I Andra färger, en samling texter tillkomna under flera års tid, återvänder Orhan Pamuk gång på gång till sina tidiga läsupplevelser och frågan om författandets villkor.

I förordet till Andra färger. Essäer och en berättelse skriver Orhan Pamuk om en god vän och ”överdriven beundrare” av Walter Benjamin. Pamuk brukar reta denne vän genom att påpeka, att det är de böcker som Benjamin inte hann skriva klart som gjort honom berömd. ”Min vän brukar då svara att Benjamins böcker är som världen själv, en oavslutad helhet, som läsaren själv måste kämpa för att tolka och ge en innebörd, och jag brukar då i min tur svara honom att jag en dag ska skriva en bok som bara består av fragment. Det här är den boken, ordnad på ett sådant sätt att man kan ana sig till en medelpunkt jag försökt dölja, och jag hoppas att läsaren finner nöje i att föreställa sig denna medelpunkt.”

Det är en generös inbjudan som man som läsare inte kan avböja. Men innan man börjar resan mot bokens medelpunkt kan det vara värt att säga någonting om dess ramverk. Andra färger bygger på en bok som gavs ut i Turkiet 1999, en samling skisser, minnen och tankar som sorterats på ett sådant sätt att de bildar en bok med en självbiografisk kärna. Genrebeteckningen ”essäer” är en aning missvisande. Det skulle möjligtvis vara att Pamuk, liksom Montaigne, nästan alltid ställer sig själv i centrum av texterna, vare sig de handlar om jordbävningsskräck, frisörer eller Tusen och en natt. Annars är just artiklar, skisser eller texter mer rättvisande beskrivningar. Andra färger är indelad i sex huvudavsnitt: ”Liv och bekymmer”, ”Böcker och läsning”, ”Politik, Europa och identitetsproblem”, ”Mina böcker är mitt liv”, ”Bilder och texter” och ”Andra städer, andra kulturer”. Redan rubrikerna kan ge en ledtråd till den medelpunkt som Pamuk talar om i förordet. Att ställa ”liv” och ”bekymmer” sida vid sida skvallrar om hans förhållande till liv och dikt, om den iver med vilken han flyr till fiktionen. Som författare framstår han som någonting av en anakronism, en övervintrad romantiker som från sitt elfenbenstorn ser livet närma sig på håll, liksom ett annalkande oväder. Med flanörens blick vandrar han runt på gatorna i Istanbul, ofta på väg till eller från sitt arbetsrum; och när han i ett febrigt rus ska slutföra något av sina romanprojekt isolerar han sig på en ö eller i en lägenhet i ett tomt bostadshus. Här kommer man att tänka på den motvilja med vilken Pamuk drogs in i strålkastarljuset för ett par år sedan, när han stod åtalad för att ha förolämpat den turkiska nationalkänslan.

En sådan upphöjd författarroll kan säkert verka stötande på en del, men jag finner den befriande. Den andas ett allvar och en vilja att se litteraturen som något djupt betydelsefullt. Dessutom måste man påminna sig om, att frågan om litteraturens förhållande till politiken och samhället är av en annan art i ett land som Turkiet än i Sverige och Finland, där en författare aldrig behöver ta ställning om hon inte vill. Pamuks texter vittnar om den ständiga närvaron av politik och identitetsfrågor i det litterära klimatet i Turkiet, inte minst när dessa frågor förträngs. ”Det finns författare jag har stor respekt för som gett sig in i frågor bara för att de var förbjudna, något som varit en förolämpning mot deras stolthet. Jag har känt samma sak själv, för om en författare i landet inte är fri kan de andra författarna inte heller känna sig fria.”

Det personligas hermeneutik

Nu anar man medelpunkten kring vilken Pamuks texter kretsar, och rubriken ”Mina böcker är mitt liv”, bekräftar att man är på rätt spår. När Pamuk skriver om de romaner han älskar mest, återkommer han gång på gång till den första läsupplevelsen. ”Jag läste nästan alla böcker av Camus på rekommendation av min far vid arton års ålder, innan jag läst Dostojevskij eller Borges.” ”När jag läste den [Anteckningar från källarhålet] för första gången för trettio år sedan var det snarare huvudpersonens vrede, hans ensamhet i storstaden och det skarpa, njutbara språket som gjorde mig entusiastisk snarare än njutningen i att bli förödmjukad.” ”Jag minns mycket väl hur jag vid arton års ålder, ensam i ett hus i Istanbul med utsikt över Bosporen, läste Bröderna Karamazov.” ”Jag lärde känna honom [Victor Hugo] som romanförfattare i min ungdom.”

De här åren kring tjugo har en särskild lyskraft i hans minne, det var då han beslutade sig för att bli författare, och det är intressant att se hur han gång på gång går i dialog med sitt yngre jag. Genom att återknyta till ungdomens läsupplevelser påminner han om att en text aldrig är slutgiltig utan färgad av läsarens blick och överlagrad av tidigare läsupplevelser. Genom att läsa om de böcker vi en gång läste kan vi minnas vilka vi en gång var: det personligas hermeneutik.

Alla texter i Andra färger håller inte lika hög klass, en del är inte mer än trevliga kåserier, men överlag skriver Pamuk med en sensibilitet och en förrädisk enkelhet som smyger sig på. Vid första genomläsningen kan några av texterna kännas poänglösa, men det är inte poängen som är poängen, förstår man sen. Pamuk tränger sig inte på utan litar på att läsaren ska göra sitt, kämpa för att tolka och ge en innebörd. Följaktligen är Dostojevskij den främste förebilden, och hos honom känner Pamuk igen den dubbla identiteten och slitningen mellan öst och väst, ett tema som genomströmmar texterna i Andra färger. Här finns emellertid en anmärkning att göra: boken saknar ett register över när och var texterna först publicerades. Ett sådant register hade varit användbart i en bok där frågor om identitet, tilltänkta läsare och självcensur spelar en stor roll. Var håller till exempel Pamuk sitt tal om Arthur Millers och Harold Pinters besök i Istanbul 1985? Är det ens ett tal?

Slutligen medelpunkten; som har att göra med vad en författare egentligen är, varför någon beslutar att ägna sig åt skrivandet, den självpåtagna ensamheten. Det är för att undersöka de här frågorna som Pamuk hela tiden söker sig tillbaka till tjugoårsåldern då han började skriva på heltid. Det är som om han hela tiden återkommer till frågan om varför detta blev det liv han valde: den egna medelpunkten.

Detta är åtminstone den punkt som jag anar mig till, andra kommer att hitta något annat, och det är helt i sin ordning.

Nils Svensson

Orhan Pamuk: Andra färger. Essäer och en berättelse. Norstedts 2010.

1 kommentar

Recenserat – uppsamling « Nils Svensson 22 februari, 2011 - 12:13

[…] Orhan Pamuk, Andra färger […]

Reply

Lämna ett svar till Recenserat – uppsamling « Nils Svensson

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.