Återintåget i Washington

skedde år 1995 sedan republikanerna tagit kontrollen över representanthuset. Jack Abramoff etablerade sig nu med den gamle vapenbrodern Grover Norquists hjälp som republikansk lobbare i huvudstaden. Norquist var en av ”den republikanska revolutionens” intellektuella arkitekter och en inspiratör för dess ledare Newt Ginrich. Snart mötte han också Tom DeLay, som arbetade upp sig i representanthusets republikanska grupp. Enligt en av DeLays dåtida medhjälpare träffades de på en tillställning på Capitol Hill. DeLays dåvarande stabschef Edwin A. Buckham sade till sin chef: ”Vi behöver verkligen samarbeta med Abramoff: han kommer att vara en viktig lobbare och penninganskaffare”. Detta enligt Susan Schmidt och James Grimaldi i Washington Post.

Så blev det, stora pengar, politiskt inflytande och medarbetare flöt mellan de båda männen under de följande tio åren.

 

Norra Marianerna

 

blev Jack Abramoffs första stora kund och ett exempel på hur samarbetet mellan honom och DeLay löpte. Det amerikanska protektoratet i Stilla havet nära Guam behövde någon som förde ögruppens sak i Washington. Jacks far Frank var en av de högsta cheferna för kontokortsföretaget Diners Club, men han hade också en gång undersökt möjligheterna att upprätta ett casino på huvudön Saipan. Han introducerade sin son bland ledarna där och snart körde samarbetet i gång.

Marianerna var ett praktexempel på tidig globalisering. Eftersom ögruppens status varit oklar och reglerades först under 1970- och 80-talen kunde ledarna i huvudstaden Saipan uppnå en situation där området utåt blev en del av USA, och invånarna amerikanska medborgare, men federala bestämmelser mestadels inte gällde. Immigration, lönefrågor och arbetarskydd kunde avgöras lokalt.

Texasjournalisterna Lou Dubose och Jan Reid har i ett kapitel i sin bok The Hammer: Tom DeLay: God, Money and the Rise of the Republican Congress beskrivit följderna av detta beslut, som av de lokala makthavarna utnyttjades till fullo. Den rikaste och mäktigaste mannen på Norra Marianerna varWillie Tan, chef för Tan Holdings Corporation, som grundats av hans pappa i Hongkong. Bolaget ägde Saipans största textilfabriker, flera hotell, en bank, resebyråer, glassbarer och den viktigaste tidningen Saipan Tribune. Tan och andra kapitalister, huvudsakligen kineser till nationaliteten om dock inte till medborgarskapet, insåg att de kunde skapa en textilindustri som skyddades av USA:s handelspolitik, men inte berördes av dess reglering av arbetslivet.

Dessa driftiga personer i Hongkong, på Taiwan och i Sydkorea hade många kolleger som investerat i Kina, men textilexporten därifrån till USA begränsades av kvoter. Mellan Marianerna och USA fanns däremot ingen tullgräns, inga kvoter. Kapitalet bakom fabrikerna var (utlands)kinesiskt, de drevs till stor del som i Kina, t.o.m. tyget var kinesiskt.

 

Lämpliga arbetare

 

var allt som behövdes. Den lokala befolkningen räckte inte till och ansågs dessutom inte passa för uppgiften. Så industrierna avtalade med rekryteringsgrupper som reste omkring på den kinesiska landsbygden, på Filippinerna, i Thailand och Bangladesh, i Sri Lanka o.s.v. Att arbeta i vad som nominellt var USA lockade naturligtvis, så rekryterarna kunde uppställa hårda villkor. De nya arbetarna tvingades vanligen betala 5000–7000 dollar för ett ettårskontrakt. I deras förhållanden var det en förmögenhet, så en del fick skrapa ihop summan i släkten och i trakten. Andra tvingades gå via lånehajar som hade avtal med rekryterarna.

De flesta som kom hade ingen uppfattning om var de hamnat. Bangladeshier hade fått höra, och trodde på det, att man kunde ta tåget från Saipan till Los Angeles. Huvuddelen av immigranterna var kvinnor, många av dem mödrar till små barn. De placerades i baracker i taggtrådsomgärdade läger i djungeln, upp till tio i ett litet rum, med primitiva sanitetsförhållanden. En dag i veckan släpptes de ut ur lägret av en beväpnad vakt.

Det fanns omkring 30 fabriker. De unga kvinnorna arbetade upp till 70 timmar i veckan utan någon övertidsersättning. När det var bråttom kunde de få jobba klockan runt i två–tre dygn. En tid var timlönen 3,05 dollar, när den federala minimilönen var 5,14 dollar. Men från lönen drog arbetsgivaren av kostnader för mat och logi och dessutom skulle ofta kostnaderna för kontraktet avbetalas. Så förhållandena påmindre nog om slavarbete. Också sexhandeln florerade – de koreanska och japanska turisterna på öarna var intresserade av alla slags tjänster.

Med sådana villkor klarade sig textilindustrin på Marianerna bra i konkurrensen med fabrikerna på fastlandet och till de märken som utnyttjade detta hörde Gap, Tommy Hilfiger, Ralph Laureen och kedjorna Wal-Mart (naturligtvis) och Sears.

 

I Washington

 

ansåg t.o.m. Ronald Reagans administration att detta var problematiskt. Inrikesdepartementet uttryckte år 1986 sin oro över att den ursprungliga mikronesiska befolkningens kultur, ekonomi och rättssystem utsattes för ett så stort tryck genom massinflyttningen av utländska arbetare och föreslog begränsningar för invandringen så att öarna inte skulle förvandlas till en industriell slum. Några begränsningar infördes dock inte och under fem år på 1990-talet växte befolkningen med 36 procent, till 58 000. Mikronesierna var nu i minoritet och arbetslösheten bland dem var hög.

År 1992 stämde arbetsdepartementet fem textilfabriker ägda av Willie Tan och de dömdes att betala 9 miljoner dollar i ersättning till 1 200 anställda som låsts in på arbetsplatser och i baracker och tvingats arbeta 84 timmar i veckan utan övertidsersättning. I representanthusets utskott för resurser, som bl.a. har översynen över territorierna, började man undersöka behandlingen av arbetarna på Marianerna.

I medlet av år 1997 skrev president Bill Clinton till guvernör Froilan Tenorio och förklarade att vissa fenomen på arbetsmarknaden på öarna ”inte stämmer överens med vårt lands värden” och föreslog att den federala arbetslagstiftningen skulle utsträckas till öarna. Detta fick ledarna på Marianerna att inleda en storoffensiv för att påverka beslutsfattarna i Washington. Gensvaret bland högerrepublikanerna var starkt, de såg Marianerna som en modell. Abframoff fungerade som en smärre resebyrå. Enbart 1997 fick skattebetalarna på Marianerna stå för 88 veckolånga resor à 5 500 dollar – det rörde sig om kongressledamöter, deras familjemedlemmar och politiska assistenter. De kom för att spela golf, leva strandliv och föra politiska samtal.

Kronan på verket kom när Tom DeLay, republikanernas inpiskare i representanthuset, kom för att fira nyåret 1998 tillsammans med hustru, dotter och tre medarbetare. I ett tal vid en middag han gav för ”Mogulen” Tan berättade han om de tidigare kontakter han haft, om hur Mogulen talat om den konservativa politik man förde på öarna, hur guvernören berättat om planerna på platt skatt, hur två tjänstemän från Marianerna som han spelat golf med i Houston tagit upp ”Clintonadministrationens försök att döda välståndet på öarna”. ”När Jack Abramoff, en av mina närmaste och dyraste vänner och er mycket utmärkta representant i Washington, inbjöd mig till öarna ville jag med egna ögon se succén för den fria marknaden på Marianerna, de framsteg ni gjort och de reformer ni genomfört. Trots att jag bara varit här ett dygn har jag bevittnat Marianernas ekonomiska succé.” Han uppmanade de marianska ledarna att stå på sig mot facket och den radikala vänstern. ”Stå fast, stå emot det onda.”

Och DeLay ville faktiskt göra Marianerna till en modell för USA. Landet borde upprätta en program för ”gästarbetare” som  innebar att bolag skulle få importera mexikanska arbetare och betala så mycket i lön till dem som marknaden medgav. Han såg Marianerna som ett laboratorium för kapitalismen. Han tillät ingen debatt om frågan i representanthuset, däremot blev det diskussion i senaten.  Kritiken fick Abramoff att jämföra industrimännen på Marianerna med de oskyldiga mänskor som också föll offer när nazistledarna straffades i Nürnberg och förklarade att konservativa ”i denna strid ser ett mikrokosmos av den stora striden” som handlar om att utveckla en ekonomi utan statlig inblandning.

 

Enron var dock starkare

 

än Willie Tan i Tom DeLays hjärta, skulle det till slut visa sig. Han är vald från Sugar Land, ett distrikt just utanför energijättens hemort Houston och representerar också samma värden som den. Han hade också i kongressen varit en av de främsta förkämparna för den avreglering av el- och andra marknader som Enron utnyttjade för sin uppgång och som sedan blev koncernens fall.

På Marianerna hade utbyggnaden av textilindustrin lett till elbrist och återkommande elavbrott och i slutet av 1990-talet började man planera ett nytt 80 megawatts kraftverk. Tan Holdings tog för givet att koncernen skulle få ta hand om den största investeringen någonsin på öarna. Men DeLay, ”kongressmannen från Enron”, hade sina lojaliteter på närmare håll och krävde att Texasbolaget skulle få uppdraget. För att inte förlora sin mäktiga beskyddare gav Marianernas elbolag efter och valde Enron. Men bolaget kollapsade några månader senare och hela kraftverksprojektet förföll.

 

Efter valet av Bush

 

säkrade Norquist en plats för Abramoff i övergångsteamet för inrikesdepartementet (dessa team förhandlade om besättandet av politiskt viktiga poster i den nya administrationen), han blev bl.a. vän med biträdande inrikesministern Steven Giles, som han internt betecknade som ”vår man”. Och han lyckades lite senare placera Patrick Pizzella, som i fyra år jobbat under honom som lobbare för Marianerna, på en av arbetsdepartementets ledande poster – vilket verkligen var att välja bocken till örtagårdsmästare.

Abramoff jobbade hårt, och lät också sina medarbetare göra det.

– Han anställde en hop vita irländska katolska killar ur medelklassen som ville överträffa sina föräldrars förväntningar, säger till Schmidt och Grimaldi en av de unga lobbarna som själv motsvarade beskrivningen.

– Han  drev hela tiden på, han krävde. Han kunde säga: ”Vi är en familj, vi arbetar 24 timmar i dygnet. Vi vinner.”

Han hade också fantasi när det gällde att finna nya klienter med betydande ekonomiska resurser (för detta var ju inget välgörenhetsarbete). Schmidt och Grimaldi berättar om en episod när Pakistans premiärminister Benazir Bhutto kom till Washington 1995 för att försöka få tillbaka de 600 miljoner dollar som regeringen i Islamabad betalat för 28 F-16-plan. Leveransen hade blockerats av USA:s regering i protest mot Pakistans kärnprogram. Bhuttos lobbyister i Washington satt i Pakistans ambassad och diskuterade hennes framgångsrika möte med Clinton när en man som ingen kände kom in och satte sig utan att säga något. När amerikanerna frågade vem han var vägrade han till en början att säga det. Till slut sade han i alla fall att han var Jack Abramoff och det framgick att han rest till Islamabad och sålt sina tjänster till Pakistans armé utan Bhuttos kännedom.

Hans stora kap var dock de indianstammar som fått lov att bedriva casinoverksamhet.