Paradväggen på Amos Anderssons konstmuseum pryds av två monumentala blomtavlor. Motivet är snarare en tolkning än ett gripbart objekt. Det som står i centrum är själva måleriet. Anna Retulainen (f. 1969) är målare ut i fingerspetsarna. Hon breder ut sina stora dukar på golvet och låter penseln och färgen flöda i ett myller av linjer, plan och dimensioner. De häftiga penseldragen och färglagren i flera skikt framkallar en upplevelse av djup och rytm.

Tavlorna är samtidigt expressiva och rofyllda. Färgskalan är sparsam och man kan ana de hundra stora tuschteckningarna som föregått serien “Namnlösa målningar, imaginära blommor”. Blomtavlorna utgör blickfånget på hennes oerhört vackra utställning.

Anna Retulainen gjorde sitt genombrott i början av 2000-talet med stora kotavlor inspirerade av Vilda Västern-filmer. Små plastkor, uppradade i ateljén, stod modell för djurhjordarna som strömmar över duken i virvlande, färgsprakande rörelsemönster. På avstånd är tavlorna nästan abstrakta. Går man närmare framträder djur och människofigurer och man kan skönja samband med verklighetens situationer. Själv upplever hon målningarna som landskap där de figurativa elementen utgör byggstenar.

De två stora fågeltavlorna från samma tid hänger effektfull mitt emot varandra – vakande, vaktande. Den svartmålade väggen förhöjer ytterligare känslan av spänning och annalkande fara.

Från kaos mot harmoni

Uppmärksamheten som följde var både smickrande och skrämmande, berättar Anna Retulainen. Man ville plötsligt ha hennes tavlor. Hon å sin sida väljer att gå sin personliga väg.

– Man måste våga, annars har man inget att säga längre.
Målarkonstens grundfrågor, färgernas inbördes relation, är det essentiella. Hon målar för att lära känna måleriet och förstå konstens historia.
Utgångspunkten är ett stort kaos som anefter strävar mot harmoni. Måleriet är för henne en fysisk aktivitet.

Ljuset blir ett allt viktigare element i de stilleben som följer. Motiven är anspråkslösa och vardagliga men får en ny innebörd som centrum för vibrerande ljuslandskap.

– Jag söker färgernas inre egenskap i förhållande till ljuset och formen. Målandets process är det väsentliga.

Konstnären ser utställningen som en enda stor målning där de enskilda konstverken utgör penseldragen. Därför är det endast motvilligt och kryptiskt hon namnger verken. Dramaturgin är viktig. En tavla är en del av rummet och påverkar detta liksom rummet inverkar på tavlan. Museet har givit Anna Retulainen fria händer. Hon målar om väggar och vet exakt vad hon eftersträvar.

Upphängningen i samarbete med Jukka Korkeila och Janne Räisänen är mycket lyckad. Varje målning har sin givna plats. Tillsammans utgör de ett fascinerande bildlandskap där man kan ströva fritt i olika riktningar med olika känsloupplevelser som resultat.

De små tavlorna på balkongen utgör en intimare värld. Samtidigt kan de betraktas som en del av den större helheten. Ett inre ljus, som lyser genom skikten, förhöjs på avstånd.

– Det kan ta fem gånger längre att göra en liten tavla än en stor. De kompletterar varandra och jag tycker om att arbeta med dem parallellt. Det jag inte kan göra i det ena formatet känns befriande i det andra. Det ena lugnar, det andra ger utlopp för urladdning.

Anna Retulainen rör sig långt från skolsystem och färdigt utstakade vägar och man väntar med spänning på hennes nästa steg.

---

Helsingfors festspel: Anna Retulainen på Amos Andersons konstmuseum till 16.9.