Gerd Söderholm deltog i ett seminarium om avveckling i atomstaden Sosnovyj Bor i november 2005, där hon förvånades av den fria debatten miljöaktivisterna förde med representanter för staden, industrin och facket. Själva avvecklingen bjöd däremot inte på någon glad överraskning.

Det blir inget reportage utan foton, så Oleg Bodrov kör oss snabbt i den skumma novemberdagningen sista morgonen i Sosnovyj Bor till havet som jag måste se för att få det riktiga perspektivet på staden. Med den nylånade digitalkameran fotograferar vi i hast det glimmande kärnkraftverket på några kilometers håll över Koporskajaviken. En grå dimma stiger upp ur vattnet.

– Spillvärme från kylvattnet, kommenterar Oleg. Vattenångan fyller viken som en dimbank.

Sedan körs vi brådskande till järnvägsstationen för att ta tåget till S:t Petersburg. Järnvägsstationen, en glashal perrong med tak men utan väggar passar illa i en stad med 80 000 invånare. Den kontrasterar mot det eleganta nybyggda utbildningscentret för indiska ubåtsofficerare som vi passerar på vägen. Där skall hundratals indier utbildas. Sosnovyj Bor är inte vilken stad som helst, utan en statlig angelägenhet som till 70 procent finansieras med statliga medel. Den är på nytt stängd, i tradition med det sovjetiska bruket att förbjuda fritt tillträde till atomcentra.

Men Sosnovyj Bor, 80 km väster om S:t Petersburg, är en ny stad, inte stalintida. Den är bara drygt 30 år gammal, byggd i ett litet fiskeläge vid en naturskön havsvik. De flesta Sosnovyj Bor-bor är därför
inflyttade och betjänar kärnkraftsindustrin direkt som arbetskraft och indirekt i serviceyrken. Någon gamlastanprägel går inte att upptäcka på två dagar. Mitt i stan går vägar genom barrträdsparker och fula höghuskaserner sticker upp ur barr- och lövträdsskogar. Ett nybyggt snyggt hotell tornar i centrum, stadens första och enda
hotell.

Temat för seminariet i Sosnovyj Bor den 18–19 november 2005 var ”Sociala, miljömässiga och ekonomiska aspekter vid avveckling av kärnkraftsenheter – europeiska
erfarenheter”.

Med blandade känslor beredde sig Anna-Liisa Mattsoff, aktivist i folkrörelsen Edelleen ei ydinvoimaa, och undertecknad som är aktiv i rörelsen Kvinnor mot kärnkraft, att delta. Alla möjliga hinder stod i vägen, ett utgånget pass, knappt om tid, visumtvång,
osäkerhet, rädsla m.m. som jag försökte klamra mig fast vid. Med där den enas envishet tröt satte den andras in och med tveklös uppbackning i hemlandet och i det östra grannlandet överkom vi svårigheterna den ena efter den andra.

Ingen av oss ville resa ensam
vilket var klokt, för redan på konsulatet i Helsingfors undgick vi att kastas ut bara tack vare bådas samstämmiga sisu – upplevelsen lossade inga fördomar hos mig.

 

BÄST-FÖRE-DATUM

På seminariet gick det annorlunda till. Vi var välkomna, allt tvivel på det berättigade i vår resa försvann snabbt. Seminariet leddes av den i Finland kända fysikern och
miljökämpen Oleg Bodrov, den första som i mitt medvetande började tala om hotet mot Östersjöregionens 80 miljoner människor från Leningradkärnkraftverket (Leningrad Nuclear Power Plant – LNPP) i Sosnovyj Bor och 28 andra kärnkraftverk kring Östersjön. Seminariet var ett expertseminarium med några tiotal deltagare. Vår status kan betecknas som observatörens. För Kjersti Album från Norges
Naturvern och oss båda ordnades simultantolkning till engelska
under hela seminariet. Tolken
Tatiana Talalaeva tolkade oförtröttligt det späckade programmet för oss under två dagar.

Enligt miljöorganisationerna i Ryssland och Naturvernförbundet i Norge skall en reaktor inte drivas utöver planerad livstid. De första generationens reaktorer som används vid Kola NPP och Leningrad NPP är farliga och bör stängas så snart som möjligt.

Det är fel att utnyttja överlopps elektrisk kapacitet och att med ett billigt pris skapa ökad efterfrågan och bygga en ny elkabel från LNPP till Finland.

Hjälpen från Finland till Ryssland och särskilt till staden Sosnovyj Bor borde kanaliseras för att skapa nya företag utan anknytning till atomindustrin och för avveckling av de gamla reaktorerna utan att dessa ersätts med nya kärnkraftverk, föreslog Oleg Bodrov som inledde seminariet. Den ekologiska balansen är så störd i området att en fortsatt export av kärnkraftsel till Sverige och Finland från Sosnovyj Bor bara leder till ytterligare miljöförstörelse. Hela nordvästra Ryssland använder energi från Sosnovyj Bor utan att befolkningen är inblandad i beslutsfattandet på något sätt. I Ryssland kan konsumenten inte styra utbudet genom att betala sin elräkning till ett företag som producerar förnybar energi.

– En marknad för förnybara energikällor och en effektivering av energianvändningen är vad som behövs, men varje aktivitet kretsar kring kärnkraften nu, påpekade han.

– Finland skall sluta importera kärnkraftsel från Ryssland. När man köper el motiverar man driften av gamla atomkraftverk. Ett nytt kärnkraftverk är kanske säkrare men inte säkert nog. Man kan inte lösa ett problem genom att skapa ett nytt. Ju flera reaktorer, desto större chans för en olycka, svarade Kjersti Album när jag frågade henne direkt.

Kjersti Album är sociolog och arbetar för Norges Naturvern med Ryssland som huvudarbetsfält. Kjersti Album och Norges Naturvern har för en finländare imponerande kunskaper om förhållandena i Ryssland. Hon representerar Antikärnkraftsnorge på bred bas eftersom både regeringen, Stortinget och befolkningens majoritet i Norge motsätter sig kärnkraft.

Det norsk-ryska miljösamarbetet stöds finansiellt av norska utrikesdepartementet. Vi betalade aldrig för vårt hotell i Sosnovyj Bor där vi flott installerades i splitternya rum. Hotellet, Sosnovyj Bor Hotel, var nyöppnat sedan en vecka. Norge betalade! På en punkt instämmer jag i ”finlandiseringsargumentet”. Det är vår egen kärnkraftsindustri som frivilligt uppbackad av västländer ”finlandiserar” oss.

 

BRIST PÅ GRÖN EL

Det finns i Sosnovyj Bor ett stort behov av oberoende ekonomiska resurser och insatser för ny företagsverksamhet som inte betjänar kärnkraftsindustrin.

Det behövs fondmedel, planering och tekniska insatser för avveckling av första generationens reaktorer både på Kolahalvön och vid LNPP-kärnkraftverket i Sosnovyj Bor, utan att nya kärnkraftverk byggs i stället.

Det behöver skapas ett utbud av förnybar energi, möjlighet att köpa sådan och betala elräkningen till det gröna företaget. För närvarande får grön el – om sådan finns – inte kopplas till kraftledningsnätet i Ryssland. En marknad för grön el i Ryssland måste skapas och gynnas.

I stället för att skapa ny efterfrågan på kärnkraftselektricitet som det finns ett överskott på i nordvästra Ryssland bör samhällena satsa på energibesparing.

Den här framtidssynen omfattas av de ryska miljöorganisationerna, bland dem Green World, och av Norges Naturvernforbund, som samarbetar kring miljöfrågor av det här slaget.

En motsatt utveckling är emellertid i gång. Man håller på att ändra regional traditionell uppvärmning till eluppvärmning i Murmanskregionen. Den omfattande kraftproduktionen och elexporten gynnas bl.a. för att man vill bygga en aluminiumfabrik som drar nytta av den ”billiga” elenergin.

Nettoexporten av energi över Viborg från Ryssland till Finland är 6–7 terawattimmar (TWh) per år – Finland använde år 2004 86,8 TWh el (1 Twh = en miljard kWh). Undervattenskablar, en förutsättning för ökad elimport från Ryssland, planeras under Finska viken och under Bottenhavet. Tyska Siemens uppges vara inblandad i det baltiska kabelprojektet som skall underlätta överföringen av ännu mera rysk kärnkraftsel till väst. Människorna i nordvästra Ryssland är inte betjänta av det här scenariot på lång sikt. Elimporten från Ryssland till Finland och Sverige förlänger det totala kärnkraftsberoendet i regionen. Ryska staten är intresserad av elexporten, den ger vinst och direkt utländsk valuta.

 

SISTE MAN LÅSER

I avvecklingens första fas stoppas elproduktionen. I den andra fasen nedmonteras reaktorn, vilket är mycket dyrt. När kärnkraftverket har tagits ur drift och stängts kan det inte på långa tider lämnas åt sitt öde. Bränslet måste tas ur reaktorn och transporteras till ett slutlager, det övriga radioaktiva materialet nedmonteras, transporteras i mån av möjlighet bort och isoleras för alltid. Byggnaden blir kvar eller rivs, platsen återställs för annat bruk och avgiftas. Eller så sker detta inte. Ingen vet exakt, för inget stort kommersiellt kärnkraftverk har ännu fullständigt avvecklats.

Processen är synnerligen kostnadskrävande, det kan kosta 30 procent av själva byggkostnaderna, men kostnadsberäkningarna för dylik verksamhet har visat sig mer än vanskliga. Avvecklingen är farlig för miljön – och för människorna som arbetar med den eller bor i trakten och vid transportvägarna eller utsätts för radioaktiva ämnen som hamnat i vattnet och luften – särskilt om den sker snabbt.

Denna mycket långsiktiga avvecklingsprocess kallas ”dekommissionering” på norska och danska efter engelskans decommissioning. Svenskans ”avveckling” får duga tills vidare, trots att det inte helt täcker begreppet.

Hur långvarig processen blir är en helt öppen fråga. Allt beror på hur mycket som satsas på säkerheten, vems perspektiv som får råda. Det blir avsevärda skillnader i kostnaderna om hänsyn tas till allmänhetens hälso- och andra intressen, då det blir dyrare, eller om tillståndshavaren kärnkraftsbolaget ges rätt att avvika från orten. I värsta fall blir kraftverksruinen ingens egendom och inte ens övervakad av strålskyddsmyndigheterna. Det långa tidsprespektivet – tiotals, hundratals, tusen eller miljoner år – blandar bort begreppen och också ansvarstagandet.

En tidigare vinstgenererande enhet blir plötsligt en kostnadsbörda utan avkastning.

Mest erfarenhet av avveckling finns i USA. Också Ryssland har erfarenheter av detta och länderna med gamla kärnkraftverk i Europa och Asien, t.ex. Sverige, Frankrike och Japan har avveckling på agendan. Lovisa I och II och Olkiluoto I och II skall avvecklas någon gång. Det är oundvikligt.

 

RISKERNA BARA ÖKAR

Om en kärnreaktor stängs medför det betydligt minskade risker för allmänhetens hälsa och säkerhet och för miljön. Miljöorganisationerna hävdar att det är förkastligt att förlänga reaktorernas livstid och att vi måste kämpa för att de stängs så tidigt som möjligt.

Radioaktiviteten ökar för varje år ett kärnkraftverk är i drift. Effekthöjningar i gamla kärnkraftverk som gjorts i Lovisa och planeras i Ringhals i Sverige för att det är politiskt enklare än att bygga nytt, ökar också miljöförstörelsen och riskerna. Belastningen på elsystemen ökar, avställningsmarginalen minskar. Säkerhetssystemet utsätts för större påfrestningar. Förbrukningen av klyvbart material U-235 och av kemiska produkter ökar. Värmetillförseln till havet och luften ökar, avfallet kommer att innehålla mer radioaktiva ämnen, utsläppen av radioaktiva ämnen ökar.

Vem talar om detta?

Miljöorganisationerna gör det. Atomlobbyisterna försöker upprätthålla framtidstron och en positiv bild av kärnkraften. Nya kärnkraftverk ger sken av en sund framtid för branschen, och kompetensutveckling så att ungdomen inte deserterar. Sysselsättningen gynnas, säger de, men det är främst i den egna branschen. Deras överskuggande mål är vinsterna av ett elmonopol. Det är dålig reklam för branschen att tala om avveckling.

Vad leder denna hållning till?

Att avvecklingen skjuts upp, i slutändan till kommande generationer vars uppgift det blir att ta hand om ruinen, avfallet och alla tillhörande problem.

 

FÖRVÅNANDE FRI DEBATT

Ju längre tiden led, desto konstigare reaktioner observerade jag hos mig själv. Vid resor i obekanta områden händer det sig att fördomar rinner av en rent bokstavligt och så snabbt att man t.o.m. blir fysiskt överrumplad. Det är ett faktum att finländare, inklusive jag själv, har berg av fördomar när det gäller Ryssland. Låt mig förklara:

För det första var ämnet – ”decommissioning” – obekant till innehållet. Det var en orsak till tveksamheten som jag hyste i början. För det andra var jag positivt ”chockerad” över allt som behandlades fritt i ett stort stadshus mitt i Sosnovyj Bor med stadens myndigheter, fack, industrirepresentanter och miljöexperter från S:t Petersburg och Moskva närvarande. Är debatten friare i Ryssland än i Finland? Frågan är inte ironisk. Dessutom var kvaliteten hög utan någon brist på kvantitet. Det är ett faktum att miljöorganisationer arbetar under knappa förhållanden. Därför är deras möten späckade med innehåll. Det kan bli överväldigande, som längden på den här artikeln som inte riktigt tar slut än – en fortsättning finns på Ny Tids hemsida.

Förträffliga hemsidor, som Norges Naturvernforbund i samarbete med Green World i Sosnovyj Bor och EcoCentret Gaia på Kola ansvarar för, kan läsas på adresserna www.naturvern.no/russia och www.decomatom.org.ru/eng/about/index.htm

text&foto