Från Hänsjön till Hanoi

av Sebastian Johans

För Bengt Berg handlar poesin mindre om enskilda samlingar och mer om att bygga det författarskap som är hans liv, skriver Sebastian Johans.

På en gång Värmlandsförfattare och global poet. I den korta meningen hittar man de styrord Bengt Berg har arbetat efter i sina senaste diktsamlingar, och kanske ända sedan debuten i mitten av 70-talet. Den nya samlingen De gröna skuggornas sjö är inget undantag och lindar upp ett följsamt nystan runt en spole där det inte är särskilt långt från Hänsjön till Hanoi. Bengt Berg hittar samma vemod i bussen på vägen utanför Haiphong som på den egna bakgården eller för all del i Degerfors centrum eller på Helsingfors boulevarder. Man betraktar ju alltid genom ögon som sitter fast i ens egen skalle.Berg är en produktiv författare som gärna ger ifrån sig en liten bok om året. Ibland kan man känna att de enskilda böckerna skulle vinna på att vila lite längre, men det handlar för Bergs del mindre om enskilda samlingar och mer om att bygga det författarskap som är hans liv. En resa till fjärran land eller en tur till butiken – de flesta situationer erbjuder stoff som kan rinna ut ur pennan och träffa pappret som en prosalyrisk utgjutelse. En kväll i läsfåtöljen preciserar ett uppsåt:
Tänkte på litteraturen i kväll,

alltifrån Billy-hyllan till Perec.
Vet att Céline hade två låntagare
på bokbussen (i Nyskoga)
men att däremot Perec
är en sällan efterfrågad lycka i Bastvålen.
Vad har då böckerna att ge oss
som vi inte redan lärt oss att avstå ifrån?
Jo: liv. Livet. Livet i alla dess former
och saknader, all denna längtan
efter icke-olympiska resultat.

Bengt Bergs diktjag rör sig genom tomma vinterdagar och försvinner likt en annan mumrik i små moln av privatfilosofiska små melodier som bara bryts då ”En jourhavande kråka fäller med ett kraah ut sina breda vingar och ger mig en välsignad blick innan hon fortsätter bort genom vinterdagen.” Det är ofta väldigt oförargligt och de puttrande kvasifilosofiska funderingarna blir inte sällan snudd på för hemtrevliga, men det finns också ett allvarligt driv som gör att Bengt Berg oftast kommer ut ur stroferna med äran i behåll. Det är helt enkelt precis så här han betraktar, och det finns något respektingivande i den trofasthet han visar sitt värv. Om dikten är poetens liv måste vi låta poeten leva.

Bengt Berg: De gröna skuggornas sjö. Heidrun, 2009.

Sebastian Johans

Lämna en kommentar