Den unge herrn mittemot mig är chef för Economic Justice Network och specialist på internationell handelsrätt. Efter två dagar av intensiva seminarier har vi tid att tala en stund om utvecklingsproblematiken i Afrika.
– Problemet ligger i att våra regeringar tvingas forma sig enligt internationella handelsavtal, det blir mycket litet utrymme för en självständig politik.
Dagens utvecklingstänkande kan indelas i två huvudinriktningar. Den ena bygger på idén om industrialisering och intern tillväxt, den andra lägger vikt på öppnandet av ekonomin för handel och utländsk investering. Den förra kräver en viss grad av protektionism, den senare bygger på liberalisering och avreglering.
Medan OECD-ländernas ekonomiska välstånd bygger på en lång period av skyddad utveckling har de unga afrikanska staterna hoppat från självständighet i mitten av 1900-talet till skuldsättning och tvångsliberalisering. Med tanke på att Europas och Afrikas gemensamma historia har präglats av olika former av kolonialism, är det förståeligt att vissa ser dagens situation som en förlängning av detta förhållande.
Grundtanken bakom WTO
är att skapa gemensamma regler och frigöra världshandeln. Vad är då felet med tanken om “samma ram för alla”?
– Frihandel kan vara bra i ett visst skede av ett lands utveckling, men om vi inte har en industri som kan stå på sina egna ben kommer marknaden att domineras av de starka, det vill säga stora multinationella företag. Då dessa tränger in förvandlas landet till en exportplattform. Den lokala ekonomin utvecklas inte.
Enligt Ng’ambi har afrikanska stater gått med i Världshandelsorganisationen även om de vet att reglerna inte gynnar dem.
– Man måste välja om man vill försöka påverka utifrån eller inifrån. Vi valde det senare alternativet. Doharundan kan ses som en liten vinst.
WTO-processen har varit svår för Afrika, speciellt då de rika länderna använder utvecklingsbiståndet som det ultimata trumfkortet i förhandlingarna. Utan denna hjälp klarar inte de skuldsatta länderna av att betala räntan och amorteringen på sina lån. Dessutom har biståndet och lånen varit kopplade till krav på strukturförändringar i låntagarlandet i form av en liberalisering av ekonomin. Den onda cirkeln formas då just detta krav förhindrar utvecklingen av den nationella industrin.
Den ekologiska skulden
som uppstått genom att utländska investeringar lett till ekologiska katastrofer på området – som t.ex. dammprojektet vid Sambesifloden, tog Ng’ambi upp i ett tal under socialforumet. Pekka Haavisto påminde om att denna typ av ekologisk skuld har uppstått också i vårt hemland. Vem skall då stå för kostnaderna?
– De rika länderna bör bära ansvaret för sina investeringar. Vad som krävs är att reglerna för världshandeln ändras så att den ekologiska bördan blir en del av räkningen, kräver Ng’ambi.
De som stirrar blint på BNP-siffror glömmer att tillväxt ofta har ett undanskymt pris. Ett land kan växa snabbt och förstöra naturen på köpet – hur många skogar ser vi i Storbritannien? Ett land kan växa genom låntagande – som flera utvecklingsländer och dagens USA. Ett land kan också växa genom att förstöra den lokala kulturen via tvångsmodernisering. Man måste överväga hur mycket som skall offras för ett par procentenheter till.
Poängen är, som den argentinska ekonomen Raúl Prebisch sade, att teorier om tillväxt bör ta hänsyn till olika länders sociala struktur. Det finns inget universellt recept, en enda teori. Det är då föga överraskande att Afrika är trött på tal om hur otyglad marknadsliberalism leder till välstånd och tillväxt:
– En enbart marknadsdriven utvecklingsstrategi kommer inte att fungera, säger Ng’ambi. De flesta av Afrikas länder har stagnerat de senaste 15 åren, se bara på HDI-indexet. (Human Developement). Varje land måste få större frihet att välja sin egen väg.
Mikael Kanerva
