Går det att skriva traditionellt formbunden dikt i en tid då seriöst syftande poesi, enligt normen, ska vara språkproblematiserande och experimentell, undrar Ralf Andtbacka.
Bundna former förknippas med en tradition som sjunker undan allt mer i det kulturella medvetandet. Modernismens språkuppror är som bekant ingenting som inträffade i går utan redan i farfars eller rentav mormorsmors ungdom.
Lotta Olsson fick visserligen en hel del uppmärksamhet när hon i tjugoårsåldern debuterade med sonettsamlingen Skuggor och speglingar 1994, men detta ändrade inte på det faktum att bunden vers numera framstår som en kuriositet, någonting som hantverksskickliga hobbypoeter eller dagsversmakare kan tänkas ägna sig åt. Något realistiskt alternativ för unga diktarbegåvningar som söker tillträde till den samtida (post?)poetiska parnassen är ett äldre formspråk knappast. Eller så representerar det ytterligare en variationsmöjlighet – inget säger att sampling och sapfisk strof måste utesluta varandra – men då handlar det vanligen om ett slags formcitat, ett recyclande eller en effekt bland andra.
Att Magnus William-Olsson denna höst utkommer med en diktsamling som omfattar 27 rimflätade sonetter både är och är inte en överraskning. Ända sedan debuten O’ 1987, har dialogen med äldre litteratur, i synnerhet den grekiska antikens, varit ett bärande element i hans poesi och essäistik. I en efterföljande not i den nya boken, Ingersonetterna, nämner han sin beundran för den spanska guldålderns virtuosa sonettdiktare, däribland Lope de Vega, Quevedo och Góngora, men framhåller samtidigt att ”det var först när den svenska lyriken lämnade slutrimmets tvång som vi fick diktare vilka kan mäta sig med de stora poesispråkens skalder”.
Men om så är fallet, varför väljer William-Olsson likväl att använda rim denna gång? Hans motivering är att dikterna föddes i ett tillstånd av ohejdbar inspiration; han önskar nästan ”att någon annan skrivit dem”. De flesta poeter håller förmodligen med om att det finns perioder som är mer produktiva än andra, perioder när poesin flödar till, ibland efter en utdragen skrivtorka, men William-Olsson går längre än så i sin redogörelse för sonetternas genes – ”de bara kom”. Det lakoniska konstaterandet kunde uppfattas som en provokation, genom det romantiska autenticitetsanspråk som gärna sammankopplas med det inspirerade diktandet. Möjligen är beskrivningen ett sätt för författaren att leka med förväntningarna och sticka ut hakan, därför att han vågar och har råd att göra det.
Ingersonetterna tillägnas en alzheimerdrabbad mor, de representerar ett personligt sorgearbete som, i lyrikens form, utspelas mot en allmänmänsklig fond. Relationen mellan mor och son belyses ur olika perspektiv: ömhetens och kärlekens, samhörighetens och beroendets, ambivalensens och den oidipala komplikationens och inte minst i förlustens och den existentiella svarslöshetens. Resultatet är en intensiv poesi där starka bilder och formuleringar avlöser varandra, som här i sonett nr 25:
Var är du, Inger, när jag tittar på
ditt ansikte som speglar tomheten bara?
När handen, kinden inte handen svarar
När blicken inte önskar att förstå?
Vad är en människa? Vad är hon då
när intet genomsyrar själva varat
När köttet dödligt köttet uppenbarat
som det yttersta. Vart skall jag gå?
Det andra kallar ”inre” tror jag på
när de har tittat in i din pupill
och pekat ut det. Vad ser de, tror du, då?
Ett mörker, köttets tysta dödsridå
Och ändå är det dit jag går. Att intill
Ingerkroppen vara, vänta, få
Något man kan undra över är varför dikterna har en så strikt rimflätning, medan takten tillåts vara betydligt friare. Är det för att rimmet var den specifika formella begränsning som fordrades för att hantera det psykologiskt laddade stoffet? Vidare; är det tänkbart att sonetterna skulle ha haft en ännu större genomslagskraft om författaren i högre grad hade förlitat sig på halvrim eller helt hade avstått från rimtvånget? Åtminstone en del läsare lär reagera på att talspråkliga eller ålderdomliga verbformer tas i bruk för rimmets skull. Eller så frågar de sig kanske hur pass lyckade ordskapelser som ”klaustronomad” och ”minnesdôme” egentligen är i sammanhanget.
Eventuellt är det en annan sorts läsning Ingersonetterna vill inbjuda till, en läsning där också skönhetsfläckarna blir en nödvändig del av tematiken och den poetiska helheten.
Ralf Andtbacka
Magnus William-Olsson: Ingersonetterna. Wahlström & Widstrand 2010. Grafisk form: Annika Lyth.
