Utställningen Alice i Underlandet utnyttjar kreativt det nya kulturrummet Logomos utrymmen. I den gamla maskinverkstaden visas verk som kretsar kring flickåldern, fantasin och vardagsflykten.
Till kulturhuvudstadsårets ära har Åbo fått ett nytt kulturrum. Logomo huserar i en före detta maskinverkstad och har bevarat industrihallens stora öppna rum, fläckiga golv och mystiska kabelarrangemang på väggarna. Denna nyfödda utställningshalls första kraftprov är fotoutställningen ”Alice i Underlandet”, som sammanställts av Finlands fotografiska museum.
Utställningen ger en överblick över den aktuella finländska fotokonsten, dess centrala teman och dess växelverkan med den internationella konstscenen. De utländska representanterna utgör ett välkommet tillägg. De kastar ett nytt ljus också över de verk man redan sett ett par gånger.
Kuratortrion Anna-Kaisa Rastenberger, Elina Heikka och Sheyi Bankale lyfter fram Åbo som surrealismens stad och knyter inom temat Alice i Underlandet ihop många intressanta trådar. Bortsett från surrealismen som freudianska förskjutningar och fördomsfria associationer har temat också ett uttalat kvinnoperspektiv – framför allt kretsar det kring flickåldern, fantasin och vardagsflykten.
Faktum är ju, som kuratorerna själva skriver, att det finns många, många kvinnor bland de riktgivande fotograferna idag (och får man kanske tillägga, ännu fler i denna utställning) och samtidigt har åttiotalets ”feministkonst” blivit dagens ”nutidskonst”. Att undersöka vardagen, familjen, roller och kroppslighet är i stort sett sådant som nutidskonstnären gör, oberoende av kön eller politisk inriktning. Så vad har denna nya generation av kvinnor att komma med? Jo, säger kuratorerna; fantasi.
små flickor
Generationen de anspelar på representeras av bland andra Anni Leppälä (f. 1981). Hennes ledmotiv är en rödhårig flicka, hennes hår, hennes knästrumpor, hennes rygg i en höstig skog, men aldrig hennes ansikte. Trots att motiven i sig inte är utöver det vanliga, vilar någonting mycket overkligt och litterärt över bilderna. Det är en svunnen tid eller en förlorad stämning som porträtteras. Här finns det fantastiska mellan raderna, ingen fotomanipulation och inget extra ös är av nöden.
Leppälä är inte heller den enda som tar rubriken på orden och fyller Logomos salar med små flickor. Tuula Närhinen (f. 1967) har gjort ett flerdelat verk, som består av kolteckningar av en flickas uppväxt, fotografier och ett uppdukat festbord, där menyns råvaror är föremål upphittade på stranden. Maträtterna av småsten och slipad plast torde väcka lekfullhet och känselminnen hos mången uppvuxen flicka och pojke.
Många andra verk närmar sig samhällsfenomen genom leken. Alain Paiement (f. 1960) gör inventarier av lägenheter, som blir som oemotståndligt småpetiga dockhus. De är fullproppade med föremål och möbler och inte minst frågor om vad kvinnliga och manliga rum väntas bestå av.
Men barndomen är inte bara lek. I Hanna Haaslahtis (f. 1969) verk har uppväxtberättelsen mörkare undertoner. I det interaktiva videoverket Space of two Categories dyker en liten flicka upp i ens egen skugga. Hon kommer närmare och avlägsnar sig och skuttar runt i spöklik slowmotion, för att ibland helt uppslukas av mörkret. Gestalten kan teoretiserande tolkas som det inre barnet som finns i var och en, men stämningen är så pass tät att det inre barnet i så fall går ett obehagligt öde till mötes. Här laddas skuggan med primitiva egenskaper den vanligtvis bara har på natten, i små barns sovrum. Det blir starkt och suggestivt.
posera för kameran
Under utställningens gång är det som om den fiktiva lilla flickan växer upp. I kapitel två handlar det redan om identitetssökande och det funderas mycket kring hur internet omsätter bilder och blir ett redskap i denna process. Som utställningstexten uttrycker det: ”Det personliga är politiskt” har blivit ”det privata är offentligt”. Det går så snabbt att producera bilder och sprida ut dem att identitetssökandet flyttat ut i offentligheten. Den centrala frågan blir: hur vill du representera dig själv och för vem?
Att frågor kring posering och representation fått så mycket plats i utställningen är givande, för ur ett mindre sociologiskt perspektiv leder de rakt in på fotografiets väsen och ursprung. Marjaana Kella (f. 1961) går rakt på sak. I videoinstallationen Emellan visar hon människor medan de fotograferas. Man ser fumlandet efter det övertygande leendet och den blyga, självsäkra eller lekfulla inställningen till kameran.
Den irländska Trish Morrissey (f. 1967) kommer med ett intressant diskussionsinlägg även hon. Konstnären har dokumenterat familjer och kompisgäng på stranden, men själv bytt plats och kläder med en av dem. Att det ofta syns att en person på fotot inte hör dit är intressant ur ett socialt perspektiv. Väljer vi så likartade vänner och partners att avvikande uppsyn genast känns fel? Eller syns det i kroppsspråket hos de fotograferade att en av dem inte är bekant? Lika intressant är när det inte märks. Det väcker i sin tur funderingar kring fotografiets roll som sanningssägare och hur mycket vi också till vardags konstruerar vår verklighet för en kameras blick.
Nu och då utnyttjar utställningen maskinhallens detaljer på ett glädjande sätt. Till exempel Laurel Nakadates (f. 1975) tummade poseringsfoton får en annorlunda kontext av att sättas i samverkan med det gamla elskåpet. Ännu mera av det här greppet hade suttit bra, men på det hela taget är utställningsarkitekturen ovanligt lyckad och mångsidig. Det finns intimare krypin för till exempel Tuomo Rainios (f. 1983) meditativt laddade video Stad och Atelieri O. Haapalas nostalgiskt burleska fotostudio, samt råa väggar för Jemima Stehli (f. 1961) och hennes stora svartvita foton.
En grupputställning med 31 konstnärer avklarad med äran i behåll, med andra ord. Man får bara hoppas att Logomos liv sträcker sig bortom 2011, så att ännu mer personliga helheter får ta sig an detta generösa utrymme.
Emma Rönnholm
Alice i underlandet.
Till 18.12 på Logomo i Åbo.
