En Guds välsignelse
är det att det äntligen har börjat skrivas pamfletter igen, skrev Lala Eriksson i sin kolumn förra veckan och diskuterade närmare den viktigaste i skörden hittills, pamfletten Puolueiden kriisi som redigerats av Hanna Kuusela och Mika Rönkkö.
Det inte bara skrivs pamfletter, de kommer ut som svampar efter regn, efter en torka som varat i 30 år. Tammi har startat sin berömda Huutomerkki-serie på nytt, och nu, efter en bok om bankkrisen, gett ut Heidi Hautalas Venäjä-teesit. Vakaus vai vapaus, men också andra förlag har gett sig in i leken ungefär samtidigt. WSOY, som kanske aldrig haft någon egen pamflettserie, har nu startat Barrikadi-serien där man lagt ut produktionen på ett fristående bolag, döpt efter den amerikanska journalistikens guldnamn Pulitzer. Den första boken i den serien, Viron kylmä sota, där Leena Hietanen kritiserar den estniska minoritetspolitiken, har väckt debatt både här och i Estland.
Into-pamfletterna, där Puolueiden kriisi ingår, tillkommer på ett liknande sätt. De ges ut av Like, men produceras av en skild grupp som ger ut månadstidningen Voima och kvartalstidningen finska Le Monde Diplomatique. Sedan tidigare samarbetar man med Like om Pystykorva-serien där Fredskämparna är en partner. Like ägs ju numera av Otava, som alltså också indirekt är med i leken.
I samarbete med Vasemmistofoorumi och Tutkijaliitto har Like dessutom startat serien Polemos, delvis av pamflettnatur, där informationsandelslaget General Intellect står för produktionen. I Vasemmisto etsii työtä, den första boken i serien, försöker man skisserar upp en ny vänstersyn på vad arbetet är och vad det kunde vara.
Det plötsliga flödet
av pamfletter speglar någonting i tiden, tror Jaana Airaksinen, som leder Into Kustannus.
– Vi befinner oss i en kulturell och politisk brytningstid. Den gamla hegemonin faller sönder, mänskor börjar få nog av marknadsfundamentalismen, de har fått en överdos av den. De vill nu ha någonting annat, men vad detta skulle vara är inte så klart. Om man tänker på vad som nu sker kan det bli fråga om hårda avgöranden. De gamla strukturerna spricker upp och nu måste vi hitta nya alternativ.
Hon konstaterar att det bakom Into finns en hel del forskare och aktivister som är redo att kasta sig in i debatten och intresset för pamflettserien har varit stort.
– Det är något vi drömt om i tio år. Vi har ju i Pystykorva-serien vid sidan om faktalitteratur också publicerat debattböcker, men inte tidigare haft resurser att utvidga den delen. Men nu går Voima bra och Diplo har kommit väl i gång, bitarna har fallit på plats. Det känns väldigt fint. Nu hoppas jag bara att böckerna ska väcka debatt.
Något som skiljer Into från t.ex. Barrikadi är den starka förankringen i medborgarsamhället. Puolueiden kriisi har getts ut med stöd av socialdemokraternas, vänsterförbundets och de grönas bildningsförbund och Vasemmistofoorumi. Följande i serien, Mahatma Gandhis Vapaudesta – Hind swaraj har getts ut tillsammans med demokratiforumet Vasudhaiva Kutumbakam och den har översatts av bortåt hundra personer som tog sig an en sida var.
– Det är en riktigt klassisk pamflett som nog återspeglar en del föråldrade uppfattningar om t.ex. kvinnans ställning, men också innehåller en del verkliga pärlor. I den följande pamfletten kommer forskare och aktivister med en närläsning av Pentti Linkolas verk och hittar både goda insikter och sådant som känns främmande. Det är sådant som också vi själva vill veta mera om – hur många har faktiskt läst Linkola? Här publicerar vi en essä av honom och kommentarer till den.
I fortsättningen kommer det pamfletter om cellulosaindustrins investeringar och fabriken i Kemijärvi, om hur man kan stärka samhörigheten i byar och om direkt demokrati med bl.a. Rolf Büchi och Bruno Kaufmann som medverkande. Tanken är inte att föra fram ett enhetligt budskap, utan det kan uppstå debatt mellan pamfletterna, speciellt Linkolaboken kan skapa spänningar, lovar Jaana Airaksinen.
Partiernas kris
behandlas alltså i den första Intoboken. Den har tillkommit efter diskussioner inom Attac, redaktörerna Hanna Kuusela och Mika Rönkkö har vardera verkat som ordförande för organisationen. Liknande diskussioner har också förts inom ramen för Finlands socialforum. Det är inget märkligt. Både Attacrörelsen och socialforumen har sin upprinnelse i kretsen kring Le Monde Diplomatique som lyckats skapa en mycket bred globaliseringskritisk rörelse, med fotfäste på de flesta kontinenter (utom Antarktis och Nordamerika). I den mån det finns en internationell vänster i dag är det framför allt inom denna strömning.
Det betyder inte att Puolueiden kriisi inte skulle utgå från läget i Finland här och nu. Det globala perspektivet är ändå nödvändigt i dagens värld. Outi Alanko-Kahiluoto, grön riksdagsledamot, skisserar i sitt bidrag upp koncist upp bakgrunden:
”Vår tids högsta värde är ekonomins frihet, som alla andra former av frihet underkastats. Ekonomin är nu ett mål i sig – tidigare var den bara ett redskap. De senaste årens politik har präglats av alternativlöshetens anda: inga som helst alternativa perspektiv till den ändlösa ekonomiska tillväxten har ansetts möjliga.”
”Samtidigt som politiken grundat sig på den oändliga tillväxtens etos har drivhuseffekten och miljöns begränsade förmåga att tåla ytterligare belastningar blivit fakta som vi inte längre kan förneka.”
Högern har i Margaret Thatchers efterföljd slagit in på ”den enda vägen”, också kallad TINA –”There is No Alternative”. Men trots att denna väg leder mot en klimatkatastrof har vänstern inte klarat av att ställa upp något klart och tydligt alternativ, de gamla slagorden är tomma, orden och verkligheten möts inte längre. Både den traditionella högern och vänstern har fastnat i en materialistisk framstegstro. De gröna har ändå insett att tillväxten har sina gränser.
Politikens försvinnande
är en central del av problemet. Det togs upp vid publiceringen av en volym i riksdagens historikserie några veckor tidigare. Historikern Jorma Kalela anser i sitt bidrag att de som förr var folkets representanter nu uppfattar sig som statens representanter gentemot folket. Marianne Lydén sammanfattar i en kolumn i Hbl Kalelas resonemang:
”Partierna fungerar som om de satt med en öppen fullmakt av väljarna. Fullmakten används för att förbättra Finlands internationella konkurrenskraft. Det har blivit ett heligt mål som inte får riskeras med en diskussion om olika politiska alternativ för att lösa medborgarnas problem. /…/ Politiken har försvunnit ur politiken och riksdagsledamöternas uppgift har blivit att hålla det politiska systemet rullande. Inte att fundera på politikens innehåll.”
Förre talmannen och statsministern Paavo Lipponen ansåg vid publiceringstillfället att journalisternas frustration över bristen på diskussion är överdriven – visst får man diskutera, men inte ska man blanda sig i vad regeringen sysslar med. Lydén citerar sin kollega på HS Arto Astikainen som vid samma tillfälle konstaterade att det nog förs en viktig diskussion om politikens innehåll en gång vart fjärde år. ”Problemet är bara att den förs bakom lyckta dörrar och efter att valet hållits. Den diskussionen förs när man kommer överens om regeringsprogrammet. Det här betyder att det är under ett par hektiska dygn på Ständerhuset som politikerarbetsgrupper, som är helt beroende av fakta som tas fram av tjänstemännen, bestämmer vad man ska satsa på och var man ska skära ner under valperioden.”
Alanko-Kahiluoto konstaterar i sitt pamflettbidrag att medborgarnas förtroende för politiken har minskat när expertväldet har ökat, makten ligger inte längre hos politikerna utan hos tjänstemännen. När samhället blivit alltmer invecklat tvingas politikerna tro på vad tjänstemännen säger. ”Politiken har blivit administration.”
Detta borde ha problematiserats i mycket högre grad i pamfletten. Den makt som finansministeriet, utan synbart motstånd, roffat åt sig av den politiska apparaten och av andra ministerier, tas inte upp. Partiernas kris består inte bara i att de inte vet så noga vad de vill, eller vill fel saker, utan också i att de har allt mindre möjligheter att driva sin sak. Därför verkar det lätt som om det inte är någon skillnad på vem som sitter i regeringen, politiken är ändå den samma: skattelättnader för företagen och de förmögna och nedskärning av den offentliga sektorn för att göra skattelättnaderna möjliga.
Politiska avdelningen
avskaffades för några år sedan på SDP:s partikansli – ”nu arbetar där bara löneräknare, organisationssekreterare och städare”, sade socialdemokraten Lauri Holappa, medskribent i Puolueiden kriisi, när pamfletten publicerades.
Detta visar hur partierna själva är medskyldiga till utvecklingen. Resultaten syns:
– Högerns alla centrala målsättningar har förverkligats på ett eller annat sätt. Vänsterns påverkan har bestått antingen i den ena avvärjningskampen efter den andra eller t.o.m. i proaktivt nyliberaliserande, ansåg Holappa.
Han, liksom andra skribenter, ser Paavo Lipponens första regering som den avgörande vändpunkten. Tuomas Rantanen, grön kommunalaktivist i Helsingfors, tror att Lipponen har sin plats i historien ”som en politiker som blev statsman för att han förstod att göra ’en dygd av nödvändigheten’ och genomdriva en nyliberal samhällsutveckling. Det handlade om att anpassa sig till den allmänna europeiska ekonomiska politiken, banta den offentliga sektorn, stöda exportindustrin på den inhemska ekonomins bekostnad och satsa på kärnkraft.
”Lipponens skicklighet som den nya tidens tydligt första politiska ledare utkristalliserades i regnbågsregeringen 1995. Den nyliberala överlevnadspolitikens dream team byggdes upp så att man lockade med också vänsterförbundet och de gröna att ta det politiska ansvaret – de var ju de starkaste potentiella motståndarna till en linje som byggde på marknadsanpassning. Genom denna virtuosa maktpolitiska manöver försvann kritiken mot den nyliberala riktningen nästan helt ur spänningen mellan partierna”, skriver Rantanen.
Arja Alho, som själv satt med i regnsbågsregeringen som andra finansminister, beskrev förändringen inifrån:
– Regeringens aftonskolor blev tekniska seminarier. Inom eliten uppstod en andra elit. Beslutsfattandet präglades av stumhet, brist på diskussion och en stympning av politiken till ren förvaltning.
Peter Lodenius
