Sofia Aminoff har intervjuat den litauiska regissören Cezaris, Teater Viirus konstnärliga ledare 2007–2010.

Cezaris ska arbeta med skådespelarna Robert Enckell, Dick Idman, Marika Parkkomäki och Tobias Zilliacus under ett treårigt projekt och gruppen vill profilera sig som en europeisk teatergrupp situerad i Helsingfors. Under teaterdagarna i Hangö tilldelades också Teater Viirus föreställning No Return i regi av Cezaris det nya finlandssvenska teaterpriset Antonia för konstnärligt mod. Ny Tid har träffat stjärnregissören vid klipporna i Hangö och talat om hans förhållande till teater.

Cezaris säger att hans möte med Viirus skådespelare ännu är ett första möte och ett tillstånd som liknar förälskelsens, att han hittat människor som han inte är rädd för att göra misstag med och att detta innebär den frihet han behöver för att skapa konst.

För Cezaris är teater en livsstil och han har jobbat sig fram till en frihet och en position av No Fear. För honom är det viktigare hur han lever sitt liv än att skapa mängderav föreställningar men samtidigt är det också svårare.

Han värderar den tid han tillbringar tillsammans med skådespelarna – med vilka han lever sitt liv.

– Jag är inte intresserad av att uttrycka mig själv genom mina föreställningar, säger han, utan av att se ett ljus tändas i skådespelarnas blick. För mig är den elden det viktigaste.

Pseudoverklighet

Vi talar om No Return och hur föreställningen närmar sig förgängligheten. Stunden då det inte längre finns någon återvändo är fylld av glädje och sorg, menar Cezaris – skönheten är bunden till försvinnandet. Rosen är vackrast i den stund den börjar dö. Han säger att den framgångs- och produktionskult vi lever i tvingar oss att glömma att vi ska dö. Och att glädjen över att leva hör samman med känslan av att allt en dag kommer att ta slut.

– Man kan inte skapa något starkare eller vackrare än livet och teater är inte sanningen, säger Cezaris. Men teater kan fungera som korta möten som intensifierar upplevelsen av livet här och nu och ger en större tilltro till konstruktiva krafter.

– Visst är livet i teatern ett liv i en pseudoverklighet, men affärsvärlden eller politiken är också pseudoverkligheter, konstaterar han och fortsätter:

– Jag har valt den här världen. Verkligheten är alltid vad du väljer att se som verkligt. Sanningen och verkligheten kanske finns i skogen eller i havet, inte på teatern, säger han, tänder en cigarett och ser mot horisonten.