6 mars

Min sista ledare med den hov-samma rubriken ”Kultursidan – en plats för tanken” ansågs vara för brännbar för ledarsidan. Jag förklarade att Ny Tid säkert gärna publicerar texten, efter vilket Hbl tog in den men den förvandlades till en mera undanskymd kulturkommentar i stället. Det tycks bli debatt i alla fall. Klart att jag inte skulle lämna Husis utan en liten smäll. Det får tidningsägaren och ledningen ta, sen blir det kanske lugnt och stillsamt när den bråkiga generationen gjort sorti.

Fick färdigt texten om Marianne Alopeaus, som avbrutits av de sista veckornas jobb och sociala stök på Hbl. Och av Göran Schildt som jag passade på att skriva av mig eftersom hans stora brevväxling med Georg Henrik von Wright hade kommit ut och jag skulle skriva om den för Hbl.

Så Alopaeus fick vika för gentle- och machomannen Göran som jag först läste baklänges från de sista, lite ojämna dagboksessäböckerna. Och sen började jag läsa framlänges från de högintellektuella och föredömliga böckerna om Gide och Cézanne – vilket ledde till ett kaotiskt rotande i franska hyllans bakre lager efter hela mammas Gidebibliotek i murkna sönderlästa Gallimardvolymer.

Vilken stilig början på ett stiligt författarskap kunde jag konstatera efter att ha plöjt igenom också reseböckerna och Aaltobiografierna.

Ja, Alopaeus. Också många upptäckter, till exempel att de numera bortviftade fyra första romanerna är riktigt läsvärda. Hon skriver samma bok gång på gång – det gör många författare – men med tillräckliga variationer och hela tiden med en utveckling mot Mörkrets kärna. Cora Sandel-influensen är klar men framför allt Mirjam Tuominen som hon nämner som en av de första påverkarna när hon ser tillbaka på sitt författarskap i Betraktelser kring en gräns: Frankrike/Paris, den omöjliga motspänstiga självständiga unga kvinnan, fixeringen vid det judiska och vid intellektuella resonemang mitt i fiktionen – allt känner jag igen från mammas noveller och från Besk brygd.

Marianne bekräftade det också när vi träffades i Stockholm för ungefär tio år sedan – på sitt samtidigt ödmjuka och självmedvetna sätt. Hon kan aldrig förstå och förlåta sig själv för att hon blev författare … och vilket raseri sätter hon inte in på den här frågan i Betraktelser. Barn- och ungdomsskildringen i den boken är något av det bästa jag läst.

Drabbad av Sverige blev på något sätt både en bekräftelse och en total omsvängning av hela författarskapet, när man läste boken i linje med vad hon skrivit tidigare. Plötsligt är hon Finlands- och fosterlandsvän, citerar t.o.m. Fänrik Stål och gillar ett strikt skolsystem – allt för att gå motvalls mot det förkättrade 70-talssverige.

10 mars

Snöar, grått. Ids inte linka med mina fortfarande operationsömma fötter till vinterbadet, som för någon vecka sedan hade hunnit bli litet beroendeframkallande.Läser Susanne Ringell i stället. Ska ändå recensera hennes nya prosadikter, så lika bra att ta itu med hela författarskapet nu. Åtminstone kortromanen Katt begraven är alldeles fruktansvärt bra. Världens trivialaste huvudperson: 50-åriga ogifta Carola som har det prydligaste huset i skärgårdsbyn. Hennes kontrast Ina är en tanig, punkig ung kvinna. De samsas erotiskt om lappgubben Sulo. Och denna den mest osannolika av intriger fungerar och är dessutom väldigt rolig – i grunden sorglig förstås. Det är Ringellsspråk som är så exakt rätt. Måste vara det eftersom hon alltid skriver i det lilla formatet.

Nu ska jag ta itu med de nya prosadikterna – om Gud och nån som heter Kerstin. Verkar lovande, redan Ina i Katt begraven hade ett mycket personligt förhållande till Gud. Antagligen har Susanne

Ringell det också.

Recenserade Christer Kihlmans Den blå modern som teaterpjäs i dagens Hbl. En liten modig finsk teater har dramatiserat romanen och satt upp den helt bra. Den unga kvinnliga dramaturgen/regissören berättade för mig att hon velat göra romanen till pjäs på grund av moderskapstemat, hon hade själv en tvåårig son. Nu är ju romanen en fruktansvärd skildring av en marodör till morsa som suckande och tvekande förstör sina söners liv. Det gjorde hon också mycket bra i pjäsen som slutade med den vackra vackra monologen om barnet i det blå moderlivet, innan modern blir förstörerska.

Det för mig essentiella i Den blå modern var borta ur pjäsen. Jag avser det som jag i recensionen kallade ”det sublimt vidriga” (mycket nöjd med den här formuleringen som jag kom på först nu, inte medan jag jobbade med Kihlmans böcker under sjukledigheten i slutet på förra året. Allt ska börja med Kihlman och hans Lexå i litteraturhistorien eller handboken eller essäsamlingen, eller vad det nu ska bli). Alltså nazismen som redskap för en inneboende sadism i människan och som huvudpersonen Benno ger uttryck för när han sjunker in i vansinnet: de vidriga mobbningsscenerna, den supervidriga koncentrationslägerskildringen.

Och den sublima, försonande sidan av samma sak när brodern Raf i slutet av boken får en vision av ”solen över Auschwitz”. Den blå modern går ju från sent trettital till tidigt sextital; kriget och nazismen är starkt närvarande i Bennos och Rafs undermedvetna. Hela romanen utspelar sig i det undermedvetna, det är Kihlmans mest freudianska period – innan han hittade till marxismen.

Debatten om Hbl:s kultursidor, fonderna och Svenskfinland har rasat på Merete Mazzarellas blogg hela veckan, till slut publicerades hennes insändare i Husis – något stympad – med ett intetsägande svar av chefredaktören. Arma Hannu Olkinuora, det underhållande offentliga gräl som den finlandssvenska kulturmaffian nu väntar sig måste kännas djupt främmande för honom. Det här med kulturkoder är inte så lätt, också om man behärskar språket.

Merete påstår att hon ska sluta skriva i Husis. Synd! Och under tiden har en massa kultursnubbar diskuterat samma sak på Ny Tids diskussionswebb. En mycket bra diskussion som skulle ha ingått på Hbl:s kultursida på den gamla goda broad sheet-tiden när kulturen själv administrerade sin debatt.

Vad som är nytt för mig är hur tidigt folk stiger upp för att blogga och diskutera. Några av inläggen är skrivna vid tretiden på morgonen. Eller går de aldrig och lägger sig?

26 mars

Göran Schildt dog i förrgår. Han blev 92 år och jag har inte träffat honom på en tid, men saknar honom trots det. Han var så aktiv och generös och på något sätt ljusomstrålad. Han hade en förmåga att omge sig med vackra saker och miljöer: den grekiska övärlden och Medelhavet, det underbara Aaltohuset i Ekenäs.

Bitar av mina nyvunna kunskaper om alla hans många böcker åkte in i nekrologerna för Hbl och radion.

3 april

Nu har jag börjat med Jörn Donner. Ett femtiotal boktitlar hägrar!

Eftersom jag befinner mig i ett borgerlighetsromansammanhang (eller antiborgerlighets-) efter Kihlman och Alopaeus så tog jag itu med romandonner först. De tidiga romanerna hade jag inte läst tidigare:

Jag, Erik Anders från 1955 är inte så lovande. Ett slags oslipad fingerövning för berättelsen om Jakob i den stora romanserien. Stilen är hackig, lakonisk, osammanhängande med medvetna talspråkliga slarvigheter: ”mycke”, ”breve” osv. Bordet verkar vara fortsatt övning för personer och teman som Donner utvecklar i senare romaner. Rika bortskämda unga människor som inte vet vad de ska göra med sitt liv. Stilen är mera utarbetad men fortsättningsvis slarvig.

Men kioskromanen Marina Maria från 1972 är både mansgrisig och charmig. Donner är på gott humör och skriver en lekfull satir över affärslivet och det som utspelar sig på firman Plast & Brandy med konsuln och kamrern och den underbetalda men rätt nöjda Marina Maria. Hon är fri, indolent, sexuellt attraktiv, självgående på erotiska fantasier och absolut inte emancipatorisk.

Nu står stora romansviten i tur att läsas på nytt och omvärderas. Minns att jag i tiden var väldigt tagen av Angelas krig – en känsla av förundran över att en man kunde beskriva en kvinnas erotiska känslor så bra. Då var jag 32.

10 maj

Lustigt nog gillar jag nya Husis som alla skäller på. Den gamla tabloiden höll på att gå i stå med sina jättebilder och statiska formateringar. Det här är också formaterat men med plats för större, t.o.m. nästan analytiska, artiklar av olika slag i den där litet konstruerade ”mitten”. Flera av de bästa journalisterna har redan skrivit sådana.

Kulturen är mera undanskymd än tidigare, men Philip Teir och de andra gör ett bra jobb. Om vårens kulturbråk hade någon som helst effekt så tror jag faktiskt att det bidrog till att kulturavdelningen fick en specialiserad och engagerad kulturchef.

30 maj

Svenskfinlands Balzac, visst! Efter omläsningen av Donners ”riktiga” romaner är jag ganska tagen. Ojämnt jo. Vissa romaner som Gabriels dag, Presidenten eller de två avslutande småstadsböckerna – för att inte tala om Fåglars skugga från 2004 – är svagare, ställvis livlösa eller pratiga. Men livlöshets och pratighetsstämpeln som har smällts på Donner gäller inte för de flesta av böckerna. Jag är imponerad av tidsskildringen från sent 30-tal och krigsperioden och framför allt av Kekkoneneran, har någon annan än Donner iscensatt ett så stort maskineri med sådan sakkunskap? Vem annan har beskrivit kalla krigets atmosfär och den ideologiska polariseringen så bra som det görs i Jakob och friheten och Far och son?

När jag var ung läste jag det mesta av Hjalmar Bergman och fascinerades av hans förmåga att gestalta affärslivet. Donner kan det också, men vad man kanske inte riktigt märkt är att han också har de Bergmanska ”krumelurerna” och originalen. Hans bipersoner är ofta väldigt roliga. Vad är överklassmostern Karin, den argsinta första hustrun Sigrid, Armi Ratia-karikatyren Fru Grön eller Matti Klinge-epigonen Donald Stolt annat än njutbara krumelurer?

Det är huvudpersonerna som är problematiska, ofta obegripliga: Gabriel är en tråkmåns och antas ändå vara sexuellt attraktiv. Man får liksom inget grepp om honom. Samma sak gäller Angela, som jag beundrade så i min ungdom. Hetta och kyla i samma paket. Passiv, men när det gäller är hon tjurigt envis. Tysken, som hon hyser en sådan passion för, karaktäriserar henne som ”kall och hysterisk”.

Vem har å andra sidan sagt att huvudpersoner måste vara sympatiska och förståeliga? Åtminstone märker jag att jag engagerar mig i Gabriel och Angela, trots att de gör mig rasande med sitt oförklarliga beteende. Precis som folk kan göra i verkliga livet.

Mina favorit är just nu Jakob och friheten, med sin ironi mot både det stockkonservativa finlandssvenska borgerskapet och mot kommunisternas ängsliga smygande i Sovjets ledband, något som Jörn/Jakob fick skit för från både höger och vänster. Och så Frihetens fångar, för den underbara satiren av konstlivet.

25 juni

Midsommarfesten med släkten hos oss gick bra trots det asiga vädret, eller kanske på grund av det. Det blev en litet euforisk stämning med över 40 människor hopträngda vid långbord och god mat när det regnade och ruskade ute.

Nu tar jag itu med Donners rapportböcker.

27 juli

Hela månaden har varit bara social och rolig: barn och barnbarn, gäster, diskberg, lite byggkaos som vanligt. Höstens bokmanus är olästa, likaså alla Tove Janssons vuxenböcker som en dag låg på bryggan, skickade av Schildts och ditplacerade av postiljonen Johan Simberg. Donner tar nämligen aldrig slut.

1 augusti

Björn Månsson avgår efter 27 år som ledarskribent för Hufvudstadsbladet – för att bli SFP-byråkrat. Han kommer att sakna skrivandet och sin plats i strålkastarljuset, men någon gång borde väl var och en pröva på nåt nytt under sitt vuxna liv. En del av det han säger i sin avskedskolumn har han sagt tidigare, men det tål sägas på nytt eftersom han har alldeles rätt.

Vad är det som tvingar KSF-media att försvaga Hbl:s image genom att till lust och leda tuta ut att blaskan gör en förlust på tre miljoner? En förlust som förorsakas av att tidningen i samband med koncernbildandet fråntogs sina fastigheter och sin aktieportfölj.

Och varför vill koncernledningen och andra fondledare hellre satsa på mediemässigt undermåliga produkter som Papper och Peppar än på att göra en helvetes bra dagstidning av Hbl? Fyrk finns bevisligen.

15 augusti

Nu kan jag sammanfatta ett slags bokslut över Donners faktaböcker.

De tidiga rapportböckerna är ju den mest erkända delen av Donners författarskap och Berlin- och Donauboken hör fortfarande till det bästa han har skrivit. Han står sig som det kalla krigets rapportör och hans bild av Centraleuropa känns som en viktig bakgrund till händelserna under de senaste decennierna. Tvärtom är det numera Sven Willner som känns förlegad när han 1974 i Hammaren och städet anklagar Donner för att ha tappat kontakten med samtiden. ”Det är viktigt att komma underfund med vilka krafter i det förflutna det är som styr vår väg in i framtiden”, skriver Willner och det har han alldeles rätt i. Framtiden råkade bara inte bli sådan som Willner och vi andra vänsteridealister trodde den skulle bli på 70-talet.

Jag har svårare med de jagcentrerade rapportböckerna: Sommar av kärlek och sorg, Sverigeboken, Jag Jörn Johan Donner o.s.v. Det blir för mycket upprepningar när man läser böckerna på raken.

Fast i Varför finns jag till från 1998 – boken där han gnäller om hur tråkigt det är att vara generalkonsul i Los Angeles – kommer det självbiografiska stuket från Far och son in på ett intressantare sätt också i fackboksproduktionen: barndomen, släkten, fadern – allt det som sen behandlas ordentligt i hans bästa böcker på senare tid: Kärlekens ingenmansland om farföräldrarna och I min fars fotspår om den unge Kai Donner. Kai i Sibirien är för övrigt en hänförande bekantskap – vilken humor, vilken seg företagsamhet och uthållighet i de mest påfrestande omständigheter. Intressant parallell som sonen drar mellan faderns empati för samojedkvinnornas hårda liv och hans brist på förståelse för sin egen hustru, Jörns mor!

23 augusti

Bra rutet om Peppar av Philip i dagen Hbl. Få se om fondgubbarna hämnas. Hoppas Sunniva Strömnes vinner sitt case. Sättet att först anställa och sedan avpollettera henne som chefredaktör var sällsynt klantigt. Är det möjligtvis för att hon är en ung, blond kvinna som saken sköts så här?

Samtidigt som de finlandssvenska fonderna gör bort sig med barntidningen Papper och den intetsägande och ickepublikdragande sajten Peppar, satsar DN på stor bokbilaga varje lördag och ny kultursatsning på söndag. Mitt i recessionen.

Lite som Baba Teir lät Hbl-kulturen göra en kultursöndagsbilaga i samband med tabloidiseringen. Det var bara det att det inte var en genomtänkt ekonomisk och personalsatsning på samma sätt som Volt eller nu DN:s satsning. Annika Rentola och jag jobbade häcken av oss och orkade inte i längden. Och en stor del av redaktionen avskydde den påstått elitistiska produkten.

26 augusti

Läser Kjell Westös nya: första delen stark, sen blir det för likt så många av hans tidigare böcker. Förstad, tvåspråkig ungdom, svag och blyg jagperson, olycklig kärlek. Men Westö håller faktiskt på med det som jag trodde Donner var ensam om. Stor tidsfresk. Intressant med de här närhistoriska romanerna där stora skeenden bärs upp av fragila, sårbara huvudpersoner och deras ganska triviala göranden och låtanden. Få se hur romanen artar sig. Åtminstone slafsar jag i mig manuset med fart. Texten har sug.

30 augusti

Kjell knyter ihop det hela riktigt nätt. Det blir bättre när de gamla typerna från första delen kommer med igen. Att slutet inte är trovärdigt det minsta känns inte så viktigt.

Ringde till Jörn för några dagar sen och bad om en intervju. Han skrattade misstroget när jag sa att jag just läst ALLT han skrivit. Riktigt sant är det ju inte heller, de tre första, intensivt emotionella novellsamlingarna från tidigt 50-tal väntar på att bli omlästa. Ska också ta itu med nya Ingmar Bergman-boken. Och vad hinner han inte med innan tidsfristen för den här bokens första del går ut 2012.

---

Tuva Korsström är kulturjournalist och författare.

Åren 1991–97 och 2000–06 var hon kulturchef på Hufvudstadsbladet. Hon gick i pension från Hbl i mars och arbetar nu med en bok om finlandssvensk litteratur från åren 1960–2010.

Korsström är född 1946, dotter till bildkonstnären Torsten Korsström och författaren Mirjam Tuominen som också omnämns i texten.

Böcker av Tuva Korsström:

Berättelsernas återkomst 1994 (Söderströms och Symposion)

Tidsresor 1997 (Söderströms och Symposion)

Kan kvinnor tänka? 2002 (Söderströms och Symposion).