Ända sedan den på nytt vunna självständigheten i början av år 1990 har Litauen steg för steg närmat sig EU och NATO. Makthavaranas varierande politiska bakgrund tycks inte nämnvärt ha påverkat denna utveckling.

Som första land i Baltikum ordnade Litauen i medlet av maj en folkomröstning om EU-medlemskapet. Röstningsprocenten, som på förhand befarades stanna under lagstadgade 50 procent, steg slutligen till över 63 procent. ( Deltagandet var betydligt livligare än vid senaste president- och parlamentsvalen). 91 procent av dem som besökte valurnorna röstade för medlemskapet, vilket också var ett starkare ställningstagande för medlemskap än väntat.Men hur hamnade Litauen på tröskeln till EU-medlemskapet? Fastän konsensus rått om de stora linjedragningarna inom utrikes- och den ekonomiska politiken (medlemskap i EU och Nato, marknadsekonomi) har det existerat betydande skillnader mellan de olika presidenternas och regeringarnas politik.

Det genom fria val utsedda Högsta rådet, d.v.s. parlamentet, godkände deklarationen om återinförandet av självständigheten i mars 1990. Litauens verkliga statschef var parlamentets talman Vytautas Landsbergis (f.1932), som också var ordförande för den nationella frihetsrörelsen Sajudis. Landsbergis, som i det civila är professor i musikvetenskap, har en familjebakgrund som både på faderns och moderns sida långt sammanfaller med den nationella uppväckelsens historia. Under en svår period uppvisade Landsbergis civilkurage och kompromisslöshet inför den sovjetiska ockupationen. Han verkade aktivt för att skapa kontakter med väst för Litauen.

Efter självständigheten kunde han inte på grund av sin nationalistiska ideologi förhålla sig pragmatiskt till Ryssland och Polen, det tusen år gamla objektet för Litauens hatkärlek. å andra sidan lyckades man utan bekymmer nå ett avtal med Ryssland om att dra tillbaka de ryska trupperna, och Litauen blev den första baltiska staten som de ryska trupperna lämnade. Men den ryska armŽns transittrafik till Kaliningradregionen var ett stort problem för Landsbergis.

Även om Polen, där Solidaritet hade tagit makten i slutet av 1980-talet, kraftigt stödde Litauens självständighetssträvanden, svalnade relationerna mellan Vilnius och Warszawa snabbt. Till skillnad från den ryskspråkiga minoriteten (8-9 %), började den polskspråkiga befolkningen (7-8 %) i Vilnius och sydöstra Litauen kraftigt försvara sina rättigheter. Warszawa bestämde sig för att stöda den polskspråkiga minoritetens krav medan Landsbergis intog en arrogant attityd gentemot dem.

Landsbergis’ period blev kortvarig. Vid beredningen av Litauens nya grundlag favoriserade han ett presidentcentrerat system vars förebild var det auktoritära styrelseskicket mellan krigen. Majoriteten inom det politiska fältet och även folket som röstade om grundlagen valde dock parlamentarisk demokrati. Presidentens befogenheter motsvarar ungefär de som gäller i dagens Finland. I Litauen åtnjuter presidentinstitutionen fortfarande respekt bland folket i motsats till den övriga offentliga makten. Därför har en president, som utnyttjar sin ställning maximalt, goda möjligheter till inofficiell påverkan.

Framgångsrik utrikespolitik

I det direkta presidentvalet i slutet av 1992 led Landsbergis en brakförlust mot Algirdas Brazauskas, ledare för Litauens kommunistiska parti som under självständighetsprocessen kapade av banden till Moskva. Presidentvalet färgades av inrikespolitiska frågor: landsbygden hämnades på Landsbergis för Sajudis-regeringens nästan anarkistiska nedkörning av kollektivjordbruket som i Litauen kallas ”den andra förstörelsen av jordbruket” (tvångskollektiviseringarna i slutet av 40-talet var den första).Landsbergis har sedermera lett Fosterlandsförbundet (Litauens konservativa parti) som uppstod ur högern inom Sajudis. Partiet var ett maktparti inom högern ända tills sammanbrottet och det totala valnederlaget i slutet av 1990-talet.

Algirdas Brazauskas’ (f.1932) största meriter under presidentperioden är utrikespolitiska. I december 1995 presenterade han Litauens ansökan om EU-medlemskap. Under hans mandatperiod ingick man avtal med Ryssland om den problematiska transittrafiken till Kaliningrad. Även ekonomiska fördelar var på spel eftersom Kaliningrad snart blev en viktig marknad för Litauen.

Utvecklingen i relationerna till Polen var häpnadsväckande: Polen och Litauen ingick ett avtal om kompanjonskap, som omfattar gemensamma sammanträden för presidenter, regeringar och parlament samt en gemensam bataljon inom försvaret. I Washington blev Polen en god talesman för Litauens medlemskap i Nato, och tack vare Litauen fick Polen en ny roll som regional maktfaktor. De polskspråkiga i Litauen fick i sin tur rätt att skriva sitt namn på eget sätt (tidigare hade lagen krävt att de skulle använda litauiska former).

Brazauskas förbättrade Litauens internationella rykte genom att göra ett statsbesök till Israel, där han inför det judiska världssamfundet presenterade en ursäkt för Litauens medverkan i förintelsen. Brazauskas lämnade presidentämbetet på toppen av sin popularitet efter en femårsperiod men återvände till politiken som utomparlamentarisk premiärminister för den socialdemokratiska regeringen sommaren 2001.

år 1998 övertogs presidentämbetet av Valdas Adamkus (f.1926) som deltagit i valet som obunden kandidat. Han stöddes av Centerförbundet, ett språkrör för de urbana intellektuella. Som ung hade Adamkus deltagit i motståndet mot Sovjetunionen, flytt från landet med sin familj och gjort en full karriär inom miljöförvaltningen i sitt nya hemland USA. I Adamkus förenades den litauiska intellektuella traditionen med ett västerländskt rättsstatstänkande. Därför lät han bl.a. bli att stadfästa en lag om undersökning av kgb-misstänkta eftersom han ansåg den kränka rättssystemet och de medborgerliga rättigheterna.

Adamkus fortsatte på Brazauskas’ utrikespolitiska linje både ifråga om integrationen med väst och relationerna till Polen. På kort tid lyckades han uppnå en äldre statsmans auktoritet och även påverka dagspolitiken. På våren 1999 framförde presidenten en vädjan i tv som tvingade den konservativa premiärministern Gediminas Vagnorius, som misslyckats med att stävja inflationen, att avgå.

Populistisk retorik

Enligt alla odds borde Adamkus ha inlett sin andra mandatperiod i februari 2003. Han var den absoluta favoriten i presidentvalet som förrättas i två omgångar (i första omgången fick han 46 procent av rösterna) och tvåtredjedelar av litauerna höll honom som sin favoritpolitiker ännu två månader efter att han avgått från sitt ämbete.Men i andra omgången i januari fick Adamkus majoriteten av rösterna bara i de största städerna Vilnius och Kaunas. För det första föll röstningsprocenten p.g.a. Adamkus’ ”självklara” seger till 52. För det andra straffade de grupper och regioner som inte fått sin del av de senaste årens kraftiga ekonomiska uppsving de framgångsrika. (Under de senaste åren har den ekonomiska tillväxten i Litauen varit 4-5 procent och under första kvartalet i år rentav 9 procent. Men här finns tillväxtpotential eftersom bnp bara är 40 procent av genomsnittet inom EU).

Den nya presidenten Rolandas Paksas (f.1956) är konstflygare och ingenjör. Under sin politiska karriär som inleddes år 1998 har han varit två gånger borgmästare för Vilnius och två gånger kortvarig premiärminister, först som konservativ och sedan som liberal. år 2002 grundade han ett eget liberaldemokratiskt parti och det var som kandidat för detta parti han blev konkurrent till Adamkus (med 20 procent av rösterna i första omgången).

I sin populistiska kampanj lovade Paksas att personligen ställa sig i spetsen för jakten på brottslingar och korrumperade tjänstemän. Massmedierna har i sin tur utan avbrott grävt fram information om Paksas’ anhängare. Till dessa hör miljonären Juri Borisov, som gav en donation på 1,2 miljoner litas (348 000 euro) till valkassan. Alla är inte övertygade om att han bara gjorde det av ”sympati mellan flygare” vilket han påstod.

Borisov, som också är rysk medborgare, anses vara en skum affärsman. Konstigt nog utnämnde Paksas en av Borisovs affärskumpaner till sin säkerhetspolitiska rådgivare – han leder ett samföretag som äger en traktorfabrik i Vitryssland. Enligt många bedömningar anses Paksas vara en god president för ryska ekonomiska intressen.

Den utrikespolitiska grunden hotas dock inte av Paksas. Han har givit sitt kraftiga stöd åt sin föregångares och brazauskas-regeringens förbindelser gentemot Nato-medlemskap och USA:s Irakpolitik. Litauen sänder soldater till Iraks övervakningstrupper antingen med de polska eller danska enheterna.

Nato-medlemskapets popularitet sjönk inte med kriget i Irak. I slutet av april stödde fyra av fem litauer ett medlemskap i försvarspakten.

Inför EU-folkomröstningen reste Paksas runt i landet och vädjade till den nationella stoltheten: år 1990 hade litauerna som det första baltiska folket brutit sig loss ur sovjetimperiet. Nu hade Litauen en historisk chans att tjänstgöra som ett exempel beträffande EU för Estland, Latvien och Polen. Litauerna uppfyllde förväntningarna i högre grad än väntat – även om det antagligen var lika mycket oberoende av Paksas som tack vare honom.

Så länge som Brazauskas, den populäraste politikern efter Adamkus, fortsätter som premiärminister har Paksas väldigt lite manövreringsutrymme. Men en viss oro skönjer man beträffande nästa års parlamentsval, där liberaldemokraterna kan dra nytta av Paksas’ presidentskap. Brzauskas’ regering har varit effektiv i skötseln av landets ekonomi och bl.a. genomdrivit en skattereform (inklusive en övergång till progressiv beskattning). Men de traditionella anhängarna av vänstern har inte haft någon omedelbar nytta av detta. I en situation som präglas av politisk apati kan det finnas plats för liberaldemokraterna, ett affärsmannaparti som utnyttjar populistisk retorik.

 

Aulis Kallio

 

Lämna en kommentar