaktör för Lobi, har varit journalist i hela sitt yrkesaktiva liv. Mest har han skrivit för tidningar och byråer utanför Makedonien, han har varit korrespondent för t.ex. Danas i Zagreb och Delo i Ljubljana, han skrev tidigare för War & Peace Report, men har nu gått över till artikeltjänsten AIM.

– Under dessa 15 år har ett av mina huvudteman varit interetniska relationer, bl.a. i Kosovo.

Enligt honom har de inte alltid varit så problematiska. Rötterna i de nuvarande svårigheterna ser han i 80-talet.

– De flesta albanska partierna skapades under revolten mot Slobodan Milosevi´c under andra hälften av 80-talet, i en reaktion på händelserna i Kosovo. Då ville den jugoslaviska ledningen visa att albanerna, var de än fanns, var de som skapade problem. I det forna kommunistpartiet anklagades en del mänskor för albansk nationalism och separatism. Främst gällde det Kosovo, men man ville visa att detta också förekom i Makedonien, södra Serbien och Montenegro. Man fråntog albanerna endel rättigheter, bl.a. rätten till högre utbildning.

– Min teori är att alla dessa problem har sina rötter i det forna Jugoslavien och att makedonierna av olika skäl inte har kunnat lösa dem under de tio år som sedan gått, man har hela tiden uppskjutit lösningsförsöken.

En pacifists betänkligheter

Nu har situationen förändrats radikalt.

– Den albanska politiska oppositionen har på hela denna tid inte lyckats uppnå sina mål (se föreg. sida). Under tiden har albanska militära grupper uppträtt på scenen och på 6-7 månader uppnått det som politikerna inte klarat av på tio år. I väst kallade t.ex. Natos generalsekreterare George Robertson och brittiske utrikesministern Robin Cook dem i början för brottslingar och kriminella, men till slut förhandlade Nato med UÇK:s Ali Ahmeti.

Att det gick såhär är inte oproblematiskt för Iso Rusi:

– Våra rättigheter uppnåddes genom krig, med militära medel. Jag skulle inte ha godkänt det. Resultatet av tio års politiskt arbete var nästan noll, medan man genom 6-7 månaders militära aktioner uppnådde 75 procent av målsättningarna.

Han förstår de makedonier (nästan alla) som har svårt att klara av den nya situationen.

– De tvingas nu acceptera sådant de aldrig skulle ha accepterat frivilligt. Parlamentet skall ratificera ramavtalet och det är mycket svårt för många där. Speciellt VMRO-politiker (se s. 3) har exploderat – premiärminister Ljubco Georgievski och inrikesminister Ljube Boskovski var emot ramavtalet, men tvingades godta det. Natos Robertson är här för att ange gränserna. Ingen ger pengar till Makedonien innan förändringarna i konstitutionen genomförts, det är mycket hårt för dem.

Politikerna betalar högt pris

Makedonien fick en god start som stat, speciellt om man jämför med de andra republikerna som lösgjorde sig. 100 000 väpnade soldater ur gamla jugoslaviska armén lämnade landet utan intermezzon.

– Men politikerna klarade inte av de problem som skapats av den föregående regimen, inte av den nuvarande staten. Nu tror jag att politikerna på båda sidorna får betala ett högt pris. Slutet kom för de albanska politikerna när UÇK uppträdde på scenen. De behövs inte längre. De västliga diplomaterna ville i början inte ta in Ali Ahmeti i förhandlingsprocessen, utan enbart hålla sig till de etablerade albanska politikerna, men de var helt diskrediterade.

Något motsvarande sker på den makedonska sidan, där VMRO stämplat ramavtalet som ett nationellt förräderi.

– De makedonska politikerna skulle – om de bara kunde – välja att inte ge albanerna en enda rättighet. Nu ställs de på ett mycket smärtsamt sätt inför en ny verklighet. Premiärminister Georgievski håller på att rämna – han accepterar personligen inte ramavtalet och förändringarna i konstitutionen, men tvingas att gå med på dem eftersom han vet att han annars är slut som politiker.

De socialdemokratiska politikerna har, enligt Iso Rusi, reagerat på ett annat sätt. Också de använde inför de senaste valen en starkt nationalistisk retorik, men kanske inte av lika djup övertygelse. (Det socialdemokratiska partiet är efterföljare till det kommunistiska förbundet och därför i princip mindre nationalistiskt, Milosevi´c förvandlades ju som känt, trots en motsvarande bakgrund, till en glödande nationalist, men inte av övertygelse utan av opportunistiska skäl.)

– Nu spelar de en annan, mer rationell roll. De vet att det inte finns någon annan möjlighett än att acceptera ramavtalet och gå vidare. Nu anklagas de för att sälja makedonska nationella intressen, men jag tror att de vinner i nästa val.

Hataktioner

Men han tror också att relationerna mellan befolkningsgrupperna aldrig kommer att bli de samma. Det kommer att vara svårt att bo i blandade bosättningsområden, en del hatiska aktioner har förekommit.

– Två gånger i Bitola, två gånger i Skopje och en gång i Prilep har det förekommit demonstrationer som kunde ha lett till kaos. Det har snarare rört sig om plundring än om demonstrationer mot albaner. I Bitola förstördes butiker tillhörande makedonska muslimer. Men befolkningen är mera sansad än politikerna, ingen köper Georgievskis revolutionära retorik.

Som många andra pekar han speciellt på inrikesminister Ljube Boskovskis roll.

Efter händelserna i Aracinovo, en stad just utanför Skopje som UÇK höll i flera dagar i augusti, skapade myndigheterna en bild av att makedonska styrkor varit i Aracinovo, men tvingats bort av Nato.

– Sanningen var dock den motsatta. Efter två dagars strider kontrollerade de bara 20 procent av området. UÇK-styrkorna var redo att kämpa i månader. Påtryckningar gjordes då på Ali Ahmeti för att få en politisk lösning. När en sådan nåddes reagerade en del makedonska polisreservister genom att samlas kring parlamentet med sina kalasjnikovar. Boskovski har också sökt framkalla sammanstötningar genom att sända paramilitära grupper till Tetovo. Inrikesministern är VMRO:s partisoldat och tror att han hjälper sin premiärminister på detta sätt.

Visum för Haag

Speciellt handlar det om händelserna i byn Ljuboten den 10-12 augusti. En minexplosion på en bergsväg nära byn hade krävt åtta soldaters liv och en avdelning makedonska poliser och reservpoliser omringade därefter byn, besköt den i två dygn och började sedan ”rensa upp” i den. De dödade tio personer och brände tjugo hus. Mer än hundra personer tillfångatogs och utsattes på polisstationer i Skopje för svår misshandel – en dog och en hamnade på sjukhus.

Mänskorättsorganisationen Human Rights Watch har genomfört en grundlig undersökning av händelserna (www.hrw.org/
reports/2001/macedonia
) och kommit till att det inte finns några tecken på att gerillan skulle ha funnits i byn, utan att det rörde sig om en ren hämndaktion. HRW har också uppmärksammat inrikesminister Boskovskis roll. Makedonska TV:n rapporterade att Boskovski personligen ledde operationen och visade också en glimt av honom på platsen. Boskovski förnekade visserligen att han skulle ha spelat någon roll i Ljuboten, men förklarade också artt han var redo att resa till krigsförbrytartribunalen i Haag om så behövdes för att försvara Makedoniens heder.

– På samma sätt talade ju Miloˇsevi´c, säger Iso Rusi och fortsätter:

– Boskovski har visum för Haag. De arbetar visserligen långsamt och håller fortfarande på med Bosnien. Så följer Kosovo och det dröjer innan det blir Makedoniens tur.

Iso Rusi förklarar att UÇK accepterat Genèvekonventionen och inte angripit civila. På det stora hela stämmer det. Några civila makedonier har dödats i attacker, men bakom dem kan irreguljära trupper ha stått. Däremot har makedonsk polis och militär dödat ett inte helt obetydligt antal civila.

Behöver inte eget parti

Hur ser framtiden ut?

Iso Rusi är ganska förtröstansfull:

– Man kan nog vänta sig något enstaka terrordåd på vardera sidan. Men när en galen typ(crazy guy) som inrikesministern, med premiärministerns stöd, inte lyckas skapa kaos kan inte någon enstaka liten grupp heller göra det.

Han hänvisar bl.a. till en grupp som kallar sig albanska nationalarmén, som i kommunikéer förklarat sig fortsätta den militära kampen.

– Det verkar vara en grupp som slåss närmast över internet.

(En amerikansk journalist som talar albanska och känner till den albanska scenen i Makedonien är övertygad om att ingen liten albansk utbrytargrupp kan sabotera fredsprocessen när väl UÇK gått in för fred – det albanska samhället i Makedonien är så tätt sammanknutet att en sådan grupp inte skulle ha någon tillflykt.)

Därför är det åtminstone på den albanska sidan den politiska kampen som gäller.

– Albanerna är mycket konservativa och röstar på person oberoende av parti. Det betyder att de i dagens situation röstar på personer som rekommenderas av Ali Ahmeti. Han behöver inget eget parti. Han kan om han så vill bilda ett eget parti, men då stöter han på diverse administrativa problem, eller så kan han gå in i ett av de existerande partierna. Han segrar i vilket fall som helst. Det betyder att albanerna får 25 platser i parlamentet, kontrollerade av Ali Ahmeti, säger Iso Rusi.

Ingen separat stat

Vilken är då Ali Ahmetis politiska linje?

Iso Rusi hänvisar till en intervju med honom i Newsweek nyligen där Ahmeti slog fast att han i första hand är makedonsk medborgare och i andra hand etniskt sett alban.

– Under de senaste månaderna har det gjorts många intervjuer där han tillfrågats om han vill bilda en parallell albansk armé eller polis. Han har alltid svarat att det inte alls är fråga om detta, utan att albanerna vill ha en proportionell andel i armén och polisen. Han har från början sagt att han inte kämpar för en separat albansk stat eller för stor-Albanien, bara för albansk territoriell suveränitet.

– Det egendomliga är att Ahmeti försvarat Makedonien som stat mer än en del andra. Makedonska vetenskaps- poch konstakademin lade ju fram ett projekt om nya gränser och folkförflyttningar. Förslaget fick stöd av parlamentets talman och premiärministern, trots att alla vet att ett sådant program inte kan genomföras på fredlig väg, utan att de etniska rensningarna skulle förutsätta blodigt krig, säger Rusi. (Om förslaget se NT 35/01 s. 3)

Nato-påtryckningar

Iso Rusi är inte riktigt lika övertygad om de fredliga avsikterna på makedonskt håll.

– Inrikesministern talar fortfarande om en militär lösning som den enda lösningen. Också premiärministern har sagt att han inte tror på ramavtalet, utan att säkerhet bara kan skapas på militär väg. Efter Aracinovo sade han offentligt att de inte varit möjligt att inta Araˇcinovo, det skulle krävt tre månader och 20-50 döda makedonska soldater. Men han tror fortfarande det är möjligt att erövra territorier med helikoptrar.

Iso Rusi ser därför inte lokala politiker utan Nato och EU som den främsta garanten för att freden bevaras.

– EU:s Javier Solana och Natos Robertson är så djupt involverade att om de inte klarar av saken måste de gå. Därför är de här varje vecka och utövar påtryckningar. Premiärministern ville t.ex. byta ut justitieministern, som är alban, för den skull att han frigett en alban som var anklagad för terrorism, men det stoppades av Nato.

Kultur och religion

Men också om förhållandet mellan makedonier och albaner kanske har varit mindre tillspetsat under tidigare epoker har folkgrupperna alltid levat skilda liv. Iso Rusi och hans makedonska hustru utgör ett undantag – medan blandäktenskap mellan t.ex bosnier och slovener varit vanliga i det gamla Jugoslavien har albaner och makedonier eller serber sällan gift sig med varandra.

Iso Rusi ser språket som en viktig förklaring, sydslaverna förstår varandra mycket långt, medan albanskan är ett språk helt för sig. En mycket stor del av albanerna talar makedonska, men just inga makedonier talar albanska.

Också tradition, kultur och religion spelar en stor roll.

– Religionen är inte den viktigaste delande faktorn. Alla albaner är inte muslimer, utan det finns också ortodoxa och katoliker. Tidigare var ungefär hälften muslimer, nu är andelen uppe i 60-70 procent. Däremot är mer än 95 procent av makedonierna ortodoxa. Men det har funnits religiösa element i den senaste konflikten. Under båda demonstrationerna i Bitola förstördes muslimska makedoniers butiker och ett kors ritades på varje förstörd butik. Men bakgrunden var inte religiös, iBitola har ekonomin förstörts ännu mer än på andra håll, där förekom ett pyramidschema som samlade in mer än 100 miljoner DM.

Men det finns de som nu tillgriper religionen som ett vapen för något annat syfte. Nu samlar man in pengar för ett 76 meter högt kors som ska byggas på ett berg utanför Skopje. Iso Rusi suckar djupt när jag för det på tal.

– Själv är jag ateist och jag har tänkt att religiösa känslor är privata, men det är de tydligen inte för alla. Här och där i Bosnien och Kroatien har man byggt tio meter höga kors på kullar och det har uppfattats som provokationer. Men dethär slår allt annat. Jag misstänker att korset sprängs första dagen…

Med tanke på att majoriteten av albanerna och romerna i Makedonien är muslimer, liksom turkarna och den grupp som kallas muslimska makedonier börjar förresten muslimerna vara lika många som de ortodoxa kristna i Makedonien.

Varför så osäkra?

Vad ska man då tro om Makedoniens framtid?

– Jag är känd som pessimist. Jag skrev 1993, 1994, 1995 många artiklar med prognoser om krig i Makedonien, en del tillsammans med Misha Glenny. Det förekom nog en hel del intermezzon som kunde ha slutat illa, men hittills har vi överlevt, dock inte tack vare en klok politik. Fast jag är ateist börjar jag tro på talesättet att Gud tar hand om fattiga och dårar… Vi kan utan vidare klassas som dårar, och uppenbarligen har Gud tagit hand om oss dårar.

– Det skulle vara synd om denhär staten försvann. Jag skrev i New York Times 1995 att albanerna inte har något att förlora, men att makedonierna kan förlora stat och nation, med tanke på grannarnas ambitioner. Albanerna har alltid erkänt makedonierna som folk, men bulgarer och serber anser fortfarande att makedonierna är bulgarer respektive serber.

Jag undrar om han själv uppfattar makedonierna som ett eget folk.

– Från den tiden jag blev medveten om vad mänskor talar har jag uppfattat makedonskan som ett skilt språk. Också nu är jag tror jag mera på den makedoniska identiteten än många makedonska nationalister. Jag tror nämligen inte som makedonierna att om de förlorar staten så förlorar de nationen.

– Jag förstår inte deras svaghet. De frågar sig ofta: är vi makedonier? Ändå finns det redan så många böcker skrivna på makedonska. Det är omöjligt att gå tillbaka och få det makedonska språket att försvinna. Det är nästan omöjligt att förstöra en nation. Jag förstår inte varför de är så osäkra och misstänker att den makedonska nationen är hotad.

Fast i nästa andetag säger han melankoliskt:

– Under 2000-talet blir vi kanske alla engelsmän.

Far till Kanada!

Iso Rusi är både optimist: han tror inte att det blir krig, och pessimist: han befarar att förhållandet mellan makedonier och albaner länge kommer att vara ansträngt.

– Nu är det uppenbart att de båda folkgrupperna hatar varandra. Det kommer att ta åtminstone tio år att bygga upp avspända interetniska relationer. Nu är hatet synligt, det känns i luften.

Han kommer tillbaka till vännen som inte längre skulle få gifta sig över den etniska gränsen.

– Jag har gett dem ett vänligt råd: far till Kanada. Där ger de lätt visum. De börjar bli rasister och accepterar inte kineser, men de behöver få nya mänskor och föredrar vita framom gula.

 

Peter Lodenius

Lämna en kommentar