Amu Urhonen

År 2006 publicerades en rapport om tvångsåtgärder inom omsorgen av funktionshindrade människor i Finland av Social- och hälsovårdsministeriet. Utredningsmannen Jukka Kumpuvuori hade kommit fram till att de individuella grundrättigheterna borde tas upp till granskning inom anstaltsvården.

Att ha speciella behov verkar räcka som orsak till att man fråntas de rättigheter som enligt den finska grundlagen tillhör alla. Kumpuvuori anser i sin rapport att tvångsåtgärder användes alltför mycket utan att man ens tänkte på om det kunde finnas något alternativ. Att bo inom anstaltvården tycks automatiskt betyda allvarliga begränsningar av rörelsefriheten och privatlivets skydd. Situationen ser ännu värre ut när man håller i minnet att de utvecklingsstörda sällan har möjlighet att kräva förändring.
Rapporten var naturligtvis en chock för många och startade en väldigt intressant debatt. Det intressanta var inte att det finns människor som tror starkt på anstaltvården, det var ju självklart. Mera betydelsefullt är att de som talade för anstaltvård talade om något helt annat än Kumpuvuori. De prisade personalens arbete och påminde om hur mycket mera samhället skulle få lov att satsa ekonomiskt ifall funktionshindrade skulle få rätt att bo i egna hem. När Kumpuvuori i sin tur påstod att man primärt borde tala om de funktionshindrade, blev han bl.a. anklagad för att underskatta personalen. Replikerna mot honom var rent fientliga.
För inte så länge sedan utspelade sig en tragedi i en rehabiliteringscentral i Ylöjärvi nära Tammerfors. En nyanställd, ung sjuksköterska misstänks ha förgiftat två av de funktionshindrade som bodde på anstalten. Än en gång blev debatten offentlig – nu gällde den personalen.
Handikappsrörelsen har ingen orsak att anklaga individuella sjukskötare eller ens institutioner. Problemet ligger djupare. Ett utmärkt exempel på attityderna när det gäller omsorgen om funktionshindrade är en stor artikel i Helsingin Sanomat. Redaktören verkar tycka att det är helt okej att man blir inlåst på en avsides belägen anstalt, om miljön är idyllisk. Det tycks inte spela någon roll att ingen har frågat de här människorna  ifall de vill bo i denna idyll eller inte. Inga alternativ till anstaltvården nämns i artikeln. Den kritik mot systemet som har framförts av de handikappades förening, Tröskeln, tas upp enbart för att den nästan får personalen att falla i gråt. Tröskeln har krävt tydlig kontroll av anstaltvården och etiska regler för personalen, och framför allt flere alternativ till slutna institutioner.
Debatten om funktionshindrade personer överlag borde koncentreras mera till dem själva, inte till människor omkring dem. Systemet skall framför allt säkra att de rättigheter som nämns i lagen gäller alla, också dem som behöver extra stöd och dem som inte själva kan ställa dessa krav.

Amu Urhonen

 

Lämna en kommentar