Redan innan jag sett De oskiljaktiga vet jag att jag väntat på den här filmen, eller kanske snarare på regissören Hanna Maylett. För om det är något finsk film saknat, är det någon som offentligt vågar ifrågasätta varför nästan alla statliga filmmedel går till antingen krigsfilm eller andra utpräglat manliga uppväxtskildringar. Hon har rentav vågat flagga med det i Finland så farliga ordet feminism.
Speciellt fräscht känns det i år, efter det katastrofala jämställdhetsåret 2007, då inte en enda av de inhemska långfilmerna (bortsett från Nanna Huolmans delvis i Finland producerade Kid Svensk) regisserades av en kvinna.
Och Mayletts långfilmsdebut sviker inte utan ger snarare hennes uttalanden mera pondus. Berättelsen är ingen särartspamflett utan en sällsynt vuxen moralitet om Tarus (Tiina Lymi), Harris (Jorma Tommila) och Ninnis (Kaneli Johansson) familjelycka som rubbas av att Ninnis biologiska mor Eve (Minna Haapkylä) återvänder tio år efter att hon övergivit sin dotter. Det visar sig dessutom att Eve också är Tarus syster och Harris ex, och filmen stramas snabbt åt till ett emotionellt pussel som inte låter sig läggas utan att någon blir i kläm.
Men hur hon lyckas klara det här pusslet! Hanna Maylett. Berättelsen har skrivits om åtta gånger av manusförfattaren Tarja Kylmä och det har varit värt besväret. Den dramatiska gestaltningen är häpnadsväckande okonstlad – med ett tajt persongalleri med fyra välavvägda karaktärer. Socialt moderskap ställs mot biologiskt, systerskap mot kärnfamilj och romantisk kärlek mot plikt. Slutresultatet är balanserat så att det förslår, ingen karaktär är utan moralisk barlast eller dubbelhet i livets rollsättning och därför kan ingen heller få respit från livets smärtpunkter – att tvingas leva med vetskapen att man fattat fel beslut, eller ännu värre att förstå att det varken fanns ett rätt eller ett fel beslut och att livet helt enkelt inte bara blev som det skulle.
Den här problematiken förblir ändå inte på en filosofisk nivå utan plockas ner i vardagen, till familjemiddagar och kvällar framför tv. Samtidigt skapas en nästan gastkramande psykologisk spänning av en karaktärernas patologiska rädsla för att ta farväl. Varje hafsigt vardagliga farväl, kanske bara en liten vinkning eller ett tradigt hej när dottern går till skolan, mannen på jobb, systern på promenad, kan vara det sista. De oskiljaktigas emotionella råhet har på det hela taget mycket gemensamt med samtida nordisk film. Ett slags dogmarörelsens emotionella villkorslöshet möter Susanne Biers sköra vardagslycka.
Mayletts film är också framförallt vacker. Medan tidigare generationer har besjungit det nordiska ljuset (som också har en biroll i De oskiljaktiga), kan man här med fördel tala om det nordiska mörkret. Landsortshålan där filmen utspelar sig är ingen skönhet, men det spelar liksom ingen roll när ljuskaskader leker i glas i det blåa mörkret.
Det enda som inte är alltigenom stilrent i De oskiljaktiga är soundtracket. Ljudspåret, som oftast är lagom minimalistiskt för att stöda berättelsen, brusar tidvis upp i alltför massiva tongångar och stör bildberättandet. Det oaktat ser jag med tillförsikt fram emot Mayletts kommande filmer.
Regi: Hanna Maylett. Manus: Tarja Kylmä. I rollerna: Tiina Lymi, Minna Haapkylä, Jorma Tommila ja Kaneli Johansson. Premiär: 5.9.2008
Anton Shüller
