Det talas om klassamhällets återkomst. När levde vi i ett klasslöst samhälle? Inte var det när jag var liten. Kanske när mina föräldrar var små?
Skämt åsido. På kulturseminariet i Mariehamn i mars talades om en rikssvensk myt, Den Svenska Drömmen. Idén att vi lever i ett samhälle med harmoni mellan klasserna där det gemensamma bästa är målet. Fascinerande hur en myt om verkligheten kan bli så stark att många hellre tror på den än ser vad som finns framför deras ögon.
Den Svenska Myten går tillbaka till en gammal klasskompromiss. Saltsjöbadsavtalet 1938 symboliserar denna sociala kompromiss. Social fred och arbetsfred köptes av arbetarklassen mot högre välfärd och utökad trygghet. Arbetsköparna fick rätt att leda och fördela arbetet. Idén om en samhällsutveckling för alla, under dom goda politikernas överinseende och den snälla polisens beskydd lanserades av socialdemokraterna som Folkhemmet.
Jag föddes 1973, under en högkonjunktur. Allt var möjligt. Många arbetarbarn skaffade sig utbildning, det vara lätt att få jobb, säga upp sig och byta jobb. Därför var det också lättare att sätta ner foten, 70-talet såg ett uppsving för strejker, varslade och så kallat vilda. I samhället fanns experimentutrymme. Man byggde daghem, fritidshem, och provade nya friare former för samliv, sexualitet, barnuppfostran. Kulturen blomstrade. Det var en tid av hopp. Man sa till oss, barnen: “När ni blir vuxna kan ni bli vad ni vill. Ni ska vara delaktiga i samhället!”
Under 80-talet kom krisen smygande. Skolor och bostadsområden förföll. Nedskärningar blev ett modeord. I skolan sades vi bo i världens bästa land i världens bästa tid. Historien var slut. Det kunde bara bli bättre, inte sämre eller ens annorlunda. Man sa till oss, ungarna: “Ät upp maten och tänk på barnen i Afrika. Många skulle vara glada om dom hade det ni har. Stick inte upp.” Vi tittade ut genom fönstren på förfallande jätte-betonghangarer till bostadsområden, den ruttnande skolan, på allt som stängdes igen: fritidsgårdar, musikskolan, kulturföreningarna. Vi såg samhället segregerat längs klasslinjer. Det hade inte blivit någon framtid över till oss. Det vi såg och det dom vuxna sa oss om världen passade inte ihop. Vi stod utan ord men fulla av ilska.
På 90-talet blev krisen öppen. Pengarna omfördelades från gemensamma till privata. Nu var kompromissandet slut. Den farliga, stridbara arbetarklassen vid seklets början var glömd. Vi kom in på en helt annan arbetsmarknad än vi fostrats till. Fast jobb blev sällsynt, inte ens tillfälligt var längre självklart. Vi jobbade i vikariepooler, som hyrarbetskraft, på permanenta tim-
anställningar, i projekt. Vi fick låg lön. Arbetslösa utsattes för förnedrande tvångsåtgärder. Vi blev den första generationen sen kriget som inte fick det bättre än våra föräldrar. Vi fick det sämre. Till oss, ungdomarna, sa man: “Man kan inte hindra Utvecklingen. Lär er sälja er själva. Ni är individer, ni måste ju för fan konkurrera!”
Postmodernism var ideologin för dagen. Allt skulle dekonstrueras, inget var mer rätt eller fel än något annat. Realismen kom ur mode, allt var redan sagt, nu skulle själva språket dekonstrueras. Andligt gällde kommersialism i form av new age.
Vår generation kallades opolitisk, generation X, den ironiska generationen. Fast vår generation var den mest politiskt radikala på länge. Men våra politiska tankar och ideologier föll utanför ramarna för den borgerliga parlamentarismen. Alltså låtsades man att det som hände inte hände. Annars hade man varit tvungen att erkänna att inte bara makthavarna svikit den sociala kompromissen.
Vi reagerade på förlusterna genom att bygga egna sammanhang. Vi ville inte alls lämna kollektivet, vi uppfann det på nytt. Politiska, subkulturella och kriminella grupper hade denna gemensamma nämnare. De erbjöd vad samhället inte längre gjorde. Gemenskap, beskydd, rättsskipning, materiella resurser, utvecklingsmöjligheter och en framtid.
Vid 80-talets slut började den fascistiska rörelsen formeras. Krisen fick en syndabock: invandraren. Vid 90-talets början var våldet mot invandrare och homosexuella redan vardag. Idag har fascistgrupperna etablerat sig och påverkar diskussionen. Det som en gång kallats dom farliga klasserna, kallas nu av etablissemanget för utanförskap, av fascisterna för främlingar i främlingsförorter.
På vänsterkanten växte samtidigt den autonoma rörelsen. Samma kris, motsatt svar. Autonoma eftersträvade makt underifrån, en enhet på klassgrund som skulle spränga gränser mellan länder och folkgrupper. Radikal socialism inspirerad av anarkismen, militant arbetarkamp, det tidiga 1900-talets syndikalism, den autonoma rörelse som föddes i Italien på 60- och 70-talen eller rådskommunism. För oss var Sovjets kollaps inte det dråpslag för marxismen som påstods. Istället en öppning för drömmen om ett verkligt klasslöst samhälle, något i grunden annat än den sovjetiska s.k. mönsterstaten.
En tredje politisk strömning var nyliberaler i bl.a. Frihetsfronten. Denna lilla men högljudda grupp skulle bli den som fick verkligt politiskt inflytande i Sverige. Från att ha varit en undergroundrörelse har många av dessa nyliberaler idag hamnat i maktens centrum som medlemmar i moderatregeringen. En regering som uttalat ser Finland som politisk förebild.
Här står vi idag. En nyliberal, offensiv borgerlig regering, med fackföreningarna, det offentliga och statliga företag i skottgluggen. En trött socialdemokrati som utgår från en klasskompromiss som inte längre finns och ett folkhem som aldrig har funnits. På vänsterkanten har 90-talets kravaller och spektakulära aktioner övergått i vardagspolitiskt engagemang med ingripanden till förmån för utvisningshotade, organisering av papperslösa och militant facklig kamp. Förhoppningsvis en blåslampa på den arbetarrörelse som lever kvar i en passerad historisk tid. På högerkanten en fasciströrelse allt mer stagnerad i sekterism. Det talas om ett nytt Sverige, men ingen enande myt har ersatt den gamla. Klassamhällets återkomst är snarast dom öppna motsättningarnas återkomst och framtiden blir spännande.
Salka Sandén
