Då kapitalismen är inne i ännu en kris och det finns ett skriande behov av en stark vänsterrörelse, visar våra s.k. vänsterpartier en total brist på handlingskraft. Vad kan man vänta sig av Socialdemokraterna som själva var med och införde nyliberalismen, eller Vänsterförbundet som åtminstone  jag inte har en aning om var det står.

Åtminstone är man så försiktig och rädd att man inte ens vågar ta ordet socialism i sin mun, för att inte tala om kommunism. Man har gått med på de botgörarkrav borgarna stuckit fram med. Socialisterna har så mycket att ta avstånd från, att tiden inte räcker till något annat. Det stämmer att det finns en mängd lik i garderoben. De brott mot mänskligheten som räknas upp i Kommunismens svarta bok, går inte att vifta bort. Den brutala, fascistoida socialism, som utvecklades ur bolsjevismen och stalinismen måste analyseras och motarbetas. Sovjetunionen har skadat den socialistiska och kommunistiska rörelsen mera än vad CIA någonsin kunde drömma om. Jag håller alltså med om att socialister och kommunister har mycket att skämmas över, men man glömmer att de också har mycket att vara stolta över. Jag vill dessutom påstå att högern har ännu mera att skämmas över (men det är den väl knappast kapabel till), men ingenting att vara stolt över.

Det är därför stimulerande att läsa Jonas Sjöstedts bok Masthugget Moskva Madrid. Berättelsen om Bengt och Greta.

Jonas Sjöstedt är vänsterpartist, tidigare EU-parlamentariker och känd för Ny Tids läsare genom sina reportage från USA. Bengt och Greta Segerson är två arbetare från Göteborg, bägge födda 1914, som levt sina liv som aktiva kommunister.
I boken låter Sjöstedt dem berätta om sina fascinerande och rika liv. Bengt och Greta berättar, Jonas antecknar och redigerar. Deras liv blir därför två berättelser, sammanlänkade till en bok.

Kampen mot nazismen

Deras resa startade och slutade i Masthugget, en arbetarstadsdel i Göteborg. Däremellan förde livet och kampen dem ut i världen, för att hämta dem tillbaka med en större mognad och livsvisdom. Så skall ju en berättelse se ut. Gretas resa förde henne till partiskolning i Moskva och livsfarliga uppdrag som kommunistisk kurir in i det nazistiska Tyskland. För Bengt var resan till Madrid och spanska inbördeskriget livets universitet. För dem bägge var kampen mot nazism och fascism såväl i Sverige som i Europa ryggraden i deras kommunistiska verksamhet och det är väl ingenting att skämmas över. Varför talar man alltid om Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, som exempel på en modig antifascist? För att det inte finns så många andra liberaler att ta som exempel. Däremot fanns det tusentals socialistiska arbetare, som insåg vad som skedde i Tyskland och Spanien och valde att kämpa mot den internationella fascismen och nassarna hemma i Sverige. Det fick de inga medaljer för. De misstänkliggjordes och förföljdes.

Efter världskrigets slut och Tysklands fall, fortsatte Spanien som fascistisk stat, men nu som en vänskaplig del av den europeiska kapitalismen och bundsförvant i det kalla kriget. Nu var det inte längre så noga med demokrati, huvudsaken var antikommunismen och det fick också Bengt och Greta känna av. Kalla kriget lyckades med att få fram det sämsta ur arbetarrörelsen. De olika delarna misstänkliggjorde varandra och bekämpade varandra i stället för kapitalismen. I borgarnas och sossarnas folkhem fanns inte rum för kommunister och annat pack. Greta berättar om sina bittra erfarenheter av mobbning, men också om dråpliga situationer i katt-och-råtta-leken med säkerhetspolisen. Bengt berättar i sin tur om sina erfarenheter av interneringsläger, svartlistning och åtal för högförräderi.

Denna fientlighet fick svenska, finländska och andra kommunister, att klamra sig fast vid Sovjetunionen, trots att de egentligen visste, eller anade, att det inte var den rätta vägen mot socialism.

I Bengts avsnitt kommer kritiken av Sovjetunionen ofta och bittert fram, trots att han tidvis själv arbetade för komintern.

Bengts berättelse sträcker sig fram till hans död 1992 och Gretas berättelse fortsätter ännu, men i boken går den fram till år 2007, då hon ännu lika orädd som i sin ungdom står på sig och kämpar för samma ideal som i sin ungdom. Inte heller i dag är det riskfritt. Trots sin höga ålder är hon ännu utsatt för nazisternas förföljelser.
Jag delar inte alltid Bengts och Gretas politiska åsikter, men jag vill ändå påstå att de i sina liv som kommunister har mera att vara stolta över än att skämmas för. Jonas Sjöstedts bok är därför en vacker hyllning till ett liv i kamp och solidaritet och en bra motvikt till hetsen mot kommunisterna. Den ger också en god inblick i 1900-talets historia ur ett arbetarklassperspektiv.

I en recension i DN klagar Mikael Löfgren på att där inte finns något om barn och kärlek i boken. Han kan nog inte ha läst fotografierna, som visar Bengt och Greta, då de ser på varandra med blickarna fyllda av kärlek och ironisk humor.

---

Jonas Sjöstedt: Masthugget Moskva Madrid. Berättelsen om Bengt och Greta. Carlssons, 2009.