Ernst Mecke.
Det som Mariella Lindén (ML) skrev i Ny Tid 14/06 om Den naturliga platsen lämnade mig otillfredsställd och rätt ledsen: följande en utbredd vana bland ”kulturpersoner” lade hon skulden för världens bedrövliga tillstånd på ”det teknokratiska samhället” med dess ”teknokratiska plastspråk” och bjöd oss att drömma om en värld där ”teknologin inte eroderar det skapande medvetandet”. Som biolog med smak och uppskattning för goda (även tekniska) lösningar är jag av en helt annan åsikt än ML.
Teknologin har gett oss möjligheten att leva längre, behagligare och miljövänligare liv, men är i sig självt inte en person med åsikter om hur vi skall bruka den. Åsikter formuleras av mänskor. Medlemmar av primatsläktet med allmänna primatböjelser, så som tro på status och rangordning, underkastelse inför högt rangordnades (och deras tjänares) omdöme, samt en tro på individer som kan hänvisas till en ”självklar” men inte speciellt långt uttänkt logik.
Därmed brukar jag lägga huvudskulden för världens problem på (a) ekonomerna (som vid varje givet tillfälle är villiga att med en fickräknare demonstrera hur man gör ”en ännu bättre affär” = lockelsen till ”självklar logik”). Och (b) på utövarna av juridiska yrken, speciellt domare (som tenderar att placera rätten att äga framom mänskliga rättigheter). Av domare väntar man sig ju klara beslut och de känner att svepande mänskorättsdeklarationer inte är så användbara därtill – i motsats till juridiska traditioner, tidigare beslut av (helst högre) domstolar och uträkningar av ekonomer (som hjälpsamt formulerar klart specificerade fordringar).
Slutligen försök förstå att detta att placera ekonomer och utövare av juridiska yrken i samma kategori som vetenskapsmän och ingenjörer, utan tvivel är en grav förolämpning mot de senare som påvisar lösningar, medan det är de förra som föreslår, tillåter och försvarar missbruket.
Skribenten är freudarxist
Ernst Mecke
