Jag talade med Helle Helle efter att hon uppträtt på Mariehamns litteraturdagar en lördagseftermiddag i mars. Ska man mysfika i den åländska huvudstaden finns det egentligen bara ett ställe att välja på. Så vi sitter  på Svarta katten, ett kafé inhyst i en gammal trävilla, med bord i trädgården och en snirklig gjutjärnstrappa där jag är rädd att Helles klackar ska fastna.

Helle är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris, som delas ut i Köpenhamn samma dag som den här tidningen utkommer.

Det är ett pris det inte handlar om att få, man är helt obeskrivligt glad över att bli nominerad till det.

Helles gissning är att priset går till norske Per Petterson. Men jag tror nog hon har en chans själv också med sin roman Ner till hundarna. Hon beskriver den som berättelsen om en kvinna, Bente, som söker efter ett bra ställe att gråta på.

– Bente är jag – nästan, säger Helle då jag frågar om det finns något av henne själv i hennes romankaraktärer.

– Då jag hade skrivit min förra roman Rödby-Puttgarden hörde jag Siri Hustvedt säga i radio ”writing fiction is  to remember what never happened”. Och det stämde, Rödby-Puttgarden handlar om en kvinna som kunde varit jag.

Så när hon började skriva Ner till hundarna fanns Hustvedt-citatet där från början. Helle räknar upp sådant hon delar med Bente: författare, lite på fyrtio, en vana att skriva om folk på landsbygden på ett sätt som inte behagat alla.

Ner till hundarna kommer ut på svenska i dagarna, men då jag förberedde mig fanns den bara på danska. Jag rodnar inombords när Helle nu sitter framför mig, vacker och elegant. Jag rodnar för att jag läste den första scenen i boken som att det var en kvinna med rollator som stigit av bussen långt ute i obygden. Jag läste vidare i tron att det handlade om en väldigt gammal eller väldigt sjuk kvinna som letade efter rätt ställe att dö på – först då hon blivit erbjuden logi hos lokalbefolkningen och började packa upp byteskläder insåg jag att jag misstolkat det danska ordet för en resväska med hjul.

Helle skrattar och säger vänligt att det i alla fall var duktigt att läsa på danska. Och sådan är hon hela den här marsdagen i Mariehamn, öppen och generös, charmar publiken samtidigt som hon håller på sitt utan att vika en tum. Helles samtal med Camilla Gunell på litteraturdagarna hörde till höjdpunkterna i årets program.
– Jag är så trött på romaner där man får alltför många svar, sade hon då Gunell antydde att man ibland skulle vilja veta mer om vad karaktärerna i Helles böcker tänker och känner, och hur det går för dem till slut.

– En roman slutar där den slutar, det är det fantastiska med litteraturen. Jag tycker det är bäst om en bok avslutas med att den öppnar sig, inte sluter sig.

Gunell påpekade också att Helle ofta kallats ”minimalist”, och frågade om hon kan identifiera sig med det. Nej, det låter ju torrt, och smått, och teoretiskt, sade Helle. Och när Gunell frågade var hon placerar sig i den danska författartraditionen kom hon med ett citat som senare upprepades med förtjusning bland de närvarande författarna:
– Som författare har man lov att vara fågel, inte ornitolog.

Kvinnor på soffor

Huvudpersonen i Ner till hundarna stannar dag efter dag kvar hos de mänskor som bjudit in henne. Detta verkar inte störa dem det minsta, tvärtom uppskattar de sällskapet och småningom börjar Bente vara till nytta.

I en annan av Helles romaner, med den underbara titeln Föreställningen om ett okomplicerat liv med en man, finns en annan kvinna som flyttar in på soffan hos ett par, men den gången skaver personerna mot varandra och situationen blir olidlig.
– Alla mina romaner handlar om en kvinna som flyttar in hos någon, konstaterar Helle.
– Varje gång tänker jag att den här gången ska det inte göra det. Och så har jag skrivit hundra sidor, och märker att nu har det hänt igen.

Ner till hundarna skulle handla om en kvinna som flyttar ut till en öde ö, som vill bryta kontakten med omvärlden – och det är vad Bente vill, ön syns vid horisonten och hon får faktiskt kontakt med ägaren och inleder förhandlingar om att hyra huset på ön, men det lyckas i alla fall inte inom romanens pärmar.

– Jag fick inte ut henne dit. Och det är kanske bra, i mina böcker har jag alltid mycket dialog, och vem skulle hon ha pratat med där ute.

Rödby-Puttgarden handlar om Jane som flyttar in hos sin syster och börjar jobba på Tysklandsfärjorna. Hus och hem handlar om en kvinna som flyttar tillbaka till den småstad hon bott i som barn, visserligen i eget hus men på sitt sätt är hon en inkräktare i en gemenskap.

Konstellationen är ju tacksam att bygga en berättelse kring. Men det låter som om Helle ska göra ett nytt försök att undvika den. Den 14 april ska hon sätta sig ner och skriva sin nästa roman, och som hon tänkt sig det ska ingen flytta in hos någon. I stället ska det handla om en vuxen ogift kvinna och hennes föräldrar. Som vuxen har huvudpersonen en skönhetssalong utan kunder, som flicka har hon ständigt fått ett lakoniskt bemötande.

Så som folk enligt Helle beter sig på vissa ställen på den danska landsbygden – och jag vågar påstå att det inte är ett unikt danskt fenomen – att man aldrig visar sig berörd av något, att alla replikskiften är korta och konstaterande. Tanken på vad som händer med ett barn som alltid bemöts så fascinerar Helle.