– Om vi skall kunna göra något för att hjälpa alla dem som lever i ofrihet idag, måste vi ha en så mångsidig bild av slaveri som möjligt, säger Dick Harrison.
På senhösten utkom den första delen i en planerad serie om tre böcker om slaveriets historia, En världshistoria om ofrihet – Slaveri från forntiden till renässansen. Det är faktiskt det första verket i sitt slag.
– Det finns hyllkilometer med litteratur om slaveri. Men böckerna behandlar alltid specifika situationer, detaljer i historien. Mig veterligen är jag den förste som försöker ge en bild av hur slaveriet har sett ut genom tiderna, globalt.
Harrison vill hävda att ett sådant verk behövs, eftersom slaveriet, ofriheten, är ett så fullständigt allmänt förekommande fenomen. Samtidigt som det är en aspekt av det mänskliga samhällslivet vi känner alltför litet till.
– Slaveriet bör problematiseras. Om vi skall kunna göra något för att hjälpa alla dem som lever i ofrihet idag, måste vi ha en så mångsidig bild av slaveri som möjligt. Ofriheten har sett ut på väldigt många olika sätt och det finns många samhällen där vi hittar slavar såväl bland de härskande som bland de sämst lottade.
Krig, fattigdom och slavhandel
Alla samhällen och kulturkretsar där man kommit så långt i utvecklingen att det finns någon form av hierarki, har bevisligen haft något slag av slaveri. I allmänhet har slavarna varit krigsbyte, människor som hamnat i fångenskap p.g.a. väpnade konflikter.
– Det har inte varit ovanligt att dra ut i krig i akt och mening att skaffa billig arbetskraft. Men oftast har slavar i alla fall varit en inkomstbringande biprodukt av krigföringen. Eftersom krigsfångarna ju hörde till förlorarna föraktades de av sina ägare. Förakt för svaghet är en förutsättning för att man skall kunna upprätthålla ett slavsystem; sorgligt nog är föraktet ett lika vanligt som destruktivt fenomen.
Den andra porten till slaveriet har varit fattigdom. Också i Norden har det varit vanligt att människor ger sig själva eller sina barn som trälar, för att inte gå under när t.ex. skörden har slagit fel eller en brand har förstört alla möjligheter att överleva. Slaveriet kunde vara tidsbundet till ett visst antal år, eller binda människan för hela livet.
Jakt på människor och transport av dem över långa sträckor till slavmarknader är också ett mycket gammalt, och allmänt, fenomen. Till exempel resulterade livligt sjöröveri på Irländska sjön i att många unga människor kapades och transporterades från England till Irland och blev slavar – det mest kända exemplet är Irlands nationalhelgon Patricius (St Patrick).
Våra förfäder vikingarna idkade ivrig handel med slavar, som fördes längs de ryska floderna till det bysantinska riket. Den mest ökända rutten är i alla fall den över Atlanten, som slavskeppen från 1600-talet framåt korsade för att föra afrikaner till plantagerna i Karibien och USA.
Men många århundraden före det förde arabiska slavhandlare bortrövade svarta både över Stilla oceanen till bl.a. Indien och genom Sahara till Norra Afrika, för vidare distribution till i huvudsak muslimska länder.
i alla tider
Ofta anklagar man kolonialistiska européer för att ha skapat slavhandeln i Afrika. Men den har alltså långt djupare rötter än så. Européerna drog nytta av ett färdigt utvecklat nätverk för slavhandel.
I muslimska länder hade man nämligen ett litet dilemma när det gällde slaveriet. Ingen muslim fick förslava en annan muslim. Därför måste man hitta sina slavar på annat håll. Och det gjorde man. I Bagdad-kalifatet på 800- och 900-talen inköptes t.ex. stora mängder svarta slavar från icke-muslimska delar av Afrika, från Centralasien och också från Ryssland och Baltikum. De flesta blev vad man kunde kalla hushållsslavar.
– Den överlägset vanligaste formen för slaveri har varit hushållsslaveriet. Gemene slavägare har haft fyra-fem slavar som en del av hushållet, kockar och barnpigor, konkubiner och betjänter. En jordbrukare kunde ha en eller två slavar till sin hjälp på åkrarna. Det storskaliga jordbruksslaveriet är något som förekommit betydligt mera sällan.
För att kunna förslava stora mängder människor behöver man stora arméer och maktkoncentration. Men det är inte bara i 1800-talets USA vi hittar plantageslaveri – det förekom i 800-talets Irak, på Sicilien under romartiden, i morernas Spanien och i de gamla engelska, franska, holländska och svenska kolonierna i Karibien och Ostindien.
– Den mest brutala formen för ofrihet har varit slavarbetet på plantager och i gruvor. Där har slavarna tvingats arbeta under omänskliga förhållanden och oftast behandlats med stor grymhet. Hushållsslavar har i allmänhet blivit bättre behandlade, med likafullt varit helt utlämnade åt sin ägares godtycke.
Slaven som kung
Också inom slavarnas värld fanns stora sociala skillnader.
– Vi möter i historien många slavar som uppnått höga positioner i samhället, som varit skickliga yrkesmän eller omtyckta konkubiner och som därför samlat stora rikedomar och kunnat köpa sig fria. Paradoxalt nog hittar vi också exempel på slavsoldater och t.o.m. härskare vars juridiska status har varit slavens.
I den islamska världen på medeltiden grundades på flera håll slavarméer, med främst turkiska fångar. I Egypten tog dessa mamluker över makten och också i Indien har det funnits slavsultaner. I sultanernas harem kunde en kvinnlig slav om hon behagade sultanen och var klok nog att utnyttja sin position få stort inflytande.
– Under vissa tider har slavarna varit närmast statussymboler. Under renässansen i Italien var några svarta slavar de rigeur om man ville räknas bland de rika och mäktiga. Också i Nordeuropa hittar vi svarta tjänare, främst ville man ha unga pojkar som skulle hållas som ett slags mänskliga husdjur, och som sedan när de blivit för gamla för att roa de förnäma damerna fick arbeta i hushållet.
– Bilden av slaven som utpinad arbetare på sockerrörsfälten är alltså bara en del av sanningen.
Varför inte i Norden?
Från vikingatiden och tidig nordisk medeltid finns massor av belägg för att träldomen länge var en helt självklar del av det nordeuropeiska samhället. Men under senmedeltiden ändrades detta. Av någon anledning som ingen säkert har kunnat räkna ut, försvann träldomen från Nordeuropa. I något skede beslöt man sig här för att det var ändamålsenligare och bättre att ha fria drängar och pigor än slavar.
– Hur det gick till vet man alltså inte. En del har velat förklara slaveriets upphörande med att den nya kristna tron förbjöd slaveri. Men så var det inte alls. Den kristna kyrkan förbjöd inte slaveri, tvärtom var det långt in i modern tid vanligt att präster hade slavar. Ingen av de stora världsreligionerna förbjuder slaveri – i Koranen kan man läsa att det är en del av Guds ordning. Däremot finns det i alla religioner moralregler om hur slavarna bör behandlas och bl.a. i islam betraktas det som en mycket god gärning att ge en slav fri.
Det var först i och med upplysningen på 1700-talet som slaveri började betraktas som något definitivt ont. Idéerna om människors lika värde slog långsamt rot och de första abolitionisterna började propagera mot slaveriet på andra sidan Atlanten och mot slavhandeln i Afrika.
Det skulle ta lång tid innan slaveriet i väst avskaffades. Och idag finns det flera slavar än någonsin i världen, detta på grund av den allmänna befolkningsökningen.
en Tung bok
Dick Harrison säger att Slaveri var en tung bok att skriva – och den är också tung att läsa. Inte så att den skulle vara svårläst eller tråkig, tvärtom. Harrison skriver levande och medryckande och är klok nog att ofta presentera individuella slavars historia – det är som känt lättare att förstå historiska verkligheter om man ser dem genom en individs öden. Men tung därför att den berättar om så mycken för oss ofattbar brutalitet.
Men Harrison understryker att det är viktigt för oss att veta mera om fenomenet.
– Slaveriet får inte reduceras till en negativ historisk vision. Vi måste reda ut begreppen för att bättre kunna se ofrihetens historiska ramar. Slaveriet måste problematiseras.
Hedvig Långbacka
