”Ni män är sådana nostalgiker”

Inspirerad av Svante Weylers essä Högt och lågt (Expressen, senare publicerad i Ny Tid 22/2009) kom jag i våras att läsa Evelyn Vaughs Brideshead Revisited. Den engelska överklassens svanesång har någon kallat den: drypande nostalgisk och samtidigt så märkligt genomborrande avsiktlig i just den starkt emotionella laddning som till synes oifrånkomligen förlänas det förflutna. Förutom att jag var såld direkt och sedan fick omvärdera en bra bit av vad jag har tänkt om nostalgi och sentimentalitet i litteraturen, kom jag osökt att tänka på Kjell Westö. Tänkte till och med att jag hade förstått något, men mest handlade den om att jag via Evelyn Vaugh kom att uppskatta något som tidigare känts främmande i Westös författarskap. Förvisso skildrar Vaugh en brittisk överklassmiljö som för sådana som mig är liksom färdigt romantiserad, medan Westö skildrar min stad, mina språk, min historia. Men parallelliteten i hur de med ett enkelt berättande laddar det förflutna med emotionell tyngd är tydlig. Historia, nostalgi, sentimentalitet, också manlighet, var koordinaterna som jag tecknade ner inför mitt samtal med Westö en torsdag morgon på Hagnäshallens café, mitt i den miljö där hans nya roman Gå inte ensam ut i natten till viktiga delar utspelar sig.

Historia med känsla

Boken handlar om två gäng på tre ungdomar. De äldre, efterkrigsbarnen Jouni Manner, Ariel Wahl och Adriana Mansnérus, hänger i Hagnäs och Berghäll där de bildar ett folkband på 60-talet, och får chansen att spela in en singel innan livet för dem åt olika håll. De yngre, Frank Loman, Eva Mansnérus och Pete Everi, födda kring 1960, växer upp i en ny förort längre bort från stan. De hör till Westös generation, som kommer till medvetenhet på 80-talet, alltid efter och i någon mån i antagonism mot efterkrigsårens stora årskullar.

Westö säger att han aldrig har läst boken Brideshead Revisited, men att han hör till den generationen som i tiden tyckte att tv-serien Brideshead Revisited var den bästa någonsin. Ordet nostalgi är han inte särskilt förtjust i, det är så fläckat, menar han. Känslosamhet skulle han hellre kalla det. Jag föreslår ordet sentimentalitet, men också det menar han är fläckat, används nedvärderande. Och förresten, tillägger han, används också ordet känslosamhet ofta pejorativt i synnerhet tillsammans med attributet ”manlig”.

Westö säger att han inte har talat om det här i intervjuer.

– Det är synd med den här mekanismen som finns i den litterära världen, att man som författare egentligen inte får gå i dialog. Jag är kanske extra sårbar här, jag har ett komplicerat förhållande till litteraturkritiken eftersom jag är dropout från uni. Skulle kanske vara lättare att bära alltihop ifall jag hade en lic i litteraturvetenskap.

– Skrivs det i Sverige om något att det är nostalgiskt så kan jag inte minnas en enda gång då det skulle ha varit positivt.

Men det är svårt att hitta ett annat ord som på samma sätt beskriver det känslosamma sättet att skildra det förgångna som kännetecknar Westös stil, särskilt i den svit på fyra Helsingforsromaner som började med Drakarna över Helsingfors och nu har fått sitt slut i och med den senaste boken. Han spänner trådarna över ett tidsspann för att sedan fylla mellanrummet till max med emotionell mening. Så jag använder ordet nostalgi i alla fall, och det gör han också.

Det manliga

”Ni män är sådana nostalgiker”, återtog Eva. ”Inte alla, men många av er. Ibland när man lyssnar … det är som om det enda som finns mellan er ungdom och er död är den där förbannade nostalgin.”

”Så du påstår att kvinnor aldrig blir nostalgiska?” kvitterade jag och försökte hitta tillbaka till det lättsamma tonfall vi haft i början av kvällen.

”Inte sådär som ni”, sa Eva. ”Själv tycker jag att det är att slösa tid och liv. Du har väl tänkt på att vi två sannolikt är mycket närmare döden än födelsen redan?”

Såhär skriver Westö. Ska vi läsa den här passagen som en nyckel till hans projekt, eller åtminstone till hans iscensättning av den unga och åldrande mannens … ja, nostalgi? Westö tar ner på anspråken lite och pekar på vilken roll det här samtalet har för en enskild tråd i boken: Frank Lomans kärlek till Eva. En resa, kallar han den.

– När Frank i början är kär i Eva gör han alla stolligheter. Det här är berättelsen om hans väg till insikt om att han kan älska henne trots att det går som det går.

Men här finns något annat också. Jag nämner en passage som jag i efterhand inte har kunnat återfinna, när jag väl kom på att den var viktig. Westö bläddrar vänligt fram den åt mig, s. 460:

Och nu såg jag Eva stå här och vaka över den sovande Nadia och för första gången i mitt liv såg jag generationerna, alla släkten som följde släktenas gång, som en angelägenhet främst för kvinnor: jag såg en berättelse om mödrar och döttrar och systrar i stället för den berättelse om fäder och söner och brödraskap som jag varit så fixerad vid dittills.

Läser man de två passagerna parallellt kan man se att Westö här stavar ut sitt projekt: berättelsen om fäder och söner, de nostalgiska männens berättelse, 1900-talet ur deras perspektiv, skådeplatsen Helsingfors.

– Det är omöjligt att skriva sitt eget eftermäle eftersom vi först när vi är döda vet om vi var bra. Skulle någon hitta just de där passagerna så har jag inget emot det.

Men det är något i kritikerbemötandet som besvärar.

– Det har skett en strömkantring i hela diskussionen. För 20–30 år sedan var det vanligt att kvinnliga författare blev pejorativt bemötta.

Westö minns hur otrevligt det var när hans unga kvinnliga kolleger på 80-talet kallades amazoner och poetissor, till exempel.

– Idag har det här svängt på svenska så att om en manlig recensent skulle avsluta en recension med att säga att det här är sentimentalt och superkvinnligt så skulle han bli hängd.

Men att säga att ett romanslut är sentimentalt och supermanligt är helt i sin ordning och blir samtidigt ett slags avfärdande.

Ett exempel på hur en ideologisk agenda kamoufleras till en estetisk agenda, alltså, till och med så väl att ideologerna själva inte ser den. Jag frågar om han inte borde föra fram det manligt känslosamma som ett medvetet valt stil-

ideal och litterärt projekt. Men Westö är tveksam. I Sverige har författare som t.ex. Ulf Lundell och Ernst Brunner gått till motattack mot litteraturens nya kvinnliga hierarkier på ett sätt som inte har gjort saken bättre, snarare värre. Dessutom är det här ett avgränsat problem som gäller det litterära klimatet i kanske ett par nordiska länder, i det övriga samhället och i hela världen är det fortfarande kvinnorna som kommer i kläm.

Han tar också spontant, självkritiskt, upp frågan om kvinnogestaltningen i sina böcker: tycker att han har blivit bättre på den med tiden. I de tidiga novellerna och den första romanen erkänner han att det egentligen bara var mormorsgestalterna som fungerade.

– Men Lucie i Där vi en gång gått och Eva och Adriana i den nya boken är viktiga huvudpersoner i romanerna.

Vänster, höger

Westö menar att den nya boken kanske tydligast av hans böcker behandlar klasskiktningen i samhället. I Där vi en gång gått (2006) fanns motsättningen mellan de röda och de vita som ett viktigt tema, men boken kom ändå enligt författaren mest att handla om de vitas skuld och neuroser. I Gå inte ensam har hälften av de sex huvudpersonerna arbetarbakgrund, den äldre trions Jouni och Ariel och så Pete Everi bland de yngre. Också Frank Lomans bakgrund är kluven, de bor på radhusområdet men föräldrarna kommer från fattigare förhållanden.

Här rullas det senare 1900-talets politiska mentalitetshistoria upp genom Frank Lomans perspektiv. Här är frigörelsen från den dogmatiska 70-talsvänstern viktig, både för huvudpersonen och för författaren. Lysrör, kallar Eva Mansnérus vänstermänniskorna, ett uttryck som Frank fastnar för. Men Westö betonar att det inte handlar om att nedvärdera vänstern överlag.

– När jag började skriva var Peter Lodenius, Seppi von Bonsdorff och Claes Andersson viktiga mentorer för mig. De har alla sina rötter i 60-talet. Det fanns något väldigt fritt och sökande i 60-talet som jag aldrig sett i 70-talet. Men då i slutet av 70- och början av 80-talet, när jag började bli medveten om saker, såg jag ju bara det 70-tal som hade stelnat i dogmatism och nederlag. Jag såg inte det som en gång hade varit.

Jag noterar att 70-talet kanske har en annan innebörd på kvinnolinjen, att feminismen då tog fart och var både sökande och öppen.

– Jag håller med, säger Westö, men det såg jag inte då. Det fanns också en grön våg. Man ser vissa saker när man är ung, andra är man blind för.

Westö berättar att han, när han skulle skildra 80- och 90-talen i boken, var nära att göra en felbedömning. Han ville ha ett snabbt tempo som förde berättelsen vidare och speglade det tillknutna i tiden. Här gjorde en av hans redaktörer Sara Ehnholm Hielm en viktig upptäckt, säger han: det tillknutna gick för långt i brådskan. Han fick arbeta om. Kanske går han för hårt åt vänstern på vissa ställen?

– I epilogen inser Frank Loman det som också är min insikt. 70-talsvänstern var 1968 gone wrong. Den ironiska frigörelsen var nödvändig, men en massa barn åkte ut med det badvattnet, viktiga värden som mänskor borde försvara oavsett om de är vänster eller borgare. Frigörelsen öppnade också för en ny världsordning som skulle visa sig ytterst hjärtlös i sin jakt på effektivitet och profit.

Det finns alltså en gräns för hur mycket plats 80- och 90-talens individualistiska ironi ska få. Westö hänvisar här till en passage där en medelålders Pete Everi frågar Frank Loman om han fick tillräckligt mycket av den ironi och frihet som han längtade efter när de var unga.

Mitt i söndagskvällens tidlösa dästhet insåg jag att frågan antagligen var viktig. Jag kände mig mätt och dåsig och ville egentligen skämta bort det hela, men jag stod emot lättjan, skärpte mina sinnen, funderade några ögonblick och sa:

”Jag fick mera.”

Mot slutet av boken sker också en återknytning till vänstern genom Evas dotter Nadia, ett flyktigt men mycket igenkännbart porträtt av en elev vid det progressiva Tölö gymnasium. Genom Nadia beskriver Westö en vändning mot ett samhälle där det igen är ok att vara aktivt politisk och vänster, åtminstone i vissa kretsar. Kanske har vi en ny generation av lysrör på kommande, funderar Frank Loman när han ser de strålande ansiktena på en musik-afton som elever från Nadias skola ordnar. Men ordet lysrör har kanske fått en positivare innebörd nu.

Också här är Frank Lomans upplevelse en variant av Westös egen: de här ungdomarna finns idag och de representerar något gott, en ny politisering. Det är viktigt att de finns, även om han är väl medveten om att en stor del av också den generationen är apolitiskt individualistisk.

Känslan i texten

Vi återkommer till känslosamheten och funderar på var i texten den egentligen sitter. På vilket sätt finns den i själva språket. Om man placerar in litteratur på en skala mellan känslosamt och icke-känslosamt?

– Just det, säger Westö. Hur ser då den där andra ändan ut rent språkligt? Det skulle vara viktigt att veta.

Westö reflekterar över jämngamla kollegan Monika Fagerholm som också öser material ur minnen från 60- och 70-talen. Är hennes djärva språkprogram – att hon bryter upp språket – en medicin mot sentimentalitet? Sitter sentimentaliteten kanske i det realistiska berättandet?

– När jag började skriva långa berättelser sa författarkolleger som läste texterna för förlaget uttryckligen att det inte är sentimentalt. Men det offentliga mottagandet har ibland blivit annorlunda.

Det finns en ambivalens här hos Westö. Å ena sidan är det känslosamma väsentligt för hans författarskap. Å andra sidan är det något som han, en omåttligt populär, läst och översatt författare, speglar utifrån idén om en delvis negativt inställd kritikerkår. ”Det här felet” kallar han det till och med, bara delvis ironiskt, som om han upplevde att han inte fullt bemästrar det, som om det snarare bemästrade honom.

Men också inom Westös text finns det en viktig växling mellan olika grader av känslosamhet som han uppmärksammar mig på, en växling som bestäms av berättelsen. Han hänvisar till de två överraskningarna som vänder berättelsens kurs i den nya romanen.

– Den första måste via jagberättaren innehålla ett mått av sentimentalitet. Frank Loman är 18 år gammal där och fylld av starka känslor.

– Den andra har jag bemödat mig att skriva så svalt och icke-sentimentalt som jag kunnat, som en klar höstdag, så tydligt och rent.

Här är jagberättaren i medelåldern och har kommit till en del insikter. Och sannerligen finns det en ny ton i romanens avveckling, efter den andra överraskningen, en nu-ton som håller berättelsen i ett avklarnat presens trots att Frank Lomans intresse för det gångna kanske är starkare än någonsin.

Varthän?

Den manliga linjen är blottlagd av Frank Loman, det nostalgiska utpekat av Eva Mansnérus och övervunnet av författaren själv. I det avklarnade nuet lämnar Westö läsarna i väntan på hans följande roman. Som alltså ska bli något annat. Men vilka av beståndsdelarna kommer han att lämna bakom sig? Helsingfors? Mannen? Känslosamheten? Historien? 1900-talet? Popmusiken?

– Det framgår under projektets gång, menar Westö.

Vad gäller realismen tror han inte att den faller bort i första taget.

– Jag har skrivit yrkesmässigt i 27 år och skrivandet har varit ett av mina viktigaste livsinnehåll under hela den tiden. Skulle jag ha en Monika Fagerholms begåvning att göra realismen till något annat skulle jag ha gjort det redan.

Han säger att han har använt ordet kalejdoskop för att beskriva sin Helsingforsmiljö – så länge han får fram nya mönster är det ok. Men nu kommer gränsen emot.

– Den stora närhistoriska bågen skulle jag vara beredd att lämna åtminstone med de härnäst följande böckerna. Det tingsliga som hör hit, Helsingfors, måste jag också lämna för att skapa en annan miljö.

– Det spännande är att man inte riktigt vet, varje bokprojekt är en resa, även om jag säkert i mångas ögon framstår som en ganska intrig- och platsbunden författare.