“Sie müssen mal versuchen, sich das vorzustellen. Plötzlich ist man in Italien und hat einen westdeutschen Paß. Man befindet sich auf der anderen Seite der Welt und wundert sich, daß man trinkt und ißt und atmet und einen Fuß vor den anderen setzt, als wäre das alles selbstverständlich.” Ingo Schulze: Simple Storys Ein Roman aus der ostdeutschen Provinz “EU? Dit har vi ju alltid hört! För mig betyder EU ingenting, en institution bland alla andra … Men att vi redan befinner oss i den globala byn är den verkliga revolutionen som ingen ännu riktigt fattar! Vilken utveckling på mindre än 20 år, med den här farten förändras Tyskland och Europa snabbare än Bryssel hinner hosta upp nya direktiv …” Telekommunikationsföretagare, Berlin

Förändringens vindar sveper över Berlin och det enda bestående är förändringen, har någon sagt eller kanske det är ur någon av de många böckerna om Berlin och Tyskland som har skrivits under tja, de senaste femton åren … Mycket har sagts och mycket har skrivits och många försök att greppa och förstå har gjorts. Men verkligheten gäckar, har många plan och alla strävanden till något slags enhetlig analys är dömda att misslyckas.
Deutschland ist ja etwas besonders …

Alltför stor skuld

Men leve klichéerna – man kan åtminstone ta avstamp i dem!
Här kommer en: jag tror nämligen att den tyska grundligheten alltid finns med på ett hörn, att allt skall göras så ordentligt och omfattande och sorgfälligt och noggrannt som möjligt …
När 60-årsdagen av andra världskrigets slut skulle uppmärksammas för knappa två år sedan, formligen dränktes tyskarna i TV-filmer och -serier, reportage, diskussionsprogram, talkshower, tidningsartiklar och kolumner om kriget, Hitler och nationalsocialismen. Det diskuterades i skolor och universitet, på krogen och på gatan, seminarier och temautställningar avlöste varandra och ingen kunde öppna en tidning utan detta tema på första sidan under ett par-tre veckor i april – maj 2005.
Die Vergangenheitsbeweltigung nådde nya höjder (eller botten, beroende på vem man talade med), men för en ganska nyinflyttad Berlinbo var det – förutom naturligtvis en rejäl dos behövlig tysk närhistoria – också en aningen märklig upplevelse hur inträngande och skrupulöst man gick tillväga.
Om tacklingen av det smärtsamma förflutna, av detta jubileum som i de andra europeiska länderna firades med helt andra förtecken, sist och slutligen tjänade sitt syfte på den långsamma tyska vägen mot försoning med den egna skammen och den kollektiva skulden eller om satsningen möjligen var kontraproduktiv – därom må de lärde tvista.
Den tyska ungdomen har det i varje fall inte lätt – några studenter som jag då talade med sade att det helt enkelt var för mycket, på fel sätt och för färdigt tuggat. En av dem berättade att hans farfar hade varit SS-officer. “Själv vägrar jag att känna skuld för något som skett i det förgångna, som jag själv inte har någon del i”, sade han. “Men man försöker alldeles tydligt få mig att skämmas!”
Tyskarna är ensamma om att ha ett speciellt ord för detta att komma tillrätta med det förflutna. Först ett par decennier efter kriget var man färdig att ta upp nazismens brott i det offentliga samtalet och sedan tycks det vara svårt att lägga locket på.
Dessa upphaussade veckor våren 2005 stod det ganska klart att man också kände sig ensam och isolerad.
Ingen annan i Europa kunde förstå eller dela tyskarnas känslor den här minnesdagen.
Ensam var också svag, det avlöjade tonen i medierna.
Ekonomin sackade, finanspolitiken bet inte och arbetslösheten bara steg. Förtida val stod inför dörren och alternativlösheten och politiktröttheten var uppenbar.
Förbundskansler Gerhard Schröder anklagade EU för att vara “anti-tyskt” och unionen själv åstadkom överhuvudtaget inga rubriker. Att krisen inom EU bara djupnade p.g.a. Schröders (och många andra europeiska statsledares kortsiktiga agerande) säger sig självt.
Våren 2005 var ingen hoppfull vår i Tyskland.

Igen en ledare

Men – också det är historia och nya friska vindar blåser, som man brukar säga.
Denna vår är Tyskland på alla sätt en del av Europa. En stor och betydande del.
Det är som om man vaknat upp och gnuggat sig i ögonen efter en lång sömn:
Tyskland är igen ledargestalten, en grundande medlem av den europeiska gemenskapen och nu skall Tyskland återupprätta Europas ställning som en världsekonomisk och -politisk maktfaktor.
Tyskland vill ge Europa en gemensam grundlag, en energistrategi och miljöpolitik. Tyskland skall skapa fred i Mellanöstern och har redan förmått en utfästelse från den amerikanske presidenten ”att göra mera för miljön”.
Tyskland har nämligen insett att goda relationer över Atlanten är en grundförutsättning för ett starkt framtida EU.
”Fråga inte vad Europa kan göra för dig, utan vad du kan göra för Europa!”
Mera amerikanskt kan det inte låta …
Att Tyskland övertog ordförandeskapet för den Europeiska unionen vid årsskiftet kan inte ha undgått någon i Förbundsrepubliken.
Medier, ämbetsverk och institutioner – alla gör sitt jobb lika grundligt som för två år sedan.
Nu är vi alla européer, men ett hurudant Europa vill vi ha?
Hur upplever tysken Europa? Kan Europa se likadant ut i Flensburg i Schleswig-Holstein i norr vid gränsen till Danmark som i Regensburg i Bayern? Hur ter sig Europa i ”de nya förbundsländerna”, d.v.s. i det forna DDR, med den fortfarande pågående återföreningsprocessen som barlast?
För den andra generationen turkiska invandrare, vars föräldrafosterlands eventuella EU-medlemskap motarbetas av det nya fosterlandet?
Vad kan omotiverade stökiga skolelever med “problembakgrund” som halvspråkiga kastas ut från landets “Hauptschulen” med en examen knappt motsvarande ett gammalt finländskt folkskolebetyg, vad kan de utan chanser till vare sig fortbildning eller jobb göra för Europa?
Och ett hurudant Europa tänker sig de privilegierade om, unga begåvade forskare på anrika universitet i ett land med en förpliktande tradition av filosofer och stora tänkare?
Samma Europa som den jämnårige it-nörden eller den karriärinriktade affärsjuristen?
Vilka tankar har närmare två miljoner tyska långtidsarbetslösa utan hopp om annat än en ständigt naggad socialhjälp om Europa?
Hur förhåller sig tysken i gemen till sina europeiska grannar? Det sägs att tyskarna känner sig underlägsna fransmännen men är stöddiga mot polackerna. Italienare misstror man samtidigt som man inte överhuvudtaget känner spanjorerna.
Det här berättas i Berlin, medan jag undrar om tidningarna t.ex. i Saarland ägnar den östra grannen lika mycket spaltutrymme? Gränsen ligger bara 60 km från huvudstaden och dryper av historia, plågsam för både tyskar och polacker. Men borde inte länderna inom EU kunna bilägga just sina motstridiga historieuppfattningar?
Därför kom ju EU/EG till?
Och existerar någon tysk “i gemen”?
Antagligen lika litet som bara ett Europa. Eller bara en såkallad europeisk gemenskap.

EU – ett maktmedel?

Vid Ludwigkirchplatz i västra Berlin kantas gatan av gedigna gråstensbyggnader, såkallade Altbauten, som skvallrar om en annan epok om burgnare tider. Ovanför en bastant ekdörr kan man ännu urskilja inristningen Bundesaufsichtsamt für das Versicherungswesen och väl inne leder en pampig dubbeltrappa upp till första våningen.
Trots att en diskret skylt med bokstäverna SWP upplyser besökaren om vem som idag besitter det ståtliga huset, passar de elektroniska säkerhetsanordningarna illa in och den unge forskaren som kommer ner för trappan borde väl bära svart ämbetsmannakostym.
Det är litet tidsresa: fasaden är bara ett skal, som så ofta i Berlin. Ovanför marmortrappan ligger opersonliga rum i rader, med datorer, böcker och skrivbord och snart slänger doktor Andreas Maurer på den välbevakade Stiftung Wissenschaft und Politik, ett av landets främsta forskningsinstitut och ”think tank”, upp benen på skrivbordskanten och skrattar när en liten ko plötsligt råmar ut tiden ur gökuret på väggen, en present från tiden när jag forskade i europeisk lantbrukspolitik, säger han.
I dag leder Maurer SWP:s stora EU-integrationsprojekt; där en av huvudfrågorna är hur effektivera unionens politiska handlingskraft och hur samtidigt demokratiskt legitimera förfarandeprocesserna.
– Det här är EU:s mest angelägna problem, säger Maurer.
– Om EU fortsätter på den väg unionen har slagit in på efter Maastricht, genom att bygga upp en byråkratisk apparat som framstår som obegriplig och abstrakt för de flesta, så avlägsnar man sig allt längre från dem, som man borde förankra hela processen hos, från dem som allt egentligen berör.
I den tyska EU-debatten hör man sällan detta argument. Det har mest varit de små länderna i norr, som har klagat över bristen på transparens och tydlighet och talat för att unionen måste föras närmare gräsrötterna.
Maurer riktar sin kritik mot alla regeringar och ledare i medlemsländerna. Man måste ta ner EU på jorden och sluta med de liturgiska ordsvängarna , säger han. Man måste tala om EU på ett begripligt sätt, så att alla förstår vad det är fråga om och att det som händer där angår oss alla. Det är sist och slutligen inte så svårt”, säger doktor Maurer.
– Ibland tror jag att EU har gjorts till ett maktmedel, säger han.
– Kanske vill politikerna hålla folket i styr som på medeltiden och hålla kvar föreställningen att det här med Bryssel är så invecklat att det är bara mitt parti eller vår regering som kan sköta de här frågorna …
Kon råmar igen – intervjutiden är slut och forskaren hastar i väg till följande möte.

En speciell relation

Tyskarna har alltså samma problem med EU som de flesta andra medlemsländer. Det är långt till Bryssel och unionen känns främmande och abstrakt.
Ändå har Förbundsrepubliken givetvis historiskt en alldeles speciell relation med EU – sammanslutningen har ju grundats dels för att hindra tyskarna från att bygga upp aggressiva strukturer på nytt, dels för att skapa mekanismer för att lösa konflikter innan de uppstår, mekanismer för kontakter, kontroll och förhandlingar.
”Koldoften hänger kvar över den Europeiska unionen”, skriver Annika Ström Melin, EU-reporter på Sveriges radio med en färsk bok om unionen bakom sig.
Enligt Ström Melin ligger svårigheterna att få ett grundfördrag till stånd i att EU är en hybrid, ”en säregen blandning av olika konstitutionella principer […], en koldoftande samling mycket jordnära bestämmelser om hur Europas nyckelindustri skulle styras på ett överstatligt sätt.”
Men det var ingen hemlighet att Jean Monnet och Robert Schumann på 1950-talet närde drömmar om att Europas Förenta Stater ”med hjälp av kol och stål skulle kunna enas, också politiskt”.
Liknande tankar hyser i dag även Die Bundeskanzlerin, Frau Doktor Angela Merkel.
Tysklands första kvinnliga förbundskansler, och den första uppvuxen i det forna DDR, trädde till för drygt ett år sedan efter att hon lotsat sina kristdemokrater till partiets sämsta valresultatet någonsin i Förbundsrepublikens historia och fick en regeringskoalition ingen hade önskat sig.
Den enda gång en s.k. stor koalition, d.v.s. krist- och socialdemokrater samsats i samma förbundsregering var 1966, med Kurt Georg Kiesinger som kansler och Willy Brandt som utrikesminister. Det var inget lyckligt äktenskap men det var kort och olyckskorparna siade också 2005 att fru Merkel och hennes kabinett snart skulle gå samma väg.

Matronans pondus

Men Angela Merkel har slagit alla med häpnad. Den lunsigt klädda damen med ständigt nedåtvända mungipor har visat sig vara en skicklig politiker med visioner värda enAdenauer eller den förra mentorn, Altkansler Helmut Kohl, som alla tillkortakommanden till trots alltid brann för den europeiska idén.
Att Merkel hade hårda nypor var känt, men få hade trott att hon dessutom i sitt politiskt trånga manöverutrymme med så naturlig auktoritet skulle kunna säkra sin position både som Tysklands ledare och – som en världspolitiker att räkna med.
Många beskriver hennes pondus som den välvilliga matronans, hennes säkra uppträdande som den goda värdinnans på den stora tyska gården och i synnerhet hennes utrikespolitik får beröm – inte bara i tyska medier utan också i världspressen.
Merkel har satt upp klara mål för det tyska EU-ordförandeskapet: grundlagsutkastet skall omarbetas, den europeiska energipolitiken skall få klarare riktlinjer och samarbetet med grannarna skall föras närmare.
Inget europeiskt land, inte ens de stora, klarar ensamma dagens utmaningar som klimatförändring, energifrågor, terrorism och kärnvapenhot.
Hon styrde klokt nog sitt första besök som ordförande till Washington där den försvagade presidenten motvilligt måste acceptera att fred i Mellanöstern ingalunda uppnås genom att först utrota terrorismen utan den europeiska synen att en palestinsk stat är det första steget.
Mycket skickligt – ett amerikanskt doktrinbyte och de transatlantiska relationerna i skick!
Följande besök går till Sotji och TV-bilderna visar hur fru Merkel lugnt konverserar den ryske presidenten på sin flytande ryska utan att låta sig störas av Putins stora svarta labrador, som slår sina lovar runt dem.
Man hör henne säga: snart biter han nog fotograferna …
Putin uppges ha beklagat det senaste oljestoppet till Europa och lovat bättre information…
Jess!, sade min hårfrissa, också hon en Ossi, nästa dag. EU tycker hon nog känns fremdmen Frau Merkel wird es schaffen!

Irma Swahn

 

Lämna en kommentar