Denna höst har vi fått uppleva någonting sällsynt: att en finlandssvensk roman väcker diskussion. Det har väl inte hänt sedan Henrik Tikkanens ”Adresstrilogi” fick ankdammen att skvalpa till för ett drygt kvartssekel sedan.

Boken som fått insändarskribenterna att vässa pennorna är naturligtvis Ulla-Lena Lundbergs krigsskildring Marsipansoldaten. En krigshistoriker tog sig orådet före att faktagranska romanen och publicerade i Helsingin Sanomat en lista på fel i texten, bland annat uppgiften att finska armén skulle ha uppgivit Viborg under vinterkriget (ryssarna marscherade in i staden först efter vapenstilleståndet). Även i Husis påtalades felaktigheter och rättelse fordrades, några skribenter gick så långt att de krävde indragning av upplagan och nytryck och att romaner som i fortsättningen behandlar kriget underkastas textgranskning av historiker och krigsveteraner.
Någon egentlig debatt kan man väl inte tala om. Författare och förläggare kunde inte annat än erkänna felen.

Jag känner djupt med Ulla-Lena. Jag har själv försökt mig på den historiska romanen och vet av egen erfarenhet hur lätt de envisa troll som heter Faktafel kan bita sig fast i en text när de väl har lyckats smyga sig in där, och hur lätt man missar felen eftersom man så småningom blir blind för sin egen text och läser det man ”vill” läsa. I mina egna böcker finns felaktigheter, detaljer som jag glömt att kontrollera eller missförstått. Det händer de flesta även om man gör sitt yttersta för att undvika det.

Oaktat felen – och de flesta är ändå petitesser som går att rätta till – är Marsipansoldatenju en mycket bra roman, vilket såväl Finlandiaprisets urvalsjury som nomineringsnämnden för Nordiska rådets litteraturpris lyckligtvis har förstått. Ulla-Lena Lundberg hanterar den traditionella realismens stilmedel beundransvärt säkert. Stämningarna från krigsåren återges med en närmast självklar autenticitet: just så här måste det ha varit, tänkte jag gång på gång medan jag sittande på hela ryggen (som hustrun ibland brukar beskriva min favoritställning vid avnjutandet av litteratur) i vardagsrumssoffan sträckläste Marsipansoldaten.

Det är ju också signifikativt att ingen av romanens kritiker tycks ha något att anföra mot själva gestaltningen. Man har helt och hållet hängt upp sig på faktafelen.
Det skulle man inte ha gjort om inte Marsipansoldaten handlat om just krigen.
Och om inte romanen hade varit skriven av en kvinna, född efter kriget.

Kritiken av Marsipansoldaten blir riktigt intressant när man försöker sätta in den i ett större sammanhang. Varför är det så viktigt att varje minsta detalj är korrekt i en skönlitterär skildring av Finlands krig 1939-45?
Svar: därför att Finlands krig är så viktiga för vår självbild.

Det kollektiva minnet är en sorts bärande vägg i varje nationsbygge. Begreppet ”kollektivt minne” kan härledas till den franske sociologen Maurice Halbwachs, som redan på 1920-talet studerade hur det förflutna går igen i nationens gemensamma minne, vad man kommer ihåg och vad man väljer att glömma. Enligt Halbwachs är det kollektiva minnet något helt annat än historisk kunskap som delas av en grupp människor. I vissa fall är det kollektiva minnet rent av antihistoriskt.

Historisk medvetenhet innebär att man verkligen förstår att en viss händelse har ägt rum i det förflutna. Historiska händelser är framsprungna ur omständigheter som är unika för just den tid när de äger rum, men som inte nödvändigtvis behöver gälla ett eller tio eller 100 år efteråt, ty historia är ju berättelsen om en dialektisk process, en ständigt fortgående förändring.

I det kollektiva minnet upphävs däremot enligt Halbwachs känslan av förflutenhet som utmärker den historiska medvetenheten. Tiden står liksom stilla och de händelser man väljer att komma ihåg på detta vis blir – liksom de förutsättningar som frambringat dem – i en viktig mening samtida: man uppfattar att historien upprepar sig, det som skedde 1939 kan alltså också ske nu.

Alla nationer har sina centrala kollektiva minnen. Den serbiska nationalismen är grundad på nederlaget vid Trastfälten i Kosovo år 1389: i dagens serbiska retorik är detta slag beviset på muslimernas eviga strävan att utplåna serberna. Polackerna glömmer inte delningarna av landet under 1700-talet. I Norge spökar fortfarande den tyska ockupationen under andra världskriget.

I vårt kollektiva minne dominerar alltså de tre krigen som Finland förde 1939-45. Som jag ville hävda i min förra krönika kommer inte heller vi som är födda långt efter krigen undan minnet av dem – åtminstone gäller det oss femtiotalister.

Att en skribent i landets största tidning besvärar sig med att gå genom historiska fakta i en roman, som dessutom är översatt från landets minoritetsspråk, är en signal om vilken betydelse kriget alltjämt tillmäts i det finländska kollektiva medvetandet. Ambitionen att fakta skall vara riktiga är förstås vällovlig. Skriver man historiska romaner vill man ha verklighetsbakgrunden så korrekt som möjligt. Ändå kan jag inte låta bli att förundras en smula över den energi som uppenbarligen lagts ned på granskningen av

Denna höst har vi fått uppleva någonting sällsynt: att en finlandssvensk roman väcker diskussion. Det har väl inte hänt sedan Henrik Tikkanens ”Adresstrilogi” fick ankdammen att skvalpa till för ett drygt kvartssekel sedan.

Boken som fått insändarskribenterna att vässa pennorna är naturligtvis Ulla-Lena Lundbergs krigsskildring Marsipansoldaten. En krigshistoriker tog sig orådet före att faktagranska romanen och publicerade i Helsingin Sanomat en lista på fel i texten, bland annat uppgiften att finska armén skulle ha uppgivit Viborg under vinterkriget (ryssarna marscherade in i staden först efter vapenstilleståndet). Även i Husis påtalades felaktigheter och rättelse fordrades, några skribenter gick så långt att de krävde indragning av upplagan och nytryck och att romaner som i fortsättningen behandlar kriget underkastas textgranskning av historiker och krigsveteraner.
Någon egentlig debatt kan man väl inte tala om. Författare och förläggare kunde inte annat än erkänna felen.

Jag känner djupt med Ulla-Lena. Jag har själv försökt mig på den historiska romanen och vet av egen erfarenhet hur lätt de envisa troll som heter Faktafel kan bita sig fast i en text när de väl har lyckats smyga sig in där, och hur lätt man missar felen eftersom man så småningom blir blind för sin egen text och läser det man ”vill” läsa. I mina egna böcker finns felaktigheter, detaljer som jag glömt att kontrollera eller missförstått. Det händer de flesta även om man gör sitt yttersta för att undvika det.

Oaktat felen – och de flesta är ändå petitesser som går att rätta till – är Marsipansoldatenju en mycket bra roman, vilket såväl Finlandiaprisets urvalsjury som nomineringsnämnden för Nordiska rådets litteraturpris lyckligtvis har förstått. Ulla-Lena Lundberg hanterar den traditionella realismens stilmedel beundransvärt säkert. Stämningarna från krigsåren återges med en närmast självklar autenticitet: just så här måste det ha varit, tänkte jag gång på gång medan jag sittande på hela ryggen (som hustrun ibland brukar beskriva min favoritställning vid avnjutandet av litteratur) i vardagsrumssoffan sträckläste Marsipansoldaten.

Det är ju också signifikativt att ingen av romanens kritiker tycks ha något att anföra mot själva gestaltningen. Man har helt och hållet hängt upp sig på faktafelen.
Det skulle man inte ha gjort om inte Marsipansoldaten handlat om just krigen.
Och om inte romanen hade varit skriven av en kvinna, född efter kriget.

Kritiken av Marsipansoldaten blir riktigt intressant när man försöker sätta in den i ett större sammanhang. Varför är det så viktigt att varje minsta detalj är korrekt i en skönlitterär skildring av Finlands krig 1939-45?
Svar: därför att Finlands krig är så viktiga för vår självbild.

Det kollektiva minnet är en sorts bärande vägg i varje nationsbygge. Begreppet ”kollektivt minne” kan härledas till den franske sociologen Maurice Halbwachs, som redan på 1920-talet studerade hur det förflutna går igen i nationens gemensamma minne, vad man kommer ihåg och vad man väljer att glömma. Enligt Halbwachs är det kollektiva minnet något helt annat än historisk kunskap som delas av en grupp människor. I vissa fall är det kollektiva minnet rent av antihistoriskt.

Historisk medvetenhet innebär att man verkligen förstår att en viss händelse har ägt rum i det förflutna. Historiska händelser är framsprungna ur omständigheter som är unika för just den tid när de äger rum, men som inte nödvändigtvis behöver gälla ett eller tio eller 100 år efteråt, ty historia är ju berättelsen om en dialektisk process, en ständigt fortgående förändring.

I det kollektiva minnet upphävs däremot enligt Halbwachs känslan av förflutenhet som utmärker den historiska medvetenheten. Tiden står liksom stilla och de händelser man väljer att komma ihåg på detta vis blir – liksom de förutsättningar som frambringat dem – i en viktig mening samtida: man uppfattar att historien upprepar sig, det som skedde 1939 kan alltså också ske nu.

Alla nationer har sina centrala kollektiva minnen. Den serbiska nationalismen är grundad på nederlaget vid Trastfälten i Kosovo år 1389: i dagens serbiska retorik är detta slag beviset på muslimernas eviga strävan att utplåna serberna. Polackerna glömmer inte delningarna av landet under 1700-talet. I Norge spökar fortfarande den tyska ockupationen under andra världskriget.

I vårt kollektiva minne dominerar alltså de tre krigen som Finland förde 1939-45. Som jag ville hävda i min förra krönika kommer inte heller vi som är födda långt efter krigen undan minnet av dem – åtminstone gäller det oss femtiotalister.

Att en skribent i landets största tidning besvärar sig med att gå genom historiska fakta i en roman, som dessutom är översatt från landets minoritetsspråk, är en signal om vilken betydelse kriget alltjämt tillmäts i det finländska kollektiva medvetandet. Ambitionen att fakta skall vara riktiga är förstås vällovlig. Skriver man historiska romaner vill man ha verklighetsbakgrunden så korrekt som möjligt. Ändå kan jag inte låta bli att förundras en smula över den energi som uppenbarligen lagts ned på granskningen av

Marsipansoldaten.

Jag tycker mig kunna ana ett slags behov av vakthållning. En sedan länge etablerad bild av Finlands krig existerar i vårt kollektiva medvetande. Den torde vara välkänd för oss alla: det lilla landet som med yttersta ansträngning och väldiga uppoffringar håller stånd mot en mångdubbelt starkare fiende. Denna berättelse är såväl heroisk som djupt tragisk och den saknar inte suggestionskraft. Mängden av ny krigslitteratur på bokhandelsdiskarna varje höst bär påtaglig vittnesbörd om att kriget alltjämt är levande i vårt medvetande. Ändå är det som om alla inte törs lita på att bilden av krigen står för sig själv. Då är det lätt att jaga faktafel i stället för att diskutera hur vårt kollektiva minne fungerar och vad vi försöker säga oss själva om historien.

Kanske håller vi på att bli en smula osäkra på relevansen av skeendet 1939-45? Vinterkriget, fortsättningskriget och kriget mot tyskarna i Lappland 1944-45 var en del av den katastrof som kallas Andra världskriget. Andra världskriget var unikt. Av allt döma tillhör storkrig mellan nationer det förgångna, även om krig tyvärr inte gör det. Historien upprepar sig inte. Det gör man klokt i att komma ihåg – till exempel när man läser vissa romaner, eller diskuterar Nato.