På torsdagen var önskemålen trevande. Det var mycket ”vill du vara snäll och…” och ”om du ändå stiger upp kan du…”. Och jag knäppte på radion, hämtade vatten och filtar, puffade kuddar och kokade te. På måndagen, fjärde dagen maken var sjuk, hade han liksom vant sig. Det var inte så mycket ”snälla” längre, utan mer effektivitet kunde märkas i önskemålen. Jag antar att det är mänskligt att vänja sig vid att någon annan gör jobbet.

Och mina tankar går till de professionella hjälparna, Florence Nightingale och Moder Teresa och dylika, och jag tänker att de säkert fick ut mycket av att bli Hjälparen, med just stort H. Att det är en trevlig identitet, mycket mer konstruktiv än många andra identiteter. Sen tänker jag på alla äldre tanter som knogar på med sjuk man i sitt hem, de så kallade anhöriga. Och att det kanske inte är en lika odiskutabelt trevlig identitet att fastna i.

Det bor en sådan tant i trappuppgången mittemot. Varje förmiddag ser jag från mitt arbetsrum hur hon, mager och liten, rullar ut sin stora, bastanta man i rullstol på promenad. Av någon anledning tänker jag mig att hon varje dag kokar traditionell husmanskost åt honom, rotmos, ärtsoppa och andra långkok, och att hon lite håglöst löser Allers korsord medan han tar sin eftermiddagstupplur.

Hennes identitet är uppslukad av hans. För det var vad som hände också mig, om än bara för några dagar. Visst förmådde jag hålla hushållet i gång och maken med varm vinbärssaft. Jag kunde överse med dammet jag slutligen vadade omkring i och tvätthögen som rasade in i duschkabinen. Jag var duktig så in i norden.

Men jag är inte helt övertygad om att jag fick något för den duktigheten. Jo jo, det är klart man ställer upp och några dagar är inget problem, men är det värt för till exempel kvinnan mittemot att ge upp sig själv för att maken skall få filt om benen och ärtsoppa på torsdagar? Jag tror inte på duktighetspoäng i himlen, men jag tror att kvinnan mittemot är relativt nöjd med sitt liv, eftersom hon för länge sedan har vant sig av med sig själv.

Jag tror att jag var snäll, de där omhändertagande dagarna. Offrade något av mig för någon annan. Jag är misstänksam mot snällhet. Precis då emancipationen nått någorlunda höjder blir Stefan Einhorns bok Konsten att vara snäll storsäljare och en majoritet av publiken på Mariehamns litteraturdagar vill hellre vara snälla än intelligenta. Backlash.

Jag tror inte att man kommer någonvart med snällhet. Snälla människor får inget annat än en identitet av att vara snäll, och sen sitter de uppe på nätterna och gruvar sig över saker de inte sa och över sin egen maktlöshet.

Medmänniskorna till den snälla slutar behandla henne jämlikt, de ställer sig istället ovanför. Det är som sagt mänskligt att vänja sig vid att någon annan gör jobbet. Eller, det mest mänskliga verkar vara att vänja sig vid att kvinnor gör jobbet.

Skribenten är litteraturkritiker