Jag brukade lyssna på Marcus Birro på radio för runt tio år sedan. Han hade långa krönikor i p3-programmet Frank på kvällarna. Jag brukade sitta nere i källaren och spela krigsspel på datorn. Birro var politisk, arg, rolig och bitter. Han hade poänger, spydde galla över högern, socialdemokratin och Göteborg. Jag tyckte om det. Men han slutade på Frank, försvann ett tag och gjorde comeback i underhållningsprogrammet Let’s dance och i fotbollssoffor på tv. Han flyttade till Norrköping och blev en mediapersonlighet.
Det är också i Norrköping som huvudpersonen bor – en halvalkad ungkarl som går på socialbidrag och har italiensk fotboll som enda intresse. Göteborg har han lämnat bakom sig. Men när en gammal vän från ungdomen knall och fall dör i sitt vardagsrum i en hjärtsjukdom, samma som Joe Strummer i The Clash, tvingas han tillbaka till sin forna hemstad.
Att hoppa på tåget blir som en resa tillbaka till åren kring 1990, då staden var nåt annat. En mer öppen stad om man vill. Kompisgänget hade kajal runt ögonen och ett band, The Christer Petterssons, och härjade runt i Göteborg. På svartklubbar, på krogar och på fester uppe på Guldheden.
Jag är 12 år yngre än Marcus Birro men uppvuxen i samma stad. När han drog runt och söp började jag skolan. Men mycket finns kvar: Kompaniet, som visserligen bytte namn till Wish, och sen igen till nåt annat, alkishaket Sejdeln på Andra långgatan och Stage door borta vid hockeyarenan Scandinavium där jag hängde med en kompis som förkläde på en värdelös dejt. Och Magasinet där band som Broder Daniel spelade, som försvann nångång på nittiotalet och i vars entréutrymme det nu ligger en mexikansk restaurang.
Boken blir en hyllning till nittiotalets Göteborg, staden som inte bara satsade på företagsetableringar och flashiga restauranger. Och till ungdom och fylla. Kanske är den också lika mycket en fråga om vad som egentligen hände med ungdomen, en själv och folket runtomking. Och alla de där gamla idealen.
Det är talande att jag tycker boken är allra bäst när jag sitter halvpackad på spårvagnen på väg till en fest uppe i Högsbo. Det går inte att förneka att jag tycker om boken eftersom den handlar om min stad. Visserligen en stad jag är för ung för att ha sett men ändå ett Göteborg jag känner igen. Men hur är det för någon utan samma relation till staden? Kanske en lätt patetisk nostalgiorgie om sprit, musik, knulla och ständig brist på pengar. Vid ett tillfälle skriver han att det inte fanns något romantiskt i deras fattigdom. Men såklart gjorde det! Han har skrivit en bok om det. Birro faller lite för ofta ner i det träsket, att romantisera de där åren och det där livet. När han och hans kompisar kände sig som om de ägde staden. För det är i mångt och mycket en självbiografi. The Christer Petterssons fanns, Marcus Birro bor i Norrköping och en av karaktärerna är en missförstådd författare, något som också ligger Birro nära. Mycket i sättet att uttrycka sig känner jag igen från radions Frank i början av 00-talet.
Men det blir vackert också. Ofta långa betraktelser kring ett liv som rusar ifrån en utan att man fattar vad som händer. Att bli gammal och tjock helt enkelt, men fortfarande känna sig som en av de där unga, snygga människorna som går runt på stan. Att leva kvar när världen går vidare.
Rasmus Lundgren
