Den estniska journalisten Imbi Paju, verksam i Finland sedan många år, har skrivit en personlig bok om sitt lands ockupationshistoria, Förträngda minnen.
Stalins misstänksamhet
De baltiska staterna hade där-
emot otur. Efter sin korta självständighet införlivades de under andra världskriget på nytt med Ryssland, nu i dess sovjetiska inkarnation. Att detta skedde under kriget och med den mycket misstänksamme Josif Stalin som ledare för ockupationsmakten var ödesdigert. Stalin såg potentiella motståndare överallt i de ockuperade områdena och deporterade därför en så stor del som möjligt av eliten i dem till läger i Sibirien och Centralasien. Den hårda politiken ökade naturligtvis bitterheten i de ockuperade områdena.
Så skedde också i Estland. Grupper av unga män manifesterade sitt motstånd genom att gömma sig i skogarna. ”Skogsbröderna” lyckades på detta sätt i många fall undvika den sovjetiska värnplikten, men något väpnat motstånd var det naturligtvis inte fråga om. Ändå såg också myndigheterna dem som ett farligt uttryck för att alla ester inte accepterat sovjetmakten.
För att befästa den hade man etablerat en egen historieskrivning där den viktigaste tesen var att Estland, liksom de andra baltiska staterna, frivilligt anslutit sig till Sovjetunionen. Den hade dock föga genomslagskraft i Estland och när tillfället att återupprätta självständigheten kom efter det misslyckade kuppförsöket i Moskva 1991, var det inte många som hade velat stanna kvar i sovjetriket. Därmed upphävdes också den gamla historieskrivningen i princip, men det har tagit sin tid att skapa en ny.
Historia nedifrån
Journalisten och kulturarbetaren Imbi Paju, verksam både i Estland och i Finland, har i filmen Förträngda minnen, och sedan i en bok med samma namn, gett sitt bidrag till den nya historieskrivningen och hon har då utgått speciellt från sin mor Aino Pajus historia och hennes mardrömmar. Terapeuten Heino Noor, som hjälpt modern att bearbeta sina trauman, medverkar också med egna upplevelser. Dessa berättelser har Imbi Paju kompletterat med uppgifter från alla möjliga håll. Genom att hon utgår från direkta ögonvittnesberättelser blir bilden inte abstrakt utan konkret.
Den blir också mycket svart, utan nämnvärda ljuspunkter. Det är som om Stalins kulturella folkmordspolitik skulle ha fortsatt under hela ockupationstiden. Jag är osäker på om det är hela sanningen, däremot är jag övertygad om att den del av sanningen som hon berättar faktiskt är sann, såhär har en stor del av Estlands befolkning, framför allt det kultur- och historiebärande skiktet, behandlats. Det hade förstås sin inverkan på sovjetrepublikens utveckling, men också på enskilda mänskors liv och föreställningsvärld. Det är den senare delen som Imbi Paju behandlar. Många äldre ester har utsatts för övergrepp som traumatiserat dem för livet. Men dessutom har den sovjetiska historieskrivningen satt spår som ännu sitter kvar. Estlands historia har enligt Paju ”blivit patologisk, full av hinder och störningar”, och därför anser hon att ”historien är en alltför allvarlig sak för att lämnas i händerna på enbart historiker och politiker”.
Boken har i första hand skrivits för ester, men är nog nyttig att läsa också för oss, även om den kunde ha redigerats och förkortats (ett Kafkafragment dyker t.ex. upp två gånger i boken). Själv skulle jag gärna sett en tydligare strukturering i både bokens samhällsbeskrivning och dess uppläggning. Nu är berättelsen så splittrad att den trots allt inte riktigt griper åtminstone mig. Kanske filmen fungerar bättre.
Imbi Paju: Förträngda minnen, övers. av Heidi Granqvist, Söderströms/Atlantis 2007, 344 s.
Peter Lodenius
