– Vi är medborgare i Syrien, säger Wahib al-Salah, som kallar sig ”syrisk aktivist” och bor i Majdal Shams, en av de få drusiska byar på Golanhöjderna som finns kvar efter den israeliska ockupationen 1967.
Den gamla landsvägen är full av hål och övervuxen av torrt gult gräs. Det var länge sedan någon hade en anledning att köra här.
Skolan i byns utkant är fullständigt sönderbombad, och av husen som ligger spridda över sluttningen återstår inget annat än ruiner. Taken har fallit in, och de väggar som fortfarande står upprätt är fulla av skotthål. Spretiga knippen av armeringsjärn sticker upp ur de knäckta betongpelarna. Gulnade tistelsnår växer i rösena av mörk lavasten.
Detta är ruinerna av byn Zaura. Före 1967 låg den i Syrien.
Vi befinner oss på Golanhöjderna, som ockuperades av Israel i Sexdagarskriget. Zauras invånare, liksom ytterligare ett hundratusental syriska druser, blev flyktingar i Syrien.
I början av sjuttiotalet började Israel fylla Golanhöjderna med judiska bosättningar, bland annat i syfte att försvåra ett återlämnande av de erövrade territorierna. Golanhöjderna, som ligger på en platå ovanför Gennesarets sjö i norra Israel, anses ha ett stort strategiskt värde. Där finns dessutom rika vattentillgångar. I dag bor knappt sjuttontusen israeler på Golanhöjderna. Där finns också nittontusen druser som lever under israelisk ockupation. Till skillnad från palestinierna på Västbanken och i Gaza åtnjuter de emellertid stor frihet och har i princip samma rättigheter som sina judiska grannar. De kan till exempel utnyttja det israeliska hälso- och utbildningssystemet, och de kan resa via den internationella flygplatsen Ben Gurion.
Men till skillnad från den drusiska minoriteten i Galiléen i norra Israel, som har israeliska pass och tjänstgör i armén, har druserna på Golanhöjderna vägrat att integreras i den judiska staten. Färre än sjuhundra har accepterat det israeliska medborgarskap som erbjudits dem, och 1982 hade de sin egen ”intifada”, med en generalstrejk och demonstrationer mot ockupationen. Israel svarade med militära raider och arresteringar, och upproret dog ut. Deras nationella medvetande är dock fortfarande starkt, efter fyrtio års ockupation.
Smaken av seger
– Vi är medborgare i Syrien. Vi lyder under den syriska regeringen, säger Wahib al-Salah, som kallar sig ”syrisk aktivist” och bor i Majdal Shams, en av blott fem drusiska byar på Golanhöjderna som återstår av de ursprungliga hundrafemtio.
Det första man ser när man stiger in i hans hem är den syriska flaggan – i Israel en laddad, smått skräckinjagande symbol. I hallen hänger dessutom inramade fotografier av Syriens president Bashar Assad och hans far Hafez. Huset ligger bara några hundra meter från gränsen. Från balkongen i vardagsrummet ser vi den syriska flaggan vaja från en militärpostering på andra sidan minfältet. På den motstående kullen finns en israelisk, höljd i kamouflagenät, och lite längre bort i dalen en postering som tillhör UNDOF (United Nations Disengagement Observer Force), den FN-styrka som övervakar den syrisk-israeliska gränsen.
Wahib al-Salah har inga minnen från Sexdagarskriget 1967, men när Yom Kippurkriget bröt ut i oktober 1973 hjälpte han sin pappa med skörden på familjens äppelodling. Plötsligt kom några stridsflygplan dånande över deras huvuden. Hans pappa kände igen den syriska flaggan på flygplanskropparna.
”Det där är våra”, förklarade han för sin son och sade åt honom att släppa allting och springa hem. Det var krig.
Wahib al-Salah avbryter sin berättelse.
– Jag behöver bara tänka på det för att jag skall känna smaken av segern, säger han och ler åt minnet. Längtan efter revansch är så stark. Särskilt när man ser de egna bombplanen.
Druser, araber
Men även om Yom Kippurkriget, eller Oktoberkriget som det kallas i Syrien, var en relativ framgång för arabländerna som delvis upprättade deras självkänsla efter det förödmjukande nederlaget 1967, var det i slutändan Israel som stod som segrare. Och Golanhöjderna förblev ockuperade. 1981 antog Knesset den så kallade Golanhöjdslagen, vilket i praktiken innebar en annektering.
– Det var inte förrän jag blev större som jag började förstå vad som hände 1967 och 1973, och vad en annektering innebär. Jag förstod att vi lever under en ockupation och att det här inte är vårt land, att det egentligen är Syrien. Det var naturligt att vilja kämpa mot Israel.”
Wahib al-Salah anslöt sig till den prosyriska rörelsen, som bland annat arbetar mot ”israeliseringen” av Golanhöjderna. De anser att den ”milda ockupationen” är en medveten israelisk strategi, så att fler och fler druser skall tycka att de trots allt har det ganska bra under israeliskt styre och att de skulle kunna få det ännu bättre om de blev fullvärdiga medborgare. De motsätter sig också alla försök att kopplas samman med druserna i Galiléen.
– Israel talar alltid om sin ’drusiska minoritet’, men vi är i första hand araber. Det går inte att bara hänvisa till oss som ett religiöst samfund.
Druserna på Golanhöjderna har aldrig varit inblandade i några terrorattacker mot Israel, och Wahib al-Salah betonar att de enbart använder sig av icke-våldsmetoder, men deras aktiviteter betraktas ändå med misstänksamhet av det israeliska etablissemanget. 1985 dömdes han till tre och ett halvt års fängelse för samröre med den syriska säkerhetstjänsten. Sedan dess har han arresterats många gånger och tagits in för otaliga förhör. Han har periodvis belagts med reseförbud från Majdal Shams, och vid ett tillfälle fråntogs hans laissez-passer (ett resedokument som används i stället för pass) under tre månader.
Äppel- och brudexport
Wahib al-Salahs bror Madhat tillbringade tolv år i israeliskt fängelse. När han släpptes 1997 hade han fått nog av Israel. En natt begav han sig ut på minfälten, mot Syrien. Det var först efter flera dagar som familjen fick veta att han överlevt, och lyckats korsa gränsen. Han bor nu i Damaskus och är den syriske presidentens rådgivare i frågor som rör de ockuperade Golanhöjderna. Wahib al-Salah visar stolt upp ett fotografi av Madhat där han skakar hand med Bashar Assad.
En annan bror, Yasser, åkte till Damaskus för att studera till läkare och återvände aldrig. För tre år sedan träffades hela familjen i Jordanien.
Så gott som alla druser på Golanhöjderna har släktingar i Syrien, och många familjer är delade. I Majdal Shams ligger ”Skrikens kulle”, där familjemedlemmar som skilts åt brukade stå på varsin sida om stängslet och ropa åt varandra i megafoner, vilket var deras enda sätt att behålla kontakten. Det var länge omöjligt att ringa till Syrien från Israel, men numera går det att få samtalet kopplat via europeiska växlar. Wahib al-Salah har själv stått där många gånger och vinkat åt sina bröder på andra sidan.
Det är vanligen bara FN-personal som får korsa gränsen mellan Syrien och Israel, men ibland görs undantag för civila. Två gånger om året öppnas gränspassagen i byn Quneitra för drusiska ungdomar som skall studera vid syriska universitet, där utbildningen är gratis. I höstas släpptes 600 studenter över gränsen. Undantag görs även för pilgrimer, och brudpar. Det är vanligt att kvinnor från Golanhöjderna gifter sig med syriska män. Iförd brudklänning beger de sig till gränsövergången där de säger adjö till sina familjer, väl medvetna om att det kan dröja år innan de får se dem igen. På andra sidan gränsen väntar brudgummen, och det nya livet i Syrien.
De senaste tre åren har Israel dessutom tillåtit en viss export av äpplen till Syrien. Majoriteten av druserna på Golanhöjderna försörjer sig på äppelodling, ”men den israeliska marknaden föredrar judisk frukt”, säger Wahib al-Salah. En fjärdedel av skörden avyttras därför i Syrien. Äpplena förs från förpackningscentralen till Quneitra, där de lastas om till Röda korsets lastbilar som transporterar dem ett dussintal meter, över gränsen. Där lastas de om till syriska fordon. I övrigt förekommer inga kontakter mellan Israel och Syrien, och förhållandet mellan de båda länderna är spänt.
Tusentals turister
I början av september utlöstes så när en kris, när Israel strax före det judiska nyåret genomförde en raid i norra Syrien. Enligt amerikanska medier skall israelerna ha bombat en anläggning som de hävdar byggts med nordkoreanskt bistånd och som skulle kunna användas för kärnvapenframställning. De israeliska myndigheterna har dock vägrat att kommentera attacken, och syrierna har ihärdigt förnekat att de skulle ha något kärnvapensamarbete med Nordkorea.
Den enda syrisk-koreanska kopplingen vi hittar i Majdal Shams är Faris al-Shaar, som tränar den koreanska kampsporten Taekwando och precis som Wahib al-Salah är aktiv i den prosyriska rörelsen. De anser båda att attacken var ett sätt för Israel att visa musklerna efter det snöpliga nederlaget mot Hizbollah i förra sommarens Libanonkrig.
– De letade efter en ursäkt att få bomba något land och Syrien stod på tur, säger Faris al-Shaar.
– Men Syrien är inte som vilket annat land som helst, varnar han. Det är en hedersfråga och de kommer inte att vika sig. Jag är säker på att den syriska armén kommer att svara på attacken. Jag vet inte hur, men de måste, för folkets skull.
Men varken Wahib al-Salah eller Faris al-Shaar skulle ta till vapnen om en öppen konflikt bröt ut mellan Syrien och Israel. Deras kamp är politisk, inte militär.
– Vi är vanliga civilister, säger Faris al-Shaar, som arbetar som svetsare. Wahib al-Salah har tagit över sin familjs äppelodling. Han tar oss med till fälten och visar oss träden som dignar av frukt.
– Det är gamla, syriska träd, säger han stolt och fyller bagageutrymmet i vår bil med röda och gröna äpplen. Det är skördetid på Golanhöjderna, och överallt ser vi små traktorer som stretar framför rågade vagnslaster. På de slingriga vägarna möter vi också bilkonvojer med semesterlediga israeler som är ute och ser sig om i landet.
Golanhöjderna besöks varje år av tiotusentals israeler som vandrar eller cyklar i nationalparkerna, åker slalom eller kälke på Mount Hermon, den enda skidanläggningen i Israel, äter hummus och labane på de små drusiska restaurangerna och köper dadlar och billiga textilier på marknaderna.
Druserna på Golanhöjderna välkomnar besökarna. Trots motståndet mot ”israeliseringen” talar de perfekt hebreiska och har både professionella och privata kontakter med israelerna. De betraktar sig kanske inte som medlemmar av den judiska staten, men de har fått del av dess välstånd.
Det goda livet där
Det är svårt att veta hur stor del av Golanhöjdernas druser som egentligen stöder Wahib al-Salah och Faris al-Shaars kamp för en återförening med Syrien, men förmodligen skulle många fler än de sjuhundra ha tagit emot det israeliska medborgarskapet, om de inte riskerat att frysas ut och stämplas som kollaboratörer. Många är dessutom försiktiga med sin kritik av Syrien, av oro för vad som skulle hända med dem om Golanhöjderna en dag blev syriska igen.
Det är inte bara ekonomin och den sociala servicen som sannolikt skulle försämras om de blev en del av Syrien, även yttrandefriheten skulle påverkas. Det är otänkbart att Wahib al-Salah och Faris al-Shaar skulle kunna uttrycka sig lika kritiskt om den syriska regeringen som de gör om den israeliska. De har emellertid bara gott att säga om den regim som i Västvärlden betraktas som en förtryckande militärdiktatur, och de är inte heller oroliga för att levnadsstandarden skulle sjunka. De vet hur folk har det på andra sidan gränsen, och de säger att livet där är gott.
– Där handlar inte allt om pengar och materialism, säger Faris al-Shaar. I Syrien lever folk tills de är 120, för att de inte stressar hela tiden.
– Titta bara hur bra vi hade det förut! säger Wahib al-Salah när vi går genom Zaura.
Trots att husen nu ligger i ruiner är det uppenbart att detta en gång varit en vacker och välmående by. Husen är stora och smyckade med valvbågar och dekorationer, och bland ruinerna frodas prydnadspalmer och fruktträd. Faris al-Shaar plockar ett granatäpple och bjuder oss av de söta, gnistrande blekröda kärnorna. På sluttningen växer också fikon, mandelträd, johannesbrödträd och kaktusfrukter. Vatten porlar fram under ett stenvalv och samlas i en svart gyttjig pöl.
– De här träden är fortfarande upptagna i det syriska egendomsregistret. Precis som vårt hus och våra äppelodlingar, säger Wahib al-Salah.
Vi sätter oss på en terrass och ser ut över dalen. Längre ned på sluttningen går kor och betar i skuggan under träden. Bortanför dem breder Galiléens grönskande kullar och fruktodlingar ut sig.
– Det hela är väldigt enkelt, säger Faris al-Shaar. Vi är ett folk som tillhör ett samhälle på andra sidan gränsen. Självklart vill vi kunna åka dit. Större delen av min familj är i Syrien. Det finns en hel by, Busan, bara en och en halv timme härifrån, och där bor hela min släkt.
Wahib al-Salah nickar.
– Vi har tålamod, men en dag kommer det här att ta slut. När? Det vet jag inte. Men jag vill träffa mina bröder. Mina föräldrar vill se sina barn.
I Majdal Shams ligger ”Skrikens kulle”, där familjemedlemmar som skilts åt brukade stå på varsin sida om stängslet och ropa åt varandra i megafoner.
Catrin Ormestad
