1,1K

Kennet Klemets diktsamling Kling kling utstrålar en känsla av koncentration och reflexion, en renodling av tidigare stoff.

På min lista över de bästa svenska diktsamlingarna från 00-talet finns två titlar av Kennet Klemets, Accelerator från 2005 och uppföljaren Lux Interior från 2007. I dessa samlingar hittar man den sorts expansion eller blandning som är typisk för delar av vår tids poesi: katalogliknande rabbel, internetslagg och andra former av samp-lat mediebabbel, pseudobiografiska och metapoetiska utsagor som varvas med allehanda undermineringar, motsägelser och meningskollapser. Här finns samhällskritik – en maniskt amplifierad, dystopisk samtidskänsla – men också en upplevelse av att det rör sig om ett djupt personligt projekt; sådan är nämligen laddningen i dikterna, som trots alla expansiva tekniker kretsar runt en sammanhållande röst. Diktsubjektet ifrågasätter sig självt och sina premisser, de återkommande djupdykningarna i äckelkänslor har ett självdestruktivt drag, men det krisande jaget upplöses inte utan förblir en gravitetisk punkt eller spelplats.
Klemets har i ett sammanhang sagt att han, när han skriver poesi, “draggar i det undermedvetna och fogar samman bitarna”. Någon surrealism i traditionell mening är det ändå inte, den sortens pionjäranda eller tillförsikt tillhör en annan litterär epok, utan de fynd som dras upp i ljuset i dessa båda samlingar är på ett eller annat sätt kontaminerade eller alltid redan förbrukade.
I det frenetiska nedborrandet och vältrandet i medie-samhällets språkskräp finns ändå en längtan efter någonting användbart, kanske ”ett hem att kalla hem”, eller en sorts oortodox helighet. I Lux Interior närmar sig Klemets ställvis ett religiöst språkbruk och jag ser ingen orsak att tolka det som ironiskt menat – här följer ett smakprov: ”Mot det heliga. Mot ljus bakgrund. Lätt att identifiera. På gränsen mot/det utomreligiösa; självständig, hel”.
I Kling kling, Klemets femte diktsamling, har det dominerande tonläget skiftat. I någon mening handlar det om en renodling av något som finns antytt i de föregående samlingarna men där får samsas med så mycket annat stoff att det bara blir en tendens bland andra. Accelerator och Lux Interior var böcker i relativt stort format och med mjuka pärmar. Kling kling är mindre både på höjden och bredden och de hårda pärmarna accentuerar den känsla av lyrisk koncentration och reflexion som utmärker samlingen.
Texterna består av prydliga rektanglar, som varierar mellan en och åtta rader, och som inramas av sidans stumma vithet. Kontrasten mot det strida ordflödet i de föregående samlingarna är slående. Texterna är indelade i avsnitt som antingen har bokens titel eller ett ensamt kommatecken som rubrik eller signum. Vissa rader och bilder vandrar mellan de olika avsnitten, som också motiviskt och stämningsmässigt är inflätade i varandra.
Koncentration, meditation, ja, men också en känsla av avstånd, som om diktens jag betraktade världen genom en speciell lins, som ibland kan förstås som minnet men som också är påtaglig i det lyriska ögonblicket, där intrycken esteticeras och koreograferas, kanske i ett försök att få ny bäring.

Det är en solig och varm dag. Moln driver över husen. Du
kliver över staketet. Ställer dig med ryggen mot väggen.
Jag vrider huvudet. Åt vänster. Till höger. Bilderna får
tillbaka sin lyster. Jag förvandlas till rött . Du förvandlas
till damm.

Tilltalet är överlag intimt och frammanar en privat eller familjär plats – ”du sitter på golvet, pratar och kommenterar”. Borta är den medvetet ”opoetiska” terminologi som ofta utnyttjas i Klemets tidigare produktion. Anslaget denna gång är lyriskt, ordvalet likaså och utsagorna ställvis förbluffande nakna, eller så kan de i varje fall upplevas: ”Jag älskar dig för den du är”. Men tonen i sådana meningar påverkas naturligtvis av den omgivande kompositionen.
Tonen, klangen eller klinget, är ett centralt element i texterna, det ljud glas kunde alstra eller något annat som får struktur och resonans: ”Jag ser det mer än jag hör det. Sprött och tindrande. Som materialiserade drömmar.” Det auditiva är förenat med en visuell kvalitet – det glittrande, skimrande eller glänsande – som i dikterna antyder ett perspektiv eller en hållning: ”Inte gräva i ansikten. Bara låta dem klinga av. Skimrande. I sig själva.”
Att inte handla utan låta vara, att ha tillit utan att kräva förklaringar, när så fordras – här anas ett möjligt tema. Det som skildras är en sorts läkningsprocess. Den första raden i den första dikten lyder: ”Kränger av mig sårbarheten, själva såret.” På motsvarande sätt, i en annan dikt, ersätts det mörka av någonting som finns bortom mörkret: ”Svart och under det svarta den nästan totala avsaknaden av svärta.”
Det finns fler teman, som alla i någon mening är besläktade: samhörigheten, kontinuiteten och ansvaret, såsom dessa exemplifieras av faderskapet – ”Du kommer till mina famlande händer. Som jag en gång kom till famlande händer” – och förundran inför det nya, oskrivna livet: ”Det inte bestämda. Det inte definierade. Det alldeles nyfödda.” Detta kunde naturligtvis också tolkas som ett poetiskt ideal, omöjligt att kvarhålla – öppenheten, potentialiteten som föregår skrivakten eller tolkningen.
Att sammanfatta en diktsamling på detta sätt är ofrånkomligt att förenkla och frånse det som skorrar. En upprepad nyckelfras lyder ”I det klang- och sjukrika.” Vad är i detta fall ”det sjukrika” – ett kroniskt sjukdomstillstånd i världen måhända? I jämförelse med Klemets tidigare poesi som ofta återgett tillstånd av sönderslitande ambivalens och eskalerande språkpsykos representerar Kling kling ändå en avklarning, som möjligen bara är en cesur, andhämtning eller ögat i stormens mitt.
Det handlar givetvis också om en vilja hos Klemets att utforska nya effekter – ”I musik och speakers. I amplifiern i amplifiern”. Välklingande lyrik är detta hur som helst.

---

Kennet Klemets: Kling kling (dikter). Wahlström & Widstrand 2009.

Ralf Andtbacka