Christian Hawkeys poesi är intressant, krävande men i längden rätt utmattande, tycker Nils Svensson som läst den amerikanske poetens verk Medborgare i.

Att läsa den amerikanske poeten Christian Hawkey (1969), som nu introduceras på svenska i översättning av Kristian Carlsson, är att inte ha en aning om vad som dyker upp härnäst eller vad som redan passerat. Bilder övergår i bilder i ett ständigt flöde och tankarna går till surrealisternas automatism.

en förkromad navkapsel

flög av

plötsligt var ditt ansikte naket

om jag bara vore

lika plattbröstad som en

planka pappa använde

en furubräda han drämde

en häst i huvudet med jag

kunde inte fatta den

bet honom i bröstet

I Hawkeys poesi vittrar gränserna mellan diktjaget och världen sönder när språkflödet raserar alla kategorier. ”O” återkommer boken igenom som en slags kapitelindelning; en bokstav men också en kroppsöppning, en mun eller ett anus; kroppen, medvetandet och språket står på vid gavel och det blir tvärdrag. Jag kommer att tänka på Salvador Dalís oljemålningar under hans så kallade paranoid-kritiska period med förvridna människogestalter och landskap, där tingen vrids ut och in och det inte längre tycks finnas några definitiva gränser mellan det inre och yttre, mellan kropp och värld. I de flesta av dikterna talar ett jag, ibland också ett vi, men inte heller de personliga pronomen är entydiga. ”Vi var tre stycken – men jag är inte säker – / jag & jag & jag, kanske fler”, heter det i en dikt.

I Hawkeys poesi är det för det mesta utsiktslöst att föreställa sig en värld som påminner om vår egen, att tänka sig avgränsade kroppar i ett rum. Det kan lika gärna vara tvärtom, att rummet befinner sig i kroppen.

Medan du var ute

var jag här, bebodde ett rum

& inuti rummet hade jag

ett annat rum – mitt huvud – ännu tommare

än rummet jag befann mig i, eftersom jag

befann mig i det, tillsammans med min katt,

som inte tror på rum

eller slutna rum, dörrar.

Perspektivförskjutningar av det här slaget (som även i det första diktutdraget i den här recensionen) där en ursprunglig bild transformeras över i en annan och liksom gäckar läsarens kognition, är typiska för dikterna i Medborgare i. Kanske har de sin visuella motsvarighet i Wittgensteins ankhare eller Eschers grafik, där motiven skiftar fram och tillbaka och perspektiven ställs på ända. Anka eller hare? Uppför eller nerför? Både och men aldrig på samma gång.

om kabintrycket

sjunker under havsnivå

skimrar ett gulaktigt ljus

genom gälarna

på en svarthaj

som simmar i en

genomskinlig plastpåse

i mitt knä

Hawkeys poesi är intressant, krävande men i längden rätt utmattande. Jag kämpar med att hitta en form, ett spår att följa, men går ofta vilse bland bildernas transformationer. Kanske är det gott så, kanske kan man söka en poetik i Hawkeys beskrivning av ”en dalande konstart”:

konsten att hänga med i svängarna utan att

vara medveten om vad som på sikt kan komma att

göra anspråk på ens uppmärksamhet.

Jag betraktar de till synes ohämmade omvandlingarna som en ständigt pågående rörelse mot någonting annat, hela tiden på väg bort från den fixerade bilden; tänker att utmattningen ska resultera i en större mottaglighet hos läsaren, ett nytt sätt att se på världen. Ändå är det enskilda rader som genom sin plötsliga stillhet berör mig mest. ”Jag skulle kunna ägna hela livet åt att / försöka överraska min katt”, skriver Hawkey på ett ställe och känns mer relevant än i de mest hisnande hyperbolerna. Men perspektivet behöver inte vara vardagligt utan lika gärna oväntat humoristiskt: ”Blickar utbyttes – mellan oss tre – / & min var helt klart bättre.”

Det är genom underfundiga formuleringar av det här slaget som jag då och då hittar in i dikten, blir överraskad snarare än överrumplad. Men för det mesta har Hawkeys poesi ett driv som visserligen är fascinerande men inför vilket jag känner mig som en åskådare, mer sällan som en deltagare.

Nils Svensson

Christian Hawkey: Medborgare i. Rámus 2010.

1 kommentar

Recenserat – uppsamling « Nils Svensson 22 februari, 2011 - 12:21

[…] Christian Hawkey, Medborgare i […]

Reply

Lämna ett svar till Recenserat – uppsamling « Nils Svensson

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.