Verk av bland andra Frida Kahlo, Valie Export och Eva Hesse bjuds det på när Centre Pompidou ställer ut kvinnliga samtidskonstnärer. En satsning som är ovanligt frisk och i tiden, tycker Emma Rönnholm.

Sedan våren 2009 har Centre Pompidou, Paris främsta museum för nutidskonst, satsat stort på kvinnliga konstnärer. Museets permanenta utställning, som presenterar nutidskonstens historia, är numera till hundra procent kvinnodominerad från 1960-talet framåt. Ett försök att krydda till de annars så osexiga samlingsutställningarna, men också en välförtjänt hommage till den dramatiska utveckling som kastat kvinnorna från konstvärldens marginal till dess centrum.
Utställningen heter [email protected] och är indelad enligt nio teman. Ämnet är brett och kuratorerna har valt att också ägna två avdelningar åt kvinnor inom design och arkitektur – ett fint sätt att lyfta fram kvinnliga talanger, men inte riktigt befogat innehållsmässigt. De övriga sju temana rör sig mellan kronologiska presentationer och tematiska helheter.
Inledningsvis presenteras de stora namnen verksamma före år 1960 under titeln ”Pionnières” (Pionjärer), däribland Frida Kahlo och Sonia Delaunay. Men utställningens verkliga startskott är ”Feu à volonté” (Fri eldgivning), som samlar upp radikala och politiska verk, de flesta från 60- och 70-talet. Här tangeras stereotypin av den aggressiva kvinnliga konstnären, som arbetar med tabun och chockeffekter. Här återfinns till exempel Valie Exports performance från 1969, Genital Panik, där hon cirkulerar i publiken under en pornografisk filmföreställning med ett laddat gevär och utan byxor. Många av de senaste årens utställningsprojekt med kvinnotema har tagit fasta på just den här fasetten – den radikala feministen som spränger väg för nya uttryck. Ändå visar redan denna avdelning upp en stor bredd av röster, med både empati, poetik och en stor dos humor. Och ju längre utställningen framskrider, desto färre stereotypier finns det att ta till.
Följande rubrik ”Corps Slogan” (Kroppslogan) markerar skiftningen mot en allt mer immateriell konst. Med föregångarna inom performance, bland dem många kvinnor, lösgjordes konsten från objektet. I en sal med videoprojektioner på alla sidor samsas modern dans med dokumenterade happenings och performanser. En ovanligt lyckad iscensättning av videoverk, som tillåter betraktaren att sitta och begrunda verken i sin egen takt och ordning.
Rubriken ”Eccentric Abstraction” (Excentrisk abstraktion) behandlar kroppens verklighet ur en mera abstrakt synvinkel, med fokus på material och gester. Titeln är hämtad ur Lucy Lippards artikel från 1966, där hon beskriver uppkomsten av en ny skulptur- och målerikonst, med ”olämpliga” råmaterial och ett abstrakt, organsikt bildspråk. Det är en tendens som kommit att bli central i bildkonsten i stort, och det är uppfriskande att se att dess första representanter inte förlorat sin aktualitet. Eva Hesses korvar (Seven Poles, 1970) och Yayoi Kusamas tornande rödmålade hanskar (My Flower Bed, 1962) är fortfarande svåra att sätta ord på, liksom de kroppsliga förnimmelser och smärtor Louise Bourgeois behandlar i sin serie teckningar, Extreme Tension, från 2007.
Mera skulptur blir det i avdelningen titulerad ”Une chambre à soi” efter Virginia Woolfs essä Ett eget rum. Titeln till trots handlar det här om rum i en mycket vid bemärkelse. Verken är i huvudsak installationer (bokstavligen rumsliga) och laddade med ömsom symbolik, ömsom teatralitet, ömsom klinisk abstraktion. Det som imponerar i många av verken är känslan av förtätad spänning, som om väggarna inte begränsar utan förstärker rummet.
Ett annat glädjande fynd är mångfalden textbaserade verk i kategorin ”Le mot à l’oeuvre”. Här finns inte bara politiska slogans och konceptkonst utan också poetiska, narrativa videoverk och Pierrette Blochs och Mirtha Dermisaches teckningar, som leker med linjer och tecken och skapar en slags låtsasskrift.
Utställningen lyfter även fram den minimalistiska konsten. I ”Immatérielles” (Immateriella) får en gest, ett material eller en färg växa till sin fulla potential. Med meditativt spartanska målningar samsas också Monika Sosnowskas overkliga installation Rubble där en prydlig hög kantiga vita skärvor vilar under ett lika prydligt hål i taket. Installationen hör till de nyaste av de utställda verken.
I och med Elles har Centre Pompidou fått möjlighet att visa en del av sina färskaste inköp och donationer – och det märks. För att vara en samlingsutställning känns slutklämmen på Elles ovanligt färsk och i tiden.
Mycket kan sägas om för- och nackdelarna med att definiera konstnärer på basis av kön, det finns trots allt så många intressantare definitioner att ta till. Men Centre Pompidou har åtminstone gjort en historisk satsning på att visa upp sin samling kvinnliga konstnärer – av vilka de drygt 200 representerade konstnärerna utgör bara en fjärdedel. Efter dessa hundratals verk och myriader av tekniker och synvinklar är eftersmaken befriande. En av utställningens största förtjänster är att den visar att konst gjord av kvinnor omöjligt kan generaliseras.

[email protected] pågår på Centre Pompidou i Paris till 21.2.2011.

Emma Rönnholm