Under seminariet ”Nya pjäser – nya världar” ventilerades berättelsernas mångfald genom ett nyligen startat projekt med samma namn.

– Vi frågade oss vem det är som kan skriva de nya berättelserna, säger Dritëro Kasapi, konstnärlig ledare för Gottsunda Dans & Teater. För att finna dem har vi nu startat en bred rekryteringsprocess. Vi annonserar aktivt i bl.a. tidskriften Gringo, i tidningar på olika minoritetsspråk, men också på internet. Förhoppningsvis får vi in bidrag av människor som har något slags konstnärlig bakgrund. De som skrivit de utvalda bidragen ska sedan paras ihop med mentorer som kan hjälpa till att gestalta berättelserna sceniskt.

Enligt Tomas Bokstad från den fria produktionsgruppen Intercult är en del av projektet att förändra den kompetens som ska bestämma vad som är bra. De som är med, och deras bedömningskriterier, ska också förändras i processen.

Alla är inte ense om hur mycket man är beredd att förändras, och var man drar gränsen för vad som är teater. Måns Lagerlöf från Ung Scen/Öst påpekar att han driver en teater, inte en musikfestival, och att han inte kan byta ut personalen på grund av projektet. Dritëro Kasapi är å sin sida beredd att gå längre i omdefinierandet av teaterbegreppet.

– ”Ren” teater är ju inte alltid det som attraherar denna nya publik mest. Jag vill gärna ha med nya språk, hip hop, spoken word…

Det är nästan en komisk syn – teatercheferna på rad, unisont törstande efter de nyaberättelserna och de nya perspektiven i det nya Sverige. Fort går det inflation i ordet. Menar vi samma sak när vi talar om dessa ”nya berättelser” eller ”det nya Sverige/Finland”? Eller blir just det den största risken? Osökt bildas vissa mönster för motberättelserna, och snart blir de mönstren mer inskränkta än utgångspunkten.

Jag slank själv in på skolföreställningen Svennebygränd på Gottsundateatern tillsammans med ett antal lokala högstadieklasser. Vad ska man säga? Blir de ”de nya berättelserna” nya bara för att dekoren efterliknar betong och skådespelarna säger ”keff” och ”guss”? Eleverna verkar inte heller veta vad de ska tänka. Många skrattar nervöst och skruvar sig i stolarna när trovärdigheten spricker. Börjar inte detta vara en stereotyp för annorlundaskapet?

Måns Lagerlöf från Ung Scen/Öst påpekar mycket riktigt att pjäsen de väntar på i projektet lika gärna kan komma från ”en 55-årig polsk akademiker”. Snart får vi se. I januari hade projektet fått in 270 bidrag.

Finlands återfödelse

I hur hög grad gäller den här svenska diskussionen oss då? I Finland bor det ju inte lika många personer vars berättelser börjat någon annanstans, med annan dramaturgi. Häromdagen undrade någon om inte metoderna och teorierna anlänt till Finland långt före några invandrare landstigit – om inte svaren ges långt innan någon ställt frågorna. Men ”polyfoni” är ju trots allt mycket mer än etnicitet. Polyfoni innebär att många slags olikhet släpps fram, och på det sättet borde vi törsta lika mycket efter förändring som på andra sidan viken.

Många gånger under Tune In hör man panellister påpeka att berättelserna på teaterscenerna inte ”speglar” den svenska befolkningens verklighet. Chris Torch som är konstnärlig ledare för Intercult citerar Bertold Brecht, och påpekar att konsten inte bara ska vara en spegel som reflekterar samhället, utan en hammare som förändrar det.

Kulturlivet vill förändring, vill vara nydanande, men fortfarande står ”kulturarvet” i singularis trots att både etniciteter, sexualiteter och identiteter står i pluralis. Rasoul Nejadmehr, mångkulturkonsulent i Västra Götaland, är ändå hoppfull.

– Här måste vi se till att skapa möjligheter för flera röster att träda fram, ett flerstämmigt samhälle. Vi ska ha fungerande offentliga rum, offentliga scener där alla känner sig delaktiga, det ska vara mingel och mötesplats. Vi måste minnas att nationer bär på oavslutade berättelser.

Är Sorsastaja på Finlands nationalscen då ”den nya berättelsen” i ”det nya Finland”?Umayya Abu-Hanna jämför i sin kolumn i Helsingin Sanomat (29.3) pjäsens identitetsskapande funktion med Aleksis Kivis roman: ”Sju bröder gav röst åt 1800-talets finskhet. Sorsastaja gör detsamma år 2006. Finland har fötts, åter en gång. I Villes bastu. Gratulerar.”

I Finland är det inte alls självklart att en berättelse som Sorsastaja ska få plats på nationalscenen. Pirkko Saisio hade redan planerat hur hon skulle tacka nej när skådespelarna frågade henne om hjälp med sitt pjäsprojekt. Ingen skriande beställning fanns på just detta slags pjäs. Kanske en del av det verkligt unika med Sorsastaja är att den föddes helt på skådespelarnas eget initiativ. Naivt eller inte, jag kan inte låta bli att känna lite anarkistisk stolthet över att Andjägar-teamet tagit sig upp på nationalscenen långt innan det finska teateretablissemanget hunnit varsebli någon törst.