I väntrummet på S:t Lars sitter Ann Heberlein. Men där sitter inte bara en Ann utan alla Ann som genom åren sökt sig till S:t Lars psykakut. Där sitter Ann som tonåring.

Där sitter en Ann som nyss blivit våldtagen. En Ann som är gravid. Där sitter Ann som doktorand i etik och Ann som t.f. lektor. Sommaren 2008 sitter Ann Heberlein i väntrummet som teologie doktor, forskare i etik, välkänd debattör, skribent och författare, prästfru och trebarnsmor. Alla Ann i väntrummet vittnar om den ständiga kampen med den manodepressiva sjukdomen, bipolär typ 2. Men de vittnar också om livet utanför. ”De har varit utanför väntrummet och levt. De har utbildat sig, blivit gravida, fött barn, älskat, hatat, flyttat, disputerat, pratat, skrattat, skrivit, tänkt, rest, gett ut böcker. De har inte bara haft ångest. De har inte bara haft sorgsna ögon. Inte hela tiden. De har också känt. En massa bra saker.” Men då och då har de alltid kommit tillbaka till S:t Lars. Med jämna mellanrum har de hamnat in i det depressiva tillståndet och inte orkat längre. Då har de kommit tillbaka till S:t Lars.

Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är skriven under en depressiv period sommaren 2008. Hon vill berätta om sin sjukdom. En dödlig sjukdom som borde behandlas som vilken sjukdom som helst, med sjukvård och mediciner.

Heberlein är realist och har tröttnat på de postmoderna diskurserna och tron på subjektiviteten. Hon har tröttnat på Foucault och föreställningen om att vansinnet bara är en konstruktion för att befästa normaliteten. Heberlein visar att hennes sjukdom är högst verklig och att det är vanvettigt att avfärda den som en konstruktion. Hon visar hur påtaglig hennes sjukdom är, inte för att få sympati utan för att visa på behovet av vård. Heberlein är fortfarande vid liv för att hennes närstående gång på gång har räddat henne. Så borde det inte vara. Det borde inte vara så att bara de människor som har familj och vänner överlever. För de som inte har någon, som stött bort alla omkring sig, ska sjukvård finnas för att hindra dem från att ta sina liv. För Heberlein är övertygad om att de flesta trots allt vill bli räddade av någon.

Men Ann Heberlein skriver inte bara med en agenda, framför allt skriver hon för sin egen skull, för att behålla kontrollen. Hon namnsätter, analyserar och tecknar ner. Akademikern Heberlein tar in filosofiska perspektiv för att diskutera bland annat självmordet, vansinnet, och kärleken. Hon läser andras självmordsbrev och diskuterar deras fall. Hon förmår analysera deras fall. Hon ser ihåligheten i de teoretiska resonemangen om självmordet. Hon ser feltänket i andra människors liv. Hon ser allt detta hos andra, men inte hos sig själv. Hon kan skriva: ”Det finns ju alltid en utväg.

Finns det inte alltid det, en utväg. En väg ut. Vägen ut. Bort från döden. Tillbaka till livet. Jag tror att det finns det, för andra …”. Och i nästa andetag fortsätter hon: ”Men inte för mig. För mig är det nog för sent. Jag tror att mina alternativ är uttömda.”
Heberlein är glasklar i tanken, men kan inte tillämpa intellektet på sitt eget liv. Istället börjar hon långsamt avveckla det. Hon tar farväl och fullgör sina sista uppdrag. Hon gör sig beredd att dö i övertygelsen om att det måste vara det bästa för alla. Där slutar boken, men där slutar inte Heberleins liv. Hon fortsatte leva, ännu en gång fanns det någon som kunde rädda henne.

---

Ann Heberlein: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Weyler förlag, 2008.