Helsingfors stadsteaters Sekunda utnyttjar klichéer och stereotypier men säger samtidigt något om utsatta samhällsgruppers hårda livsvillkor.
Teater är en säregen kommunikationsform vars mening står och faller på kontraktet med publiken: att åskådaren ”tror på” det som händer på scenen. Den här tilliten kan med fördel utnyttjas, missbrukas till och med. Med enkla trick kan publiken föras bakom ljuset, och underligt nog blir föreställningens värde då högre än summan av dess delar. Publiken blir snarare imponerad än irriterad av att ha blivit lurad. När lampan (den bildliga) tänds och man utbrister ett stort ”ahaaa”, har teatern med ens fått mervärde.
Det här elementet finns med i Sekunda. Den stundvis röriga, osammanhängande handlingen ges en ny mening i den avslutande scenen och tolkningsnyckeln är avgörande för helhetsintrycket. Slutet är närmast genialt och gör plötsligt den lilla föreställningen till symbol för något mycket större.
Det handlar om andra klassens medborgare i Ryssland. Det är droger, sprit, porr, knivar, inbrott, smuts, svordomar. Desperation, vilsenhet och natt. Och den digitala klockan som visar nedräkningen från 01:25 – vad händer vid 00:00?
Sekunda, skriven av Mihail Durnenkov och regisserad av Viktor Drevitski för Helsingsfors stadsteater, är en kollageföreställning i två plan som utnyttjar klichéer och stereotypier men samtidigt säger något om utsatta samhällsgruppers hårda livsvillkor. De desillusionerade karaktärerna fäller träffande oneliners, typ: Jag tror på livet utan tro. Generellt sett är jag ingenting. Kanske det inte kommer något annat liv. Det här är ingen film! Och så klart: Jag är int’ någå sekunda!
Huvudperson är manusförfattaren Filipp (Eppu Salminen), som inledningsvis presenterar ett projekt för en avogt inställd producent.
Flickvännen (Eija Vilpas) väntar hem honom och förskottsarvodet, men när de möts står en tung kasse full med porrfilmer emellan dem. Filipp skickas ut och samtidigt in i sina egna uppdiktade händelser.
Alisha Davidow som står för både scenografi, kostym och videoprojektioner har skapat en snygg, blekgrå inramning. Runtomkring de tre shoppingvagnarna fulla med vita lumpor, mellan de två upphöjda metallburarna, soffan och det smutsiga badkaret, strös människoödena ut.Det är slumpmässiga möten, ny och gammal vänskap; och alltid är det något som skaver. Intensivt och våldsamt.
Fyllescener kan vara hopplöst tröttsamma och pinsamma, men Salminens sluddrande solo som slutar i badkaret är absolut av det bättre slaget.
Det ironiska lätta snöfallet över hans slocknade gestalt är pricken över i:et. De övriga skådespelarna klär på sig en rad roller för att belysa händelserna från olika synvinkar. Matti Olavi Ranin gör, förutom producenten, bland annat en utsökt uppfriskande komisk rollprestation som (svart-)taxiförare. Calle Alm, i våras utexaminerad från Teaterhögskolan, spelar övertygande hela fem udda karaktärer, däribland en påtänd, paranoid knarkare med genomborrande blick och en tvångsmässigt leende koreansk städare. Hannele Lauris Anna kommer till staden för att söka efter sin son, men möter i stället knarkarens mamma Maria (Vilpas). De två ensamma, oroliga damernas nattliga melankoliska testund är en finstämd scen. Sanna Majuri är både misshandlad flickvän och stark, adrenalinstinn inbrottstjuv. Petja Lähde som losern Läski hamnar klart i skuggan av de övriga – men kanske mobbningsoffret får sin revanch. Om han kan bevisa att han inte är sekunda kvalitet …
Helsingsfors stadsteater: Sekunda. Text: Mihail Durnenkov. Översättning: Teemu Kaskinen. Regi: Viktor Drevitski. Scenografi, kostym, video: Alisha Davidow. Ljus: Nanni Vapaavuori. Ljud: Ari-Pekka Saarikko, Miika Storm. På scen: Eppu Salminen, Petja Lähde, Hannele Lauri, Matti Olavi Ranin, Sanna Majuri, Eija Vilpas, Calle Alm.
Sonja Mäkelä
