Ett av de mest infekterade europeiska 1900-talssåren sträcker sig genom de gamla sudettyska områdena i dagens Tjeckien.
Sudettyskar vad är det för något? Utmed kanterna av hela den tjeckiska ”nosen” sträckte sig före andra världskrigets slut det sudettyska området. Tyskarna kom dit under 1300- och 1400-talen och under mellankrigstiden nådde deras antal till över tre miljoner. Vid Münchenöverenskommelsen 1938 (mellan Tyskland, England, Frankrike och Italien) beslöts det att Sudetlandet skulle tillfalla Tyskland. Sedan följde Hitlerserövringskrig. Och efter andra väldskriget fördrevs så gott som alla sudettyskar från sina hemtrakter.Fördrivningen, och det som under nazitiden föregick denna, rev upp djupa sår i förhållandet mellan tyskar och tjecker som inte är läkta än. Läkningsprocessen började egentligen först under slutet av 1990-talet. Fram till dess teg sudettyskarna och hatade tjeckerna. I Tyskland, dit de fördrivits, intresserade man sig inte mycket för dem och man undvek frågan och hoppades att tidens gång skulle ”lösa problemen”. I sudetområdena i Tjeckoslovakien, och senare i Tjeckien, hatade man tyskarna man fördrivit, och de tjecker som haft samröre med dem förföljdes. Och hade man tyskar i sin släkt så förteg man det.
En hemlig mormor
Men nu har de första stapplande stegen till en normalisering av relationerna tagits. På Leipziger Buchmesse i våras besökte jag tillsammans med min tjeckiske man – som just är från Brno – ett litet evenemang som bara var mycket löst knutet till bokmässan; evenemanget gick under namnet ”Brünner Abend” (Brünn är det tyska namnet på Brno). Platsen var ett avskilt rum i Rådhuskällaren och publiken var på ett mycket märkligt sätt blandad. En del bestod av gamla sudettyskar som en gång fördrivits från Brünn, en annan gruppering var unga tjecker från just Brno som befann sig i Leipzig för något slags utbyte, en tredje grupp bestod av medlemmar i en tjeckisk-tysk vänskapsförening med säte i Dresden – de flesta av dem tjecker – och så var det vi. Tillställningen gästades av författaren Jiri Kratochvil som läste ur en av sina böcker om hemstaden Brno. Han läste på tjeckiska och bredvid honom satt en ung tysk blivande skådespelare och läste upp den tyska översättningen. Efteråt berättade Kratochvil, som är en man i sextioårsåldern, om sig själv och sin bakgrund. Bland annat berättade han att han haft en tysk mormor och att han förtigit detta ända tills för ungefär tio år sedan. Hade han berättat det tidigare, skulle han med största sannolikhet ha råkat illa ut, lät han oss förstå.
grandhotel
Någon dag tidigare hade jag på själva bokmässan lyssnat till en annan tjeckisk författare, den betydligt yngre Jaroslav Rudiš. Jag minns att jag fascinerades av den stora och samtidigt glada energi han utstrålade. Egentligen var jag på väg någon annanstans, men jag fastnade där i Forum für kleine Sprachen – große Literaturen (forum för små språk och stor litteratur). Rudiš talade om sin senaste roman Grandhotel (2006) som förresten redan hunnit bli film i Tjeckien. Det Rudiš berättade väckte min nyfikenhet, men eftersom romanen än så länge enbart finns på tjeckiska, så har jag inte kunnat komma åt innehållet i den på egen hand. Därför bad jag min man att läsa den, vilket han också gjorde, så att jag av honom fick de viktigaste handlingsstråken klara för mig. Romanen utspelar sig i Liberec i norra Tjeckien, i den gamla sudettyska delen. Förebilden till romanens Grand Hotel är ett hotell på ett berg utanför Liberec, ett hotell med ett mycket originellt utseende. Stora delar av romanen kretsar kring det komplicerade och våldsmärkta tjeckisk-tyska förhållandet. Boken handlar också om befrielse på olika plan, om sanningen och om tillhörighet. Mycket av det svåra och ibland tragiska skildras med ett slags uppstudsig humor.
Bokens fullständiga titel är Grandhotel – román nad mraky, som på svenska blir ”Grandhotel – roman ovan molnen”. På omslaget finns en kort text som kan sägas vara ett slags nyckel till romanen:
Mám rád mraky, protoze mraky se hybou.
Mám rád veci v pohybu.
Mozná proto, ze sám se pohnout neumím.
(Jag tycker om molnen, eftersom molnen rör sig.
Jag tycker om saker som rör sig.
Kanske för att jag inte själv kan komma loss.)
farföräldrarnas historia
Ett centralt ställe i romanen lyder så här i svensk översättning:
”Min farfar hette Fleischman. Men inte Fleischman som jag utan Václav Fleischman. Till vår stad kom han från en by som ligger nära huvudstaden för att reparera värmeelement just den sommaren när kriget slutade och människor tänkte, att de aldrig mer skulle behöva sådana saker som avlyssningssystem för flygplan.
Och han träffade henne på järnvägsstationen. Hon stod där framför biljettluckan och hon hette Hannelore Richter. Min farmor.
De tittade på varandra och så hände det.
Min doktor säger, att människor inte behöver säga ett ord till varandra för att förstå varandra, för vi kommunicerar genom hjärnsignaler. Hon har recht. Farmor kunde inte ett ord på tjeckiska, farfar inte ett ord på tyska. Farmors tåg skulle avgå strax, inte ett persontåg utan ett godståg, ett sådant som man forslade hela hennes familj hem till Riket med, till Riket där hon aldrig bott, eftersom hemma för henne var här under berget. Precis som för Frans’ familj och andra familjer. De var hemma här lika mycket som tjeckiska och judiska familjer, som från samma järnvägstation med samma tåg forslats bort av tyskarna tidigare, eftersom de inte ville leva med dem.
Jag frågade farmor vad det var för väder då. Hon ville inte säga det till mig. Farmor ville inte prata om någonting över huvud taget. Hon sa bara att farfar drog ner henne från tåget. De gifte sig även om farfars föräldrar var emot det, eftersom han, en rejäl tjeckisk arbetare, visserligen med tyskt namn, gifte sig med en Tyska; det är möjligt att hon är rejäl, men hur ska man veta det, hon är ju Tyska. Och från hans hemby blev de sedan bortjagade av prästen, för här skulle inte någon komma och smutsa ner i hans kyrka. Till slut gifte de sig här i stan. Inte i kyrkan men i rådhuset.”
Även om den här romanen har många andra skikt än det som berör det tjeckisk-tyska såret, så ser jag den som ett viktigt bidrag till läkningsprocessen mellan de båda folken, en av många och betydelsefulla läkningsprocesser som just nu pågår i dagens Europa. Processer som man kanske är ganska omedveten om i de europeiska provinser som varit förskonade eller som inte drabbats så hårt under 1900-talets våldsera.
Jaroslav Rudiš är född i Turnov i norra Tjeckien 1972 och numera bosatt i Prag. Bakom sig har han studier i tyska, historia och journalistik i Prag, Zürich och Berlin. Han är kulturredaktör vid tidningen ”Právo”, han skriver prosa, teaterstycken och sångtexter för sitt rockband ”U-Bahn”.
Hans debutroman ”Nebe pod Berlínem” på tyska ”Der Himmel unter Berlin” i översättning av Eva Profousová kom 2004 – en Berlinroman ur tunnelbaneperspektiv. Tillsammans med tecknaren Jaromir har Rudiš skapat seriefiguren Alois Nebel.
Bodil Zalesky
