Förra vintern blev jag tillfrågad att ingå i en nostalgisk festkommitté. Den evigt unga Studentteatern närmade sig sjuttio, en värdig ålder att fira med såväl tillbakablickar som förhoppningsfulla framtidsplaner. Meningen var att utbyta minnen och erfarenheter tillsammans med andra regissörer och aktiva medlemmar från olika decennier. Redan i ett tidigt skede föll de äldre deltagarna bort p.g.a. tidsbrist men för egen del blev ett möte snart till två och tre och några månader senare fann jag mig ivrigt diskuterande allt från teater till festplaner och den kommande jubileumsskriften. Jag blev också ombedd att se förhandsföreställningen av den pågående pjäsen På vägen till havet som var på väg att födas.
På ett plan var mötet med Studentteatern som att hitta hem. Inte så att jag har en perversion för möten men nog för mänskor som med sin iver och positivitet smittar av sig. De fick mig att minnas vikten av att skapa med viljan som drivkraft. De fick mig att tänka tillbaka på hur det en gång började.
Solidaritet. Dialog och kommunikation. Konst och konstigheter. Frågor, passion och frustration. Konstant sömnbrist. När jag nu tjugo år senare bläddrar tillbaka i minnen från min tid med Studentteatern ackompanjeras bilderna av afrikanska trummor på band och ständiga stickor i sockorna. Vi befann oss på gamla Lepakko omgivna av skateboardande tonåringar med den inpyrda lukten av svett, tobak och rödvin i en svartmålad rätt dyster sal. Under neonrörens obarmhärtiga sken tog vi oss an Strindbergs Ett Drömspel med lust och rasande nyfikenhet. Inget rätt eller fel, inga fastslagna roller. Vi vred och vände på drömbilder och associationer, improviserade, stampade rytmer och dök ner i varandras drömmar och verklighet. Mot slutet av träffarna föddes ofta viktiga samtal och debatter som fortsatte ända tills vi blev utkörda i vinternatten. Det var kallt också inomhus, men jag minns inte att vi frös. Det var ständig brist på tid, pengar och resurser men det var bara att acceptera. Inget att eftersträva eller längta tillbaka till i sig, men det viktiga var att vi alla verkligen ville vara där. Viljan fanns i skapandet, i lusten och glädjen att undersöka och ifrågasätta tillsammans. Och om nöden är uppfinningarnas moder så kanske viljan är deras far.
Jag får det att låta lite väl idylliskt, det är klart att vi skulle ha haft det bättre om vi t.ex. haft tillgång till ett eget utrymme eller hyggliga ljus- och ljudanläggningar istället för min gamla bandspelare som jag släpade av och an. Jag minns också det eviga kompromissandet i konstnärliga frågor – det fanns inalles fyra lampor att välja mellan. Ändå har jag inget minne av högljudda klagosånger (utom då jag krävde absolut tystnad under föreställningarna och skrämde vettet ur de unga skateboardarna som hade sin ramp utanför dörren och trotsade förbudet).
Studentteatern skänkte andrum i studielivet, fungerade som mötesplats, scen och laboratorium med plats för dialog (först med varandra och sedan med publiken). Att Studentteatern i alla tider fungerat som språngbräda till yrkeslivet för många skådespelare, regissörer, författare och musiker säger en hel del om nivån på engagemang och satsning. Om hur viktigt det var med en teater som mötesplats. Och är. I synnerhet i dagens klimat där högskolorna blir allt mer prestationsinriktade. Och där många institutionsteatrar verkar ha drabbats av behagsjuka och rädsla för risktagning.
Stundetteatern och skaparglädje får mig osökt att tänka på några rader av Tage Danielsson: ”Det är proffsen som gör så att rosorna dör, ge mig hellre en glad amatör”.
Henrika Andersson
